BiblioteKarin

SAMAEL – ”Lux Mundi”

2012-01-27T17:51:00.000+01:00

Tidigare publicerad på WeRock.se 1 maj 2011

SAMAEL – ”Lux Mundi”

”Lux Mundi” är schweiziska SAMAELs tionde studioalbum och ges ut nu på detta bandets tjugofjärde verksamhetsår. Under årens lopp har SAMAEL experimenterat med diverse ljudbilder inom hårdrockens sfär och alltid haft ett gott öga till elektroniska musikstilar. Här är inte keyboardens insatser ett komplement till den traditionella rocksättningen, som i många andra hårdrocksband, här är detta snarare grundbulten tillsammans med låtmaterialet och Vorphs sång.

Förra given, 2009 års ”Above”, var en bra plattan men ändå lite av en besvikelse, då förväntningarna var stora bland annat efter att det utlovats ett SAMAEL med ”mer black metal-sound än på länge”. Däremot var nyfikenheten kanske än större inför ”Lux Mundi”, också efter att vi redan i höstas kunnat lyssna till nyckelspåret Antigod, vilket släpptes som ett minialbum tillsammans med några ny- och liveinspelningar av tidigare material, också recenserad på WeRock.

Texterna på ”Lux Mundi” rör sig inte helt oväntat kring antireligiösa teman (t ex i tidigare nämnda Antigod) men också frågor om krig (Of War), vår syn på odödlighet (For A Thousand Years) och pengars värde (In Gold We Trust). Varje låt har något eget att säga, både musikaliskt och lyrikmässigt, och samtidigt är plattan en gjuten helhet och musiken, både simpel och intelligent, är njutbar på alla plan. Det som hindrar mig att dela ut de allra högsta betygen är att jag ändå saknar en eller flera riktigt, riktigt slagkraftiga låtar, de där spåren som skulle sticka ut ur den högkompetenta helheten. Men det är ingen tvekan om att detta är en riktig höjdarplatta för alla som följt SAMAEL under deras långa karriär, och helt säkert även för många nytillkomna intresserade. Om man bara har nyfikenheten kvar.

Betyg: 8/10

Black Oak - S/T (EP)

2012-01-04T06:48:00.000+01:00

Tidigare publicerad på WeRock.se 16 april 2011

BLACK OAK - ”Black Oak” (EP)

Att man efter bara ett par tre lyssningar går och nynnar på skivans låtar brukar nästan alltid vara ett stort plus. Nästan alltid säger jag, för ibland kan det innebära att musiken är av det insmickrande klistriga slaget som inte vill lämna hjärnbarken hur mycket du än vill bli av med den. Så är definitivt inte fallet med BLACK OAKs självbetitlade debut-EP.

Jag ska erkänna att det är med en aning skepsis jag närmar mig Stockholmsbandets musik som de själva benämner progressiv metal/rock och som jag själv har väldigt svårt att genrebestämma. Att mixa genrer och experimentera vilt kan riskera att resultera i viss karaktärslöshet, om man inte har musikalisk täckning för vad man gör. Detta visar sig dock BLACK OAK ha, både musikalitet och framför allt musikalisk integritet i förvånansvärt hög grad. Förvånansvärt med tanke på att detta är bandets första skivsläpp.

EP:n inleds med tvåminutersintrot Prescence, som först inte bådar riktigt gott. Effekter, märkliga ljud och mänskliga röster utan ord(?) är inget som normalt lockar mig till fortsatt lyssning. Dock svänger denna känsla tvärt när den första ”riktiga” låten tar plats i högtalarna. How Does It Feel To Live Like It´s Too Late drar igång med snygga gitarrslingor och sirligt trumspel. Därefter presenterar sig bandets huvudsångare, Samuéla Burenstrand, men sin stora imponerande röst. Burenstrand tar oss med på en vokal resa med skönaste skönsång, grymmaste growl och en fruktansvärd stilsäkerhet i allt vad hon gör. Värt att veta är att Burenstrand ”till vardags” sjunger jazz i storband, och vissa jazzinfluenser kan faktiskt spåras även i BLACK OAKs produktion, men om jag finge bestämma lägger hon detta gebit åt sidan, och ägnar sig helt åt hårdrocken i fortsättningen. Det här är en röst att ta vara på och hålla ett öga på i framtiden.

Our Time is Now är lika spännande och oförutsägbar som föregående spår, men det är i och med City Lights som BLACK OAK stormar fram som helhet och intar mitt hjärta. Avslutande Loop Of Oy blir accenten över hela kalaset och nu, nu är jag i stämning och redo att åter ta mig an introt, för att därefter med ett glädjefullt leende lyssna igenom hela femspårs-EPn än en gång.

Som producenter för albumet står Niklas Olsson, Hugo Tigenius och bandet själva och skivan är mastrad i Cutting Room av Mats “Limpan” Lindfors. För att vara en debut-EP är hela plattan otvetydigt professionell, både i låtskrivande, musicerande och produktion. Jag både önskar och tror att BLACK OAK når långt ut med sin sköna, friskt vågade och genuint proffsiga musik.

Betyg: 7/10

INSENSE - ”Burn In Beautiful Fire”
2012-01-03T06:46:00.001+01:00
Tidigare publicerad på WeRock.se 1 april 2011

INSENSE - ”Burn In Beautiful Fire”

Norsk hårdrock med ursprung i 90-talet = black metal, det vet ju var och en. Eller? Detta var i vart fall inte vad INSENSE ville med sin musik när bandet bildades 1999 så man valde en annan väg och sneglade musikaliskt mer mot amerikansk heavy metal och svensk melodisk dödsmetall.

Under åren har dock INSENSE till fullo utvecklat sin egen stil och med årets album, ”Burn In Beautiful Fire”, bjuder bandet på en smakfull mix av metal med både igenkänning och egenhet, och med känningar av både SLIPKNOT, i t ex Social Woes, och MESHUGGAH, tydligt i bland annat avslutande High on Rejection. Även fans av AVENGED SEVENFOLD kan finna positiva associationer i t ex tredjespåret Alone In A Crowd. Inledande Death For Me, Death For You är en bland flera hittiga låtar. Bland dem även förstasingeln Surviving Self Resentment som med sin radiovänliga stil kanske är något utslätad och inte albumets bästa spår. Sångaren Tommy Hjelm har inte sin styrka i rensångspartierna, men detta uppvägs flerfalt av vidden i röstregistret som skär både brett och djupt i growl och skrikande sång.

INSENSE säger sig, kanske inte helt seriöst och möjligen i polemik med TNBM (True Norwegian Black Metal), spela NCM, ”Norwegian Correct Metal”. Och det är bra så. För min del spår jag att bandet med denna platta kan skaffa sig en bredare publik och ett bra avstamp vidare ut i världen.

Betyg: 7/10

MINORA - ”Imago”

2011-12-18T09:48:00.002+01:00

Tidigare publicerad på WeRock.se 1 mars 2011

MINORA - ”Imago”

Tänk ett OPETH i sina mjukaste stunder, tänk ett lite mindre inåtvänt KATATONIA eller kanske DEFTONES eller TOOL i mer finstämd skrud. Nånstans i den sfären hittar vi det briljanta debutalbumet "Imago" av svenska MINORA.

MINORA består av för mig tidigare i stort sett okända musiker, förutom Joseph Astorga vars namn jag känner igen som den tidigare trummisen i DESPITE. Debutalbumet "Imago" är mixat av David Castillo som tidigare jobbat med bl a KATATONIA, BLOODBATH och OPETH. Det låter också som nämnts, och framför allt inledningsvis, en hel del KATATONIA om "Imago", t ex det vackra förstaspåret Mountain.

De undersköna låtarna radas sedan upp efter varandra; Between the Window Glasses, Descending (HIM-vibbar där), första singeln A New Dawn och avslutande Silence. Covern Jóga gör dock originalartisten BJÖRK så bra själv att inget MINORA försöker sig på kan tillföra något. Utan att för den skull vara dåligt är detta det svagaste spåret på plattan. Å andra sidan visar det att bandet besitter kraften att själva skapa det låtmaterial de behöver för att göra rätt åt sin egen musikstil.

MINORA presenterar själva sin musik som "metal sound with a mix of alternative post-rock and progressive elements", med vilket de väl ger sig själva ganska fria händer. Och den friheten förvaltar de på ett utsökt sätt och serverar oss tio delikatesser på ett fat, var och en med egen karaktär men alla med bandets speciella charm. En glädjeskjuts och en lisa för själen ger "Imago". Mycket spännande blir det att följa MINORAs vidare öden och äventyr, den här gruppen hör vi definitivt mer om i framtiden.

Betyg: 8/10

DEFTONES, KHOMA, COHEED & CAMBRIA

2011-10-22T12:15:00.001+02:00

Tidigare publicerad på WeRock 30 november 2010.

Deftones, med Khoma och Coheed & Cambria

Jan Jämte, KHOMA
Arenan 2010

Efter en koll på bandets hemsida innan avresan kände vi oss trygga om att inte missa något av KHOMAs spelning - ”19.30 står vi på scen” - och ändå hör vi bandet vara igång redan på vår väg över parkeringen till Fryshuset. Vi var ändock på plats för andra halvan av spelningen med detta så hyllade liveband. KHOMA släppte sitt tredje album tidigare i år, ”A Final Storm”, och med det gjorde jag mig närmre bekant med bandets musik.

Den del av konserten vi såg var just så där intensiv som jag väntat utifrån tidigare liverecensioner, men den där riktiga magin infann sig inte. Kanske pga att vi missade första delen och liksom kom störtande in i KHOMAs inre sfär med kylan utifrån ännu i kroppen. Vi hann inte riktigt tina upp på vägen. Och kanske är spelning i Arenans ganska kala lokal, och som förband bland huvudbandets alla övertäckta prylar, inte riktigt det ultimata för KHOMAs känslomässiga musik. En mer än godkänd konsertupplevelse, men inte det där speciella extra jag hade hoppats på.

COHEED & CAMBRIA Arenan 2010

Claudio Sanchez,
COHEED & CAMBRIA Arenan 2010

Med sin minst sagt karaktäristiska röst och sitt lika karaktäristiska golvmoppsliknande (förlåt…) hårburr tar den stora lilla sångaren Claudio Sanchez därefter över scen med sitt COHEED & CAMBRIA. Ett pärlband av låtar från bandets, och de fiktiva figurerna Coheed och Cambrias, liv och universum, skapar en inneslutande atmosfär där publiken dras med i berättelsen och i musiken.

Sanchez kastar slöjan efter halva spelningen, dvs för undan sin otroliga hårman med ett band så att vi får se vem som döljer sig bakom håret, tillika bakom det fantastiska låtskapandet i bandet. Då ser han lite blyg och "naken" ut faktiskt. Hela bandet är tajt, men det går inte att komma ifrån att detta i mycket är en Claudio Sanchez show.

DEFTONES, Arenan 2011

Chino Moreno, DEFTONES
Arenan 2010

DEFTONES. Ååh, denna musik växer från att på skiva vara mycket bra, till att bli ett formligt monster på scen. Sångaren Chino Moreno drar igång med ett helvetesskrik som sätter standard för två timmars vansinnesfärd i DEFTONES ljudvärld. Övriga musiker gör alldeles utmärkta insatser för att bidra till att infernot sprider sig från scenen ut i lokalen. Råddarna får jobba hårt, inte bara med ständiga gitarrbyten mm, utan också med en sångare som emellanåt är ute och klänger i publiken. Svettigt, intensivt och närgånget är beskrivningar som ger åtminstone en viss föreställning av konsertens karaktär.

Hela kvällen var befriande fri från längre mellansnack; ett ”vi är tillbaka i mars januari”(edit. KHOMA) eller ”tack för mottagandet” och så var det inte mer än så. Morenos längsta sammanhängande snack var då han tackade de två förbanden och därefter la till, ”den här nästa låten är till Chi” och nämnde därmed bandets ordinarie basist (han omtalas alltid så) Chi Cheng som ligger i koma sedan november 2008.
DEFTONES bjöd på en generös konsert på alla sätt, två timmar med en spellista som innehöll material från hela bandets karriär, från första albumet fram till de senaste Diamond Eyes, Risk och You've Seen The Butcher bland totalt 8 låtar från årets platta. Med en omtumlande känslan av att ha blivit som överkörd av musiken vacklar vi tillbaka ut i novemberkvällens kyla.

Chino Moreno, DEFTONES
Arenan 2010

Låtlista DEFTONES
1. Rocket Skates
2. Around the Fur
3. My Own Summer (Shove It)
4. Be Quiet and Drive (Far Away)
5. Elite
6. Knife Prty
7. Digital Bath
8. Diamond Eyes
9. CMND/CTRL
10. Risk
11. Beauty School
12. Xerces
13. Prince
14. You've Seen The Butcher
15. Sextape
16. Bloody Cape
17. Minerva
18. Passenger
19. Change (In the House of Flies)
Extra:
20. Interlude (instrumental)
21. Birthmark
22. Engine No. 9
23. Root
24. 7 Words

Text och bild:
/BiblioteKarin

FLOTSAM & JETSAM - ”The Cold”

2011-10-22T11:25:00.000+02:00

Tidigare publicerad på WeRock.se 1 mars 2011

FLOTSAM & JETSAM - ”The Cold”

80tals-thrashen har de senaste åren åter blivit starkare än på länge och medan band som TESTAMENT, ANTHRAX och EXODUS återförenas/nystartar finns det andra som fortsätter tugga på, och så har gjort sedan 80-talet, såsom OVERKILL och naturligtvis SLAYER och METALLICA. Men också FLOTSAM & JETSAM, ett av de jämförelsevis lite mindre kända av 80-talsbanden. För många är bandet bekant, inte för sin egen skull, utan som bandet från vilka METALLICA rekryterade basisten Jason Newstedt efter Cliff Burtons död 1986.

FLOTSAM & JETSAM har aldrig lagt ner verksamheten för någon längre tid men det är fem år sedan senaste plattan när nu tionde albumet ”The Cold” släppts. Skivan är full av både traditionell thrash och färskare metalsound. Inledande Hypocrite är både hård och hittig och titelspåret som kommer som det tredje på plattan är en riktigt skön lite tyngre sak. Bland övriga spår kan nämnas Black Cloud som har en refräng som fastnar mer än genast och låten därpå, Better Off Dead, är en ganska traditionell heavy metal-historia med en än mer klistrig refräng. Eric A. Knutson, bandets sångare sedan 1983, ångar på i traditionell heavy metal-stil, rösten håller bra men blir ganska enahanda i längden och lyriken är rätt menlös för att inte säga rentav fånig emellanåt.

Så vad har vi här att sammanfatta om denna platta? Den flödar egentligen mer av hittig och ”trallvänlig” hårdrock än riktig metal-attityd och tyngd. Refrängerna sätter sig snabbt - men samtidigt under lätt irritation. Låtmaterialet är bra – men samtidigt lite tradigt. Sångarens insats är gedigen – men ändå utan att det hettar till ordentligt. Jag har svårt att riktigt sätta fingret på svagheterna men helhetsintrycket blir inte så lysande trots att man har en hel del fina stunder med ”The Cold”. Mer spänning och dynamik efterfrågas.

Betyg: 7/10

DEATHENING - "Open Up And Swallow"

2011-09-21T07:25:00.001+02:00

Tidigare publicerad på WeRock.se 14 februari 2011

DEATHENING - "Open Up And Swallow"

Svensk melodisk death/thrash är stark och levande. Gillar man denna kombination är det välkommet att lyssna på vad malmö-/göteborgsbandet DEATHENING har att bjuda på i sin debut ”Open Up and Swallow”. Projektet DEATHENING har funnits sedan 2007 men musikerna i bandet har en längre historia än så i svenskt musikliv, med bakgrund i band som MURDERPLAN och SUPRALOAD, och med sångaren Kalle Nimhagen tidigare i black/death metal-bandet EMBRACED.

Bandets båda grundare och låtskrivare, Pål Callmer och Arnold Lindberg, är uppfödda på en cocktail av bland annat CARCASS, NAPALM DEATH, DISMEMBER, METALLICA och PANTERA, och resultatet är också en gedigen mix av det bästa inom death, thrash och även en del traditionell heavy metal. Kalle Nimhagen som i tiden med EMBRACED stundom drog vokalsoundet från traditionell black mot mer death metal-känsla, gör här det motsatta då det djupa growlandet ibland bryts av mer gälla black metal-skrik. Detta kryddar anrättningen finfint.

Låtmaterialet på debuten är bra rakt igenom, inget som drar ner, men kanske inte heller någon sån där riktigt slagkraftig uppstickare. Titellåten – som för övrigt inleds med några ord ur försvarsminister Donald Rumsfelds kommentar till de amerikanska trupperna i inledningen av Irakkriget* – sätter sig fint efter ett par lyssningar, och både Mad Gone Blind och avslutande Unable to Breathe är också spår att gärna och ofta återkomma till. Albumet är relativt kort, de tio låtarna klockar in på dryga halvtimmen, och när Unable to Breathe tonar ut är det inte utan att man längtar efter mer – och som ett löfte om detta kommer, efter nästan halvminuten av tystnad, ett sista musikalisk attack och ett ångestfyllt skrik från Nimhagen, och jag flinar lite fånigt förnöjt.

”Open Up and Swallow” står sig bra även i dagens strida ström av svensk kvalitetsmetall. Hade den förutom sin jämna höga nivå även innehållit en eller annan mer utstickande låt skulle jag spå att DEATHENING mycket snabbt gjort sig ett namn i de riktigt stora sammanhangen. Nu är jag rädd att debuten kanske inte får detta omedelbara genomslag, men ser samtidigt med tillförsikt fram emot att bandet i ett nästkommande album, vilket redan lär vara smått påbörjat, än mer lyfter fram sina styrkor. ”Open Up and Swallow” är en bra debut och ett lockande löfte om mer.

Betyg: 7/10

* "It is unknowable how long that conflict will last. It could last six days, six weeks. I doubt six months."

VREID – "V"

2011-09-20T09:04:00.001+02:00

Tidigare publicerad på WeRock.se 1 februari 2011

VREID – "V"

Femte albumet av norska VREID är en komplex historia med grundfärg i hemlandets traditionella black metal men därtill med många musikaliska utflykter och influenser. Detta är modern norsk extreme metal, väl i klass med de kanske mer uppmärksammade landsbröderna i ENSLAVED, KEEP OF KALESSIN och SATYRICON för att nämna några.

VREID har sin bakgrund och tillkomst i bandet WINDIR vars frontman Terje ”Valfar” Bakken dog 2004. Bandet lades ner men snart startade tre av de fem kvarvarande medlemmarna just VREID och tog med sig mycket av den melodiska och progressiva metal – ”sognametal” kallad efter bandets hemort - som WINDIR spelat. Låtarna på det tidiga albumen sjungs också delvis på den egna dialekten sognamål, delvis på engelska. ”Milorg” från 2009 samt aktuella albumet ”V” har dock all lyrik på engelska.

Texterna på VREIDs plattor har rört sig kring historiska teman, mycket kring Andra världskriget och de norska motståndsgrupper som stod upp mot nazismen under ockupationen. På ”V” har man vidgat perspektivet och lyriken upptas bland annat av existentiella frågor, med inspiration från Jean-Paul Sartre och konstnären Edvard Munch. Första singeln The Sound Of The River är inspirerad av boken ”Markens Grøde”, av den norska författaren och nobelpristagaren Knut Hamsun.

”V” är ett album med drag av alltifrån traditionell black metal till 70-talsrock, 80-talsthrash och dagens progressiva metal, med vackra melodier framförda av skönsjungande mansstämmor omväxlande med krampartade black metal-skrik. Denna stora variationsrikedom hade lätt kunnat gå överstyr och gjort albumet vilset och splittrat. Tack vare den glasklara produktionen och de skickliga musikernas genuina insatser skapas istället en fantastiskt rik helhet.

Den som inte hört VREID tidigare men gillar norsk extreme metal i form av t ex tidigare nämnda KEEP OF KALESSIN, och kanske än mer ENSLAVED, rekommenderar jag verkligen att låna ”V” sin tid och sitt öra. För dem som kan sitt VREID är det bara att gratulera, ni har med ”V” ett lysande album att ta del av där musiken utvecklats ytterligare från tidigare plattor.

Betyg: 9/10

ISKALD – "The Sun I Carried Alone"

2011-09-18T11:00:00.000+02:00

Tidigare publicerad på WeRock.se 11 januari 2011

ISKALD – "The Sun I Carried Alone"

Norska tvåmannakombon ISKALD blev snabbt uppmärksammade för debutalbumet ”Shades of Misery” år 2007. En debut med rötterna stadigt i den norska black metal-myllan. Redan året därpå släpptes den fullmogna skivan “Revelations of Reckoning Day” som jämfört med debuten hade lämnat en del av det ”skitiga” soundet bakom sig, blivit mer melodisk och mer sofistikerad och där jag i min recension här på WeRock (länk nedan) hörde släktskap med både DIMMU BORGIR och ROTTING CHRIST.

“The Sun I Carried Alone”s knastrande inledning övergår snart i fullspeedade Under A Black Moon och drygt 50 minuter och 9 spår senare är det dags att vakna upp ur transen och hämta andan. Liksom på tidigare album framförs merparten av sångerna på “The Sun I Carried Alone” på engelska medan ett par spår, Natt Utover Havet och I Lys av Mørket, sjungs på det egna modersmålet. Texternas teman går tillbaka på verkliga historiska händelser och sångaren och gitarristen Simon Larsen har mycket att berätta, låtarna är brädfyllda med sång i hans förtjänstfullt konsekventa black metal-skrikiga stil. Trummorna sköts lika förtjänstfullt av Aage Krekling.

Om “Revelations of Reckoning Day” ansåg jag mig förstå att det var ”en platta som visar ett band på väg bort från sina rötter”. När nu bandets tredje giv är för handen undrar man förstås om utvecklingen bort från de musikaliska fadersbanden har fortsatt. Men svaret är att nej, faktiskt inte, snarare tvärtom. Albumet “The Sun I Carried Alone” är råare, mer grovt och mindre melodiskt än sin föregångare. Bättre eller sämre vill jag inte säga, då det är två sidor av samma goda sak; genuin norsk black/extreme metal. Gillar man sådan bör även denna nygamla sida av ISKALD kunna falla väl på läppen.

DILLINGER ESCAPE PLAN - ”Option Paralysis”

2011-08-20T20:32:00.000+02:00

Tidigare publicerad på WeRock.se 1 januari 2011

DILLINGER ESCAPE PLAN - ”Option Paralysis”

Det startar i kaos och landar i kaos och däremellan är det – kaos, kaos och lite lite ordning.

DILLINGER ESCAPE PLANs fjärde studioalbum, ”Option Paralysis”, är besvärlig lyssning, ingenting för trötta öron som vill njuta skön avkoppling. Nej, aktivt lyssnande krävs mer eller mindre konstant för att kunna ta till sig denna kaotiska komposition. Så belönas man också rikligt. Om du inte hört bandet tidigare, öppna sinnena och bered dig på en givande musikalisk vansinnesresa. Varje spår på ”Option Paralysis” bär på nya överraskningar och utmaningar, men albumet innebär ändå ingen direkt överraskning för trogna DEP-lyssnare.

Vid intensiv lyssning är det risk att ens eget hjärta börjar slå i otakt emellanåt, men mjukt pianostödda Widower kommer som en överraskande vilopunkt mitt i galenskapen. Annars är Room Full of Eyes och Good Neighbor de två kanske mest intensivt ösiga och även de bästa spåren.

SAMAEL - "Antigod"

2011-04-05T06:55:00.000+02:00

Tidigare publicerad på WeRock.se 1 december 2010

SAMAEL - Antigod

Schweiziska SAMAEL har varit en del av metalscenen i mer än 20 år. Efter att från början ha spelat black metal med influenser från bland annat svenska BATHORY, har bandet senare experimenterat inom att antal av metalmusikens subgenrer. Sångaren och frontmannen Vorph har ständigt haft sällskap på resan av sin bror Xy (aka Xytraguptor) som förutom trummorna sällan kan låta bli keyboarden i musicerandet. Med åren har syntarna emellanåt tagit stor plats, såsom i det av Xy själv helt komponerade och framförda dubbelalbumet "Era One & Lesson In Magic #1" (2006), med Vorph på sång på den ena skivan.

Med förra årets album, ”Above”, letade sig SAMAEL delvis tillbaka till sina rötter, ”mer black metal än på länge” som det sades, och när man nu släpper mini-CD:n ”Antigod”, med delvis nytt material, är nyfikenheten stor. Vilken väg går SAMAEL vidare på nu?

Inte heller denna gång väljer man den ena eller den andra vägen. Singeln Antigod får sällskap med en nyinspelning av Into the Pentagram, ursprungligen från debutplattan ”Worship Him” (1991) och ett par livespår, Reign of Light (2004) samt Slavocracy (2007). Därefter kommer en ytterligare version av Antigod, ”Dark Night Remix”, och denna mini-CD avslutas med den rent instrumentala Ten Thousand Years.

Titellåten Antigod är en skön metaldänga med hög allsångsfaktor, som helt säkert kommer göra sig mycket bra live. I övrigt spretar materialet av uppenbara skäl, men på det hela taget är detta alster mycket njutbart. Själv vill jag ha mitt SAMAEL mer svart och mindre elektroniskt. Men det här handlar om skickliga musiker som skapar bra saker av det mesta de tar i sina händer. I varje fall vet man fortfarande aldrig riktig vad som väntar en när det kommer till SAMAEL, och jag ser mycket fram emot den musikaliska miljö Antigod kommer att ingå i på det väntande fullängdsalbumet.

TID - "Giv Akt"

2011-03-20T08:49:00.000+01:00

Tidigare publicerad på WeRock.se 15 november 2010

TID - "Giv Akt"

En platta som har beröringspunkter med så vitt skilda kulturuttryck som Twin Peaks, Eugene O'Neill, SHINING och Mikael Wiehe, kan detta över huvud taget hålla ihop? Ja, stockholmsbandet TID:s musik är samtidigt något väldigt eget och svårdefinierat. Om jag säger att den muntraste låten på TID:s nya album ”Giv Akt” är den instrumentala cover på Mikael Wiehes Flickan Och Kråkan som avslutar plattan, så kan ni förstå åt vilket håll detta barkar. Hela tillställningen är mörk, ångestfylld – och samtidigt mycket vacker. Möjligen kan stilen sorteras in under beteckningen dark ambient, för att leda associationerna åt någorlunda rätt håll.

TID, eller ”time is divine” som Myspace-adressen lyder, släpper sitt andra album digitalt och för fri nedladdning, en fem-spårs och trettiominuters intensiv musikupplevelse. Den säregna musiken gör mig till en början nästan obehaglig till mods, men efter ytterligare några varv i spelaren blir lyssnandet istället både lustfyllt och lätt beroendeframkallande.

Albumet inleds med ett pulserande dunkande i öppningsspåret Libido, och denna puls är sedan närvarande i hela plattan. Spåret därpå är betitlat Lång Dags Flärd Mot Natt, språkmässigt en lekfull förvrängning av titeln på Eugene O'Neills drama ”Lång dags färd mot natt” – lekfullhet är annars inte precis vad som kommer i tankarna när jag lyssnar på denna platta. Tvärtom, allvaret är stort, både i musiken och texterna. Efter ett spår som ger mig vibbar av musiken från Twin Peaks, Världen Stannar Med Mig, följer den mest egna låten på plattan, Lucid Sanndröm, och albumet avslutas därefter som nämnts med Flickan Och Kråkan. Att ge sig på det kulturgods som denna låt är del av är rätt vågat och tyder på en viss konstnärlig frimodighet.

Det kan anas en religiös underton i de korta och vackra sångtexterna på ”Giv Akt”, en new age-känsla med önskan om en förklaring på tillvarons ’varför’ och ’vart’. Detta stör mig lite, men får alltmindre betydelse efter fler lyssningar då sångarens lätt hypnotiska röst bidrar starkt till att bära upp den intensiva känsla som musiken bygger. Mina associationer går till Niklas Kvarforths sångstil, och över huvud taget får ”Giv Akt” och TID:s musik mig att tänka på Kvarforth och hans SHINING. Även om dess uttryck inte är lika bottenlöst tröstlös som Halmstadbandets misantropiska musik.

En inte alltför lättsmält musikalisk blandning bjuder således detta album på. ’Giv akt’ i betydelsen ’var uppmärksam på’ kan vara en bra uppmaning till lyssnaren att faktiskt ta sig lite tid med TID:s musik. Det kan löna sig väl.

BLACK BAY - "Feeding It..."

2011-03-19T09:40:00.000+01:00

Tidigare publicerad på WeRock.se 15 november 2010

BLACK BAY - "Feeding It..."

Sundsvallsbandet BLACK BAY har släppt en 4-spårsdemo kallad ”Feeding it…” Ett antal lyssningar lämnar mig med en ganska tom känsla, och upplevelsen av att det här har jag hört förr. Flera gånger faktiskt. Kanske t o m för många gånger…

Musikerna i BLACK BAY kan sin sak och gör en habil insats. Men det finns ingenting som lyfter, inget som ger plattan karaktär. Inte heller vokalisten lyckas få det att tända till i låtmaterialet. Sången ljuder ganska platt och tråkig. Det finns en ansats till något spännande här och där, t.ex. i inledningen till andra låten, titelspåret Feeding It men det faller snart åter ihop till samma lite menlösa ”skvalrock”. De enskilda musikernas insatser är alltså klart godkända, men originaliteten närmar sig noll.

Jag skulle så gärna vilja säga att BLACK BAY har en potential, att de kan utvecklas till något riktigt bra. Om det inte vore för det faktum att de hållit på sedan 2004 och detta redan är bandets femte demo, och jag tror därmed tyvärr att ”this is it”. Alltså, helt okey bruksrock men inget att springa benen av sig för, eller lägga sina surt förvärvade på.

ENSLAVED - ”Axioma Ethica Odini”

2011-03-04T10:20:00.000+01:00

Tidigare publicerad på WeRock.se 1 november 2010

ENSLAVED - ”Axioma Ethica Odini”

ENSLAVEDs nya album tar vid där det förra, ”Vertebrae”, slutade och det inledande spåret Ethica Odini känns musikaliskt som en logisk och ganska direkt fortsättning på den tidigare plattans låtar, inte minst den då avslutande The Watcher. Albumet fortsätter i igenkännliga banor, där t ex tredjespåret Waruun växer ut till en mäktigt rytande sång.

Efter de fyra första spåren händer något mer med musiken. Axioma delar i viss mån denna platta i två hälfter. Den sirligt slingrande musiken kring uppläsning av en viskande röst, är i sig ett fint stycke, och den bildar samtidigt en övergång till den del av plattan som visar så tydligt att ENSLAVED ännu inte på något sätt ämnar avstanna i sin utvecklig. ”Progressiv” i sin egentliga och ursprungliga bemärkelse är det bästa epitetet för att beskriva bandets musik och dess fortskridande utveckling. Helt opåkallat infinner sig jämförelsen med OPETH upprepade gånger under lyssningen. Trots att banden startat i delvis olika traditioner - svensk döds respektive norsk svartmetall – finns påtagliga likheter.

Det suveräna spåret Giants är kanske, som även låtmakarna Gruttle Kjellson/Ivar Björnson påpekat, det tyngsta ENSLAVED nånsin har gjort och absolut en favorit på plattan att återkomma till gång efter gång. Singular har en bedövande vacker inledning som i mycket, inte minst sånginsatsen av rensångaren/keybordisten Herbrand Larsen, minner om DREAM THEATER.

Albumets titel ”Axioma Ethica Odini” syftar på den nordiska diktcykeln Hávamál, ’Odens sång’, som i sina tidiga latinska översättningar benämns just ’Ethica Odini’ och varifrån mycket av lyrikens tema är hämtat.

Sin musikaliskt progressiva attityd till trots är ENSLAVED ett ganska konservativt band vad gäller distributionen av sin musik. Inte ett fullt spår släpptes till allmänheten förrän strax innan utgivningen, och albumet som helhet ligger varken på bandets sajter eller på Spotify. Det blir med andra ord att gå raka vägen och inhandla plattan. Och att råda till det tvekar jag inte en sekund. ENSLAVEDs elfte fullängdare är just vad man kan både hoppas och önska av ett band, fortfarande i full utveckling på sitt 20:e verksamhetsår. Respekt!

MELECHESH - The Epigenesis

2011-02-19T09:51:00.000+01:00

Tidigare publicerad på WeRock.se 1 oktober 2010

MELECHESH - The Epigenesis

Metal med varierande inslag av traditionella instrument finner vi inom skilda subgenrer och språkområden. I olika hög grad återfinns detta t ex hos grekiska ROTTING CHRIST, finlandsvenska FINNTROLL eller varför inte tidiga(?) IN FLAMES. "Mellanöstern-black metal" kallar MELECHESH sin musik, grymt tung, trots eller med hjälp av, bidrag från en hel hoper traditionella instrument. Bandets femte giv, “The Epigenesis” härbärgerar bland annat stränginstrument från persisk, indisk, turkisk och assyrisk tradition (t ex baglama, santur, saz, sitar och tanbur), utöver den vanliga sättningen med trummor, bas och gitarrer. Allt strukturerat och utfört med fingertoppskänsla för vad som fungerar väl i sammanhanget, och med snygg och smidig produktion.

Det numera Frankrikebaserade bandet startade 1993 i Jerusalem och liksom sina instrument är också bandets medlemmar bördiga från en rad olika länder. Inspelningen av den nu aktuella plattan valde man att förlägga till Istanbul, staden som historiskt sett är sinnebild för sammansmältningen av väst och öst. Lyriken kretsar kring den summerisk/mesopotamiska mytologiska sfären. Bland annat en del av de gamla berättelserna - du känner till dem - som senare i bearbetad form blivit kända världen över som bibliska historier. Influenserna sträcker sig alltså från Europa och till så långt österut som Indien. Med öron rotade i vår del av världen är det dock lätt att på sin höjd urskilja en bred ”allmänorientalisk” ådra i musiken.

Att jämföra med NILE och ORPHANED LAND ligger nära till hands och vissa likheter finns, musikaliskt och temamässigt. MELECHESHs “The Epigenesis” ger dig chans till ytterligare en mycket trevlig bekantskap med orientaliskt doftande metal.

/BiblioteKarin

APOCALYPTICA - ”7th Symphony”

2011-02-03T18:25:00.000+01:00

Tidigare publicerad på WeRock.se 11 september 2010

Alltifrån briljant till ganska banalt

APOCALYPTICA intensifierar i denna sin sjunde giv sitt alldeles egna koncept av cello-metal, med tyngd, finess och ytterst skickligt musicerande. Inledande At the Gates of Manala sätter standarden verkligt högt och det finns åtskilliga fler lika lysande pärlor på albumet ”7th Symphony”. Tyvärr håller dock inte riktigt alla spår lika fin standard.

Majoriteten av låtarna är instrumentala, men de svagaste spåren på skivan är ett par av låtarna med sång. Både Not Strong Enough med Brent Smith från SHINEDOWN, och framför allt Broken Pieces med sång av Lacey Mosley från FLYLEAF, är rätt banala, för att inte säga trista, historier. Mer än så förväntar jag mig vid varje tillfälle av de finska cellovirtuoserna i APOCALYPTICA. De två andra låtarna med vokalinsats hör däremot båda till de riktigt bra spåren; första singeln från albumet, End of Me, förgylls med brittiska BUSH-sångaren Gavin Rossdales röst och Bring Them to Light har förmånen att gästas av Joseph Duplantier från franska GOJIRA, vilket gör en mycket bra låt än bättre.

Bästa spåret är dock den strålande 2010 där APOCALYPTICA införskaffat förstärkning i form av SLAYER-trummisen Dave Lombardo. Det är andra gången på rad som detta fruktbara samarbete mynnar ut i ”bästa låten på plattan”-resultat; på ”Worlds Collide” lämnade Lombardo motsvarande tribut till spåret Last Hope. Man kan förledas att tro att bandets trummis Mikko Sirén därmed själv inte skulle vara alltför duktig, och det är klart att någon Dave Lombardo är han inte, men Sirén gör ett mycket gott arbete både som låtskrivare och själv bakom trummorna och, som i nämnda låtar, tillsammans med SLAYER-trummisen.

I det stora hela är ”7th Symphony” en briljant skapelse. Sedan blir det, som nämnts, vid ett par tillfällen något banalt, och jag gissar att det är ”kravet” att inte ha för få låtar med sång som gör att APOCALYPTICA tillåter dessa mindre bra spår att dra ner plattan. Just dessa två spår visar sig också ha en annan producent än övriga på albumet. Jag skulle vilja byta ut dessa båda låtar på standardutgåvan mot bonusspåren på ”Delux”-versionen av skivan, Through Paris in a Sportscar och The Shadow of Venus, så bleve det en riktig fullträff.

De svagare spåren påverkar slutresultatet och helheten, och därmed även mitt betyg av albumet, vilket annars kunde blivit ett årshögsta. Trots dessa små svagheter finns det ingen som helst anledning för APOCALYPTICA-fans, eller för all del någon hårdrockare med öppet sinne, att avstå från den njutning som åtminstone åtta tiondelar av denna sjunde symfoni erbjuder.

/BiblioteKarin

Läs även:
Recension av APOCALYPTICAs "Worlds Collide"

ABIGAIL WILLIAMS – “In The Absence Of Light”

2011-01-30T08:27:00.000+01:00

Tidigare publicerad på WeRock.se 1 september 2010

ABIGAIL WILLIAMS – “In The Absence Of Light”

Det börjar inte alls bra… Att inleda med klock-klang och ”änglakör” skickar signaler om någonting åt det allrasom mest symfoniskt bombastiska hållet, och sätter igång mina egna klockor - varningsklockorna. Dessutom ylande vargar(?) och ett parti stämningsdödande tal mitt i låten. Till att börja med är det svårt att inse att bortom allt detta krafs är Hope The Great Betrayel, öppningsspåret på ABIGAIL WILLIAMS “In The Absence Of Light”, i grunden en riktigt bra låt.

Efter den tveksamma inledningen tar sig plattan dock snabbt och visar sig vara ett utmärkt stycke välproducerad black metal med flera uns melodiösa inslag i vissa låtar, såsom What Hells Await Me, en låt som för övrigt bör kunna fungera i vilka hårdrocksöron som helst och kan rekommenderas som introduktion för den som kanske inte lyssnat till så mycket black metal, men är nyfiken på detta band.

Nordamerikanska ABIGAIL WILLIAMS bildades 2005 och första fullängdsalbumet, ”In The Shadow Of A Thousand Suns” från 2008 var en symfonisk death core/black metal-historia, inte helt utan intresse, men inte alls i klass med nya albumet. Sedan dess har flera medlemsbyten skett och kvar är sångaren/gitarristen Ken Sorceron (numera även gitarrist i belgiska ABORTED) och med sig har han på detta album Ian Jekelis på gitarr och Ken Bedene på trummor. Keyboardisten som tidigare varit så framträdande har helt lämnats utanför. Med “In The Absence Of Light” levererar bandet mer renodlad black metal, med klara influenser från nordisk tradition, samtidigt som det till vissa delar ger associationer till CRADLE OF FILTH, framför allt då Ken Sorcerons röst och sångstil som har en hel del gemensamt med Dani Filths. Albumet är mixat av Peter Tägtgren, vilket säkert bidrar till den kyliga och samtidigt välljudande produktionen.

Det började inte bra, men fortsatte desto bättre, även om jag fortfarande inte förstår hur man tänkte med första låten, och därmed inledningen till hela albumet. En stor otjänst gjorde bandet sig själva när de valde den öppningslåten. Men bortsett från det är “In The Absence Of Light” en alldeles utmärkt platta.

Betyg: 7/10

Intervju med Patrik Carlsson i EYECULT

2011-01-10T23:26:00.000+01:00

Tidigare publicerad på Werock 1/8 2010.

EYECULTs debutalbum ”Morituri Te Salutamus” recenseras just nu på WeRock och jag fick möjlighet att ställa några frågor till Patrik Carlsson, sångare, gitarrist och låtskrivare i bandet. Vi börjar med bandet självt och dess bakgrund.

- Hails Karin och WeRock! EYECULT är ett sidospår till vårt huvudband ANACHRONAEON och uppkom i sin första form år 2004 för att jag ville göra något radikalt annorlunda mot vår huvudsyssla. Såhär i efterhand kanske inte den självbetitlade "Eyecult" lät så värst annorlunda än vad ANACHRONAEON kom att bli, men det var ändå något jag kände att jag var tvungen att göra just då. Jag är inte endimensionell vad gäller musik, så det kan mycket väl tänkas uppstå andra typer av projekt i framtiden. Det beror helt på vart inspirationen tar mig.

- Banduppsättningen är precis som i ANACHRONAEON, dvs jag komponerar och kör allt utom trummor, och Andreas Åkerlind trummar och innehar större biten av studioteknikerrollen för att underlätta allt. Vi har spelat tillsammans sedan år 2000 i olika konstellationer, så vi känner varandra utan och innan. Ibland behöver vi inte ens säga saker för att ta gemensamma beslut.

”Morituri Te Salutamus”, dvs ”Vi som ska dö hälsar dig” är namnet på plattan och det lär vara den fras med vilken gladiatorerna hälsade den romerska kejsaren. Vem hälsas på detta sätt med ert debutalbum, och vilka är det som ska dö?

- Hälsningen går ut till döden, och de som ska dö är givetvis vi alla. Tycker den kopplingen är rätt uppenbar om man kikar på omslaget.

Filosofi, religion och historia
Albumets sju låtar spänner över vidare ämnen än vad traditionell black metal ofta gör. Här tangeras både sociala och livsfilosofiska frågor.

- Vi har inte några som helst kopplingar till black metal-scenen, i den mån det över huvud taget finns en sådan numera, eller att vi i den klassiska bemärkelsen ser oss själva som "true", eftersom en sådan stämpling och en strävan efter en sådan stämpel automatiskt innebär att man på något vis känner att man behöver anpassa sig till skrivna och oskrivna regler för hur man bör bete sig som associerad till subkulturen black metal. Därför har jag valt att lyfta de bitar som ligger mig nära när jag tog mig an jobbet att skriva "Morituri Te Salutamus". Jag kan bara utgå ifrån mina egna värderingar och köra dem genom mitt personliga filter för att på så sätt skapa en hyllning till det jag gillar med black metal utan att behöva bry mig om att någon insnöad elitist kan ha åsikter om detta. Ett sorts filosoferande kring hela fenomenet black metal ur personlig vinkling helt enkelt.

Symboliken i texterna är tagna från breda historiska teman som romersk historia, nordisk mytologi och katolska kyrkans terminologi. ”… you still don't understand, that the Swastika and the cross goes hand in hand” sägs det i låten Oblivion, en tydlig spark i riktning mot kristendomen. Samtidigt en djup gränsdragning gentemot dem inom black metal-scenen som flirtar mer eller mindre med nazistiska idéer.

- Ja, detta är min personliga åsikt om att en ideologi eller religion som inte får granskas av utövarna är detsamma som fascism. Det gäller vare sig det handlar om religion eller politik. Min egen synvinkel på det hela är att alla såklart får ha sina åsikter, hur extrema de än må vara, men då får man ta att man blir granskad.

- Jag har alltid fascinerats av mytologi och religiösa myter av alla olika slag. Över huvud taget flyter den misantropiska ådran rätt kraftigt i båda mina band och det är i religion och historia man hittar mest material att stärka påståendet om att människan egentligen bara är en parasit på jorden och inte mer värd än något annat djur i naturen, i somliga fall till och med mindre. Det räcker ju att plocka upp en nyhetstidning för att få material som räcker till fem plattor minst.

- Att man i vissa kretsar blir betraktad som svår för att man funderar kring saker som dessa, förstärker bara mitt behov av att inkludera den mänskliga fårflockens aningslösa och ytliga beteenden i mina texter och musik än mer. Uppenbarligen är det viktigare för de flesta att jaga statussymboler, fylla pannorna med botox och skaffa så många trendiga prylar som möjligt för att fylla sitt andliga hålrum än att faktiskt fundera lite kring varför de egentligen vandrar här på jorden.

Så blir också resultatet en fascinerande lyrik som både berör och ger lyssnaren anledning att tänka till. Musikaliskt är EYECULTs black metal dock ganska traditionell, om än med generösa melodiska inslag.

- Ja, musikmässigt ville vi följa de traditioner som gjorde att vi själva fastnade för black metal till att börja med. Det är på något vis en less-is-more-konst som kan vara ganska utmanande att skriva, för en som i vanliga fall visserligen inkluderar en del black metal-stämning i musikskrivandet, men som samtidigt tycker om att mecka till det, och blanda friskt mellan stilar. När vi gjorde den här plattan var målet att hylla de kungliga black metal-alster som skapades på 90-talet. Det var utgångspunkten. Band inom black metal som jag vill framhålla är DARK FUNERAL, MARDUK, DISSECTION, EMPEROR, MAYHEM, WATAIN, FUNERAL MIST, NAGLFAR och 1349.

- De generösa melodiska inslagen är nog det som automatiskt kommer när jag plockar upp gitarren. Jag var noga med att det inte skulle bli alldeles för mycket melodier så att det tummar på den karga stämningen jag var ute efter, men hur det gick är väl egentligen upp till lyssnaren att avgöra, huruvida jag lyckats eller ej.

Idel ädel norsk och svensk black metal bland idealen konstaterar jag. Patrik berättar också vad som i övrigt inspirerar honom som låtskrivare, och om musik han själv lyssnar på.

- Oftast är det en känsla som uppkommer i någon situation. Kan vara när man läser något, eller ett ögonblick i en film. Kanske lukten av regn mot hösten. Hösten är min mest kreativa säsong. Jag får hur mycket gjort som helst då. När det kommer till vad jag lyssnar på så finns det så oändligt många olika influenser att det förmodligen är omöjligt att peka ut något specifikt. Jag lyssnar på mestadels extrem metal, men även på band som ALCEST, KANSAS, AYREON, VANGELIS, SYMPHONY X etc.

- Inspiration kan slå till när som helst, hur som helst. Det är bara något man känner i kroppen att "nu är det dags, fram med gitarren". Men många gånger ser jag skapandet som hårt arbete. Man kan inte sitta och vänta på inspirationen jämt. Det är bara att köra. Oftast har jag schemalagt speltid.

Med många järn i elden
Förutom i EYECULT spelar alltså Patrik och Andreas Åkerlind tillsammans sedan tidigare även i ANACHRONAEON, dessutom finns det ytterligare ett band, HUMAN FAILIURE, någonstans i kulisserna. Jag undrar hur banden hänger ihop och om inte tanken fanns att ge ut all musiken under samma bandnamn.

- Nej, det har aldrig funnits på kartan. EYECULT började som mitt projekt. I början, kring 2004, var det inte ens bestämt att Andreas skulle trumma. Men det föll sig naturligt och så blev det. Vi sticker dock aldrig under stol med att ANACHRONAEON är huvudbandet, medan EYECULT är en skapelse där jag söker göra något drastiskt annorlunda som kreativ outlet. Vi håller för övrigt på att mixa uppföljaren till ANACHRONAEONs "The Futile Quest for Immortality".

- HUMAN FAILURE var Andreas idé. Vi spelade i ett annat band som splittrades och då Andreas tyckte kemin stämde, föreslog han att vi skulle fortsätta på den banan. HUMAN FAILURE släppte två fullängdsdemos, och en vecka efter att tredje demon "Tales from a Hollow Eternity" släppts tog vi namnet ANACHRONAEON då ett tyskt band som uppkommit kring samma år som oss också hette HUMAN FAILURE. För att slippa framtida problem gjorde vi så.

Debutalbumet ”Morituri Te Salutamus” kom alltså i december 2009. Jag undrar vad som hänt sedan dess och vad EYECULT gör nu.

- Tja, inte mycket. Nu är det ANACHRONAEON som gäller, så tills jag känner att det är dags att sätta igång med EYECULT igen ligger det vilande. Dock har jag redan gjort nästa plattas omslag, skrivit flera texter och två låtar är jag helt klar med musiken till. Så förmodligen mot vintern så kan jag komma igång med lite nytt material. Spelningar genomför vi varken med EYECULT eller ANACHRONAEON. Våra livssituationer tillåter inte det. Dessutom är vi jävligt noga med vilka vi släpper nära banden, och vi är inte intresserade av några som redan spelar i 30 konstellationer, vilket verkar vara kutym idag.

De olika låtarna på albumet har tillkommit utspritt under ganska lång tid och Patrik berättar hur låtskapandet i bandet går till.

- Jag påbörjade plattan, sedan blev jag farsa och det blev ett längre uppehåll med musiken. Sedan lossnade det för ANACHRONAEON lite och vi körde vidare på det spåret. Det är anledningen att det tagit tid. Egentligen jobbar vi väl inte annorlunda nu heller, det är bara det att ANACHRONAEON prioriteras högre.

Avslutningsvis undrar jag vilka låtar på ”Morituri Te Salutamus” som betyder mest för Patrik personligen.

- Oj, den frågan var rätt svår att svara på. Jag tycker att alla tillsammans bildar helheten. Men jag gillar manglet i Skuld och Ashes lite mer än resten. Minst intressant tycker jag kanske Slave är, det var den första jag skrev till "Morituri Te Salutamus".

- Kolla in oss på EYECULTs myspace. Just nu finns inte låtarna som digital release, men vi har en hög med skivor som vi vill bli av med. Hör av er om ni gillar snabb black metal i den skandinaviska skolan.

Tack för att vi fick veta lite mer om EYECULT och dina andra projekt. Jag vill avsluta med att önska er varmt lycka till framöver, och jag hoppas att det inte dröjer allför länge innan nästa album dyker upp!

- Tack själv! Det kommer en ny platta... kan bara inte svära på exakt när.

/ BiblioteKarin
2010-07-16

EYECULT - ”Morituri Te Salutamus”

2010-11-28T09:33:00.000+01:00

Tidigare publicerad på WeRock.se 1 augusti 2010

EYECULT - ”Morituri Te Salutamus” (”vi som ska dö hälsar dig”)

På debutalbumets dryga 32 minuter hinner Västeråsbandet EYECULT med att både göra mig nyfiken, ge mig en del att fundera på och få mig att vilja ha mer av samma vara. Det är bra jobbat.

”Morituri Te Salutamus” drar igång Aeternum med ett intro som ger löfte om precis de ingredienser som genuin black metal består oss med. Hög musikalitet, rå produktion, mycket sinnlighet och djup känsla. När sedan texterna visar sig äga både vitalitet och klartänkthet blir jag än mer tillfreds.

Jag fastnar djupt i texternas teman där både katolsk mytologi, asa-trons ödesgudinnor och romersk historia tar plats. En favorit är andraspåret, betitlat Saligia, en akronym för de sju dödssynderna, som musikaliskt är en riktigt ”catchy” låt där EYECULT åberopar det onda i sina olika skepnader (Leviathan, Belphegor, Satan osv) för var och en av de sju synderna. En annan höjdare är Furor där åkallan går ut till ”earth mother”. Det ger reminiscenser till SATYRICONs i genren smått klassiska Mother North, och handlar om hur kassa vi är att ta hand om det vi fått att förvalta; det är bara att välkomna det oundvikliga slutet, inse tillvarons tomhet och varandets meningslöshet. Religionskritiken är vass och uppenbar i Oblivion där det konstateras att ”…the Swastika and the cross goes hand in hand”. Därmed dras också en tydlig rågång gentemot nazistiska tongångar, vilka som bekant en mindre del av banden inom genren inte drar sig för att flirta med.

Nu har jag uppehållit mig vid texterna, som överrumplade mig med sitt djup och sin intensitet, vilket inte betyder att musiken är mindre intressant. Mixen av lättare, mer melodiska spår, som nämnda Saligia och Oblivion, och tyngre stycken såsom malande Skuld och Slave ger en perfekt avvägd, intensiv halvtimme i sällskap med EYECULT. Gillar du traditionell black metal i modern skrud bör du obönhörligen låna detta album ditt öra.

”Morituri Te Salutamus” gavs ut i december 2009. Bandets båda musiker, Patrik Carlsson och Andreas Åkerlind, gör även musik ihop under namnet ANACHRONAEON, ett band som gett ut tre album, det senaste, ”The Futile Quest For Immortality” recenserades nyligen här på WeRock. Även det intressant musik, men för min del hoppas jag att Carlsson och Åkerlind prioriterar om lite, och snart nog kommer med en ny EYECULT-skiva. ”Victuri Te Salutant!”

Läs också
WeRocks intervju med EYECULT

NETHERBIRD - "Monument Black Colossal"

2010-11-21T20:15:00.000+01:00

Tidigare publicerad på WeRock.se 1 juli 2010

NETHERBIRD - "Monument Black Colossal"

Ta ingredienser från alla olika metalgenrer du gillar och baka ihop det på en enda platta - risken är stor att resultatet blir ett kaotiskt sammelsurium helt utan intresse. Men å andra sida – friskt vågat hälften vunnet – det kan också lyckas! Här har vi ett gäng mycket kompetenta och stadigt meriterade musiker, såsom tidigare EUCHARIST-basisten Tobias Gustafsson och den inte helt obekanta Adrian Erlandsson som hanterat slagverk i både AT THE GATES, THE HAUNTED, CRADLE OF FILTH och numera även i PARADISE LOST.

NETHERBIRD sägs vara ett black metal-band, men här finns starka influenser även från systergenrer som gothic och death metal. ”Monument Black Colossal” är skönt melodiös, stämningsskaparna många och tempot i melodierna växlande från snabbaste snabbt till långsamt doomigt.

När man nu plockar in så många utsmyckningsdetaljer som NETHERBIRD gör i sitt material; klockklang, hest viskande tal, piskande regn och vinande vindar för att ta några exempel, är det inte konstigt om det skär sig någon enstaka gång. Men dessa små övertramp är lätt förlåtna i ett album med musik som ger vällustiga rysningar utmed ryggraden fler än en gång under plattans speltid.

Det finns också flera riktigt intressanta enskilda låtar på plattan. Hur kan man inte bli nyfiken på titlar som Strindbergian Fire och The Weight of Vapour? Den låt som fastnar lättast är dock A Shadow in the Garden of Darkness med en refräng som snabbt gjuter sig fast i hjärnbarken, rytmen finns redan i den textade strofen. Också The Weight of Vapour har en klar ”kom-tillbaka-till-mig”-refräng i både text och musik.

Detta är inte NETHERBIRDs debut, albumet “The Ghost Collector” kom 2008, men ”Monument Black Colossal” markerar en andra fas i bandets liv enligt dem själva, när de nu går från att ha varit ett studioprojekt med enbart två fasta medlemmar, Nephente och Bizmark, till att numera vara ett liveband med full sättning. Tyvärr har nu på försommaren meddelats att Erlandsson åter lämnar bandet, men ovannämnda Gustafsson, gitarrsten Johan Nord och nye trummisen Erik Röjås är tillsammans med Nephente och Bizmark NETHERBIRD i liveversion. Och efter denna platta väntar jag bara på första möjliga tillfälle att även se bandet live.

PAIN OF SALVATION - "Road Salt One"

2010-11-07T19:09:00.003+01:00

Tidigare publicerad på WeRock.se 1 juni 2010

PAIN OF SALVATION - "Road Salt One"

De har hållit på sedan 1997, men jag kan inte påstå att PAIN OF SALVATION har haft nån större del av min uppmärksamhet innan de dök upp som årets ”hårdrocksgisslan” i svenska melodifestivalen. Ja, tillsammans med CRUCIFIED BARBARA då. Låten som spelades i det sammanhanget, Road Salt, gjorde mig nyfiken på bandets musik och den aktuella plattan.

Jag vet inte om jag vill kalla detta hårdrock ö h t, det är mer traditionell 70-talsdoftande rockmusik, lite av sena Beatles-tongångar ibland faktiskt - och det är ju inte det sämsta. Jag förvånar mig själv med att tycka alltmer om det här vartefter jag lyssnar. Till en viss gräns, sedan blir det ändå väl såsigt och förutsägbart.

Detta når inte ända fram – till mig. Men det är en säkert framförd, välproducerad bluesig rockmusik, så för den som vet att sådant kan intressera, kan jag rekommendera en närmre titt på PAIN OF SALVATIONs album.

En mörkare systerplatta har sagts ska komma i oktober. Så pass intresserad har jag ändå blivit att detta gör mig lite nyfiken, och jag kommer helt säkert kolla in den också.

Betyg: 5/10

KEEP OF KALESSIN - "Reptilian"

2010-11-03T20:32:00.005+01:00

Tidigare publicerad på WeRock.se 1 juni 2010

KEEP OF KALESSIN- "Reptilian"

Kalessin är gammeldraken, den visa uråldriga drak-urfadern, i Ursula K. Le Guins fantasyepos om Ö-världen, han som levde redan i den för människor och drakar gemensamma forntiden. Som så många fantasyberättelser handlar även denna saga djupast om vad det är att vara människa, mer än vad det är en äventyrshistoria.

Grundaren av bandet som bär drakens namn i sitt bandnamn, Obsidian C, har valt att i KEEP OF KALESSINs senaste studioalbum utforska och utveckla drakmyten till fullo. Och de skapar detta femte kapitel i bandets historia med en betagande blandning av det bästa från de tyngre metalgenrerna, med både death-, black- och thrashelement. Därmed utvecklar sig bandet vidare i sin egen stil, som passande benämns episk extreme metal.

Hjärtat darrar redan vid första anslaget i Dragon Iconography, inledningslåten på albumet ”Reptilian”. Det är tungt och tekniskt, det är mytologiskt och majestätiskt. Albumet fortsätter rakt igenom med en läcker kombination av helvetestyngd och thrash-snabbhet, och kompositionen av låtmaterialet är fenomenal.

Efter de inledande tunga spåren bjuds i mitten av albumet ett litet kluster av mer melodiska och mer lättillgängliga låtar, vilket inleds med fjärdespåret, The Dragontower, igenkänlig från norska Melodi Grand Prix, men här i en delvis annan tappning. Inför tävlingen hade låten kortats ner och fått delvis andra, mer ”schlagermässiga” element - jämför gärna avslutningen på de båda versionerna - medan den nu fullt ut fyller sin plats på albumet. Efter den aningen mer anonyma Leaving the Mortal Flesh följer därpå mitt favoritspår för närvarande, Dark as Moonless Night. Detta musikstycke är bedövande vackert med sin lugna stämningsfulla inledning, sitt melodiösa driv, med Thebons röst i sitt bästa djupgrowlande hesa läge och med översköna mansröster från The Dragonchoir i refrängen.

Full tyngd återkommer i den längtansfulla The Devine Land samt den avslutande makalösa 14-minuterskompositionen Reptilian Majesty som perfekt bär fram hela albumets väsen. Detta, har Obsidian C. omtalat, är en låt han arbetat på i flera år och en version fanns redan inför förra albumet, "Kolossus". Dock valde han att vänta med den och fortsätta bearbeta temat. Nu presenteras låten helt i sitt rätta sammanhang.

”Reptilian” är således en samling låtar av högsta kvalitet rakt igenom. Spåren varierar i längd, från 4 till drygt 14 minuter, och är så musikaliskt varierade att det fortfarande, efter säkert ett femtiotal genomlyssningar, är spännande att ta del av var och en av de åtta låtarna på albumet.

Sångaren Torbjørn "Thebon" Schei visar sig alltmer som en fantastisk allround-vokalist, jag vet inte om jag har hört någon annan i genren bättre utföra ett så brett register av sångstilar, och han utnyttjar hela sin förmåga på denna platta. Från djupaste dödsgrowl till hest viskande raspig sång och de mest skärande black metal-skrik.

”Varför gör inte alla band så här – hela tiden?” är känslan jag får inför KEEP OF KALESSINs tekniskt så flyhänta hantering av uppgiften på denna platta. Allt är så gediget och genomarbetat, från låtmaterialet, det musikaliska genomförandet av samtliga i bandet – Vegar "Vyl" Larsen är en benådad trummis – till produktion och paketering. Det är som en ren vinst att ha fått äran att införskaffa detta album. Du som ska köpa ”Reptilian”, och det tycker jag självklart du ska göra, väljer gärna digipack-utgåvan med en DVD som bonus. DVD:n är i sig ingen märkvärdig produkt, men ett intressant ”making of”-avsnitt samt några låtar från en konsert i Trondheim 2009 är mycket väl värt den lilla tian extra.

Det enda som hindrar mig att ge ”Reptilian” full poäng, är känslan av att KEEP OF KALESSIN efter detta, faktiskt, har ytterligare att komma med. 10-poängaren är dock snubblande nära och detta kan mycket väl visa sig vara årets platta. Mycket väl…

Betyg: 9/10

ARMA GATHAS – “Dead To This World”

2010-10-25T19:53:00.002+02:00

Tidigare publicerad på WeRock.se 1 maj 2010

ARMA GATHAS – “Dead To This World”

ARMA GATHAS debutalbum landar i min spelare tillsammans med information om att här ska tidigare CATARACT-gitarristen Simon Füllemann och hans nya trupp bjuda på metal i samma anda som ENTOMBED, BOLT THROWER och MACHINE HEAD mixat med punk/hardcore i stil med TRAGEDY, HATEBREED och NEUROSIS. Innan jag kastar mig in i musiken kastar jag ett getöga på låtlistan. Ett bandnamn som ARMA GATHAS tycks förpliktiga. Jag finner i listan titlar som Losing Hope, The Damage Done, God’s Wrath och The Rise And Fall. Inget nytt under solen där, kan tyckas. Det känns lite som om återvinningen gått igång och inte kunnat hejdas. Preparerad med vissa farhågor ger jag mig i kast med själva musiken. Och får alla mina förväntningar och farhågor ikullkastade.

Efter ett smygande intro, spåret Antagonist, dundrar ARMA GATHAS igång den kompromisslösa The Rise And Fall och fortsätter sedan i samma anda. Ändå är det först i femte spåret, The Damage Done, som det bjuds in till något ännu större än helt okey metal. Här växer gitarrerna, sången och kompet till något riktigt mäktigt och därefter är jag fast i ARMA GATHAS dundrande ljudvärld. Det instrumentala mellanspelet Liberate Me ger en vacker brygga över till andra halvan av albumet som inleds med Depopulation där trummorna smattrar, gitarrerna gnistrar och Che Sneltings röst smälter samman musikens delar till en enhet.

Av skivans 13 spår är inte mindre än tre stycken korta instrumentala intron/mellanspel vilka fungerar sammanlänkande för hela konceptet. Det här är inte en samling låtar, detta är ett album, med betoning på sammanhang, där det ena spåret introducerar, speglar eller kompletterar, och kompletteras av, det andra. Vad jag från början tog emot som en ganska lättsam samling trevlig metal har efter ett antal lyssningar växt sig vida större. Avslutande Our Last Goodbye – Our Final Breath är precis så ödesmättad som titeln låter ana, här tillåter sig musikerna ytterligare utspel och avslutar med lena stråkar och trippande tangenter som motsäger det hopp-lösa i låttiteln och gjuter några droppar olja på de vågor som rörts upp under albumets knappa 40 minuter. Precis så knappt tilltaget att man vill ha lite, lite mer – och måste slänga på hela albumet ett varv till.

ARMA GATHAS är en grupp att hålla allra minst ett öga på framöver, för dessa tyskar kommer helt säkert göra mer än lite väsen av sig i framtiden.

Betyg: 7/10

SOLUTION .45 - ”For Aeons Past”

2010-10-17T10:32:00.002+02:00

Tidigare publicerad på WeRock.se 1 april 2010

SOLUTION .45 - ”For Aeons Past”

SOLUTION .45 som nu släpper albumet ”For Aeons Past”, består av erfarna, välrenommerade svenska musiker såsom sångaren Christian Älvestam, tidigare i SCAR SYMMETRY och gitarristen Jani Stefanovic som tillsammans med Älvestam även spelar i MISERATION. Övriga är Tom Gardiner (HATEFORM), Anders Edlund (ANGEL BLAKE) och Rolf Pilve (ESSENCE OF SORROW). Även Mikko Härkin, tidigare i SONATA ARCTICA bidrar på keyboard. Så trots att albumet är bandets debut är musikerna definitivt inga debutanter. Och det märks, plattan är välproducerad av Stefanovic, musikerna hanterar sina instrument högst professionellt, och ibland t o m briljant.

Musiken på plattan är genomgående skriven av paret Älvestam/Stefanovic medan Mikael Stanne från DARK TRANQUILLITY kreerat texterna. Ett undantag finns i Leathean Tears som är Christian Älvestams skapelse rakt igenom. Stanne bidrar också med bakgrundssång på plattan. En kuriositet i sammanhanget är att en del av fansen tydligen föredrar Älvestams egna helt nonsensbetonade texter, som funnits på demoversioner av vissa låtar, framför Stannes genomarbetade lyrik. Älvestam, som själv sedan länge beundrar Stannes lyriska förmåga och därför bett honom skriva för bandet, är lite bekymrad...

Av dessa ingredienser skapas en skön mix av njutbar melodiös metal, och det enda som drar ner är att melodierna och arrangemangen är så lika från låt till låt. Jag kan sakna lite inre spänningar i albumet. Det blir uddlöst. Långsamma, långa och odynamiska Leathean Tears, med enbart rensång, blir t o m riktigt tråkig. ”Ladies, we're coming for YOU!!”, skriver bandets gitarrist Tom Gardiner om den låten i sin egen låt-för-låt-recension av albumet på bandets myspaceblogg. Jag vet inte det, jag... De starkaste spåren på skivan är Wirethrone, Gravitational Lensing, det avslutande 16-minutersspåret Clandestinity Now samt On Embered Fields Adust, den kanske mest egenartade låten som också tillåts gå lite utanför de annars rätt snäva musikaliska ramarna.

Efter att initialt ha fastnat för plattan direkt har entusiasmen tyvärr lagt sig något efter ett antal lyssningar. ”For Aeons Past” bjuder på mycket bra och mycket melodiös metal, men skulle vunnit på mer variation, lite mer ostyrighet.

Betyg: 7/10

ROTTING CHRIST - ”Aealo”

2010-10-14T23:13:00.006+02:00

Tidigare publicerad på WeRock.se 1 april 2010

ROTTING CHRISTs ”Aealo” - brutalt vackert

ROTTING CHRIST har skapat ännu en grekisk skönhet med ”Aealo”, bandets tionde fullängdare. Detta är i sanning bra. Tungt, vackert, röjigt och, inte minst, mycket originellt.

Sakis Tolis, sångare och kompositör i bandet, fortsätter på den tidigare inslagna vägen där grekisk traditionell musik får befrukta ROTTING CHRISTs atmosfäriska death/black metal. I denna giv är det bland annat en traditionell kvinnokör, PLEIADES (Plejaderna=nymferna som är döttrar till titanen Atlas i mytologin), som skapar harmoni och kontrast gentemot Sakis brutala röst och musikens mörka tyngd. Damerna i kören blev, enligt Sakis i en intervju, först lite förskräckta när de tillfrågades men sedan han fått förklara konceptet växte samarbetet vidare och kören bidrar nu i hälften av låtarna på den färdiga plattan.

”Aealo” är ett konceptalbum kring en krigares upplevelse och känslor på slagfältet. Det är detta tema som fungerar sammanhållande för plattan, medan låtarna musikaliskt är väldigt olika varandra ofta med udda inslag som i Nekron Iahes vilken består av enbart körsång av ovan nämnda PLEIADES, eller den avslutande märkligt mässande 8 minuter långa klagosången av grekisk-amerikanska sångerskan Diamanda Galas, Orders From The Dead, med nyskapad musik av Sakis Tolis. Andra låtar på albumet som sticker ut är inledande Aealo och spåret dub-sag-ta-ke med sin fina kontrast mellan traditionell grekisk sång och brutalt growl. En given kommande radiosingel torde kunna vara Thou Art Lord, med skön medsång av PRIMORDIALs Alan Nemtheanga, en låt som besitter ett enormt driv och en catchig refräng.

Med förra albumet ”Theogonia” tog ROTTING CHRIST steget att införliva traditionella element i sin musik och med mycket lyckat resultat. Med det nya albumet tas detta ett steg vidare, ”'Aealo' är 'Theogonias' barn” säger Sakis Tolis om det senaste albumet, och resultatet blir uppseendeväckande bra. Detta är inte ett album att älska i varje bit redan vid första mötet, detta är ett koncept att växa in i. Att upptäcka och avtäcka alla ingredienser i ”Aealo” är en fantastiskt rolig resa, och en resa för mig hittills utan slut.

Betyg: 9/10

OPETH - jubileumskonsert på Cirkus

2010-10-10T08:37:00.007+02:00

Tidigare publicerad på WeRock 31 mars 2010.

OPETHs jubileumskonsert, Cirkus i Stockholm mars 2010

OPETH grundades av sångaren och gitarristen Mikael Åkerfeldt för jämnt tjugo år sedan, då den unge mannen själv var 16 år. 20års-jubileet firar bandet med sex exklusiva spelningar runt om i världen, i Frankrike, Tyskland, USA (2 spelningar) samt Albert Hall i London, och med premiär denna kväll på ett utsålt Cirkus i Stockholm.

Första akten av konserten består av hela albumet ”Blackwater Park” och efter 10 minuters paus framförs ett pärlband av låtar från samtliga övriga album, en från vardera skivan och i kronologisk ordning. Totalt tre timmars ”hemma hos OPETH”-fest.

Åkerfeldt talar till folket
”Jag är så nervös”, säger Åkerfeldt när han släpper på med lite mellansnack i andra halvlek. Och jag tror honom. Lite spänt käns det under hela första halvan av konserten som genomförs rakt av, låt efter låt, utan ens ett ”tack” för applåderna mellan låtarna. ”Och Fredrik är också nervös” säger han sedan lite urskuldande och ler mot sin andregitarrist Fredrik Åkesson, bandets färsking sedan 2007 och senaste albumet ”Watershed”.

Mikael Åkerfeldts uppenbarelse på scen är en hel liten historia i sig. Hans mellansnack är ofta ganska obegripligt, man ändå så "småtöntigt" charmigt att det alltid lockar fram varma leenden och skratt. Han är nog faktiskt nervös. ”Det här bandet erbjuder inte så mycket visuellt godis, vi är inga fotomodeller direkt. Vi står helt still i princip, hela giget och …vi har inga bomber sådär. Men det är faktiskt jävligt coolt att vi spelar för fulla hus…” Inte ett ord om att det kanske, kanske är deras musik och skickliga musicerande som gör att husen är fulla - detta får var och en tänka själv.

”Ber om ursäkt till våra internationella gäster att jag pratar svenska, men min mamma är här.” Tystnad…
”Och jag säger så mycket ’fuckin´’ när jag pratar engelska”

OPETHs progressiva dödsmetall kräver bra ljudmiljö. Och efter en kort inledande osäkerhet justeras detta och sedan är ljudet utmärkt hela kvällen. Åkerfeldt berättar att igår, dagen innan första spelningen, råkade ordinarie ljudtekniker ut för en olycka, inget allvarligt men så pass att hon/han inte kan genomföra turnén. Tydligen har man snabbt hittat en bra ersättare. Vi befinner oss också nästan precis nedanför ljudbordet och med den placeringen var det absolut inget att klaga på i den vägen.

"Man borde nästan bikta sig..."
Mikael Åkerfeldt är en helt fantastisk musiker och låtskrivare, han är också en gudabenådad sångare och dessutom en ytterst skicklig gitarrist. Jag är mycket imponerad. Resten av bandet håller lika hög kvalitet, inte minst trummisen Axenrot. Detta är den första spelning jag bevistar på Cirkus och det är en skön konsertlokal. Trots att det går in ett par tusen konsertbesökare är känslan av intimitet stor.

Så här i efterhand kan jag ångra att jag inte hade lyssnat mer på bandets tidiga skivor innan konserten, det hade gett ännu mer av känsla inför låtval och kronologin. Men det kommer att åtgärdas snabbt och innan nästa gång jag ser bandet. Kvällen bjuder på ett OPETH-frosseri som får mitt sällskap att utbrista att ”det är nästan så man borde bikta sig efteråt”!

Publiken står upp och applåderar i väl 10 minuter efter föreställningen men musikerna kommer tyvärr aldrig in på scen igen. Det känns lite trist faktiskt, men jag skyller det på den hastigt inkallade och annars utmärkte ljudteknikern. Ingen hade talat om för honom att han måste sätta igång brusmusiken genast, så publiken vet att de ska gå hem.

Den intima lokalen, det fina ljudet och att hela kvällen är ägnad bara OPETHs musik, utan förband eller andra inslag, allt sammantaget bidrar till en väldigt speciell upplevelse, känslan av ”vi” mellan band och publik. En fantastisk kväll.

Text: BiblioteKarin
Bild: Robert Gustafsson och BiblioteKarin

Spellista
Akt 1: Hela ”Blackwater park”
The Leper Affinity
Bleak
Harvest
The Drapery Falls
Dirge for November
The Funeral Portrait
Patterns in the Ivy
Blackwater Park

Akt 2: Låt och album
Forest of October – ”Orchid”
Advent – ”Morningrise”
April Ethereal – ”My Arms, Your Hearse”
The Moor – ”Still Life”
Wreath – ”Deliverance”
Hope Leaves – ”Damnation”
Harlequin Forest – ”Ghost Reveries”
The Lotus Eater – ”Watershed”

30 SECONDS TO MARS, Arenan

2010-10-02T08:50:00.005+02:00

Tidigare publicerad på WeRock 12 mars 2010.

30 SECONDS TO MARS på Arenan, Stockholm, 10 mars 2010

Areanan i Fryshuset fylls denna onsdagskväll av levnadsglada "mitt i veckan"-festande ungdomar och - faktiskt - en del lite äldre besökare. Av de två förbanden missade vi helt amerikanska STREET DRUM CORPS, och det andra, danska CARPARK NORTH, är inte mycket att orda om, och absolut ingenting som drar uppmärksamhet från kvällens huvudakt: JARED LETO – nää, förlåt 30 SECONDS TO MARS skulle det vara. Men det är ingen tvekan om att 30 SECONDS TO MARS är Jared Leto, sångare, gitarrist och frontfigur, och ikväll dessutom lekpappa, allsångsledare och allmän publikdomptör.

Jag tycker inte om Jareds frisyr och jag tycker inte om hans sladdrigt fula t-shirt, jag tycker inte om revärerna på hans 80 tals-träningsbrallor och jag tycker inte om Shannons mössa... Men jag älskar attityden och jag älskar glädjen, värmen och spektaklet i 30 SECONDS TO MARS framförande av sina stundom överdrivet pompösa melodier. Det är klart att man först måste kalibrera in sig på den rätta stämningen för att uppskatta det ibland hetsigt överdrivna i showen, men låter man sig dras med är det en härlig upplevelse i ljud, ljus, glädje och humor.

Senast bandet var i Stockholm, 2007 som förband till LINKIN PARK, bjöds på en estetiskt utstuderad scenshow i rött och svart, med stram elegans. Kontrasten denna gång är fullständig; lite rörigt på scen, Leto i "urtvättad" t-shirt och inget sammanhängande sceniskt uttryck alls. Vilket totalt sett inte blir sämre, då det hjälper till att förstärka känslan av att "vi gör nåt kul tillsammans här och nu". Eller som Jared Leto vid ett tillfälle uttrycker det: "Jag vill ligga med er allihopa ikväll"...

Kvällens spellista är en blandad meny från senaste albumet "This Is War" och det förra "A Beatiful Lie" med ett enda inslag från bandets första, självbetitlade skiva, den akustisk framförda Capricorn (A brand new name). Vid ett tillfälle kliver Jared åt sidan och låter storebror Shannon stiga fram i rampljuset, då han framför ett gitarrsolo sittande lite nonchalant långt framme på scen. Snart är Shannon dock tillbaka på sin rätta plats, bakom trumsetet, medan mästerdomptören tar tillbaka publiken i sin hand.

30 SECONDS TO MARS förmedlar så mycket humor, värme och livslust, att jag förlåter Jared Leto en hel del av hans later. Bandet återkommer två gånger i sommar till Sverige, på Hultsfredsfestivalen och på Pier Pressure i Göteborg. Längtar du efter varm och pampig alternativ metal så ta dig dit, du får garanterat ditt lystmäte.

Läs även:
Recensionen av albumet ”This Is War”

Spellista
1. Escape
2. Night of the Hunter
3. Attack
4. Vox Pupuli
5. From Yesterday
6. A Beautiful Lie
7. This Is War
8. 100 Suns
9. A Modern Myth
10. Capricorn (A Brand New Name)
11. The Kill
12. Closer to the Edge
13. Search and Destroy
14. The Fantasy Extra
15. Kings and Queens

OVERKILL - "Ironbound"

2010-09-30T20:02:00.006+02:00

Tidigare publicerad på WeRock.se 1 mars 2010

OVERKILL - "Ironbound"

"Han låter som han i Metallica” utbrister min dotter om sångarens insats på OVERKILLs” senaste album, ”Ironbound”. Att jämföra Bobby “Blitz” Ellsworth med James Hetfield är från hennes sida inte avsett som en komplimang, men för mig bidrar vokalistens lätt manierade stämma starkt till albumets känsla och kvalitet. Jag skulle även vilja dra in en annan gigant, IRON MAIDENs Bruce Dickinson, i en positiv jämförelse.

OVERKILL har sedan starten för 30 år sedan haft ett stadigt högt anseende och återkommande musikaliska framgångar, utan att ändå någonsin ha slagit riktigt lika stort som landsmännen i ”The Big Four of Thrash”; METALLICA, SLAYER, ANTHRAX och MEGADETH. Bandet har kontinuerligt levererat en ström av kvalitetsmusik, det här är det 15:de studioalbumet, och tycks ännu inte ha några planer på att slå av på takten. Bobby Ellsworth står tillsammans med basisten D D Verni, båda en gång i tiden med om att grunda bandet, för både nyskapande och tradition i låtskrivandet.

”Ironbound” är thrash metal med en smak av traditionell NWOBHM. Men det finns inget som helst av slentrian eller upprepning i de tio spår som serveras. Produktionen är ytterst välsvarvad, ansvarig härför är Peter Tägtgren tillsammans med bandet, och var och en av de tio låtarna tycks ha fått precis samma omsorgsfulla hantering i hela skapandeprocessen. Att lyfta fram några särskilda spår i denna samling får sägas vara ett rakt igenom trevligt bekymmer. Vart och vartannat spår skulle kunna utses till en utav plattans toppar men jag väljer att framhålla tunga Killing for a Living och hittiga The Goal is Your Soul tillsammans med titellåten Ironbound samt inledningsspåret, åtta minuter långa The Green and Black. Det är bara att respektfullt välkomna OVERKILL över till tjugohundratiotalet och in i sitt fjärde decennium som verksamt band.

Betyg: 8/10

CONSTRUCDEAD - "Endless Echo"

2010-09-26T20:43:00.002+02:00

Tidigare publicerad på WeRock.se 1 februari 2010

Bitar av det bästa

CONSTRUCDEAD är för mig en helt färsk bekantskap, och tvivelsutan en väldigt trevlig sådan. ”Endless Echo”, bandets fjärde album som släpptes i höstas, sänder mig goda vibbar av bitar av det bästa som brukar levereras från den svenska metalscenen.

Bandet har under sina 10 år bytt sångare inte mindre än tre gånger och nuvarande Jens Broman, även sångare i DARKANE, kom in i bilden strax innan utgivningen av föregående album ”The Grand Machinery”, 2005. ”Endless Echo” är således första plattan där Broman deltagit i hela skapandeprocessen. Och det hela fungerar mycket bra. Skrik- och rensång kompletteras emellanåt med djupare growl i en smakfull mix.

”Endless Echo” är varken unikt eller nyskapande, men bjuder på en kraftfull, livgivande death/thrash metal, fina melodier, härligt fullkvalitativt musicerande och en och annan riktigt klistrig dänga som Mephisto och The One Besides Me.

Betyg: 7/10

30 SECONDS TO MARS - "This Is War"

2010-09-12T15:43:00.001+02:00

Tidigare publicerad på Werock 1 januari 2010

Mycket – Mera – ”This Is War”

Ska det vara kajalsvärtad mjukmetal med bombastisk framtoning så ska det vara Jared Leto och hans 30 SECONDS TO MARS, inget annat. Bandets förra platta, ”A Beutiful Lie” från 2005, äger det bästa genren har att bjuda, och som liveband är gruppen ytterst sevärd. Kombinationen av humor, samhällsengagemang och utvecklad estetik gör bandet till en glädjekälla i en svart värld.

När så uppföljaren ”This Is War” tar plats i spelaren känns konceptet igen. Bara ännu mer av allt. Mer dramatiska effekter, fler körpartier (körer bestående av bandets fans världen över), större melodier och mer intrikat lyrik. Mera ”bra” blir bättre, men nånstans slår det över och klyschan ”less is more” dyker oombedd upp i huvudet. ”This Is War” balanserar hela tiden på gränsen till att bli fånig i sin storvulenhet – men håller sig till slut på den rätta sidan, är riktigt älskansvärd och känns trots allt ärlig och äkta.

Förstasingeln Kings And Queens är inte det bästa plattan har att ge men videon till låten är en av fåtalet videor under året 2009 som faktiskt är värd din tid.

Så. Gamla fans av 30 SECONDS TO MARS, ta ett djupt andetag och bered er på mer, mycket mer, av det ni älskar. Och nya lyssnare: ge detta en chans, det finns faktiskt mycket mer under ytan än vad som kanske anas vid första anblicken.

Betyg: 7/10

IN FLAMES och "Taste of Chaos", 2009

2010-08-15T10:56:00.003+02:00

Tidigare publicerad på WeRock december 2009.

"Taste of Chaos", Hovet Stockholm, 11 december 2009

Det är skönt att få uppleva en helt Idol- och Lucia-befriad konsertkväll i dessa musikmässigt annars så blekbistra jultider. Turnépaketet "Taste of Chaos" har nått Sverige och Stockholm med IN FLAMES som huvudband och KILLSWITCH ENGAGE som support tillsammans med DEAD BY APRIL, EVERY TIME I DIE och MAYLENE AND THE SONS OF DISASTER. Kaoset utmanar Idol-finalen i Globen strax bredvid.

Vår kväll på Hovet inleds med att vi hänger av oss ytterkläderna till tonerna av en utklingande Losing You med DEAD BY APRIL. Jag känner ingen ledsnad att vi missade det bandet, utan vi är på plats alldeles lagom till att KILLSWITCH ENGAGE drar igång. Och som de drar igång! Med en intensiv scennärvaro och energisprutande spelglädje charmar de publiken. Trots att bandets musik egentligen inte är någon favorit, låtmaterialet är bra men går på ständigt samma växel, är spelningen oavbrutet underhållande. De båda sångarna, Howard Jones och Adam Dutkiewicz – den senare iklädd shorts, pannband och slängkappa – showar, spexar och har ständig ögonkontakt med och total uppmärksamhet på sin publik. Jag finner ingen logik i uppträdandet i sig, men vad gör det? Publiken har roligt.

Med Cloud Connected rivstartar IN FLAMES sitt set, publiken i täta led är med från första sekund. Tyvärr tvingas vi konstatera att Jesper Strömblad inte står på scen som jag hade hoppats. Inte för att inte Niclas Engelin (ENGEL) skulle vara en mycket god ersättare som gitarrist, och samspelet i bandet är tajt nog. Den här konstellationen har också turnerat tillsammans under större delen av året.

Bandet serverar ikväll musikgodis från hela sin långa albumhistoria, alltifrån Artifacts Of The Black Rain från 1995 års "The Jester Race" till fjolårets album "A Sense Of Purpose". Från den senare tas inte mindre än sex låtar under den halvannan timme långa konserten, och med glädje konstaterar jag att The Chosen Pessimist är en bland dem, och att denna låt nu är en integrerad del av repertoaren, efter att vid förra årets höstkonserter utgjort en spektakulär inledning på spelningarna. En annan favorit från plattan som nu får komma till liv på scen är March To The Shore, för första gången i Sverige enligt Fridén.

Som vanligt bjuder IN FLAMES in till en storslagen show med ljus, gnistregn, bomber och raketer, utan att för den skull tappa bort närheten till publiken; Hovet känns mindre än vanligt – och det beror inte på trängsel i den talrika publiken. IN FLAMES är mästare på att skapa vi-känsla även på större arenor. Publikens gensvar är också starkt när sedan "familjen" blir fulltalig då även Jesper Strömblad kliver upp på scen under de två sista låtarna. Och texten i Take This Life får ytterligare en fördjupad innebörd.

IN FLAMES har åter gett oss en fantastisk konsertupplevelse. Detta är en av de sista Sverige-spelningarna på ett bra tag har det sagts, gissningsvis till förmån för en period av nytt musikskapande i gruppen. Det är därmed dags att ställa in sig på en lång och otålig väntan, förhoppningsvis på ett nytt IN FLAMES-album.

Spellista IN FLAMES
Cloud Connected
Embody The Invisible
Pinball Map
Delight And Angers
Disconnected
The Chosen Pessimist
Trigger
The Hive
Only For The Weak
Artifacts Of The Black Rain
March To The Shore
Come Clarity
Leeches
Alias
The Mirror's Truth
The Quiet Place
Take This Life
My Sweet Shadow

Hypocrisy "A Taste Of Extreme Divinity"

2010-08-12T08:26:00.005+02:00

Tidigare publicerad på Werock 1 december 2009

HYPOCRISY serverar oss en extremt melodiös anrättning

Med HYPOCRISYs nya giv, ”A Taste Of Extreme Divinity”, får vi avsmaka en melodimarinerad dödsmetalldoftande anrättning, kryddad med några rejäla nypor fångande rytmer och smittande refränger.

Den produktive Peter Tägtgren har många järn i sina eldar, som producent, låtskrivare och musiker. När han inte svetsar ihop industrimetall i PAIN eller producerar andra band, nu senast bl. a. IMMORTAL och DARK FUNERAL, ägnas HYPOCRISY hans uppmärksamhet och tid. Med sig på nya albumet har sångaren och gitarristen Tägtgren den trogne vapendragaren, basisten Mikael Hedlund, samt Reidar Horghagen från IMMORTAL, som med förra albumet ”Virus” blev HYPOCRISYs trumslagare. Vid första lyssningarna finner jag att plattan har två sidor, där den ena sluttar brant mot PAIN, medan den andra sidan är tyngre, mörkare – och bättre. Första singeln, Hang Him High, är ganska utmärkande för plattans mest melodiska och rytmiska sida. Radiovänligt värre. Detta är inte ett av de bästa spåren, men jag gillar skarpt avslutningen där trummor och growl brölar ut i en gemensam röst.

HYPOCRISY bjuder rakt igenom på taktfast headbanging-främjande metal. Det är svårt att hålla sig still till denna extrema melodiska dödsrock. Det finns knappt en låt som du inte lockas att sjunga, nynna, humma med i efter några lyssningar. Detta hoppas jag inte sår några som helst tvivel om tyngden i musiken; visst, vi pratar melodier, men det är fortfarande melodisk extremmetall vi talar om.

Ett favoritspår för närvarande är Solar Empire med sin närmast tuggumiklistrande refräng, men också doomiga The Quest och Tamed – Filled whith fear som inleds blytungt och vars refräng inte heller den vill släppa taget. Efter att ha lyssnat till ”A Taste Of Extreme Divinity” i stort sett dagligen i några veckors tid hittar jag fortfarande ständigt nytt att glädjas åt. Detta om något, ger en platta högt betyg och talar för ett långt och återkommande liv i spelaren.

”Så hur smakar HYPOCRISYs gudomliga anrättning?” -Tack, gott.

Betyg: 8/10

Intervju med Andreas Joelsson, IGNEOUS HUMAN

2010-08-10T08:38:00.005+02:00

Tidigare publicerad på Werock 14/11 2009.

Intervju med IGNEOUS HUMAN i november 2009

IGNEOUS HUMAN är ett nytt bandnamn i årets albumutgivning, även om mannarna bakom namnet inte är nya inom metalscenen. Med albumet "Pyroclastic Storms", som släpps nu i dagarna, gör bandet sin skivdebut. Plattan har recenserats, och hyllats, tidigare här på Werock och vi fick nu även chansen att få några ord med sångaren i bandet, Andreas Joelsson. Jag undrar naturligtvis hur det känns just nu när plattan ligger klar för utgivning. Och att det är rätt spännande håller Andreas med om.

-Det känns jävligt kul. Att äntligen få se detta alster i dagens ljus. Med tanke på de recensioner som jag läst verkar folk fatta att den är jävligt bra dessutom. Sen har det väl inte landat riktigt heller att skivan äntligen är ute, men det kommer väl när man ser den dyka upp i skivdiskar och dylikt.

Som band har IGNEOUS HUMAN funnits endast något år och nu ligger plattan klar för skivdiskarna. Andreas berättar om hur processen har gått framåt, hur musikskapandet gått till och bandet har utvecklats.

-Musiken har skrivits under inspelningsprocessen i Surroundworks studio. När vi påbörjade inspelningen bestämde bandet tillsammans med producenten Clas Sjöstrand, att han skulle få fria händer att utveckla det låtmaterial vi hade. Det var nog ingen av oss som då insåg att det skulle betyda en sådan stor förändring i musiken. Inte Classe själv heller, tror jag. Han skrev om alltihop. Men jag är glad att förändringen blev så stor, det har gett bandet en tydlig musikalisk identitet. Att förändringarna blev för stor för vår före detta gitarrist och låtskrivare ("CurghA" i GAPHIA, Werocks anm.) är bara att konstatera, och man kan säga att det inte bara är musiken och albumet som har skapats i studion, utan att hela bandet har "blivit färdigt" under processen.

-Referenserna och influenserna för musiken är oändligt många. Vi bestämde tidigt att vi ville försöka göra något helt annorlunda. Alla i bandet har olika smak, lyssnar på allt från PANTERA till DREAM THEATER, GUNS N' ROSES och B.B KING. Och att Classe som producerat skivan har helt andra influenser, som till exempel LED ZEPPELIN, har blivit en annan betydelsefull inspirationskälla för oss.

-Också de flesta texterna har tillkommit i studion. Jag och Classe har suttit framåt småtimmarna och bollat idéer. När en låt blivit klar, fick vi ändra om i textinnehållet efter den känsla vi fick av låten ifråga.

Även om IGNEOUS HUMAN har verkat tillsammans som band under en kortare tid, har några av bandmedlemmarna musicerat ihop sedan länge, och jag undrar vad musikerna tagit med sig från det forna bandet GAPHIA. Och hur bandets två nytillkomna gitarrister har påverkat IGNEOUS HUMANs sound.

-Det är stor skillnad på IGNEOUS HUMAN och GAPHIA. GAPHIAs musik höll fritidsgård-nivå, nu har vi blivit omskrivna som årets svenska metaldebut – det är ganska långt där emellan. I GAPHIA hade vi inga solon, väldigt mycket tugg och det var inte så melodiskt. Igneous Human är melodiskt, vi har grymma solon och vi låter mycket bättre. Erfarenhet har man väl tagit med sig, inte så mycket mer än det.

-Det stämmer också att några låtar kom till under GAPHIA-eran. Men de är omgjorda och texterna är annorlunda. För mig som varit / är delaktig i båda banden är det en markant skillnad på ursprungsmaterialet och det material som är med på skivan. Vi har två jävligt kompetenta gitarrister nu. Det är mycket som är med på skivan som vi inte hade kunnat göra tidigare.

-Våra gitarrister har helt olika bakgrund, men kompletterar varandra sjukt bra. Gitarrist-egon till trots, hehe. Daniel Persson är ett klassiskt metal-head med rötter i thrash och death metal. Ewo Solvelius är skolad musiker och har jobbat med allt från att vara musiklärare till att spela 80tals-hårdrock och klassisk musik. Daniel är snabb som en jävla hackspett i handen och en klippa för oss. Ewos och Classes frenetiska samarbete under inspelningen, gav skivan sin slutliga musikaliska prägel.

Bandnamnet kan vara något av en språklig gåta och Andreas blir rent av filosofisk när han utvecklar den djupare innebörden av namnet, och förklarar hur låttitlarna på albumet kan sägas spegla utvecklingen av bandet till vad det är idag.

-"Igneous" kan ha flera betydelser, från latin översätts det "av eld" och från engelska som "vulkanisk". Här återkommer vi till konceptet som växte fram under inspelningen när bandet – precis som musiken – förvandlades och blev färdigt. Och det är just förvandlingen, den tuffa resan och det hårda arbetet som ligger till grund för konceptet. "Igneous Human" står för allt vi klarat av att ta oss igenom... som låttexten i titelspåret antyder "Like a virus we will survive". Det finns inga gräl, personliga motgångar eller tuffa utmaningar som kunnat splittra det här bandet. Vi har blivit vilseledda (Decived), vi har satsat mycket, känt hat och frustration (Hate, You Better Be Dead). Vår värld har satts i gungning (Quake), vi har varit tvungna att ta konflikter och säga vår mening (Mute). Visst har det har varit smärtsamt (Tears, Redemption) att "föda" ett band på det sättet (Birth), men samtidigt har det vart en rolig resa som man inte riktigt kunnat kontrollera (Demonride).

-En grupp människor som kan ta sig igenom en sådan här resa skulle nog kunna ta sig igenom ett vulkanutbrott också, typ. Våra scenkläder, foton och profil, allt är tänkt att återspegla att det är vi som står kvar när resten av jorden gått under. Det har varit lite som att göra "Robinson", men det finns ingen ensam segrare, utan alla i bandet har blivit stärkta.

Vi övergår till att prata om spelningar, tidigare och i framtiden. IGNEOUS HUMAN var förband för legendariska dödsmetallarna ENTOMBED förra hösten.

-För min egen del var ENTOMBED ett band jag började lyssna på tidigt när jag fick upp öronen för hårdare musik. ”Wolverine Blues” är ju alldeles förträfflig, för att nämna en ENTOMBED-platta.

- Alla spelningar vi gjort har varit speciella på sitt egna vis. Vi har inte haft möjlighet att spela utomlands än, men jag är rätt så säker på att vi kommer att få komma ut och spela för alla tokiga jävlar runt om i världen...

För att gå från bandet till det mer personliga planet frågar jag Andreas vad han personligen har för inspiratörer och förebilder, som sångare och musiker, och vilka låtar på debutskivan som betyder allra mest för just honom.

-Jag får inspiration från alla band i min skivsamling + mig själv. PANTERA är lite av husgudar här, jag diggar Phil Anselmos röst.

-Titelspåret på albumet tycker jag blev fördjävla bra. Rytmiken i den tycker jag om. Quake betyder också mycket. Det var låten som gjorde plattan klar under en intensiv helg. På fredagen fanns tre riff och en grundidé, på söndagen en färdig mix, som sedan mastrades på måndagen. Och visst, slänga ihop en låt på en helg kan väl många göra... men att arra, lägga trummor, gitarr och bas, skriva text, lägga sång och mixa, och dessutom få ett så bra resultat – en jävligt bra låt – kändes skitkul! Stämningen i låten sammanfattar stämningen under hela processen med skivan.

Ja, 'Quake' är också en av mina favoritlåtar på albumet. Andreas skrattar sedan gott åt hur jag missuppfattat en uppgift på nätet om att han skulle lära ut growl-teknik åt ungdomar... Vi lämnar det och övergår till hur närmsta framtiden ser ut för bandet. Och vad som väntar på längre sikt.

-Jag hoppas att det blir spelningar lite här och var. Även vår huvudstad vore ju kul att förära en visit. Det jobbas på det precis nu. Så det är bara att hålla ögon och öron öppna för vad som komma skall. Sen är väl tanken att vi ska ha ett releaseparty inom den närmsta tiden. Men det är lite strul med att hitta ett bra ställe som är ledigt. Dit är ni alltid välkomna för att avnjuta lite öl och skön musik.

-Diskussioner om en nästa platta är redan på tapeten. När exakt vet jag inte... Först vill vi ut och spela, det är nog bara Classe som är sugen på att sitta och svettas och skriva nytt i en studio de närmsta månaderna. Men man ska ju aldrig säga aldrig... Känner jag producentfan rätt så har han säkert något lurt i görningen.

Om du drömmer helt fritt, undar jag, vad gör IGNEOUS HUMAN om 10 år? Vad har ni upnått då och vad vill ni göra därefter? Andreas skrattar åt frågan, men berättar sedan om en något speciell dröm:

-Hahaha, det där vågar jag inte ens spekulera i. Med tidigare erfarenheter i bakfickan så kan allt hända. Förhoppningsvis har vi genomfört en massa bejublade spelningar om tio år, släppt x antal kritikerrosade skivor och har pengar så jag kan köpa en grizzlybjörn som jag kan rida på.

Avslutningsvis undrar jag vilken den där frågan är, som jag borde ha ställt, men som jag inte gjorde. Och vad skulle i så fall svaret bli? Och det visar sig att Andreas tycker jag missat en väsentlig aspekt i frågandet.

-Du borde frågat så här =) "Hittills har alla frågor handlat om bandet. Vad vill ni säga om er musik?"

-Vi tror oss ha musik till tvättäkta metal heads som gillar våra tyngre och aggressiva element. Men de melodiska, musikaliska och rockiga inslagen borde även tilltala 60- och 70-talister. De som köpt samma LED ZEPPELIN-skiva remastrad för 62:a gången, bara för att de inte hittar något annat med samma känsla i musikaliteten.

-När vi började jobba med Classe upptäckte vi ganska snart att vi hade olika smak och influenser. Classe tillhör en generation med ett helt annat tänk, ett hänsynslöst förhållningssätt till vad som är "metal", och till vad som "går och inte går". Han sket i alla gränser och koncentrerade sig på vad som blev bra musik, "tänk inte, bara spela!" Det hände vid mer än ett tillfälle att vi tänkte "vad faan gör han nu...?" Men det funkade!

-Med bas- och trumgroove, inspirerat från 70-tals rock, blandat med growl och både fläskiga och melodiska gitarrer, hoppas vi kunna nå en bred publik från flera generationer.

Härligt! Jag och Werock tackar Andreas för hans tid och uppmärksamhet, och önskar honom och IGNEOUS HUMAN varmt lycka till på den påbörjade färden mot framgång, världsturnéer och kommande grizzlybjörnsinskaffande.

IGNEOUS HUMAN - ”Pyroclastic Storms"

2010-07-27T16:55:00.001+02:00

Tidigare publicerad på Werock 2 november 2009

Årets svenska metaldebut?

Det här gör mig glad! Svenska IGNEOUS HUMANs debutalbum stormar in med explosiv intensitet i min själs musikaliska rum. Första intrycket är strålande och sedan bara fortsätter albumet att växa i stilfullhet och integritet. ”Pyroclastic Storms” är en imponerande debut på alla sätt.

Hela albumet drar, från första inbjudande anslaget i Birth, sin drivande kraft ur Andreas Joelssons karaktäristiska growl och Mikael Gustavssons minst lika karaktäristiska basspel. Dessa element skapar en generös grund för hela musikbygget att växa på, där snygga melodier sprider sin doft över hårdare tongångar. Trots att jag vid första lyssning genast älskar det jag hör, oroar jag mig lite smått efter ett par spår för att musikerna kan ha blivit så förälskade i sitt vinnande koncept att de inte ska vilja släppa taget och våga vingarna? Men oron är obefogad. Rikedomen i låtmaterialet visar sig när spår som ångestsvettiga Quake och Decived varvas med den, faktiskt, väldigt svängiga titellåten, Pyroclastic storms, vackra Redemption med en inledning i bästa filmmusikstil och det försonande och skönt gripande instrumentala avslutningsspåret Tears. Det finns också låtar med refränger som snabbt och gärna sätter sig på hjärnan och pockar att bli nynnade på, såsom You better be dead och det tidigare nämnda titelspåret. Jag skulle kunna säga något vackert om vart och ett av spåren på plattan, men lämnar resten åt var och en att upptäcka.

Produktionen på albumet är glasklar, varje del i helheten får sitt berättigade utrymme och Joelssons heta growl till trots, når varenda stavelse av texterna fram till den som vill lyssna. Mycket ångest, vrede och demoner finns att tampas med i texterna, men också uppmaning att våga; våga tala, våga agera: ”Don’t be afraid to act, or you will live your lie”.

Finns det inget som drar ner omdömet då? För att hitta något alls att anmärka på, får vi verkligen gå ner på detaljnivå; jag tror aldrig något positivt har kommit ut av att låta ett stycke metal avrundas med att sakta tona bort. Inte heller här, vilket sker i spåret Hate. Och jag värjer mig mot att höra en motor startas i inledningen av Demonride, det bryter stämningen - men äsch, det där var så kort, så kort, så det kanske inte ens fanns där? Och är i vilket fall lätt att bortse ifrån bland alla de positiva detaljer som finns att uppdaga i musiken. Väl producerat och väl komponerat är detta ett album att glädjas åt från start till mål.

Som svar på frågan i rubriken – och trots att det är ett par månader kvar på året - vågar jag mig på att utse detta till årets svenska metaldebut. Snyggt, säkert och med oemotståndlig särart.

Betyg: 8/10

THE BLACK DAHLIA MURDER - "Deflorate"

2010-07-25T10:00:00.002+02:00

Tidigare publicerad på Werock 1 oktober 2009

Stark, på gränsen till påträngande musikupplevelse

Deras musik har omväxlande kallats death metal, metalcore och deathcore. Amerikanska THE BLACK DAHLIA MURDER har under sina åtta års levnad släppt en ny platta vartannat år och själva anger de den svenska melodiska dödsmetall-skolan som förbilder, med band som AT THE GATES, IN FLAMES och DIMENSION ZERO, men också thrash-giganterna METALLICA och MEGADETH.

Sedan den förra plattan, 2007 års '”Nocturnal”, har bandets ene gitarrist och orginalmedlem, John Kempainen, lämnat och bytts ut mot Ryan Knight från ARSIS. Årets album ”Deflorate” har, detta till trots, soundet i stort sett intakt från de tidigare albumen. För kontinuiteten svarar den andre gitarristen, Brian Eschbach, och inte minst sångaren Trevor Strnad, vars karaktäristiska röst aldrig tillåts falla in i den rena sångens fålla, men varierar intensivt mellan skärande skrikigt och djupaste growl. Röst och känsla påminner en hel del om Dani Filth i CRADLE OF FILTH..

Första singeln från albumet, betitlat A Selection Unnatural, (å, detta Darwinska jubileumsår...) har en märklig, upprörande och berörande text om ett svårt missbildat barn som genomlever sin korta tid på jorden helt utan mänsklig kärlek, och som behandlas av vetenskapen som forskningsmaterial. I övrigt har några av låtarna traditionellt antireligiösa texter som häcklar Jesus och den kristna tron medan andra är mer allmänmänskliga. En stark samling texter i passande musikalisk dräkt.

Sammantaget bjuder ”Deflorate” en stark och nästan väl påträngande musikupplevelse. Intensiteten gör att det är ganska tung lyssning. I lagom doser är dock albumet en samtidigt krävande och givande bekantskap.

Betyg: 7/10

RAISED FIST - "Veil of ignorance"

2010-07-21T06:52:00.004+02:00

Tidigare publicerad på Werock 1 oktober 2009

RAISED FIST av-slöjar och driver bort dimridåer

RAISED FISTs nya platta är ett märkligt varierat och ändå fint sammanhållet verk. Tillsammans med ibland galet speedade spår, såsom Afraid, Slipping into Coma och förstasingeln, inledande Friends and Traitors, samsas sköna tongångar i mer nertonade melodier som Words and Phrases, Wounds och den vackra My Last Day. Sista spåret, den instrumentala Out har en lätt orientalisk kryddning och avslutar perfekt den välmodellerade enhet som ”Veil Of Ignorance” utgör.

Låtarnas texterna är, såsom bandet gjort oss vana vid, samtidigt både allmängiltiga och personliga. Således är Friends and Traitors ytterst personlig och rättfram. Tonen sätts med ”my name is Alexander, the Raised Fist comander”, medan den känslofyllda My Last Day har en vacker text om en människas tankar i dödens närhet.

I radion sändes en intervju där sångaren Alexander Rajkovic berättade att han vid ett konserttillfälle tagit i så han ”kräktes, efter en spelning på Hultsfred”. Jag håller det inte för omöjligt att det var just den gång vi såg dem på festivalen, 2008, en spelning som var en total urladdning av hela bandet och med en Rajkovic helt över alla gränser. RAISED FIST har förmågan att även i albumformat skapa musik med en laddning som träffar rätt i maggropen och skakar om lyssnaren. Inget band kan vara så ilsket, så förbannat och i samma andetag så kärleksfullt, som RAISED FIST. Jag vill skratta, svära och skråla på en och samma gång.

Jämfört med förra plattan ”Sound Of The Republic” är ”Veil Of Ignorance” mer varierad, mer sofistikerad utan att på något sätt ge avkall på kraften och utspelet. Och här finns rörelse, utveckling, det vi hör här är ett band fortfarande på marsch framåt efter snart 17 år i branschen. Jag ser med tillförsikt fram emot ytterligare spännande plattor av RAISED FIST i framtiden.

Betyg: 8/10

Sonisphere Hultsfred 2009

2010-07-18T20:54:00.001+02:00

Tidigare publicerad på Werock september 2009.

Sonisphere Sweden, Hultsfred 2009

Sonisphere-festivalen är ett monsterpaket med rock och metal som dragit fram över Europa denna sommar. Med METALLICA som huvudakt bjuds på en heldag fylld med band som MASTODON, CRADLE OF FILTH och LAMB OF GOD. Dessutom ett antal lokala storheter i varje land där festivalen landar. 18 juli var det dags för Sverige och Folkets park i Hultsfred.

DEAD BY APRIL
Bandet som just nu är ”överallt”, hur man än vänder sig, och i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Såg dem på Hultsfredsfestivalen förra året och imponerades inte då. Kanske ännu mindre nu. ”Pojkbandsmetal” har någon myntat och till det facket förpassar sig DEAD BY APRIL. Så de snygga mohikanfrisyrerna och kajalglittrande ögonen till trots – mig gav denna konsert väldigt lite.

ADEPT
"Kanske Hultsfreds snabbaste karriär: På rookie-scenen ena veckan och på Hawaii, Hultsfreds största scen, veckan efter..." Det framröstade myspace-bandet från Vagnhärad hamnade måhända i väl stor kostym under Sonisphere då man inleder spelningarna på den scen där METALLICA ett halvt dygn senare ska toppa festivalkvällen. Unga ADEPT klarar ändå detta med äran i behåll och gör en hel del för att sätta fart på den, trots tid och omständigheter, ändå relativt månghövdade publiken. Spelglädjen hos bandet är det inget fel på, så till den grad att sångaren Robert röjer knäskålen ur led... Ser honom senare transporteras bort på en kärra likt en, lite passande, ”King for a Day”.

THE (INTERNATIONAL) NOISE CONSPIRACY
Det här stämmer inte för mig... Jag har inte lyssnat på bandet tidigare men förväntade mig något annat av musik som benämns punk/hardcore, albumtitlar som ”Capitalism Stole My Virginity” och citat av sångaren Dennis Lyxén i stil med ”Politik är viktigare än punk. Musiken är inte så relevant i sig". Det vi fick var kanske det mest propra av alla festivalens framträdanden. Och svängig, lite lättsam musik. Fullt njutbart i alla fall.

LAMB OF GOD
Nu börjar lite tyngd och fart komma med i leken, och en gryende känsla av att det faktiskt är en hårdrocksfestival vi är på. Det är fortfarande tidig eftermiddag men med LAMB OF GOD drar mörkret allt närmre, både i tiden och musikaliskt. Bandet tar ut svängarna ordentligt med Randy Blythes karaktäristiskt skorrande growl över smattrande trummor och ett scenframträdande som får riktig fart på publiken.

MESHUGGAH
Jämfört med på Metaltown för några veckor sedan är det vi ser nu ett mycket piggare MESHUGGAH, som är riktigt roligt att se. Bandets musik kräver tid och koncentration och deras alltför korta set, knappa 30 minuter, gör att lagom när man kalibrerat sinnena till rätt frekvens för MESHUGGAHs tekniska mangel, så är det hela över. Ytterligare en halvtimme hade varit ytterligt välkommet.

Tacksamt nog ödslade Jens Kidman inget av den snålt tilltagna tiden på onödigt mellansnack. Det var öht väldigt lite snack under konserterna – och det är enbart att glädjas åt, det finns ju inte så många frontmän av Anders Fridéns eller Peter Dolvings kaliber. När jag tänker efter fanns det inte en enda under hela denna dag faktiskt...

CRADLE OF FILTH

Dani Filth leder sina styrkor i en fullständig urladdning som brakar rakt in i hjärta och hjärna på den nu, trots tidigare småregn, ganska väl uppvärmda publiken. Sångaren kommunicerar publiken med sin röst, sina intensiva ögon och hela sin kropp. Det är just en sådan närvaro och intensitet man önskar sig att varje band och varje sångare skulle förmedla. Bandets black/death/doom/goth eller vad nu detta slag av extreme metal ska kallas, är både storslagen och tekniskt ytterst väl genomförd. Jag blir hänförd, berörd och förförd.

MASTODON

Det börjar lite småsegt och inåtvänt, musikerna tycks snudd på ha glömt att de inte står i replokalen utan framför sin publik. Det ska erkännas att jag aldrig riktigt insett storheten med MASTODON och senaste albumet, ”Crack the Skye”, som hyllats av många kritiker, är för mig en rätt medioker musikupplevelse. Vartefter regnet tilltar tycks dock bandet tina upp och spelningen accelererar i musikalitet och scennärvaro. Avslutningsvis står jag och ler med uppåtvänt ansikte i ösregnet, ler ikapp med sångaren/basisten Troy Sanders och trummisen Brann Dailor som kastar slängkyssar till publiken för att visa uppskattning över att vi alla står kvar i den allt lerigare dammpölen framför scen. ”Crack the Skye” ska få en chans till.

PAUS
Det intensiva regnandet under MASTODON-spelningen tvingar oss att tidigarelägga den planerade pausen och avstå från MACHINE HEADs konsert. Lite synd, men jag såg dem senast i en bra spelning i Globen i mars så det känns inte som en alltför tung förlust. THE HIVES var redan från början bortplanerade för min del. Stärkta av torra kläder, varm mat och en stunds vila i bilen är vi sedan redo för kvällens avslutande övningar..

THE CULT
Jag förstår att man må skämmes lite när man inte inser sig ha lyssnat på THE CULT tidigare. För det visar sig att flera av låtarna är "klassiker" som finns djupt nere i minnesbanken, om än inte i de övre delarna av medvetandet. Och det kan ofta vara trevligt med lite nostalgi – men det är inte riktigt det vi är här för idag... Sångaren, en rätt osannolik uppenbarelse, likt en brittisk Magnus Uggla med solglasögon och tamburin, glider lojt fram över scenen. Vi glider vidare mot nästa akt.

PRIMAL SCREAM
Det är en otacksamma uppgift att stå på den mindre scenen som sista band innan kvällens huvudattraktion äntrar stora scenen mitt emot. Visst har PRIMAL SCREAM mycket folk framför sig, men de flesta är, fysiskt och inte minst mentalt, halvt på väg bort ifrån dem redan från början. Att musiken dessutom känns lite malplacerad i sammanhanget gör det inte lättare. Bandet spelar klassisk rockmusik och är det t o m en Rolling Stones-cover jag tycker mig höra? Inget ont om framförandet, men nån höjdarupplevelse blev det inte.

METALLICA
Jag har aldrig förstått varför band som t ex IN FLAMES och, ännu mindre, hur storheter som METALLICA envisas med att använda pengar, miljö och framför allt konserttid till att elda upp en massa sprakande fyrverkerier. Helt säkert får jag inte medhåll av alla, eller ens många; det är mycket oooh! och aaah! när det flammar och smäller, men jag är där för att lyssna och se bandet, musikerna, inte förundras över nyårsraketer...

METALLICA öppnar med starka Battery och inleder därmed festivalens final på bästa sätt. Andra klassiker som bjuds oss är bland andra Sad But True, One, Master of Puppets och avslutande Seek and Destroy. Däremellan en god dos från senaste albumet, ”Death Magnetic”, såsom Broken, Beat & Scarred, Cyanide och min nuvarande favorit All Nightmare Long.

Efter att ha upplevt en totalt magisk kväll med METALLICA på Globenspelningen i mars (se recensionen http://www.werock.se/Artiklar/visaartikel.php?i=61 ), vågade jag inte ha alltför höga förväntningar på denna kväll. Men besviken är det minsta jag blev. Virtuosen Kirk Hammett är fortfarande lika alvlikt avväpnande, Trujillos spel är lika tryggt, Hetfields sång lika kraftfull och Ulrich, ja han är ju Ulrich helt enkelt, och ingen kan klaga på hans trumspel, eller på spelglädjen, denna kväll. Att man byter ut ett antal låtar vid varje spelning under hela turnén bidrar säkert till att fortfarande hålla showen levande, mer än en tredjedel av materialet är nytt jämfört med i Globen.

Ur rapporteringssynpunkt närmast oförlåtligt, men vi tillåter oss ändå att sakta avlägsna oss mot parkeringen under sista tredjedelen av METALLICAs set. Musiken följer oss över hela festivalområdet och genom halva stan och till tonerna av en utklingande Seek and Destroy sätter jag mig bakom ratten för att påbörja de 35 milen hemåt, och gungas i natten av de sköna efterdyningarna av dagens upplevelse av att vada omkring i, och vara totalt omsluten av, musik jag älskar.

Sonisphere är helt klart ett lyckat koncept som jag hoppas återkommer i någon form nästa år. Den enda riktiga besvikelsen var att ANTHRAX tvingats ställa in. Det var ett av de band jag sett mest fram emot. Å andra sidan övertrumfade det andra band jag varit som mest nyfiken på alla mina förväntningar. CRADLE OF FILTH-febern har ännu inte släppt.

35 000 människor ryar och röjer i 12-15 timmar, ölen flödar och säkert mycket annat också, åtminstone utanför stängslet. Och inte en enda skärmytsling ser vi. Några slocknar framemot natten, sorry för dem då de missar kalaset, men inte ens ett ont ord hör jag mellan festivalbesökarna, trots den stora folkmängden och trängseln framför scenerna. Varmt tack till var och en som var där och delade upplevelsen samman med oss andra.

BiblioteKarin
2009-09-09

VADER - "Necropolis"

2010-07-17T09:38:00.003+02:00

Tidigare publicerad på Werock 1 september 2009

God traditionell döds med onödig utfyllnad

Efter 25 år i branschen, och med sitt åttonde studioalbum, är VADER inget ”de stora överraskningarnas” band. Trots att samtliga medlemmar förutom grundaren och frontmannen Piotr ”Peter” Wiwczarek, förra året byttes ut i live-sammanhang, är soundet på ”Necropolis” gravt igenkännligt. Kanske inte så underligt med tanke på att Wiwczarek utöver growlandet även hanterar både bas och gitarr i studioinspelningarna. Med sig har han trummisen Paweł ”Paul” Jaroszewicz som imponerade stort redan som nying vid live-spelningen på Fryshuset under jubileumsturnén förra hösten.

Inget nytt under solen alltså, men för den som hyser kärlek till klassisk VADER, och till klassisk dödsmetall öht, bör det här vara helt tillfredsställande. Låtarna spänner mellan relativt thrashig döds som i Anger, Blast och förstasingeln Never Say My Name, och mer doom-doftande Rise Of The Undead, med en riktigt catchig refräng, och malande avslutningsspåret When The Sun Drowns In Dark.

Alla de regelrätta låtarna bjuder på fullödigt välspunnen death metal. Intrycket av albumet dras dock ner något av ett par onödiga ljudföreteelser såsom utfyllnadsspåren The Seal, ett instrumentalt gnissel, och det mässande talspåret Summing the Futura. Det ”dolda” spåret ett par minuter efter avslutande When The Sun Drowns In Dark fyller heller ingen begriplig funktion och Wiwczarek kunde gott avstått från att inleda den i övrigt riktigt snygga låten Dark Heart med ett teatraliskt ”mo-he-he-hee”.

Som bonusspår på specialutgåvan bjuds två riktiga klassiker som coverspår, VENOMs Black Metal, faktiskt bra mycket vassare än originalet, samt METALLICAs Fight Fire With Fire, en låt som aldrig skäms för sig, men som ändå känns lätt malplacerad i sammanhanget.

Detta VADERs åttonde släpp har onekligen kommit lite i skymundan av landsmännen i BEHEMOTH med deras ”Evangelion” som gavs ut någon vecka tidigare. Utan att orda för mycket om detta kan en jämförelse mellan VADERs traditionella döds och BEHEMOTHs ständigt pågående utveckling av genren inte annat än utfalla till de senares fördel, men VADER gör med ”Necropolis” det de förväntas göra, och det är i mångt och mycket gott nog.

Betyg: 7/10

JUNGLE ROT - "What Horrors Await"

2010-07-16T18:51:00.005+02:00

Tidigare publicerad på Werock 6 juli 2009

En färsk dos gammal hederlig döds

Amerikanska dödsmetallarna JUNGLE ROT, aktiva sedan 1994, har med sitt sjätte fullängdsalbum, ”What Horrors Await” släppt en rak, traditionell och vid sina death metal-rötter trogen platta.

Envetet, entonigt, ja rent av enahanda kan musiken låta sig beskrivas – och därtill förvånansvärt bra. Trummorna dominerar ljudbilden stort, sångaren Dave Matrises grottande growl väller över lyssnaren som en oemotståndlig musikalisk Juggernaut. Samtidigt som de subtila detaljerna skapas utrymme och tvingar sig på den vakne lyssnarens uppmärksamhet. Den trots allt rätt explosiva entonigheten vinner vid varje förnyad lyssning, och Straightjacket Life, Exit Woundes och 90-sekundersspåret Speak The Truth är några av de låtar som sätter sig snabbt. Texternas tema kring krig, blod och död går mig dock rätt likgiltigt förbi.

JUNGLE ROT når med sitt nya album i mina öron inte upp till nivån hos t ex förra årets alster av de svenska kollegerna i band som DISMEMBER eller GRAVE, men är ett helt okey alternativ för den som vill ha sig en färsk dos gammal hederlig döds till livs.

Betyg: 7/10

CANDLEMASS - ”Death Magic Doom”

2010-04-10T20:19:00.006+02:00

Tidigare publicerad på Werock 6 juni 2009

Svängigt malande majestätisk doom

Omnipotensen flödar i inledande spåret If I Ever Die, på CANDLEMASS senaste album, ”Death Magic Doom” då texten konstaterar att:
”If I ever die
The stars will drop from the sky
The gods will mourn me and cry”

Och på denna högtidliga, men alltid åt (själv-)ironin gränsande, vägen fortsätter det hela albumet igenom. På vampyrtemat avhandlas t ex, i den suveräna kompositionen The Bleeding Baroness, den något bedagade adelsdamens blodtörstiga bevekelser.

Basisten Leif Edling som hållit ihop CANDLEMASS-paketet under alla år och skepnader sedan bildandet 1985, är den tongivande och styrande kraften även i detta albumet där han, liksom på tidigare plattor, skrivit alla låtarna. ”Death Magic Doom” är det andra albumet med sångaren Robert Lowe, som tycks helt hemma i bandet och i att finna uttryck för Edlings musikaliska visioner i ett imponerande vokalt spektra.

Att årets CANDLEMASS-skiva rätar in sig i raden av bandets dundrande doom metal-album behöver inte ett ögonblick betvivlas. Musiken hamras och bultas in i kropp och hjärta, låt efter låt – så blir det också en smärre mental chock när musiken i Dead Angel, låtens titel till trots, glättas till med pigg sång och noterbart snabbare rytmer. Strax därefter återställs dock ordningen med det malande spåret Clouds Of Dementia.

Möjligen vinner CANDLEMASS med denna platta inga nya anhängare för sitt doom-dundrande metal-malande musik-mangel, men för den redan frälste är det här garanterat fest och kalas rakt igenom. Själv är jag aningens ambivalent. Men trots att det är lite svårt att ta denna form av musik, och framför allt texterna, riktigt på allvar måste jag i slutänden ändå falla till föga. Helheten på ”Death Magic Doom” är svängigt suggestiv och nästan hypnotisk i sitt malande. Kanske får jag själv snart räkna mig till skaran av frälsta.

Betyg: 8/10

DESPITE - ”In Your Despite”

2010-04-04T21:45:00.005+02:00

Tidigare publicerad på Werock 3 maj 2009

Godkänd Göteborgsdöds

Melodisk death metal tilltalar mig alltid, och inledande spåret Mindplague på DESPITEs första fullängdsalbum talar till mig just i termer av melodeath i välkänd göteborgsanda. Förväntningarna stiger med det sköna andraspåret Rein, men tyvärr kommer de delvis på skam vartefter resterande spår på ”In Your Despite” presenterar sig.

I tider då det känns som det går tretton på dussinet av svensk melodisk döds, krävs något eget för att musiken ska fastna, något utöver det som bjuds på annat håll. ”In Your Despite” innehåller en samling bra metallåtar, varken mer eller mindre. Inget sticker ut och inget faller ur ramen. Ja, det korta instrumentala mittenspåret Mechantical är annorlunda, men tar å andra sidan inte någon självklar plats i sammanhanget. Över huvud taget saknar jag en känsla av sammanhang. Plattan består av ett antal bra låtar där de främsta är ovan nämnda Rein, med myckent skönt gitarrlir samt avslutande explosiva 2-minuterskaskaden No Fucking Way. Sju bra låtar ger dock inte automatiskt ett bara album. Då hjälper det inte heller att Knut Agnred (från GALENSKAPARNA/AFTER SHAVE) oförmodat gör ett galant inhopp med rensång i inledningslåten Mindplague.

DESPITE bildades 1998 och om bandet hade släppt denna skiva då, för tio år sedan, skulle den antagligen fått, och varit värd, större uppmärksamhet. Nu försvinner, tyvärr, ett gediget dödsmetallhantverk i floden av liknande musik av likaledes god kvalitet. Att ett album tidsmässigt är kortare än gängse, har väl ingen betydelse i sig men det innebär i det här fallet att hoppet om att något ska sticka ut och tända till, ändas efter knappa 25 minuter. Så en inledande nyfikenhet på och entusiasm över DESPITEs debut resulterar slutligen i en viss besvikelse. Ändå, ingen som suktar efter god melodisk döds behöver känna sig bedragen efter ett införskaffande av detta album.

Betyg: 6/10

METALLICA, Globen 2009

2010-04-02T09:19:00.010+02:00

Tidigare publicerad på Werock 10 mars 2009.

METALLICA, Globen 7 mars 2009

Nästan tårögd lämnar jag Globen efter en kväll av musikalisk totalupplevelse förmedlad av ett av världens största och mest professionella band, alla kategorier. En kväll som givit en känsla och upplevelse utöver det ordinära. Hetfield, Ulrich, Hammett och Trujillo, fyra enkla gråklädda människor placerade på botten av den kokande gryta det fullsatta Globen förvandlas till under kvällens gång. När METALLICA bjuder in till fest serveras vi en storartad och samtidigt väldigt nära och personlig musikupplevelse.

En stor rektangulär scen mitt på golvet med en i stort sett obefintlig scendekor, och publiken omringande och omfamnande sina idoler. Enkelt och avskalat. Detta är en scenlösning som utmanar och skapar spänningar. Inte lätt att hantera för ett förband som THE SWORD som ska trassla runt bland ”de storas” skynköverdragna utrustning och ändå försöka nå ut till publiken. Då ekar det lite ödsligt i grytan. MACHINE HEAD klarar ut det hela bättre och gör en mycket bra spelning ikväll. Globen är ännu bara till tredjedelen full men i vår lilla del av publikhavet hålls stämningen på topp, inte minst av de två riktiga ”MACHINE-fuckin-HEAD”-fans som nästan vrålar livet ur sig och tycks oroande nära att störta sig ner över skyddsräcket mer än en gång.

Men så är kvällen framme vid det som ändå alla väntar på. Den ytterst sparsamma scendekoren dränks i ljuseffekter när METALLICA äntligen står på scen. Aftonen inleds med That Was Just Your Life, vilken också inleder senaste albumet “Death Magnetic”, och med en show som omedelbart sätter fart även på de mer svårflirtade delarna av läktarpubliken. I mitten av setet när de nya låtarna som Broken, Beat & Scarred och Cyanide blandas med klassiker och säkra publikfriare som One, Sad But True och Turn The Page närmar sig grytan kokpunkten och Hetfield ser sig ha anledning att utnämna publiken till bandets ”femte medlem”. Inalles spelas sex låtar från “Death Magnetic” och i övrigt plockas friskt från samtliga skivor fram till ”The Black Album” plus ett par covers som kan hittas på ”Garage Inc.”.

METALLICA tar scenformatets utmaning på största allvar och lyckas verkligen ge hela publiken en känsla av närhet och delaktighet. Visst, det är lite maffiga ljusspel och lite kistor som hissas upp och ner från taket, men det enda som har någon som helst betydelse är de fyra musikerna och vad de framför på scenen. Lars Ulrich i centrum med sitt trumset, uppe och springer och leker så snart tillfälle ges. Robert Trujillo signalerar trygghet med sin jordnära attityd och sitt basspel. James Hetfield, en mästare i att skapa dialog med publiken. Och Hammett… Kirk Hammett med sitt berusande gitarrspel flyter fjäderlätt sirligt över tiljorna, alvlikt avväpnande.

Spellistan varieras från kväll till kväll under turnén vilket säkert bidrar till att framförandet känns fantastiskt vaket, även av låtar som bandet måste ha spelat hundratals gånger under åren. Master Of Puppets - så aggressiv som önskas kan, och Nothing Else Matters så känsligt och varsamt exekverad som om den framfördes på scen för allra första gången. Likaså ett suveränt framförande i symbios med publiken av den låt som får avsluta hela konsertkvällen, Seek & Destroy, hämtad från debutplattan för drygt 25 år sedan. Detta är rakt igenom och totalt imponerande.

/ BiblioteKarin

Spellista denna kväll
That Was Just Your Life
The End Of The Line
Harvester Of Sorrow
No Remorse
One
Broken, Beat & Scarred
Cyanide
Sad But True
Turn The Page
All Nightmare Long
The Day That Never Comes
Master Of Puppets
Fight Fire With Fire
Nothing Else Matters
Enter Sandman

Extra
Helpless
Jump In The Fire
Seek & Destroy

AKREA - "Lebenslinie"

2010-03-29T22:02:00.003+02:00

Tidigare publicerad på Werock 2 april 2009

Dark Enemy? / Arch Tranquillity?

Riktigt, riktigt bra låter tyska AKREA i sin melodiska death metal med black metal-anstrykning. Jag blir inte det minsta förvånad att läsa att bandet som sina inspirationskällor anger ARCH ENEMY, IN FLAMES, AMON AMARTH, och DARK TRANQUILLILTY, alltså en söt samling svensk melodisk dödsmetall, men också black metal-banden NAGLFAR och DISSECTION.

Albumet ”Lebenslinie” inleds och avslutas med sköna instrumentalspår och däremellan får vi njuta av nio låtar med sång av Sebastian Panzers kraftfulla och känslomättade röst. Panzer lyckas med konststycket att låta både som ARCH ENEMYs Angela Gossow och DARK TRANQUILLILTYs Mikael Stanne – i ett och samma andetag. Han gör det på sitt modersmål och han gör det mycket bra.

Det unga AKREA bildades för fyra år sedan och gav 2007 ut sitt självproducerade första album, "Beginning Of An Inner War", vilket ledde till skivkontrakt med Drakkar, som nu ger ut andra albumet, "Lebenslinie". Hela plattan är fylld med bra låtar, vackra melodier, snabba trummor och gitarrer som bygger på höjden. Kryddat med lite piano och synth som förhöjer smaken utan att ta över. Mycket tyngd och mycket musikalitet.

Låten Dieser Klang representerar bra hela plattans genomgående stil med fångande melodi, tungt growl, ettriga gitarrer och ett trumarbete som löper genom hela registret från markant snabbhet till doomsk långsamhet. Andra spår att notera är Sigmea och Ein Leben Lang, båda med refränger som får t o m mig att sjunga tyska. Och inte minst Rachsucht, med gitarrlir som vore det taget från en klassisk IN FLAMES-inspelning.

AKREA sjunger alltså på tyska. Som varande icke-tyskspråkig förstår jag inte något alls av texterna, även om min allmänna känsla åtminstone säger mig att albumtiteln betyder "Livslinje", vilket också illustreras av det osedvanligt snygga omslaget. Enligt bandet handlar lyriken om både det vackra och det fula i våra liv, och omtolkar vardagslivets upp- och nergång till en mörk fantasivärld.

Detta välproducerade stycke melodisk death/black är något som säkert många kan komma att älska. Jag ser fram emot att fortsätta ta del av AKREAs framtida musikaliska alster, och är säker på att bandet har mycket positivt att se fram emot på den musikaliska och artistiska delen av livets väg.

Betyg: 8/10

DEGRADEAD - ”Out Of Body Experience”

2010-03-27T18:28:00.006+01:00

Tidigare publicerad på Werock 5 mars 2009

Melodisk döds i utveckling på egna stadiga ben

För ett år sedan kom Stockolmsbandets uppmärksammade debut, “Til Death Do Us Apart”, producerad av Björn Gelotte från IN FLAMES. Denna gång är inspelningen gjord i Peter Tägtgrens Abyss Studio och DEGRADEAD tar steget att producera det nya albumet själva, med viss hjälp av Jonas Kjellgren. Och har de då vågat gå vidare även musikaliskt? Ja, det kan nog slås fast. Även om soundet från förra plattan känns väl igen finns det också en del spännande nyheter i ljudbilden.

Det är gedigen melodisk döds som står på menyn även på ”Out Of Body Experience”. Mikael Sehlin nyttjar sina röstresurser på bästa sätt i såväl skönsång som i sitt karaktäristiskt väsande growl, ävensom när han dyker ner i de djupare regionerna. Kanske hade man kunnat sålla något hårdare i låtmaterialet och lämnat något av de 14 spåren utanför plattan. En viss mättnad närmar sig när man tycker sig höra samma låtstruktur för andra eller tredje gången. Men just då överraskas man av något nytt som i den dova VXR, den brutalt sårbara The Burning Orchid eller en oväntade sångmelodi i Suffering. Eller för den delen det udda spåret Transmigration, som inleder andra halvan av plattan, en ”instrumental” låt med inledande akustiskt gitarrspel och ett förlösande primalskrik som skär i ett känsligt hjärta.

Det produceras en uppsjö ny svensk melodisk death metal. DEGRADEAD tillhör definitivt det övre skiktet av dessa nyare band och är väl värda uppmärksamhet. Det nya albumet bjuder på bra låtmaterial, skickligt musicerande med stark närvarokänsla och integritet. I ”Out Of Body Experience” viker bandet inte av från sitt inslagna spår, men utvecklar vidare de goda intentioner som fanns redan på debuten.

Betyg: 7/10

Sepultura - "A-Lex"

2010-03-26T21:15:00.005+01:00

Tidigare publicerad på Werock 5 februari 2009

Brasiliansk thrash/death i tungt konceptalbum

SEPULTURA skapar diverse olika förväntningar genom att i konceptalbumets form ge sig i kast med en modern litterär klassiker som ”A Clockwork Orange”. Och trots att bandet poängterar att det är originaltexten från 1962 av Anthony Burgess som är utgångspunkten, har säkert många lyssnare även Stanley Kubriks filmatisering från tio år senare i bakhuvudet. Reminiscenserna går ännu längre bakåt i tiden med Beethovens nionde symfoni som en inte oviktig ingrediens i historien.

Trots att SEPULTURA har valt att belasta sitt elfte studioalbum med så tunga litterära och musikhistoriska referenser ska albumet givetvis först som sist bedömas utifrån sina helt egna musikaliska kvaliteter. Och kvaliteter finns här i riklig mängd. De 18 spåren uppdelade i fyra avsnitt utifrån bokens delar, avnjutes gärna i sin helhet men många låtar står också utmärkt väl för sig själva. Några av dessa höjdpunkter är We've Lost You, Conform och öppningsspåret efter introt, Moloko Mesto, med många fler. Det är väl ingen revolutionerande tolkning av Beethovens nia som SEPULTURA presenterar i spåret Ludwig Van, men det de gör, det gör de snyggt och spåret fyller mycket gott sin funktion i konceptet.

”A-Lex” är ett album som hos en del lyssnare säkert kan ge ett visst motstånd att ta sig an. Men om nu inte lyssnandet är alltför belamrat av sådant som ”gamla” SEPULTURA, av Cavalerabrödernas ”Inflikted”, av avståndstagande från att ge litteratur musikalisk form, av att klassisk musik exekveras med bland annat elgitarr, flöjt och stråkar, eller av andra sidospår - om du alltså lyssnar på plattan precis för vad den har att erbjuda, ja då väntar en skön musikupplevelse i ett album som har det mesta utan att vara överlastat. Och ni mina kära ”drogisar”, som Alex skulle sagt, får er till livs hela det brutala konceptet utan att ha läst en enda rad ur ”A Clockwork Orange”. Hela det våldsamma utlevandet, hånet, hatet och ångesten levererat av SEPULTURAs storartade musiker toppat med Derrick Greens magnifika röst, som kan ge rysningar ända ner i tårna.

Genomsyrad av berättelsens bakomliggande fråga om ”den fria viljan” har albumet ytterligare skärpa och psykologiskt djup att ge, men detta, det är en helt annan fråga och början på en helt annan artikel.

Moloko Mesto = ”mjölkbar”
drogisar = ”kamrater”

Betyg: 8/10

Intervju med Ole Alexander Myrholt, ENSLAVEMENT OF BEAUTY

2010-03-25T15:17:00.014+01:00

Tidigare publicerad på Werock 25/1 2009.

Intervju med Myrholt i december 2008

Norska ENSLAVEMENT OF BEAUTY ger ut sin fjärde skiva, ”The Perdition EP”, nu i januari och WeRock fick ett samtal med sångaren Ole Alexander Myrholt om plattan, bandet och musiken. Jag börjar med att fråga vilken genre musiken kan anses tillhöra, och undrar lite om de medverkande på skivan.

– Det är svårt att beskriva sin egen musik. Speciellt när man inte opererar i en bestämd kategori. En eller annan form av melodiös och symfonisk extrem metal kanske?
– Sättningen är som alltid Tony (Tony Eugene Tunheim, WeRocks anm.), gitarr, bas, synth och programmering, och undertecknad, sång och litterära påfund. Dessutom har vi med Lisa T. Johnsen på sång. Hon var delvis med på "Mere Contemplations" också men har en lite mer framträdande roll nu. Hon kommer nog att bidra framöver också. Det började så smått med de fyra låtar hon deltar i på "Mere Contemplations" och nu fem av sex spår på EP:n. Kanske hon till och med får vara med på en hel skiva nästa gång :)

”Jag kunde lika gärna målat en abstrakt bild eller skrivit en novell”
ENSLAVEMENT OF BEAUTY gav ut sitt första album, "Traces o' Red", 1999 och två år senare kom "Megalomania". Därefter var det uppehåll några år innan 2007 års "Mere Contemplations". Tunheim och Myrholt har således skapat musik tillsammans under mer än tio år.
– Vi möttes på musiklinjen på gymnasiet -94. Jag slutade efter första året helt enkelt för att det på det hela taget inte tilltalade mig. Jag har väl hela tiden sett mig själv mer som artist än som musiker. Konstuttrycket står i centrum för mig. Om det är musikteoretiskt rätt eller inte är definitivt av mindre betydelse i min värld. Tony är nog mer engagerad i att det ska vara korrekt. Och det visar sig givetvis i hans massiva kompositioner.
– Själv är jag inte sådan att jag orkar öva för att få ett instrument perfekt. Och det tekniska och teoretiska är heller inte så viktigt för mig. Alltså, jag ser positivt på dessa egenskaper hos andra men värderar dem inte högt hos mig själv. Så länge jag kan uttrycka det jag önskar genom musik och text, så fungerar det för mig. Och då menar jag helt enkelt känslan och tanken och stämningen jag önskar att förmedla. Det har inte nödvändigtvis med vare sig teknisk briljans eller musikalitet att göra. Jag kunde lika gärna målat en abstrakt bild eller skrivit en novell.
– Det är mycket möjligt att det även kommer att dyka upp texter i tryckt form så småningom, ja. Om ett förlag är intresserat av att publicera något jag presenterar.

Introvert kreativitet och litterär inspiration
Samarbetet ser alltså ut så att Myrholt skriver texterna och Tunheim musiken.
– Vi skriver alltid var för sig och jag skriver i stort sett utan några referenser till det tonala. Det är rent tillfälligt huruvida musiken eller texten kommer först. När en låt är färdig får jag den och anpassar en text till den. Texten skrivs utifrån en litterär ståndpunkt och har i utgångsläget inte något med musik att göra.
– Den kreativa fasen är så pass introvert och utlämnande att det helt enkelt inte är önskvärt för mig att dela den med andra. Det litterära landskapet är med andra ord väldigt personligt, även om det är skrivet på ett väldigt tolkningsvänligt sätt. Texterna är fritt baserade på mitt eget liv. Det är reflektioner av såväl konkreta händelser som abstrakta tankevandringar och i stort sett en "outlet" för all skit som byggs upp.

”Tolkningsvänligt” på så sätt att de är öppna så att lyssnaren kan tolka in sig själv i dina texter, är det så du tänker? undrar jag.
– Det stämmer det. Jag tycker om tanken att folk kan ha en personlig uppfattning av det skrivna och sätta in sig själva i kontexten.

På tidigare ENSLAVEMENT OF BEAUTY-album har lyriken varit inspirerad av klassisk litteratur, som t ex Shakespeare och 1800tals-poeten Emily Dickinson.
- Så vitt jag kommer ihåg finns det inga konkreta referenser till andra författare denna gång men man kan hitta små anspelningar här och där. Både till artister och författare. Delar av det lyriska cirkulerar således runt det att leva livet som en viss karaktär i en viss bok. Scenariot är Ellis och kontexten är Wilde. Om du förstår.

Mja, men för oss som inte läst så väldigt mycket av Bret Easton Ellis och Oscar Wilde undrar jag, kan du förklara lite närmre vad du menar?
– Tror nästan man måste läsa dem för att kunna se den kopplingen. Kort sagt kan man tänka sig att en person skriver en bok som "Glamorama" och upplever att livet efterliknar konsten som huvudpersonen upplever det i "Dorian Grays porträtt".

En av favoriterna på EP:n, ”Mirror Souls” är ett något annorlunda spår, med element från de övriga låtarna.
– Den var från början menad att vara instrumental men jag kände att den förtjänade en identitet, så därmed blev det skrivet några versvarianter till den också.

Videon till låten "Lush", som nyligen släppts bland annat på Youtube, har ett synnerligen tätt symbolspråk. Inspelningen är gjord i samarbete mellan bandet och regissören Sten Brian Tunheim. Myrholt berättar om hur detta samarbete fungerat.
– Videon är regissörens tolkning av textmaterialet och de kompletterande riktlinjer jag angett för att beskriva vad "Lush" handlar om – eller vad "Lush" kan handla om blir väl mer korrekt. Utöver det är det bara att tolka själv.
– Det var aldrig någon stor oenighet om de förslag som dök upp. Var väl en och annan liten idé som blev utesluten på vägen men allt som allt gick den processen smärtfritt.

Kreativiteten flödar
Förutom i ENSLAVEMENT OF BEAUTY är Myrholt aktiv i ett antal olika band och projekt, och har i höstas släppt ytterligare en skiva och bland annat turnerat i England och även varit i Sverige.
– Jag släppte en EP med TREMOR i höst. Det har varit lite fram och tillbaka där med tanke på sättningen. Har inte helt bestämt mig för vad som kommer att ske där, men skivor blir det givetvis. Ny EP i början av året och album till sommaren satsar jag på. Och så har det blivit en del gratislåtar vartefter. Så går det när kreativiteten flödar. Innan detta trycks tror jag att det kommer finnas hela fyra låtar utlagda på myspace till fri nedladdning.
– När jag kom hem från den nämnda englandsturen och hade varit utan mina gitarrer i 14 dagar så dök det upp så många låtar som jag inte kände att de passade in någon annanstans, att jag bara var tvungen att hitta ett namn att bygga det på. TRIPPLE SIX NORWAY blev resultatet och jag har en del tankar om att göra det till ett liveband och vartefter spela in en skiva med punkmetal.
– LOOT THE LOUVRE! jobbas det med periodvis. Blir som en liten avlastning från all metal. Lisa (Lisa T. Johnsen, Werocks anm.) bor i Oslo så det blir lite som helg- och semesterorienterat det där, men det blir nog en utgivning där också någon gång.
– DIABOLICAL BREED har jag ingen aning om vad som händer med. Jag spelade in trummor till en ny skiva för säkert hundra år sedan men har inte sett något färdigt resultat.
– Så har jag några projekt som är mer eller mindre lagda på is. ARMAGEDDON BOUND och THE WHIPCORDS. Båda har jag tillräckligt material till skivor för, men de har liksom blivit nedprioriterade pga andra band. Sistnämnda har jag gjort en och annan ny låt till. Räknar med att det blir gjort något med materialet till båda banden efter hand.
– AMAROC är jag inte längre en del av. Bortsett från att några av mina texter blir kvar där då :) No hard feelings där, bara en kombination av att Per (Per Valla, Werocks anm.) har lust att ha ett projekt där han gör allt själv, och en aldrig så liten tillfällighet av att jag har alltför mycket att göra. Vi kommer nog att samarbeta igen ska du se. Snacket går hela tiden om saker vi har lust att göra, så en dag...
– GAIA EPICUS är jag inte längre en del av. Dvs jag ställer upp som sessionsmedlem, men är inte fast medlem. Det känns mer korrekt eftersom Gaia är det band jag definitivt har bidragit minst till och... nå... det är väl inte helt min kopp te... Är väl en ny skiva på gång där utan att jag hört så mycket av det ännu.
– VIOLENT X är jag inte heller en del av längre. Killarna flyttade till Oslo så det blir lite väl tungrott för mig att bidra där. De har, med min välsignelse, tänkt att fortsätta det vi startade. Hoppas de hittar en okey trummis.

Pop, rock, electronica eller metal spelar ingen roll
Dessa olika band har inte alla släppt skivor än, men om man lyssnar runt på de olika myspace är det ett helt spektra av musiktyper; metal av skilda nyanser, men också en del electronica och nu senast då åt det punkiga slaget med TRIPPLE SIX NORWAY.
– När jag gör musik har jag i utgångspunkten inga begränsningar. Jag är mer intresserad av låten än i vilken genre den krediteras. När det är sagt så känner jag mig väldigt hemma i metal och electronica som uttrycksformer. Själv lyssnar jag på allt från Minnie Riperton till DEICIDE. Pop, rock, electronica, metal. Spelar ingen roll så länge låtarna appellerar. Man kan väl säga att jag i stort sett hamnar i alternativa landskap, dock utan gränser över till mainstream’en.

Vi uppehåller oss lite vid TREMOR, som alltså gav ut sin andra skiva i höstas. Om ENSLAVEMENT OF BEAUTY spelar melodisk extrem metal är väl TREMOR snarare ren black metal. Myrholt reder ut eventuella skillnader vad gäller text och musik i respektive band.
– Det speglar väl bara olika sidor av mig. Har väl egentligen inga regler även om språket kanske delvis är mer högtidligt och vackrare i ENSLAVEMENT OF BEAUTY. Jag definierar TREMOR som black metal, ja. Både i ljuduttryck och litterärt. TREMOR är vassare. Mer rätt i trynet. Mörkare. Delvis våldsamt och så absolut melankoliskt, längtande och förtvivlat.

Norsk black metal får väl fortfarande anses vara kontroversiell, om än inte i lika hög grad som tidigare. Och vad är egentligen det essentiella, det som gör black metal till vad det är?
– För mig spelar det egentligen ingen roll, men "black metal" har blivit mer rumsrent, nu får man kred i dagspressen och allting. För 15 år sedan var det bara bränder och dråp som stod i fokus...
– Essensen i black metal är att det inte bör finnas någon essens. Bortsett från att det är en kanal för att uttrycka och göra sig av med negativa tankar och känslor. ”Good riddance”. Och det hjälper om man tänker själv. Black metal bör inte vara flockmentalitet.

Jag hoppas få möjlighet att återkomma till diskussionen om black metal i något senare sammanhang, men för att avslutningsvis återgå till ENSLAVEMENT OF BEAUTY, vi är många som väntar och hoppas på besked att bandet spelar live snart igen.
– Där får jag nästan bara säga som jag säger till alla som frågar, den dagen det kommer ett erbjudande så överväger vi det. Så enkelt är det.

Och med det beskedet får vi nöja oss så länge. Jag tackar Myrholt för tiden och samtalet, och önskar varmt lycka till med kommande projekt. Inte omöjligt alltså att ENSLAVEMENT OF BEAUTY åter kommer att synas på scenerna runtom framöver. Och trots att ”The Perdition EP” släpps just nu i dagarna dröjer det helt säkert inte länge innan vi hör ifrån Ole Alexander Myrholt igen, i en eller annan form, med ny musik och nya skivsläpp.

Läs även recensioner av:
* "The Perdition EP"
* "Lipsynced Whith Satan"
* "Mere Contemplation"

/BiblioteKarin

TAAKE - "Taake"

2010-03-24T07:47:00.006+01:00

Tidigare publicerad på Werock 11 januari 2009

Fullt av avståndstagande och solitär attityd

”Taake” är på gränsen till så mycket ångest en mänska mäktar med. Låtarna skriver in sig, en efter en, i det tunna gränslandet mellan död och liv, i dödsångest och dödslängtan, livsångest och livsförakt. Detta är Helnorsk Svartmetall som upphovsmannen Hoest benämner det, eller ”helsvart norsk metall” som jag skulle vilja vända det till.

Musiken ekar av en total ensamhet. Albumet ”Taake” är ett aldrig bottnande svart hål av tomhet, utan ens kala väggar omkring. Tomt liv i tom rymd. Låttitlar som talar sitt klara språk, Umenneske, Dödsjarl och avslutande Velg Bort Livet. Musiken förkrossande snygg black metal.

TAAKE har tidigare gett ut trilogin "Nattestid…" - "Bjoergvin…" - "...Doedskvad" samt några EP-skivor. Detta, det fjärde fullängdsalbumet, är självbetitlat och med Hoest själv som ende musiker och sångare. Sången som framförs på Bergendialekt, är inte alltid så lättolkad för den svensktalande, men som skriven text lite lättare att följa med i.

I Werocks intervju med sångaren Hoest talas om dödslängtan och livsleda, destruktiv energi och kreativt skapande. Allt detta speglas väl i albumets sju spår. Inledningsspåret Atternatt slungar dig in i det svarta mörkret och den avslutande Velg Bort Livet ger det enda i sammanhanget rimliga svaret.

Sista spårets sista strof:

”Velg bort livet
Evig kulde
Evig intet
Et siste sukk av lettelse
for aa slippe aa leve mer
Endelig ut av livets reim
No skal ein gut faa koma heim
bloedende”

En totalt nattsvart platta. Och samtidigt så olidligt bra och svår att värja sig emot. Som till en ond drog dras jag tillbaka igen och igen. Stark musik och starka texter som kan rekommenderas åt alla starka själar.

Betyg: 8/10

Läs även intervjun med Hoest

Hoest - TAAKE

2010-03-23T08:48:00.005+01:00

Tidigare publicerad på Werock 19/12 2008.

Helnorsk svartmetall ur ett inre fullt av destruktiv energi. Intervju med Hoest, TAAKE, december 2008

Norska TAAKE har i höst gett ut sitt fjärde, självbetitlade, fullängdsalbum. Werock fick sina nyfikna frågor besvarade av Hoest, mannen bakom bandet. Mot bakgrund av tidigare kontroverser, och för att undanröja all eventuell osäkerhet ber jag Hoest först att klargöra sitt förhållande gentemot den nazistiska ideologin. Svaret är rakt.

- Jag är stolt nationalist, men absolut inte rasist eller nazist.

Albumet ”Taake” gavs ut i oktober i Norge och månaden efter i Sverige och övriga Europa. Det är en skapelse med plågsamt mörk och utsökt vacker lyrik. På de tidigare plattorna har Hoest haft med sig gästande musiker, men inte denna gång.

- Jag försöker hålla den gamla vanliga balansen för TAAKE mellan tidig norsk black metal, 80-tals black thrash, folkmusik och en viss individuell utveckling. Den här gången resulterade det i mindre av folkliga element, men mer av råa necroriff. Nåväl, jag tycker alla instrumenten fungerar bättre tillsammans denna gång. Alltid när jag skapar ett riff kommer trumkompet och detaljerna för mig direkt. Genom att genomföra det helt själv, garanteras därmed att samverkan blir ultimat.

-Jag har alltid haft en mycket bestämd vision av hur jag vill att inspelningsresultaten ska bli. Men med valet att blanda in andra musiker i inspelningen, är det inte mer än rätt att låta dem bidra med sin egen spelstil och sina egna tolkningar av mina idéer. Emellertid har jag bestämt att det inte finns plats för sådana kompromisser mer, jag måste ha allting fullständigt på mitt eget sätt från och med nu. Inget ont om mina tidigare bandkompisar, men när det gäller min egen musik är jag inte särskilt förtjust i att samarbeta med andra personer under inspelningsprocessen. Vid inspelningen av det här senaste albumet trivdes jag mycket bättre, med endast mig själv och producenten i studion, och jag kommer att fortsätta med detta arrangemang vid framtida inspelningar.

TAAKE har tidigare gett ut en trilogi av fullängdsskivor med en likartad konstruktion, där albumtiteln återkommer i var och en av de numrerade, alltid sju, låttitlarna. Det nya albumet, självbetitlat och med sju helt skilda låttitlar, markerar något nytt.

- Min enda plan sedan mitten av 90-talet var att göra trilogin ” Nattestid… Bjoergvin… Doedskvad” . Efter det tog jag en paus och övervägde till och med att lägga projektet till vila. Vid den tiden övervägde jag allvarligt att också lägga mig själv till vila. Då den del av mig som längtar efter Döden blivit något starkare än den del som försöker hålla mig kvar i livet. Jag var som levande död i åratal och var slutligen tvungen att ta ett beslut om att antingen stanna eller lämna, med eftertryck. Sammantaget fungerade denna upplevelse som inspiration, och med tiden hade jag gott om material och en ny växande storm att släppa lös.

-Så orsaken till det självbetitlade albumet är helt enkelt att det markerar en ny kreativ start för mig. Dessutom, då jag spelar allting på albumet själv, representerar det essensen av TAAKE mer än någonsin. Trilogin bestod av konceptskivor, så nu var det tid att ha skilda låttitlar, då ämnet för varje text nu innebär mer variation dem emellan.

- Traditionen med sjutalet använder jag mig av för att hylla min hemstad Bergen, som omges av sju dimhöljda fjäll. Sju är också ett av de magiska talen i norsk folktro.

Genomgående osannolikt mörk lyrik, det har väl alltid varit TAAKEs signum.

- Alla mina texter är metaforer ur mitt eget liv och fantasier ur mitt inre kosmos. Jag är så full av destruktiv energi att, eftersom jag lever i ett modernt samhälle där jag inte alltid kan leva ut den, är det fundamentalt för mig att på ett ärligt sätt uttrycka det hela genom musiken och texterna.

TAAKEs musik benämns ”Helnorsk Svartmetall”. Jag undrar om Hoest sätter likhetstecken mellan detta uttryck och vad som brukar kallas ”True Norwegian Black Metal”, och om ”äktheten” är något som bestäms av musiken i sig eller om lyssnaren också är delaktig i detta.

- Eftersom också de tidiga pionjärerna inom genren hade stor variation sig emellan, finns det skilda uppfattningar om vad essensen av ” norsk black metal” egentligen innebär. Norrmännen, mer än några andra, tog arvet från BATHORY / CELTIC FROST till sina hjärtan, men bidrog själva också i stor utsträckning med helt unika element, helt bortom denna värld. Men ju fler människor som blev inblandade, desto fler skilda idéer fanns om hur genren skulle utvecklas. Jag slutade låta mig inspireras av olika band i mitten av 90-talet, då de flesta gamla band snabbt förändrades till oanvändbara meningslösheter, tömda på BM-känslan, och de nya banden inte hade rätt fokus med alltför många band att inspireras av.

-Det har alltid varit den rent norska aspekten som jag finner mest värd att bevara, och därmed mitt ansvar att hålla den gamla elden brinnande. Färre och färre människor tänker fortfarande så här, men jag är nöjd med att vara en av de få som gör det. Vi använder TNBM-symbolen för att distansera oss från de andra, tillsammans med likatänkande som NATTEFROST / CARPATHIAN FOREST, GEHENNA, DEATHCULT och URGEHAL. Jag betecknar TAAKE som ”Helnorsk Svartmetall” eftersom jag troligen har mest norsk fokus av oss alla numera. Utöver lyrik uteslutande på mitt modersmål, och skriven med runor, levandehåller jag också i stort sett allting som är rent norskt i vår black metal-tradition.

- Lyssnaren kanske inte alltid är överens med vad bandet hävdar att det representerar, naturligtvis. Men vi är förmätna nog att hävda det ändå, hur andra än må se på det.

”Helnorsk Svartmetall” alltså. Vad räknar då Hoest till sina inspirationskällor?

- Grunden som blev lagd under den första tiden, av MAYHEM, THORNS, DARKTHRONE/ISENGARD, BURZUM, IMMORTAL och EMPEROR kommer alltid vara huvudkälla för min inspiration, tillsammans med pre NorWave-band (före nittiotalets norska black metal-våg, Werocks anm.) som BATHORY, HELLHAMMER/CELTIC FROST, DESTRUCTION och SODOM. Sedan är det det norska kulturarvet som ger mig inspiration, med folkmusik, bildkonst, folklore osv.

När jag frågar Hoest vad han själv lyssnar till för musik får jag dock helt andra svar, i en charmerande blandning.

-The Gun Club, Pentagram, Orcustus, Roky Erickson, Kate Bush, Depress, Aura Noir, Joy Division, tidiga WASP, Sparks, The Sisters of Mercy, The Rolling Stones, Toxic Holocaust, tidiga Guns N Roses, Hedningarna och annan nordisk folkmusik.

Jag ber Hoest välja några av låtarna på den nya plattan, som personligen betyder särskilt mycket för honom, och undrar också om vilka reaktioner de fått på albumet så här långt.

- För mig är Umenneske och Velg bort Livet de mest verkningsfulla spåren på detta album. Jag tror TAAKEs intensitet och atmosfär representeras bäst genom dessa låtar.

- Så här långt har vi fått fem 5 av 6 och två 8 av 10 i norsk press, så recensionerna har verkligen börjat väldigt bra. Europeiska recensioner börjar just komma in och reaktionerna tycks vara likadana, vilket är bättre än jag förväntat mig. Det här är första gången vi har licensierat ett album för officiell utgivning utanför Europa. Marknaden i Nordamerika växer snabbt så jag är nyfiken på att se utvecklingen där. Det kunde vara intressant att åka dit och uppträda, men jag är inte säker på om det är möjligt, då flera av oss bandmedlemmar har allvarliga fängelsedomar bakom oss.

Utöver TAAKE har Hoest också andra engagemang.

- Jag spelar bas i både DEATHCULT och SLAVIA. Båda banden repar inför sitt andra album. Jag får ständigt erbjudanden om mer eller mindre intressanta gästuppdrag, så vi får se vad jag säger ja till. Jag gästsjöng nyligen för NATTEFROST igen, för hans kommande split med Fenriz tidigare Red Planet-inspelningar.

Jag undrar slutligen om Hoest har något ytterligare han vill delge läsarna, men...

- Jag uttrycker allt jag verkligen vill genom min musik och mina texter..

Vi tackar Hoest för att han delat med sig av sin tid och sina tankar och önskar TAAKE fortsatt lycka till framöver. Inom kort kommer du också finna en recension av det nya albumet här på sajten.

/BiblioteKarin

Läs även recension av albumet "Taake"

BLACK FLAME - "Imperium"

2010-03-22T07:04:00.004+01:00

Tidigare publicerad på Werock 7 september 2008

Helvetets portar öppnas och sluts
Kraftfull black metal med inslag av death, där ockulta teman med reminiscenser till den gamla romerska gudavärlden gör sig starkt hörda, detta är "Imperium", italienska BLACK FLAMEs tredje album.

Å ena sidan finns en sydeuropeisk black metal-tråd med musikaliskt och tematiskt släktskap med alster av band som grekiska ROTTING CHRIST och NECROMANTICA, å andra sidan genereras tydliga BEHEMOTH-associationer, särskilt påtagligt i spår som The Other Face Ov Hell och Ludus Dianae. Beteckningen "blackened death metal", som använts bland annat om just BEHEMOTHs musik, kan även passande beskriva "Imperium".

BLACK FLAMEs album innehåller sju starka spår som föregås av ett två minuters Requiem, ett tyvärr alltför långdraget instrumentalt intro. Över ett fält av smattrande trummor laddas sedan en stark kryddblandning av tungt growlad sång och framvällande gitarrer. Särskilt bör uppmärksammas ovan nämnda spår Ludus Dianae, samt Black Sun Theory där andra halvan med sitt nerdragna tempo, den maniskt viskande stämman och den depressiva tonbädden hotar att dra dig med sig ner mot avgrunden. Efter detta avslutas också låtsamlingen passande med ett spår tillägnat hemligheterna kring Lapis Manalis, porten till helvetet.

Utan att komma upp till de polska storheternas klass, är "Imperium" ett album vilket den som uppskattar BEHEMOTH bör kunna ta till sitt hjärta. Och alla andra som också värderar välproducerad svärtad dödsmetall bör, om man inte gjort det tidigare, ge BLACK FLAME en gedigen chans i spelaren.

/BiblioteKarin

ENSLAVEMENT OF BEAUTY - ”The Perdition EP”

2010-01-23T17:48:00.008+01:00

Tidigare publicerad på Werock 8 december 2008.

Drabbande mörk symfonisk metal
Ljuvt, beskt och bittert, och förförande läckert - som smaken av mörkaste choklad, högsta kvalitet. ENSLAVEMENT OF BEAUTYs hänförande musik har mig än en gång fullkomligt i sitt grepp. Denna musik som aldrig tar omvägen över hjärnan utan siktar direkt mot hjärtat…

Efter förra årets remarkabla skiva ”Mere Contemplations”, enligt mig 2007 års bästa album, hamnar förväntningarna inför den nya plattan på en nivå orimlig att överträffa. Inte desto mindre lyckas bandet att i ”The Perdition EP” återigen drabba med en känslomättad helhet och utsökt finess i detaljerna. Denna sex spårs EP bebos av all den heta och sofistikerade symfoniska metal ENSLAVEMENT OF BEAUTY är uttryck för. Musiken är sinnligt vacker och blir oemotståndlig i kombination med Myrholts karaktäristiska, black metal-doftande röst. För att ytterligare komplicera ljudbilden balanseras och balsameras beskheten av återkommande kvinnlig sång, framförd av Lisa T. Johnsen, samtidigt så spröd och så stark.

Den drygt 20 minuter långa EP:n innefattar sex spår, vart och ett av högst egenartad karaktär, vilka ändå utgör en tät enhet. Tredjespåret Lush har funnits ute på nätet ett tag innan skivsläppet. Ett skönt spår som nu får sällskap av fler suveräna låtar på plattan. En av mina förtjusningar är Severely Flawed, ett i hög grad melodiöst spår, som för tankarna till en tidigare favorit, Be Thou My Lethe And Bleeding Quietus, från bandets debutplatta ”Traces O Red”. Över huvud taget har den nya skivan många positiva likheter med debutalbumet från -99.

”The Perdition EP” är stormande känsla i möte med musikaliskt välproducerad, balanserad kvalitetsmetal. Dessutom starkt vanebildande. Det är bara att, ännu en gång, kapitulera inför dessa norska musikkonstnärer.

/BiblioteKarin

Läs även om albumet Mere Contemplations
Du beställer bandets skivor här.

3 x VADER och GRAVE

2010-01-20T07:52:00.005+01:00

Tidigare publicerad på Werock 12 november 2008.

VADER och GRAVE 27, 28, 29/10 2008

Tillsammans med två kolleger på Werock.se gjorde jag en trippelrecension på bandens Sverigespelningar.

Foto: Martin Bensch

Högkvalitetsdöds inför liten publik
Polska VADER firar sina 25 år inom dödsmetallscenen med en turné genom Europa. I Sverige besöktes Göteborg, Stockholm och Malmö. I var och en av städerna fanns en Werocker-skribent på plats och här presenteras de samlade intrycken från de tre kvällarna.

(Shadows – Musikens Hus, Göteborg 27/10) Trots att Musikens Hus under kvällen bjuder på inte mindre än fyra band dyker det inte upp mer än kanske 100 personer under kvällen och stället känns tyvärr bara halvfullt. Framför allt de tidigare banden drabbas hårt av detta då många dessutom valt att endast se de senare banden. Under ZEBADIAH CROWEs spelning är det därför endast ca 20 personer i publiken – inte precis inspirerande för dem. Bandet ger också ett ganska lojt intryck även om det låter som om musiken bitvis har potential. Bättre fart blir det under ZONARIAs spelning. Trots att publiken bara växt marginellt ger bandet allt och de verkar tycka att det är kul att spela. Detta smittar av sig på publiken och stämningen höjs märkbart. Att musiken är ganska lättsmält och att ZONARIA har ett bra driv gör sitt till för att steget upp från ZEBADIAH CROWE blir ganska stort.

(BiblioteKarin - Klubben, Stockholm 28/10) En logistikmiss gör att vi missar första bandet, ZEBADIAH CROWE, men i ett alltmer välfyllt och uppvärmt Klubben avnjuter vi under kvällens gång en trestegsraket av intensifierat dödsmetallmangel. Aftonens ”småbröder” ZONARIA inleder med ett överraskande intensivt och på alla sätt väl genomfört set. Det här är ett band vars musik verkligen växer till sig på scenen. Simon Berglunds röst övertygar, liksom bandet i sin helhet.

(Shadows) Det är dock först under GRAVEs spelning som någon aktivitet bland publiken på Musikens Hus kan märkas. GRAVE inleder lite försiktigt och det märks att de tycker att det inte är jättespännande att spela denna kväll. Jag har inte sett dem live tidigare men det känns som om bandet har mer att ge. Även om inte GRAVE går på max är det väldigt sevärt. Förutom musiken är bandets basist konsertens stora behållning med ett riktigt glatt humör och mycket god publikkontakt.

(Karin) Det sägs att det ultimata förbandet är det som spelar i samma genre och stil som huvudbandet men inte fullt i klass med detta. Medan ZONARIA trots ett gediget röjarhantverk uppfyller dessa krav, är GRAVE på väg mot att överglänsa kvällens huvudband. Visbyveteranernas scennärvaro är påtagligt koncentrerad, och de spelar låtar från bandets hela 20-åriga historia, alltifrån 1991 års "Into The Grave" till den i våras utkomna ”Dominion VIII”, varifrån vi bland annat får ta del av favoriter som Bloodpath och Annihilated Gods. Trots att bandets sångare och frontman, ursprungsgotlänningen Ola Lindgren, numera liksom bandet räknar sig som stockholmare, har GRAVE aldrig spelat på Klubben tidigare. Lokalen skapar närhetskänsla och även om det inte är fullpackat blir interaktionen mellan band och publik tät och intensiv. GRAVE avslutar genom att överraskande bjuda på ett bejublat inhopp av bandets tidigare sångare Jörgen Sandström, vilken lämnade bandet för ENTOMBED redan 1995.

(Shadows) När VADER äntrar scenen vaknar publiken till liv ordentligt. Det märks verkligen att VADER är anledningen till att de flesta kommit till Musikens Hus denna vardagskväll. Nu blir det desto större liv och rörelse och det är därför inte lika påtagligt att lokalen endast är halvfull. Jag har aldrig sett bandet live förut och spelningen överraskar på flera olika plan. För det första hade jag förväntat mig en större show och inte ”bara” fyra bandmedlemmar som spelar låt efter låt. Det gör dock inte så mycket, för musiken som bandet levererar räcker väl till för att tillfredsställa publiken. För det andra blir jag positivt överraskad av medlemmarnas humör. Jag hade innan spelningen fått intrycket att framför allt Piotr skulle vara en lite svår och bitter man, men under speningen visar han inga sådan tendenser. Jag blir även överraskad av bandets nya trummis. Vilket driv!

Det var riktigt kul att se VADER live och jag tycker att de skall ha en eloge för sin professionalitet. Att de levererar som de gör trots att det bara är halvfullt imponerar. I grunden förändras dock inte min inställning till VADER – de må ha haft stort musikaliskt inflytande och vara duktiga musiker men jag tycker helt enkelt att det finns mer intressanta band om du lyssnar på döds. Trots att publiken uppenbarligen gillade VADER mer så är frågan om GRAVE ändå inte var minst lika roligt att se.

(Karin) När det är dags för VADER att kliva in på Klubbens scen har de tidigare lite glesa leden i publiken tätnat märkbart, och temperaturen stigit markant. Imponerande tajt spelar bandet, som efter manfall restaurerats av sångaren/frontmannen Piotr Wiwczarek inför denna jubileumsturné för att firar bandets 25 år i branschen.

(Martin, KulturBolaget, Malmö 29/10) VADER tillhör den yttersta eliten när det gäller death metal – de har drivit sin kampanj i 25 år – och man måste vara halvknäpp för att inte inse att de har betytt oerhört mycket för genren. Därför är det en smula tråkigt att konstatera att inte fler än de uppskattningsvis 50 personer som befinner sig i lokalen har insett detta faktum och begett sig till KB. Visserligen är det en onsdagskväll som polackerna bjuder upp till föreställning, men ärligt talat, ett band som VADER bör man gå och kolla på oavsett vilken veckodag de lirar.

Ett massivt avhopp av i stort sett hela bandet har lämnat gitarristen/sångaren Piotr Wiwczarek som enda kvarvarande originalmedlem, men de nissar han har med sig på KB lämnar inte mycket övrigt att önska i fråga om ren brutal energi och spelskicklighet. Waclav Kieltyka från sorligt nedlagda DECAPITATED på gitarr, Reyash på bas och Pawel Jaroszewicz på trummor bländar publiken på KB med ett jävla ursinneslir.

VADER firar som sagt 25 år som aktivt band, och man hämtar material från hela karriären till kvällens konsert – material från ”The Art Of War”, 2005 års knallhårda EP, gillar jag i synnerhet, med spår som What Colour Is Your Blood och nuvarande favoriten This Is The War och de levereras, som med allt material som spelas denna kväll, med en osviklig precision. Piotr Wiwczarek, för att det är han som ensam utgör den hårda kärnan i bandet är det ingen tvekan om, verkar ha valt ungefär två låtar från varje platta som utgör setet – ”De Profundis” representeras av Silent Emprire och Blood of Kingu, ”Ultimate Incantation” av Dark Age och The Crucified Ones, ”Black To The Blind” av titellåten, Fractal Light och Carnal. Redan här förstår ni säkert att det är en kavalkad av fruktansvärt bra death metal vi bjuds på – dessutom köttar bandet på med låtar som Sothis, Shadowfear, Reign Forever World, Dark Transmission, och Wings som får Erik från FAITHFUL DARKNESS att vakna till liv och skaka loss dreadlocksen.

För mig personligen finns det andra dödsmetallband som betyder mer, men VADER har funnits för länge och har gjort så många bra låtar att man måste vara blind för att inte inse vad bandet har betytt för genren, inte minst i det forna öst. Därför är det extra kul att se bandet ikväll, i synnerhet eftersom de verkligen visar var skåpet ska stå – rekryteringen av Pawel Jaroszewicz är ett genidrag eftersom all teknisk death metal står och faller med trummisen – att killen dessutom bara är 22 år gör att jag hoppas att vi får lyssna till hans fantastiska lir under många år framöver. Det enda som drar ner intrycket har inte ett dyft med bandets konsert att göra – det dras ner av att inte fler finns i lokalen för att bevittna en riktigt bra konsert.

Martin, Shadows, Karin

ISKALD - "Revelations Of Reckoning Day"

2009-12-11T08:36:00.006+01:00

Tidigare publicerad på Werock 11 november 2008.

Diffust fokus i melodisk svartmetall

De uppmärksammade unga männen i norska ISKALD levererar sitt andra album redan dryga året efter att debutskivan gavs ut. "Revelations Of Reckoning Day" är ett melodiskt stycke black metal, packad i en mer vuxen och polerad form än föregångaren "Shades Of Misery". Sångaren och gitarristen Simon Larsen etablerar grunden för hela skapelsen i ett inledande avgrundsvrål, och serverar därefter tillsammans med trummisen Espen Solstad skönt gung och snabbt tempo i öppningsspåret Ruin Of Mankind. Denna öppning lovar mycket och fortsättningen håller också det mesta av det utlovade.

Referenserna bakom ISKALDs musik i allmänhet och till denna platta i synnerhet är styckevis lättspårade. Naturligtvis bär musikerna tung tradition av norsk black metal i sin ryggsäck, och i detta nya alster har man valt att ta ett, eller rentav flera, steg på den stig som DIMMU BORGIR med flera landsmän trampat upp före dem. Tankarna går emellanåt också till grekiska ROTTING CHRIST, särskilt i The Orphanage (tänk Enuma Elish, från "Theogonia". I låtar som Warriors Of The Northern Twilight, Part 2 och inledande Ruin Of Mankind finns också en känsla och en ljudbild som har gemensamma drag med melodisk death som den tar sig uttryck i till exempel DARK TRANQUILLITYs senare album.

Låttexterna kretsar dels kring nordiskt mytologiskt stoff och dels, som albumtiteln och flera av låttitlarna låter ana, kring domedagstemat. Det mesta sjungs på engelska, medan Det Stilner Till Storm och Dommedag framförs på modersmålet. Ibland gör de starka symfoniska inslagen att det hela inte riktigt håller ihop, såsom det instrumentala "midtro" som dimper ner som fjärde spår. Det är alltför bombastiskt, ger associationer till filmmusik och känns rejält malplacerat. "Körsången" i Journey To Hel är också onödig, och gör musikens fokus mer diffust. I dessa stunder saknas lite av förra skivans mer raka, "skitiga" black metal-sound.

En god uppföljare till debuten har ISKALD gett oss med årets släpp. Mer välputsad än föregångaren, på gott och på ont, och helt säkert avnjutbar för många som gillar melodisk metal antingen denna har sin grund i death eller black, och som inte misstycker om de symfoniska inslagen ibland tar ganska stor plats. En platta som visar ett band på väg bort från sina rötter.

/BiblioteKarin

IN FLAMES - Annexet

2009-11-28T13:19:00.001+01:00

Tidigare publicerad på Werock 5 november 2008.

IN FLAMES på Annexet 30/10 2008

Här och nu utnämner jag IN FLAMES till årets bästa liveband.

IN FLAMES har som liveband så mycket samlad cred att de kan de tillåta sig att leka med sitt låtmaterial och spela ut de kort de för kvällen vill, till den alltid älskande publiken. De har så stora marginaler, så mycket kapital att ta av, att de inte kan misslyckas hur de än vänder och vrider på det. Och just därför blir de ständigt allt bättre i sina scenframträdanden. När de tillåter sig att variera spellistan och testa nya vinklar på sitt material, kan de ändå vara säkra på att alltid gå hem med segern. Vilket i sin tur gör oss, som är deras publik, till ständigt nya vinnare.

Således inleder bandet konserten på Annexet med den blodfulla åtta minuters dramatiskt stegrande genialiteten The Chosen Pessimist. Efter halva låten framförd med bandet som bejublade siluetter bakom ett vitt draperi, eskalerar förväntningarna som byggts upp under kvällen till en spänning i publiken så tät att den nästan går att ta på. När täckelsen faller har IN FLAMES försatt sin publik i närmast extatisk förväntan och grunden för kvällens samspel mellan band och publik är sådd och säkrad.

Ytterligare sju-åtta låtar från det senaste albumet, "A Sense Of Purpose", finns med i spellistan för alla oss, nya och gamla fans, som älskar låtar som ”Deligth And Angers”, Move Through Me och ”Drenched In Fear”. Samtidigt görs plats för en hel rad äldre kärleksobjekt som Only For The Week, Trigger, Cloud Connected och My Sweet Shadow. Dessutom bjuds smärre överraskningar i form av några av de lite mindre kända tidiga låtarna, exempelvis Dead God In Me från "The Jester Race", och genom att man introducerar Eraser, en låt som getts ut bara på EP:n "Mirror’s Truth" och på den japanska utgåvan av "A Sense Of Purpose". Att döma av publikreaktionen är den dock väl spridd och känd även bland svenska fans.

För en stund gläder jag mig också åt att bandet äntligen tyckts inse att de inte behöver backa upp sig själva med en massa bomber, glitter och raketer. Tyvärr varar detta bara några låtar in i setet, sedan är gnistregnet över oss igen. Men, men, även hos mig har IN FLAMES stora marginaler att ta av, så detta stör bara för en liten stund.

Anders Fridén är, som alltid, fullkomligt intagande och alert i sitt mellansnack och anknyter till aktualiteter såsom debatten om hamstring och försäljning av konsertbiljetter till skyhöga överpriser. Ikväll ser också hela bandet ut att trivas mycket bra på scen, och alla bjuder i högsta grad på sig själva.

Fridén och bandet avslutar med att tacka Stockholm för dessa två kvällar på Annexet genom att spela, och samman med publiken sjunga Take This Life, med en känsla som gör att låttexten frambärs som en gåva från band till publik och tvärtom: ”I’m right here. Stay a while and breathe me in… “

Återigen sopar IN FLAMES mattan med all tänkbar konkurrens. Outstanding.

BiblioteKarin
2008-10-30

TREMOR - Lipsynced with Satan

2009-10-23T21:40:00.003+02:00

Tidigare publicerad på Werock 7 september 2008.

Motsträvs motstånd i bitter bryggd

Inte vill vi ha musik som ständigt stryker medhårs, som alltid ska vara lättillgänglig och smeksam mot örongångarna? Nej just det, lite tuggmotstånd behövs nu som då. Och här bjuds oss en bitter bryggd och beska bestialiteter i form av "Lipsynced with Satan", TREMORs andra skivsläpp. Norsk black metal i intensiv och koncentrerad form, levererad i en 5-spårs mini-CD.

"This is Primitive Hate", TREMORs albumdebut för två år sedan, var i mångt och mycket en ilsken, vrång och våldsam motskrift mot krig och religion. Medan texterna då ofta var upptagna av kristendomens och krigets helvete, är "Lipsynced with Satan" mer ägnad det infernaliska i det personliga helvetet.

Sångaren, musikern och den drivande kraften bakom TREMOR, Ole Alexander Myrholt, är också sångare i ENSLAVEMENT OF BEUTY, vars fjolårsalbum av denna skribent utsågs till 2007 års bästa skiva. Medan EoB spelar en symfonisk och definitivt mer lättillgänglig metal, ligger TREMORs musik närmre en ursprungsrå tung black metal. Samtidigt smyger det sig försiktigt in en och annan skön melodislinga i den annars lätt kaotiska musikbilden. Myrholt väljer här att till de tre egna låtarna också lägga två covers, båda sträckande sig mot genrens rötter, i form av BATHORYs Satan my Master och den amerikanska gruppen VONs självbetitlade låt från gruppens första demo 1991.

Efter fem spår och drygt tjugo minuter med "Lipsynced with Satan" inser jag att detta inte är nog. Visst, det är en EP, och som sådan ganska generöst tilltagen, men för den som liksom jag vill ha mer från TREMOR rekommenderas den tidigare nämnda "This is Primitive Hate". Det som finns att klaga på i övrigt är mest kosmetiska påpekanden som att det inledande introt kan bli lite tradigt i längden och kunde ha fått ett eget spår, så vore det enklare att välja bort om man så vill...

För mig kan TREMOR sägas representera essensen av det bästa inom black metal. Musiken kaotisk och rårusken, rösten tidvis på bristningsgränsen, rivandes och slitandes i själens kamrar, blodfullt dramatiskt formulerade texter som inte väjer för något. Rå produktion utan att det nånsin blir osofistikerat. Allt jag vill ha av black metal – och lite till - det är vad TREMOR ger.

/BiblioteKarin

ORIGIN - ”Antithesis”

2009-08-03T11:14:00.005+02:00

Tidigare publicerad på Werock 1 augusti 2008.

När jag tittar ner i min verbala verktygslåda efter ord att beskriva mina intryck av amerikansk death metal i form av ORIGINs nya platta ”Antithesis”, inser jag att där ligger en massa termer som jag i det här sammanhanget genast måste göra mig av med. Alla ord som ger konnotationer till begreppet ”lätthet”, såsom enkel, lättsam och lättlyssnad är helt oanvändbara epitet. Även begrepp som catchig, fångande och medryckande med sina synonymer får kvickt lämna skutan. Nere i djupet hittar jag dock termer som tung, snabb, intensiv och tekniskt avancerad, och plockar på mig dem, tillsammans med sammanhållen, sammanbiten och snabb. Ojdå, hade jag redan tagit med snabb? Ja, ja, det kan nog behövas i dubbel uppsättning för att göra detta album rättvisa…

Kansasbandet ORIGIN har gett spridning åt sin tekniska dödsmetall under tio års tid och med hjälp av inalles fyra album, där ”Antithesis” är det senaste. Bandets båda grundare, gitarristerna Jeremy Turner och Paul Ryan (även sång), är i senaste given åter i gemensam sele, då Turner återkommit förra året, efter en avstickare under några år bland annat som livegitarrist i CANNIBAL CORPSE. Även trummisen John Longstreth är en hemvändare som återkommit efter tillfällig bortavaro under förra albumet. Sättningen är således densamma som på albumet "Informis Infinitas Inhumanitas" från 2002.

Att lyssna på ”Antithesis” är ingen vilsam sysselsättning. Snabbheten är exceptionell, teknikaliteten hög. Samtidigt som den ena låten är svår att skilja från den andra, finns det ingenting som efter två, tre genomlyssningar riktigt sitter kvar i skallen. Inget att gå och humma på. Ändå är det något som får mig att gärna gå tillbaka den där fjärde och femte gången. Musiken kräver sin uppmärksamhet av lyssnaren. Detta lär inte funka som bakgrundsmusik i något som helst sammanhang. James Lees röst håller sig stadigt i ett djupt growlat läge men med hjälp av gitarristernas stämmor skapas spänningar som lyfter sången i intressanta möten.

Det här är ett album jag har fått arbeta mig in i på liknande sätt som till exempel MESHUGGAHs ”obZen” i våras, vissa likheter finns. Där intensivlyssnandet på ”obZen” gav stark utdelning i form av den ena ”aha”-upplevelsen efter den andra, resulterar detta dock lite mer i en ”jaha-upplevelse”. Spår som ändå sticker ut mer än andra är Wrath Of Vishnu, Finite och det instrumentala tjugosekundersspåret Void. ”Antithesis” är metal av hög kvalitet, säkert älskat av många, men inte det där lilla extra för mig.

ENSLAVED - "Vertebrae"

2009-05-19T07:30:00.005+02:00

Tidigare publicerad på Werock 3 oktober 2008.

Ryggrad behöver vi alla

Vad är det jag hör här? Det tar mig en god stund att komma in i och komma underfund med musiken på "Vertebrae", norska ENSLAVEDs tionde fullängdare. Vid genomlyssning far ett antal spridda associationer genom skallen: DREAM THEATER, PINK FLOYD och dessutom - Phil Collins? Bandets black metal-rötter finns där och tillåts bryta igenom ibland men är på intet sätt dominerande. ”Progressive metal” säger kanske åtminstone något om det musikaliska möte vi har att vänta oss på plattan. Detta välproducerade, 8-spårs album är trots olika influenser och genreutflykter ett gediget sammanhållet verk.

Albumets omslagsbild är utstuderad och sparsmakad. Det är inte svårt att plocka fram en drös album inom extreme metal-genrerna som avbildar skelettdelar, allt från dödskallar till hela skelett eller högar av skallar och benknotor. Här har man kokat ner hela konceptet till varken mer eller mindre än en enstaka ryggkota – vertebrae på latin - upphängd i de tunnaste av tunna blodröda nervtrådar. Läckert.

Sången varieras stort. Det growlas för lite i mitt tycke, den rena sången tar emellanåt över helhetsintrycket, och ibland blir growlet mer ett gurglande som i inledningsspåret Clouds. Å andra sidan består oss sångaren Grutle Kjelsson ibland med en röst så skönt raspigt att skälvningar rister längs med ryggkotorna, t ex i delar av To the Cost och avslutande The Watcher.

Så om man låter alla tankar på norsk black metal fara, låter sig svepas in i den episka atmosfären i "Vertebrae" och gläder sig åt variationsrikedomen i sång och tempo, ja, då blir det här riktigt, riktigt bra till slut. Bästa låt är avslutningsspåret The Watcher som i sig innehåller delar av plattans många element. Gillar du den så gillar du resten.

/BiblioteKarin

IN FLAMES - Gröna Lund

2009-05-17T14:23:00.001+02:00

Tidigare publicerad på Werock 16 juni 2008.

IN FLAMES på Gröna Lund 29/5 2008
En fantastiskt vacker kväll på Gröna Lund bjuder på Sveriges kanske vackraste metalmusik. Ja, IN FLAMES spränger både förväntningarnas och metalgenrens gränser denna förföriska svenska försommarkväll. Förbandet ENGEL, med sitt väldrillade scenframträdande, bidrar på bästa sätt till totalupplevelsen.
Foto: Marcus Hammarstedt

ENGEL
Fem svartuniformerade vältatuerade hårdrockare ställer upp sig i försommarsolen på Gröna Lunds stora scen. Det är underbart absurt att se. Och så drar ENGEL igång sitt industridoftande catchiga metalmangel så den skira grönskan dallrar. Publiken är med på noterna från första stund. Den ljumma sommarkvällen fylls av en het halvtimme med låtar från bandets debutplatta ”Absolute Design”. Sejouren inleds med favoriten Calling Out och dessutom får vi bland annat Cascet Closing, Next Closed Door och avslutande Seven Ends.

IN FLAMES
”Att man kunde skrika sig in på Grönan…” säger Fridén i ett av mellansnacken under IN FLAMES konsert och syftar här inte på publiken, utan snarare är det metalgenren i sig och sin egen sångteknik han refererar till. Nu ska väl klargöras att Anders Fridén numera visar att han behärskar långt fler röstlägen än det ”skrikiga”. Growlad sång och skönsång nyttjas helt efter behov för bästa effekt. I låtarna från senaste albumet, ”A Sense of Purpose”, visar han att han har ett mycket brett röstregister där den rena sången tar över alltmer från den growlade.

Publiken är ikväll yngre än brukligt på IN FLAMES-spelningar, då Grönan inte har någon åldersgräns, och det är härligt att se att alla de som ännu inte kan gå på klubb- och arenakonserter nu får chansen att uppleva det bästa tänkbara svenska hårdrocksspektakel. Publikens kärlek strålar mot scenen och tycks inte vara obesvarad. IN FLAMES verkar nästan lite nyförälskade i sina Sverigefans. Efter fjolårets hemmaturné till småstäder runt om i landet tycks bandet ha (åter?)upptäckt hur älskade de faktiskt är här hemma och flera bandmedlemmar uppger på hemsidan Sverige som favoritspelplats, där det förut varit Tokyo eller någon amerikansk delstat som hyllats.

”Oj, har vi blivit folkliga nu… Eh, hur gick det till?” När man hör Fridén avslappnat småprata med den 15 000-hövdade publiken är det svårt att fatta att detta är världsbandet IN FLAMES, så stora i världen och samtidigt så alldeles vanliga och nära oss andra. Ja, mer folkligt än så här blir nog inte metal. Och det ska vi kanske vara glada för. Detta är nära smärtgränsen för vd hårdrocken som genre klarar – men det går aldrig över den gränsen.

Tjugotalet låtar från större delen av sin framgångsrika karriär fyrar IN FLAMES av, tillsammans med ett större pyrotekniskt skådespel. Fem låtar från nya plattan ”A Sense of Purpose” med bland annat favoriterna Delight and Angers och Move Through Me, samman med äldre pärlor som Only for the Weak, My Sweet Shadow och den aldrig sviktande suveräna Clayman.
Efter dryga nittio minuters spelning tackar IN FLAMES för sig och vi kan inte annat än tacka, bocka och buga för en makalös musikalisk och scenmässigt underhållande kväll.

BiblioteKarin

Tobias Cristiansson - DISMEMBER

2009-02-20T19:41:00.010+01:00

Tidigare publicerad på Werock 9/6 2008.

Intervju med Tobias Cristiansson, DISMEMBER, i juni 2008

DISMEMBER har i vår kommit med sitt åttonde, obetitlade, studioalbum. Werock kontaktade bandet för att få lite uppdateringar om bandhistoria, nya plattan och turnélivet, och via basisten Tobias Cristiansson fick vi våra funderingar och frågor besvarade.

”Lite skit får man stå ut med för att få ha roligt”
Dismember har varit aktivt i tjugo år. Vad är det som fortfarande är mest inspirerande, och varför? Om du skulle tvingas välja, är det roligast att göra ny musik och spela in plattor, eller att möta fansen och stå på scen?
– Jag skulle vilja säga att allt det där i en kombination är en förutsättning för att man ska överleva som band och samtidigt ha kul, du måste spela in plattor för att kunna turnera (om man inte heter KISS vill säga) men för mig personligen är det bästa jag vet att spela live och att turnera. Har man en bra publik är det en sådan otrolig kick att göra ett gig, och att turnera är också skitkul, man har chansen att träffa nya människor från olika länder varje dag och se platser man aldrig skulle göra annars. Vi turnerar väldigt mycket och då måste man trivas med att göra det vi gör annars blir det outhärdligt till slut. Men det är inte alltid roligt att turnera heller, man vistas i rökiga lokaler, det är ljud överallt, fylla/bakfylla, trångt på bussen, man sover dåligt, blir sjuk, är skitig, äter dåligt osv. Men för mig överväger de roliga grejerna ändå, så det är helt klart värt att stå ut med lite skit för att få göra det man tycker är roligt.

Bandets allra första demo från 1988 hette ”Dismembered”. På tjugonde verksamhetsåret väljer ni att ge ut ett självbetitlat (egentligen obetitlat) album. Hur gick resonemangen när ni kom fram till det beslutet?
– Det är inte direkt någon djup tanke bakom att nya skivan inte heter någonting. Vissa tror att det är så för att markera DISMEMBERs 20 års-jubileum eller att det skulle vara nån ny era för bandet nu, men det bara blev så för att det var ingen av oss som kunde komma på någon tillräckligt bra titel på plattan. Vi snackade om att döpa den till "Europa Burns" ett tag men sedan slopade vi den idén. Det var Matti (sångaren, förf. anm.) som kom på idén att vi skulle ha en skiva utan titel och eftersom ingen annan hade nåt bättre att komma med så blev det så. Sedan tycker vi att med det omslaget som vi har till nya plattan passar det inte att ha någon titel utskriven på omslaget. Omslaget är så starkt i sig, så det skulle bara förstöra helhetsbilden. Vi är jäkligt nöjda med omslaget till den nya plattan. Det är en kille från Australien som heter Craig Rogers som har airbrushat det. Han är riktigt grym och han har gjort mycket motivlackering förut.

Mycket i världen har förändrats på tjugo år. DISMEMBER tycks inte ha förändrats radikalt under denna tid, trots att miljön ni verkar i har blivit annorlunda, inte minst musikmiljön. Vad är skillnaden mellan att vara och verka som DISMEMBER 2008 mot 1998? Och mot 1988?
– 1988 fans det ju inte många band som spelade death metal och speciellt inte den här typen av death metal, det var typ bara DISMEMBER, NIHILIST/ENTOMBED och GRAVE. Så på den tiden var allt väldigt nytt och fräscht. Jag var ju inte med i bandet på den tiden men jag kommer ihåg när jag hörde DISMEMBER första gången, runt -91. Jag hade aldrig hört något liknande, något så hårt och brutalt och med en sådan extrem men ändå fet ljudbild. Ja, vad hände 1998… inte mycket skulle jag vilja säga. Death metal var på väg ner då kan man säga, en hel del band la av vid den tidpunkten. Men perioden runt 1998 var ju ganska dålig för all typ av hårdrock. Headbangers Ball på Mtv hade lagt ner, det fanns inte mycket till hårdrockstidningar och det var väl typ KORN och sådan nu-metal som gällde internationellt sett, black metal hade ju blivit ganska stort vid den tiden också. DISMEMBER släppte ”Death Metal” 1997 men fick inte mycket hjälp av skivbolaget (Nuclear Blast) att promota den, sedan slutade både Robert Sennebäck och Richard Cabeza i den vevan så det var väl inte den bästa perioden för DISMEMBER direkt. Men nu 2008 flyter allt på mycket smidigare och vi spelar och turnerar som aldrig förr. Man säljer ju inte så mycket plattor nu tack vare nedladdning men folk lyssnar ändå på vad vi gör och vi blir jäkligt uppskattade för att vi gör det vi gör än idag. DISMEMBER la aldrig av eller bytte stil som så många andra gjorde under sent nittiotal utan körde bara på som inget hade hänt. Jag tycker det är jäkligt kul att spela i DISMEMBER år 2008!

Nya albumet
Att Fred Estby har lämnat bandet för något år sedan måste ha påverkat arbetet med nya plattan? Förutom bandets trummis var han också låtskrivare och även producent för de senaste albumen? Vilka svårigheter har funnits i och med medlemsbytet? Och vad har varit positivt?– Fred slutade i mars 2007 och då hade vi gjort typ fem låtar till nya plattan, fast han hade inte direkt varit med och skrivit på de låtarna. Han hade en låt som han gjort själv och jag och han hade skrivit en tillsammans men de låtarna skippade vi sedan. Så när han slutade fick vi en ofrivillig paus i låtskrivandet för vi vart ju tvungna att hitta en ny trummis och det tog ungefär en månad innan vi hittade Thomas Daun som innan spelat med band som: REPUGNANT, INSISION och ONKEL KÅNKEL. Han passade in perfekt både som person och spelmässigt, han är en tekniskt duktig trummis, jäkligt svängig och han slår hårt som fan! Inget fislir här inte! Han spelar lite i samma stil som Fred så jag tror inte man skulle märka att det var en ny trummis om man lyssnar på nya plattan om man inte visste det. Så efter att vi repat in alla gamla låtarna med Thomas så fick vi repa in de nya grejerna vi hade och samtidigt fortsätta skriva nytt. Redan innan Fred slutade var det mest David, Martin (bandets gitarrister, förf. anm.) och jag som skrev det nya materialet så det var inga problem att få ihop det, vi hade alla jäkligt mycket idéer och riff så det gick faktiskt ganska fort att få ihop de nya låtarna. Redan innan Fred slutade pratade han och vi om att vi skulle ha någon annan som skötte ljudet på nästa inspelning och nu blev det ENTOMBEDs bassist Nico Elgstrand som skötte den biten, han har tidigare producerat bl a MERCILESS, KRUX, ENTOMBED, MURDER SQUAD, och vi kände honom sedan innan så det funkade kanon med honom i studion. Det svåra med att Fred slutade var att han har varit en starkt drivande kraft i DISMEMBER enda sen dag ett, så det blev att vi andra fick ta mer ansvar vad gäller låtar, texter, businessbiten mm. Men det har fungerat väldigt bra ändå tycker jag. Det positiva var att vi hittade Thomas som är en bättre trummis, och han är en jäkligt trevlig och galen person vilket är viktigt när man tar in en ny medlem, det måste ju funka på det personliga planet också eftersom vi är ute och spelar så mycket och lever väldigt tätt inpå varandra hela tiden.

Texterna på plattan berör död och krig. Det är inte fråga om något heroiserande av kriget eller döden, utan är en ganska sorgtyngd samling texter, tycker jag. Vem står för textbygget och vad är den genomgående tanken bakom lyriken på denna platta?
– Det är Matti Kärki som skriver de flesta texterna och han är väldigt kunnig på historia så de flesta texterna handlar om olika historiska händelser som t ex texten till ”The hills have eyes” som handlar om konflikten i Bosnien och Sarajevo. Vi var där och turnerade i juni 2007 och när vi åkte över gränsen till Bosnien var vartenda hus man såg (som inte var nybyggt) totalt sönderskjutet eller bombat, det kändes helt surrealistiskt att se så tydliga spår av krig på nära håll. Vår promotor på giget hade blivit skjuten under kriget när han åkte spårvagn genom Sarajevo en dag och helt plötsligt började det skjutas rakt in i spårvagnen på alla civila. Det låter helt overkligt för oss men för dem var det den bistra verkligheten, så Matti skrev en text som baseras på kriget som var där. Annars har Martin skrivit texten till ”Death conquers all” som handlar om att vi inte gillar modern death metal ungefär, den är lite svår att förstå men det är i alla fall vad den handlar om. Jag var med och skrev lite på texten till ”Under a bloodred sky” men annars är det Matti som har skrivit alla texter.

Favoritspår och Japanbonus
Vilken eller vilka låtar från nya plattan betyder mest för dig personligen, och varför?
– Oj, svår fråga… men jag gillar Dark Depths Den är jäkligt kul att spela live och den innehåller en del tempoväxlingar. Sedan gillar jag Europa Burns för den är riktigt svängig och har en ganska catchy refräng. Jag gillar även Combat Fatigue för den är så jävla rå och går i släpig två-takt. Det är kul att spela Under a Bloodred Sky också, det är väl den låt som jag har varit med och skrivit mest på och det sista Iron Maiden-partiet i låten går hem väldigt bra live också. Jag gillar faktiskt de flesta låtarna på plattan väldigt mycket.

Själv har jag i skivrecensionen rekommenderat Werocks läsare ”lyssning från start till mål” av nya plattan. Hur har urvalet av låtar och kompositionen av spåren till det slutgiltiga albumet gått till?
– De enda låtar vi inte valde att ha med är de som Fred hade skrivit, men som jag sa förut så var det bara två stycken, varav jag varit med och skrivit en av dem. Annars spelade vi in alla låtar vi hade just då. Jag tycker vi fick till en väldigt varierad platta som låter jävligt mycket klassisk DISMEMBER. Det är mer variation i trumspelet den här gången, det är mer midtempo, mer dubbla baskaggar och mer D-takt, något som jag ville att det skulle vara. Jag tycker det är grymt med death metal med D-takt, jag är inte direkt någon punkfantast men jag tycker att det passar utmärkt att slänga in lite primitivt ös ibland. Vi spelade först in låtarna i replokalen och så ändrade vi en hel del i arrangemangen i låtarna ända tills vi spelade in dem i studion. Först hade vi tänkt att välja bort en av låtarna och använda som Japanbonus men sedan tänkte vi: varför ska vi slösa en låt på dem, så vi tog en liveupptagning av låten Trail of the dead från förra plattan och la som Japanbonus istället.

Trots rekommendationen ovan har även jag, naturligtvis, favoritlåtar på plattan. Kan du berätta mer om bakgrunden till låtarna ”Europa Burns” och ”Tide of Blood”?
– Europa Burns gjordes väldigt fort. Det var David som hade två riff som han inte riktigt visste hur han skulle använda, och sedan var jag bortrest till Paris i en vecka och de andra repade typ två gånger utan mig och när jag kom hem igen var låten färdigskriven med Martins hjälp. Första gången de spelade upp den för mig så var det bara: "Yeah! Det här blir ju asgrymt!" Matti gjorde texten till den som handlar om första världskriget i dess olika skeden genom åren, titeln är ju ganska annorlunda också eftersom den inte heter ”Europe Burns” Det blev mycket coolare när den heter som den gör eftersom det bara är i England och USA det heter Europe, i övriga Europa heter det ju just ”Europa” om du fattar vad jag menar, haha! Tide of Blood är mer av ett teamwork kan man säga, har för mig att alla var med i replokalen när vi färdigställde den, så alla hade idéer om hur vi skulle arrangera den men det är David och Martin som skrivit riffen. Jag gillar hur den börjar, rakt på med sologitarr. För övrigt riktigt bra solon där av Martin och David i en liten duell, tycker det påminner en del om MERCYFUL FATE. Resten av låten är lite mer CELTIC FROST + återigen ett D-takts parti. Texten som Matti skrivit handlar om vikingar och hur de åkte över haven och plundrade och levde rövare. Jag vet att Matti var inspirerad av LED ZEPPELINs Immigrant Song och IRON MAIDENs Invaders när han skrev den texten.

Mottagandet
Nya albumet utsågs i april till ”The Album Of The Month" i tyska Legacy Magazin. Grattis! Har plattan uppmärksammats av media även på andra sätt? Hur har mottagandet av plattan varit så här långt?
– Det har varit över förväntan faktiskt. Vi visste inte vad vi kunde vänta oss nu när Fred slutat och så där, men vi har fått kanonbra recensioner världen över, och alla verkar vara överens om att det här är den bästa DISMEMBER-plattan på bra många år, och jag kan inte annat än att hålla med, haha! Det känns skitkul att det har gått så bra.

Ni turnerade i Europa under februari/mars, spelade ni låtarna från nya plattan då? Hur var publikens reaktion på dem? Finns det ett tryck från publiken att ni ska spela mest ”gamla” DISMEMBER-låtar?
– Under den turnén som vi gjorde tillsammans med bl a HATESPERE från Danmark, körde vi tre nya låtar per kväll, vi växlade och provade olika nya varje kväll. Även om inte plattan var ute i handeln var det nog många som hade laddat ner den, för det nya materialet gick hem riktigt bra, det var bra med röj hela tiden. Vi försöker hela tiden variera vår setlista, dels för vår egen skull men även för publikens, det skulle bli tjatigt att köra samma set varenda kväll på en turné som varar nästan en månad. Vi kör alltid en bra blandning mellan nya och gamla låtar live, men det finns ibland folk på spelningarna som står och skriker ”Spela mer gammalt!” Jag vet inte vad de tror att de vinner på att skrika så? Gå och kolla på KISS eller BLACK SABBATH då om du inte vill höra ett band som vill promota det nya de gjort! En annan rolig grej som händer ganska ofta är att folk skriker efter en låt som vi redan spelat. Oftast är det Skin Her Alive Jag vet inte om folk ens uppfattar att vi har spelat den eller om de bara är för fulla.

Spelningar i Sverige, Europa och världen
I söndags (25/5) hölls ett releaseparty för nya plattan på Harry B James i Stockholm. För oss som inte kunde vara där… Var och när har vi chans att se DISMEMBER i Stockholm/Sverige igen?
– Ja, vi hade ett litet sent releaseparty-gig, det var riktigt kul! Ett litet intimt gig på en liten svettig scen och en otrolig respons från publiken trots att det var en söndag. Vi ska ner till Malmö den 13 juni, det är faktiskt det enda planerade just nu men vi har faktiskt spelat en del i Sverige på sistone, vi har varit i Göteborg, Sandviken, Sundsvall och Uppsala under det senaste halvåret. Men vi spelar gärna så det är bara att boka oss!

I sommar spelar ni en del i Nordeuropa: Norge, Tyskland, Polen bland annat. Har du något favoritland/favoritort att spela i?
– Ett favoritland för mig är Australien som vi var i 2005 och som vi faktiskt ska tillbaka till nu i juli, vi ska turnera där och i Nya Zealand och Malaysia vilket kommer bli helt fantastiskt kul. Vi hade riktigt kul sist i Australien, gjorde fantastiska gig och hann med att se landet och hänga på deras pubar bl a en på AC/DC lane i Melbourne. Annars kan det vara grymt just i Tyskland emellanåt, det har ju alltid funnits en stark hårdrockstradition där, Italien kan också vara grymt. De är ena djävlar på att röja! Ryssland var också helt galet, de blir helt skogstokiga under gigen där. Öststatsröj är alltid bra! Dricka fulvodka och sniffa lim och sen bli galen på en death metal-konsert, haha!

Kommer ni att göra något speciellt för att markera bandets tjugoårsjubileum? I så fall vad?
– Vi har planerat det ja, fast ingenting är egentligen bestämt ännu. Vi har snackat om att göra ett speciellt gig med en massa gäster och coola grejer, jag hoppas vi får ihop det för det vore kul att göra något för att markera 20 års-jubileet. Vi planerar också att göra en speciell grej på Party San-festivalen i Tyskland, men jag kan inte säga vad det är ännu. Det får bli en överraskning, hehe!

Idag och imorgon
Och slutligen: Vilken fråga tycker du jag borde ha ställt men inte ställde? Och hur skulle du besvarat den?
– Ja du, jag vet faktiskt inte. Kanske Vad har du gjort idag? Och då skulle jag säga: Jo, jag har varit och handlat mat. Funderat på att lägga mig i hängmattan och läsa bok, just nu läser jag en biografi om Adolf Hitler, skriven av Bengt Liljegren, den är mycket intressant. Och nej, jag sympatiserar inte med Hitler what so ever… Sen fick jag just reda på att BLACKMORES NIGHT spelar ikväll i Stockholm och att DIO spelar imorgon och så snart jag gjort klart den här intervjun ska jag ringa till David och höra om vi ska gå på dessa. Jag vet iofs att David vill gå, så allt vi ska göra är att fixa biljetter. Jag har aldrig sett Ritchie Blackmore live så det vore ju på tiden att göra det tycker jag. Jag älskar gamla DEEP PURPLE och RAINBOW och jag tycker alla som kallar sig hårdrockare ska lyssna på de banden. Tack för en bra intervju.
Ha det bra! Cheers!

BiblioteKarin
2008-06-03

Entombed - Klubben

2009-02-14T18:42:00.002+01:00

Tidigare publicerad på Werock 11 maj 2008.

ENTOMBED på Klubben, Fryshuset 26/4 2008

En lördagskväll på Klubben med blytung döds, ytterst underhållande förpackad av ENTOMBED och med uppvärmning av de sprudlande färskingarna DEGRADEAD som levererar en melodisk death med tydlig känning av Göteborgsmetal. Mig fattas då intet.

Som första förband bjöd kvällen på det unga DEGRADEAD som albumdebuterade i januari med ”Til Death do us Apart”. Deras melodiska metal är följsam, ren och vacker, scenframträdandet intensivt och glädjespridande. Mikael Sehlin nyttjar hela sitt breda röstregister med allt från skönsång till djupt growl. Variationen förnöjer. Bandet introduceras på scenen med det nysläppta albumets akustiska titelspår och sedan bjuder de på ytterligare sex låtar från plattan, Take Control, The Bloodchain, Pass Away, Genetic Waste, The Fallen och avslutningsvis Burned.

ENTOMBED kan väl närmast benämnas en institution inom svensk death metal, med snart 20 år inom scenen. Skall man inte visa en viss värdighet och distans då? Åt hellskotta med distansen! Detta band vet bara inte vad det ordet betyder. Från första stund förklarar sångaren L G Petrov och de andra med sin attityd, sin närhet och sin scennärvaro att ”Det här är något vi gör tillsammans - vi och ni”. Energiknippet Petrov spottar, fräser, growlar, grymtar och skriker medan han leende far runt i en konstant rörelse över scenen och ständigt tycks på väg halvvägs över skiljediket ut till publiken. Innan kvällen är slut har publik och band bytt kroppsvätskor lite till höger och vänster (Alltså, vi pratar svett och saliv här…).

Nico Elgstrand på bas gör ett storartat jobb, och trummisen Olle Dahlstedt med en säregen trumteknik ser ibland ut att bara markera sina instrument – och varje del av trumsetet lyder hans minsta vink. Utöver Petrov är det ändå Alex Hellid, bandets andre veteran, som gör störst intryck med ett fullständigt lysande gitarrspel. Hellid jobbar från första stund så att svetten glänser på armar och hjässa. Och han fyller varenda passage i varenda låt med suveränt musicerande. Spelglädjen lyser som en aura runt mannen.

När ENTOMBED började sin karriär var en del i kvällens publik inte ens födda. Låtkatalogen är också lång och varierad och urvalet i kvällens meny både brett och gediget. ENTOMBED röjde tungt med nyare låtar från senaste plattan ”Serpent Saints”, som Masters of Death och When in Sodom, varvat med tidigare stycken, bland annat från bandets tre tidigaste plattor, ”Left Hand Path”, ”Clandestine” och ”Wolverine Blues”.

Och ur detta veritabla kaos av svett och energi stiger en värdighet som inte har ett dugg med distans och avstånd att göra. Efter obligatoriska extranummer pratar bandet ihop sig om ytterligare två extralåtar och sedan vi i nästan två timmar bombats av ren ENTOMBED-energi är publiken fullständigt i symbios med bandet och det som sker på scenen. Avslutningsvis kastar sig Petrov förtroendefullt ut i famnen på sin publik där han varsamt tas omhand av ett hav av lyfta armar.

/BiblioteKarin

Läs även på Werock
Recension av ”Til death do us Apart”.
Intervju med DEGRADEAD-gitarristen David Szücs.

HIM - Nalen

2009-01-29T21:16:00.000+01:00

Tidigare publicerad på Werock 4 mars 2008.

HIM, Nalen Stockholm, 14/2 2008

Kvällen på Nalen, med förbandet SERENADE FOR JUNE samt finska ”love metal”-akten HIM, blev helt klart mycket intressantare än väntat. I Nalens traditionstyngda pelarsal, bland förgyllda spegelramar, trivs publiken stort denna Alla hjärtans-afton, en publik med påtagligt stor del ungt och kvinnligt inslag.

SERENADE FOR JUNE är ett band jag inte hört talas om tidigare och därmed inte hade några som helst förväntningar på. Det blev en positiv överraskning av en riktigt fartfylld tremannagrupp med sköna rockvibbar och en mycket kompetent sångare. Bandet har just släppt sitt första album, som än så länge endast går att få tag i via bandets Myspace.

Ville Valo är HIM. Det finns sångare som på scen är en naturlig del av gruppen, det finns sångare som tydligt är bandets front och styrka utåt. Och så finns det typen ”Ville Valo – och hans band”. Det är första gången jag ser gruppen live och Valo har en särdeles sammansatt utstrålning. Hans dynamiska röstresurser är ovedersägliga. Han låter ständigt rösten glida, hoppa och pendla mellan de högsta tonerna och djupaste bas, mellan hest viskande och klar änglastämma. Rysligt effektfullt. Under kvällen växlar han mellan översvallande publikkontakt, inåtvändhet och ibland snarast en slags frånvändhet. Ett mycket märkligt framträdande, men allt ger intressanta effekter i musicerandet.

Ville Valos fans är hängivna, tjejerna skriker i falsett så fort han rör sig, ler eller öppnar munnen, antingen det är för att sjunga, prata eller för att dricka en slurk kaffe. Upp på scen kastas publikens tribut till sångaren: tre rosor, en nalle och två paket Marlboro. Vad detta egentligen säger om mannen ifråga tål att funderas på. Mot slutet blir det dock så hett i lokalen, (beror det på Valo/fansen/ventilationen?) att många faktiskt backar undan från scenkanten och droppar ner längre bak i lokalen. Om bandet räknar sina framgångar i avsvimmade fans kunde de denna kväll räkna in två sådana...

Det här är ofrånkomligen en "Ville Valo show", men även musikerna tycks något inåtvända, för att inte säga frånvända emellanåt. Musikaliskt finns inget att klaga på men om publikkontakten för Valos del känns sporadisk och opålitlig, är den hos de övriga musikerna snarast obefintlig. Det känns som om de har fullt upp av sitt eget, och av varandra… Som sagt en märklig, men inte helt oäven, konsertupplevelse.

Dagen efter kunde jag läsa i pressuppgifter att spelningarna på Nalen var första gången på 15 år som Ville Valo var nykter under en konsert. Detta kanske hade betydelse för känslan att han ibland inte var riktigt närvarande. Vi hade också noterat att han bara drack vatten och Redbull. Samt en kopp kaffe.

De som kom till Nalen för att höra HIMs gamla godingar fick sitt lystmäte denna kväll med låtar som Your Sweet 666, Buried Alive by Love, The Funeral of Hearts och Join me in Death, men även den som ville höra nytt kunde vara nöjd. Ett antal låtar från senaste plattan "Venus Dome" levererades, utöver titellåten bland annat Passion´s Killing Floor, The Kiss of Dawn och senaste singeln Bleed Well.
Här kan du också läsa Michael Holmströms recension av "Venus Dome".

BiblioteKarin

Blackwinds - "Flesh Inferno"

2009-01-24T19:39:00.005+01:00

Tidigare publicerad på Werock 2 juni 2008.

Tillåt dig föras bort av svarta vindar

Svensk black metal i tradition och nydaning. Kanske inte allas första musikval, men musik som alla kan bestämma sig för att välja.

Sundsvallsbandet BLACKWINDS bildades redan 1998, som ett sidoprojekt av några av medlemmarna ur black metal-bandet SETHERIAL, och nu på tionde året kommer deras första fullängdsalbum. Noga räknat ger de ut två fullängdare i år. Förutom ”Flesh Inferno” återutges också den enda tidigare plattan, EPn ”The Black Wraiths Ascend” från 1999, tillsammans med annat äldre outgivet material, i ett album namngivet ”Origin”. Idag har BLACKWINDS två fasta medlemmar, Infaustus som sköter det vokala uttrycket och originalmedlemmen Lord Mysteriis (Håkan Sjödin) på trummor.

Produktionen på ”Flesh Inferno” är inte riktigt så ”skitig” som black metal ofta väljer att vara, men ändå finns känslan där, med bl a sången relativt lågt mixad i de bakre regionerna. Just sången uppehåller jag mig gärna vid. Också här är det omisskännligen black metal-stuk men med rik variation. Infaustus tillhandahåller ingen ren sång, men exekverar å andra sidan den growlade sången på ett otal sätt. Skrikigt black metal-traditionellt, djupt dödsgrowlande och däremellan allt högt som lågt. Hela ljudbilden andas en sparsamt renoverad traditionell black metal. Syntharna finns som ett understråk men dominerar inte. Ett behagligt balanserat album som borde kunna attrahera lyssnare både i de läger som gillar mer traditionell black metal och de som uppskattar det slag av nydaningar band som bland andra DIMMU BORGIR står för. Texternas uppehåller sig kring ämnena ”döden och Satan”. Traditionella black metal-teman och inte mycket att orda om.

På detta sätt blandar BLACKWINDS traditionella och nyare black metal-ingredienser till en smaklig musikalisk blandning. Några spår att uppmärksamma särskilt är tunga Plague Bringer, inledningsspåret Before Time samt titelspåret Flesh Inferno. Detta verk, bandets första egentliga fullängdssläpp, rekommenderas för alla som intresserar sig för den svenska black metal-scenens pågående utveckling.

/BiblioteKarin

Grave - "Dominion VIII"

2009-01-20T11:30:00.003+01:00

Tidigare publicerad på Werock 5 maj 2008.

Betryggande döds i en vilsen värld

Death metal-pionjärerna GRAVE , ursprungligen från Visby, firar i år sitt tjugoårsjubileum och släpper sitt åttonde studioalbum, ”Dominion VIII”. Tillsammans med bland andra ENTOMBED och DISMEMBER tillhör GRAVE de band som var med och formade den svenska death metal-scenen kring nittiotalets början, och som haft omvittnad betydelse för senare band, både i Sverige och i andra länder.

GRAVE, numera ett tremannaband, fyller denna platta med skön, tung rakt-på-sak death metal. Ni som gillade DISMEMBERs senaste, självbetitlades släpp bör definitivt ta er en stund med ”Dominion VIII”. Den som hört GRAVEs tidigare album, inte minst de två-tre senaste, kan också känna sig väl hemmastadd. Ola Lindgren, som varit med från start som gitarrist och sedan 1995 även är bandets sångare, levererar ett hypnotiskt flöde, med tungt growlad sång uppbackad av Fredrik Isaksson på bas och Ronnie Bergerståhl bakom trummorna.

Vill man uppleva bandet live går detta för sig bland annat på Wacken Open Air i slutet av juli. På hemmaplan finns möjlighet att se dem i höst då de tillsammans med NILE och BELPHEGOR turnerar Europa med några datum i Sverige inlagda i början av oktober.

”Dominion VIII” är en väl sammanhållen platta med nio spår som tillsammans förmår fylla ut varje skrymsle i en lyssnares längtan efter tung rå dödsmetall. Albumet har en tilltalande täthet, gränsande till det kompakta. Hög standard genomsyrar hela plattan, men några speciella spår för mig är dundrande Bloodpath, rappa Annihilated Gods och avslutningsspårets malande 8th Dominion.

/BiblioteKarin

In Flames - "A Sense of Purpose"

2009-01-16T19:28:00.004+01:00

Tidigare publicerad på Werock 8 april 2008.

Tradition och förnyelse i In Flames egen labyrint

Det tog ett antal varv i spelaren innan den här låtsamlingen intog sin rättmätiga plats i mitt hjärta. Men nu ligger den bra där. Det snabba stråk av besvikelse som drog förbi vid de första lyssningarna är utbytt mot en berusande känsla. Först som sist: "A Sense of Purpose" är mycket bra melodisk metal, en rad starka låtar, skickliga musiker, en känslig sånginsats i en förnämlig produktion. Göteborgsmetal av det hjärtevärmande slaget – ibland hettar det dessutom till ordentligt.

Den låt som slår an allra först, Sober and Irrelevant, är spikrakt röj på vant In Flames-manér. Igenkänningen är hög, i trumspelet, gitarrerna och så Fridén som spottar och fräser fram orden: "P’t now I tremp’l in pfear…" (But now I tremble in fear). Nästa låta att hugga tag är Alias, med en fångande refräng, den sitter som gjuten redan efter ett par lyssningar. Akustiska gitarrslingor bygger spänningar och kontrastverkan. I och för sig inte något nytt grepp i IF-sammanhang, men effektivt.

Ett ämne till blivande vattendelare fansen emellan är The Chosen Pessimist, en av de mest intressanta låtarna på plattan. På det drygt åtta minuter långa spåret hinner mycket hända, med ett instrumentellt "intro" på nästan två och en halv minut, och en skönsång så skön att jag måste undra om Fridén varit och tagit sånglektioner hos Thomas Di Leva… Över huvud taget tar Anders Fridén ut svängarna med rösten och varierar sången på de olika spåren i en lekfullhet som förvånar.

Den existentiella ångest som kittar ihop lyriken har Fridén delat med sig av även på tidigare plattor. Det fördröjande eftertänksamma har däremot förstärkts. De skenbart enkla raderna i några av sångerna sätter sig djupt inne i maggropen och går inte så lätt att skaka av sig. Fridéns brutalt nakna röst karvar sig in i hjärtat. ’Make me feel unbreakable, lie and set me free’ (Delight and Angers).

Och på detta vis faller låt efter låt in i mitt hjärta vid förnyad lyssning, det finns många detaljer att avtäcka här. Favoritlåten för närvarande är avslutningsspåret March to the Shore. Den stör och berör, lockar och utmanar.

Rekommenderas inköp av albumet? Jamen, självklart - låt dig berusas! Det här är högkvalitativ svensk metal som platsar i vilken hårdrockssamling som helst. Frågan är bara vilken version du ska välja. DVDn som medföljer digipak-utgåvan är väl värd att få med sig för de futtiga tiorna extra, men har du inte inhandlat EPn "The Mirror’s Truth" väljer du om möjligt att införskaffa den japanska versionen av albumet, där låtarna från EPn finns med, och därmed ytterligare två riktiga höjdare, Eraser och Abnegation.

Läs även:
Intervju med Björn Gelotte
Recension av The Mirror’s Truth

/BiblioteKarin

Meshuggah- "obZen"

2009-01-01T21:25:00.005+01:00

Tidigare publicerad på Werock 7 april 2008.

Meditativt reningsbad med Meshuggah

Meshuggah har alltid uppammat ett visst osäkert motstånd inom mig, ett band jag närmar mig med förväntningar om högst avancerad musikalitet, komplicerade rytmer och därtill allmän svårtillgänglighet. Men nu när deras sjätte fullängdare, "obZen", landar i spelaren är det dags att ta tag i det här och inte vika undan längre.

Sinnena på spänn, ”det här är nog svårlyssnat…”, och så sköljer musiken över mig - och wow - vilket reningsbad! Visst, det kräver sin aktive lyssnare, musiken är komplex, men samtidigt finns en klart lysande tråd som leder in i Meshuggahs musikaliska rike. Ett rike där säregna lagar tycks råda, lagar som kan verka ack så absurda utifrån sett, men helt naturliga när man befinner sig i deras sfär.

Thomas Haake, textförfattare, medkompositör och tillika bandets trummis, har väl sitt finger med i det mesta av tillblivelsen av detta album. Trumspelet sätter sin prägel djupt i vartenda spår. Texterna är inte den mest lättillgängliga delen av konceptet, mörka, vrånga och balanserande, utan att gå över gränsen, till det överambitiösa. Det mest vilsamma på plattan är däremot framförandet av dessa texter. Sångaren Jens Kidman gör ett utmärkt jobb och ger trygghet i en otrygg musikalisk omgivning.

Låtarnas längd säger väl i sig inte mycket om ett bands musik men med Meshuggahs tidigare extrema låttider på allt mellan minuten (Re-Inanimate från "Catch Thirtythree") och 21 minuter (I, den enda låten på EPn med samma namn) kan frågan kanske vara av intresse. På "obZen" finner vi inga sådana extremer, samtliga spår klockar in på mellan drygt fyra och knappa tio minuter.

Albumets titel är "obZen", inte obscen, även om naturligtvis associationerna går ditåt, inte minst med hjälp av albumomslaget som i utsökt bildkonst ger antonymerna renhet/orenhet ett samlat uttryck. Omslaget är designat av Joachim Luetke som också gjort albumomslag till bland andra Dimmu Borgir ("Death Cult Armageddon", 2003) och Arch Enemy ("Doomsday Machine", 2005).

Om man vill leta sig in i "obZens" labyrinter på egna vägar är Bleed en god start, likaså inledningsspåret, förstasingeln Combustion. Albumets långkörare, avslutningslåten Dancers to a Discordant System är också ett spår som mycket väl representerar det bästa hos musiken på plattan.

Så nu, ute ur labyrinten igen, är jag stärkt att med tillförsikt återvända till Meshuggas tidigare verk. Inga förutfattade meningar ska behöva hejda lyssnandet nu!

/BiblioteKarin

Corporation 187 - "Newcomers of Sin"

2008-11-21T21:22:00.010+01:00

Tidigare publicerad på Werock 7 april 2008.

Inga nykomlingar inte

Sex år efter senaste plattan, kommer Corporation 187 med sitt tredje album, "Newcomers of Sin". Linköpingsbandet har varit verksamt sedan 1998, och 2000 gav de ut sitt förstlingsverk, "Subliminal Fear". Efter det, inför plattan "Perfection in Pain!", bytte bandet sångare till nuvarande Filip Carlsson, tidigare bland annat basist i Satanic Slaughter, där även bandets trummis Robert Eng medverkat. Jag gillar Carlssons röst, inget snack om det. Det konstant pressade desperata röstläget på "Newcomers of Sin" kunde dock fått varieras lite. Elva spår på raken blir väl mycket press och väl mycket desperation. Men som sagt - jag gillar rösten.

Corporation 187, som en gång startade som ett Slayer-coverband, har sina trådar både till thrash och death metal. Skulle jag tvingas sammanfatta plattan med ett enda ord finge det bli ”speed” eller höghastighet på ren svenska. Det finns inga dödpunkter, eller ens vilopunkter, på den vansinnesresa genom titlar som My Sickness, Madhouse och Virus Nation som Corporation 187 bjuder med oss på. Några favoriter på plattan är således fullt-ös-spåren Teaching the Sick, Feeding the Dead, titellåten Newcomers of Sin - en medryckande refräng sitter fint här - och näst sista spåret I’m the New Messiah som anslår en lite mer vemodig ton, trots att även den öser på fullt ut. Uppiggande eller tröttsamt? Tja, det här är nog rätt mycket en humörplatta som kan passa perfekt vissa dagar medan det andra gånger helt enkelt kan bli lite för mycket av det mesta.

/BiblioteKarin

In Flames - The Mirror's truth

2008-11-19T22:01:00.007+01:00

Tidigare publicerad på Werock 6 mars 2008.

Två år efter senaste albumsläppet, "Come Clarity", skickar In Flames ut fyraspårs EPn "The Mirror’s Truth" som en försmak av kommande album, "A Sense of Purpose". Ja, om det är en försmak, i meningen representativ för hela albumet återstår att se. Titelspåret kommer i alla fall att kännas igen och återkomma som ett spår på fullängdsplattan.

Låtkvartetten på "The Mirror’s Truth" känns som en väldigt tight enhet. Inget av spåren sticker ut musikaliskt utan den ”inflameska” djupt melodiska dödsmetallen sitter precis där vi är vana. Lyriken rör sig kring temat som anslås i titelspåret. Anders Fridén vidgar här de annars ofta behandlade existentiella frågorna till ett större perspektiv: ”jaget” blir del i ett ”vi”, målområdet växer från den egna existentiella ångesten till att omfatta en större helhet. Mig får han med sig hela vägen.

Titelspåret The Mirror’s Truth, med video, har spelats ett par veckor och gör sig ännu bättre här i ett sammanhang. Abnegation, den låt som varit ute sedan i höstas, är på alla sätt vassare nu än i den ursprungliga versionen. Sången, arrangemanget, till och med texten i någon mån, har vässats, och gör denna tidigare något mediokra sång till en favorit.

Det här är en liten platta att ta till sitt hjärta som helhet. Gör det – så växer sig helheten mycket större än summan av delarna.

Läs, och njut också av, Tomasz intervju med Björn Gelotte.

/BiblioteKarin

Dismember - "Dismember"

2008-11-17T20:39:00.001+01:00

Tidigare publicerad på Werock 5 mars 2008.

Malande metal i dödsens rike
Ren, rå, grundmurad och rak death metal utan några som helst flirtar eller sneglingar åt annat håll. Dismember levererar musik som börjar på botten och gräver sig neråt.

Dismember har ofta markerat sin trohet mot death metal-genrens grunder: Tio år efter bandets start, betitlade man 1998 års platta just "Death Metal", varken mer eller mindre. På bandets Myspace deklareras att ”så länge Dismember lever kommer dödsmetallen regera”. Att nu på tjugonde verksamhetsåret ge ut ett självbetitlat album är också en betryggande markering, att fansen inget mindre har att vänta än den erfarna dödsmetallmaskinen, trogen sina musikaliska rötter. ”100% old school Stockholm death metal. It´s pure Dismember” har sångaren Matti Kärki lovat.

Och lever nya albumet "Dismember" upp till detta? Fred Estby lämnade bandet 2007. Därmed förlorade gruppen inte bara sin trummis, utan också sin producent och meste låtskrivare, tillika en av sina dittills två kvarvarande grundare. Fansen undrade naturligtvis vad detta skulle innebära av förändringar i bandets musik och stil. Minimalt, vad jag kan se och höra. Tryggt kan man säga att soundet känns igen från tidigare plattor. Thomas Daun fyller imponerande bra Estbys plats bakom trummorna.

Malande gitarrer, malande trummor, malande growl. Och allt detta dödstunga malande resulterar i en sjuhelsikes mäld! Jag låter mig sugas med i malströmmen, nedåt, ständigt nedåt. Någon gång skickas gitarrerna upp i de högre sfärerna, t ex i To End It All, men snart nog är de tillbaka i malandet igen. No glory in blood, no honour in death. Tematiskt rör sig låtarna i det tunna spannet mellan dödsångest och utplåning, speglat i låttitlar som Tide Of Blood, Under A Bloodred Sky och inledande Death Conquers All.

Den som älskar ren death metal riskerar med Dismember inte att i sina öron få några obehagliga ”överraskningar” i form av melodiösa utflykter, o-growlad rensång eller andra oegentligheter. Nästan varje låt har blivit en favorit sedan plattan gått varm i spelaren ett tag nu, men Europa Burns och Tide of Blood sticker ändå ut lite extra. Helhet, är dock honnörsordet i det här fallet. Lyssning ”från start till mål” rekommenderas å det varmaste.

Läs även
Intervju med Tobias Cristiansson i Dismember

/BiblioteKarin

David Szücs, Degradead

2008-11-12T21:17:00.006+01:00

Tidigare publicerad på Werock 17/2 2008.

Telefonintervju med David Szücs, februari 2008

WeRock fick ett snack i telefon med en ganska tankfull ung man som just nu lever mitt uppe i sin dröm. Efter år av hårt arbete har det nu tagit rejäl fart för death metal-bandet Degradead som just gett ut sitt debutalbum, inspelat i In Flames studio och producerat av In Flames-gitarristen Björn Gelotte. David Szücs berättar om plattan och inspelningen, om drömmar och framtidsplaner.

Seger i Spinnrocken fick hjulen att börja snurra
Degradead har spelat tillsammans några år nu. Men det är under senaste året som det verkligen börjat snurra kring bandet.
– Några av oss har spelat tillsammans sedan 2000. Det var jag, trummisen Kenneth och basisten Michel som startade bandet. Sångaren Micke och andre gitarristen Anders kom med oss kring 2003-2004. Men det här senaste året har det hänt väldigt mycket. I början av 2007 vann vi tävlingen Spinnrocken här i Stockholm. Efter det kom vi i kontakt med Janne Lundkvist, vår manager, som har hjälpt oss jättemycket.
– Sedan tidigare känner vi Jesper Strömblad i In Flames. Vi har träffats lite då och då genom gemensamma bekanta, och han har fått höra våra demoskivor. Han frågade om vi ville komma ner till deras studio i Göteborg och spela in där och i somras blev det av. Så i augusti gled vi ner dit och spelade in. Vi hade ännu inget kontrakt då men ville göra en lite större satsning med en hel fullängdare, just för att få upp intresset för bandet.
– Vi fick kontakt med skivbolaget ”Dockyard 1”. Lunkan pratade med dem nere i Tyskland, och de var intresserade av att jobba med oss. Kontrakt skrevs i december och nu är plattan ute i Europa och Sverige. Den släpps också i Storbritannien i mars, och i USA i april. Japan är också under förhandling, och även Sydamerika. Det är riktigt roligt att den släpps överallt. Det är ju det här vi vill hålla på med och det vore ju drömmen att få åka runt i världen och spela...

"Tills döden skiljer oss åt”
Debutplattan ”Til Deth do us Apart” är alltså inspelad i In Flames Studios och producerad av Björn Gelotte. Kan du berätta lite om själva plattan och tillkomsten av den?
– Plattan innehåller sex låtar från våra två senaste demos, från 2005 och 2006. Och sedan skrev vi lite nytt material. Genetic Waste och Take Control, de båda första spåren, är nya. Och Reborn. Titellåten Til Death do us Apart, som är sista spåret, var en liten låt som Anders hade gjort tidigare. När vi fick lite tid över i studion, satte han sig med gitarren och spelade in den. Vi tyckte det var kul att ha någonting annorlunda, mjukare, där i slutet. Lite överraskande efter alla de hårda låtarna. Omslaget till albumet är skapat av en kille i Tyskland. Det föreställer en präst som ser ut som döden och det passar så bra till titeln, ”Til Death do us Apart”.
– Det var verkligen skitkul att få komma ner och spela in i In Flames Studios! Det är en jättefin studio och det var verkligen en dröm. Jag har ju lyssnat på In Flames sen långt tillbaka och killarna är skitsköna, och grymma att jobba ihop med. De satt med oss när vi spelade in och kom med en massa bra förslag, och sedan kom vi fram till gemensamma lösningar.

Jag undrar om de så att säga fick trängas i studion med In Flames, som också spelade in sin platta vid ungefär samma tid.
– De började inspelningen av sitt album strax efter, i mitten av september. Vi började väl jobba vid tolv på dagarna sådär och sen satt vi till två-tre på natten. Men det är en stor studio, så det var riktigt schysst, och så kunde man alltid gå ut på stan i Göteborg och käka lite och ta nån bärs. Studion ligger ganska centralt men ändå lite avsides. Vi hade det verkligen bra där. Vi fick bo hos en roddare till In Flames Det var ju skitschysst. Det var en intensiv period på nästan två veckor då allting spelades in. Vi jobbade från det vi gick upp tills vi gick och la oss. Det var verkligen en upplevelse, det bästa jag varit med om!

Låtskrivandet – alla är med
En del låtar på plattan är några år gamla, men de har alla kommit till efter att ni fem kom med i bandet. Vem skriver låtarna i Degradead?
– Alla i bandet är aktiva i låtskrivandet och själv älskar jag att skriva låtar. Jag brukar komma på gitarriff först och sen sitta och programmera trummor på datorn, för att få en helhetsbild av hur det kan komma att låta. Ibland kommer jag med en helt färdig idé till replokalen. Sångaren, Micke, brukar också göra en del idéer färdiga hemma, och Kenneth och Michel har alltid bra idéer när vi repar och så. Men ibland skriver vi från grunden tillsammans, vi sätter oss i replokalen och säger att ”nu skriver vi en låt bara”. Men visst går det att säga att en viss låt är ”hans” eller ”min”. Som Take Control, den har jag gjort.
– Några av mina förebilder som gitarrist, ja. Jag har alltid gillat Metallicas Kirk Hammet, han är skitbra. Och av de stora gitarrguruerna tycker jag Joe Satriani är fantasisk. Han har väl spelat med olika band också, men framför allt som soloartist.
– Micke står för texterna, det är hans grej. Han har gjort varenda text på skivan. Ibland kanske vi andra kommer med någon idé, som ”testa att sjunga så här”, men textinnehållet det är helt upp till honom. Det är också Micke som sjunger på alla spåren och alla stämmorna på plattan. Han är otroligt duktig både på att growla och att sjunga ren sång. Det är ju mycket stämsång, så live kör vi, Anders och jag, körsången.

Om du skulle välja ut ett par låtar på skivan, inte de där som kommer gå bäst i radion och så, utan de som personligen betyder allra mest för dig.
– Jag vet inte, jag tycker alla låtar är bra… men först och främst Genetic Waste och Take Control, de är nya och fräscha, det är de senaste och känns aktuella. Och Relations To The Humanity, som är hård och aggressiv rakt igenom. Ibland blir man så jävla trött på låtarna också. Ja, aldrig att spela dem, men jag har olika favoriter i olika perioder. Vi har ju spelat de här låtarna rätt länge nu.

Spelningar och nya planer
Nu är albumet ute och nya utmaningar väntar men även tidigare har bandet varit ute och spelat rätt flitigt.
– Vi har nog haft en 40-45 spelningar under åren, framför allt runt om i Stockholmsområdet. Mycket på fritidsgårdar och krogar och liknande. Nu hoppas vi på att få spela med något lite större band. Den tänkta turnén med Dimension Zero blir dock inte av. Det gick ut i pressreleasen redan innan jul, så nu står det överallt, men tyvärr är killarna i Dimension Zero lite upptagna av andra grejer. Daniel (Antonsson, gitarrist. förf. anm.) spelar ju med Soilwork, och Jesper ska ut med In Flames i flera månader nu från april. Så det blir inte under det här året, men i framtiden så…
– Det är ett antal spelningar på gång men inga spikade datum än. Distortion i Stockholm är en klubb som vi ska spela på. Just nu har vi varit helt fokuserade på releasen, men alla datumen kommer upp på Myspace snart.
Ja, vad gör ni nu, när debutskivan just är släppt, sitter ni bara och njuter? Och tänker ni över huvud taget på nästa platta i det här läget?
– Ja, njuter gör man ju verkligen! Det är svårt att förstå nästan, det här har alltid varit en dröm. Vi får ge intervjuer och signera affischer och skivor till tävlingar och skivbutiker.
– Vi tänker faktiskt otroligt mycket på nästa platta. På repen nu håller vi mycket på med låtskrivande och vi har fyra nästan helt klara nya låtar. Vi får väl se lite när nästa inspelning kommer att äga rum. Slutet av det här året eller början av nästa har vi pratat om, men jag kan inte säga något ännu.

”Vi var så små då”
Vi går tillbaka lite, till när gruppen började spela. Då hette bandet inte Degradead?
– Vi hette Septima ända fram till i somras. Anledningen att vi bytte namn var att vi inte kunde få rättigheterna till det gamla. Det var nämligen ett företag, inom musikbranschen faktiskt, som hade tagit det här namnet i februari 2007. Du förstår att vi ville ju ha rättigheterna till vårt eget namn. Så vi bytte till Degradead.
– När vi började spela var vi så små, vi var bara fjorton bast då. Vi har väl alltid spelat death metal… Ja, i början, när vi bara jammade sådär, var det ju knappast någon bestämd genre, kanske lite mer punkigt liksom. Men när vi gjorde våra första spelningar med den här sättningen, då blev det bara melodisk death metal. Vi har aldrig pratat om att nu ska vi spela såhär, utan det är så det har blivit.

Om du nu får drömma, hur ser det ut om säg fem år? Vad gör, och vad är, Degradead då?
– Ja, då har vi precis släppt ett nytt "Black Album"! Nä, men man vet aldrig vad som händer, jag är glad över det vi gör nu. Jag har alltid drömt om att få släppa en skiva. Så den drömmen är uppfylld. Men sen vidare… Man kan önska att vara iväg och spela överallt i hela världen. Det vore en dröm att kunna försörja sig på det här och lägga hela sin tid på musiken, nu måste man ju jobba också.
– Det är så mycket som hänt redan nu. Det känns som vi har kämpat i sju år men aldrig fått så här mycket tillbaka. Det känns otroligt bra nu. Som demoband är det ju rätt tufft bara att få spelningar och sådär. Det har gått så fort nu, så man hänger nästan inte med själv. Vi skrev på kontraktet i december och i januari var plattan ute i butiken.
– Vi har alltid repat mycket, det har varit vår fritid. Nu kommer det till mycket annat också, som lite mera har varit drömmen. Att få så mycket bra respons, höra att folk tycker om skivan, det är jättekul. Och att kunna ge bort en signerad affisch och någon blir riktigt glad för den!

Samarbetet med In Flames – ”en jävla tur”
Jag har avstått från att fråga alltför mycket om In Flames, men är det så att frågorna från dem som inte vet så mycket om Degradead gärna vrids över väldigt mycket på samarbetet med IF - och känns det nån gång jobbigt?
– In Flames är ju ett stort band, det är klart att folk frågar. Det är helt okey, det känns lite bra. Degradead är ju ett namn som många aldrig har hört, men nämns In Flames i en intervju så ”Jahaa!?”. Vi får mer uppmärksamhet, det är en stor hjälp och vi får mycket gratis av det. Nu har vi fått så mycket respons och fått göra så många intervjuer även med större tidningar och så. Det har hjälpt oss rejält faktiskt, det blir ju lite mer intresse med ett stort namn. Som nykomlingar är väl det här det bästa som kan hända en. För det tar ett tag att göra sig ett eget namn. Man måste säkert släppa kanske tre skivor innan folk kommer ihåg en. Det är nog våran chans att vi fått den här pushen – eller, en jävla tur rent ut sagt!

Tur, ja, men de har gjort en hel del själva också, Degradead. En riktigt skön debutplatta till att börja med! WeRocks recension av plattan hittar du här. Jag tackar David för samtalet och önskar honom och bandet allt gott i framtiden!

/ BiblioteKarin

Enslavement of Beauty - Mere Contemplations

2008-11-12T20:58:00.006+01:00

Tidigare publicerad på Werock 5 februari 2008.

Lustfylld lyrik till tonsatt filosofi
"Bästa albumet 2007", enligt denna skribent, och det måste naturligtvis också ha en recension på Werock.

Enslavement of Beautys senaste album får sägas vara 2007 års kanske allra vackraste metalkomposition. "Mere Contemplations" är ren poesi för metalskallar. Tonsatt filosofi. Kompositionerna är vackra och följer flödet av högtidlig språklig lust – med avbrott för ett och annat ”fucker” och ”sucker”, så det poetiska anslaget inte blir helt ohanterligt... Den vackert melodiska musiken med inslag av både tangenter och stråkar, blir slående starkt i kombination med Myrholts black metal-mässigt såriga sång.

Av de genomgående sköna låtarna ska några särskilt nämnas. Impressions är strålande vacker naturlyrik som smärtsamt fyller bröstkorgen och forcerar dig att ta ett extra djupt andetag. Exit There; and Disappear vrider vemodigt om en kniv i ditt inre, medan An Affinity for Exuberance är den mest catchy och, om man får vara så hädisk, mest trallvänliga låten på plattan. I tidigare kompositioner har låtskrivaren lånat texter och fragment både av Shakespeare och Edgar Allan Poe och här, i spåret X and Moments har Myrholt tagit hela texten från 1800tals-poeten Emily Dickinsons "X, The Library" och därtill fogat sin egen kommentar i en sista strof. I Dickinsons text figurerar i sin tur diktare och filosofer från antikens dagar, och det hela ger en märklig känsla, med dessa tidsdjup skapade i lager på lager.

Norska duon Myrholt och Tunheim har gjort storslagen musik under namnet Enslavement of Beauty tidigare. Redan 1999 kom "Traces O' Red" och "Megalomania! utgavs 2001. Här i Sverige är kanske Dainty Delusive Doll från "Megalomania den mest kända av bandets låtar. Under våren 2008 kan vi förvänta oss en EP från bandet och senare under året kommer en ny fullängdsplatta att se fram emot.

Mäktig, märkvärd och upplyftande metal rymmer "Mere Contemplations". Den sparsmakade designen på albumkonvolutet bidrar till den sobra känslan. Om du inte har lyssnat på plattan eller bandet tidigare, gör dig själv en tjänst och upplev delikat norsk metal utan kompromisser!

/BiblioteKarin

Degradead - "Til Death Do Us Apart"

2008-11-12T20:38:00.006+01:00

Tidigare publicerad på Werock 5 februari 2008.

Stark Stockholmsdebut med genuin Göteborgsprägel
Du älskar In Flames? Du kan aldrig få nog av välgjord, välljudande melodisk death? Du vill ha en platta med tiotalet jämngoda spår där du inte behöver välja bort något som mindre bra, och som inleds med en rivstart och avslutas med en ljuvlig ”vaggsång”? – Jag har den plattan åt dig här! Den gavs ut 25 januari, heter "Til Death Do Us Apart" och bandet bakom den heter Degradead.

Efter att enligt egen utsago blivit ”upptäckta” av Jesper Strömblad från In Flames, spelades debutalbumet in i IF-studion i Göteborg i höstas. Så sent som i december skrevs kontrakt med Dockyard 1 och sedan slutet av januari finns plattan ute.

Under In Flames vingar har Stockholmsbandet Degradead skapat en grymt helgjuten platta. Producent för "Til Death Do Us Apart" är Björn Gelotte och medproducenter är Jesper Strömblad och Daniel Svensson. Gediget låtmaterial får här den allra bästa musikaliska behandling. Låtar som inledande Genetic Waste och följande Take Control skulle inte skämmas för sig på göteborgarnas eget kommande album. I sången nyttjas fullt ut mixen i det sköna spelet mellan growlad och ren sång. Sonic Sydicate ligger närmast att jämföra med på svensk mark.

Mest lättillgängliga spåren är Take Control och Pass Away. Snygga och lättnynnade. De bästa låtarna är dock The Fallen med sitt sköna basintro och sin råraspiga sång samt den lätt aviga Resemblace Of The Past. Att avsluta plattan med en ”vaggsång” med känsligt stilla gitarrspel känns både som en trygghetsförklaring och ett halvt löfte om kommande än mer vågade musikaliska äventyr i framtiden.

En mycket, mycket snygg debut med andra ord. Välproducerad, välkomponerad och välgjord på alla sätt. Bara att glädjas med och åt denna ”framtidens metal”, enligt Strömblads uttalade åsikt. Take Control, ja. Full kontroll är vad man har här, och i nästa steg ser jag fram emot hur bandet även vågar släppa på den totala kontrollen och därmed visa sig ha ytterligare mer att ge.

/BiblioteKarin

Necromatia - "The sound of Lucifer storming Heaven"

2008-06-21T22:05:00.007+02:00

Tidigare publicerad på Werock 9 januari 2008.

Redan de gamla grekerna...
Redan under tidigt nittiotal skapade grekerna i Necromatia, Septic Flesh och Rotting Christ uppmärksammad black metal. Necromatia bildades 1989 och nu har fjärde albumet "The sound of Lucifer storming Heaven" getts ut, dryga sju år efter deras senaste platta. Musiken är tung och mörk, texterna oändligt svarta.

Detta är bra. Riktigt bra. Lika gott att slå fast det på en gång innan jag trasslar in mig i mindre väsentliga ting.
Necromantia består av de två musikerna The Magus (George Zaharopoulos), sång och bas, samt Baron Blood (Makis) på 8-strängad bas. Dessa båda herrar handhar också synthesizers vid behov– så även på detta album. Inga gitarrer. På "The sound of Lucifer..." finner vi också inlånade Fotis Benardo från Septic Flesh på trummor. Det är dock de två basisternas insatser som är grunden och bottnen i den musikaliska upplevelsen. Och - som sig bör - det blir tungt, svart och mäktigt. I låtar som malande Knights of the Black and White Eagle och Hellseher sprider sig musikens mörker som tyngande bly i ådrorna.

Sången - alltid viktig för mig - ligger oftast i ett hetsigt spänt röstläge, growl åt det kvävt desperata hållet. Sällan finns något viloläge. Någon gång förekommer ren sång t ex i Order Of The Black Sphinx. Lyriken är satt i första rummet och enligt låtskrivaren, The Magus, är det sångtexterna som är utgångspunkten för hela konceptet. Dessa har sedan iklätts lämplig musikalisk form. Grundtemat är, som titeln anger, kampen mellan den fallna ängeln och hans horder gentemot himlens härskaror. Ont mot gott? Nej, snarare ont mot ont, i Necromantias tappning.

Necromantia nyttjar sig av klassiska inslag i musiken, men också i texternas anslag och teman. Les Litanies De Satan Act II är exempelvis i grunden en text av 1800-talsförfattaren Joris-Karl Huysmans, som modifierats av The Magus. Första akten av denna bön till Satan återfinns på bandets debutalbum "Crossing the Fiery Path", då efter ett poem av likaledes franske diktaren Baudelaire.

Finns det alls något att klaga över på Necromantias album? Jo, jag har lite svårt med vissa överdrivet teatrala drag som "vansinnesskrattet" i avslutningen av Architecture Of Exquisite Madness, då jag snarast känner mig förflyttad till Spökhuset på tivoli. Det bryter stämningen. Likaså är det onödigt mycket vapengnissel emellanåt, såsom i det instrumentala introt, titelspåret The sound of Lucifer storming Heaven som inleder hela plattan.

Några särskilda favoriter då? Nja, egentligen inte, detta är ett album som bör genomlyssnas som helhet. Men visst finns det extra mörkt glimmande stunder såsom introt till The Invisible Empire och bas-partiet i Knights Of The Black And White Eagle som kan göra en alldeles matt och tillfreds.

/BiblioteKarin

Darksun - "The Dark Side"

2008-06-06T08:41:00.007+02:00

Tidigare publicerad på Werock 3 december 2007.

Darksun
Spanska Darksun - som egentligen är halva bandet Nörthwind, släpper sitt tredje album - som egentligen är deras andra album. Fast på engelska. Låter det lite rörigt? Inte så farligt. Bandet bildades 2002 efter att Nörthwind splittrats vilket resulterade i de båda banden Darksun och Vedaval. Darksuns debutalbum, "El Legado", gavs ut 2004, och 2006 kom plattan "El Lado Oscuro". Föreliggande album, "The Dark Side", är en översättning till engelska och nyinspelning av "El Lado Oscuro".

Plattan börjar med en mässande uppläsning, följt av ett pampigt instrumentalt intro. Därpå följer en rad spår med mycket bra musik. Men, och det är ett stort men, så fort sångaren, Dani González Suárez, öppnar munnen faller det hela. Tyvärr. Det låter inte bra. Dessutom ger engelskan ett taffligt intryck, rimmen faller platt. Mycket ”...forever, now or never...” och ”..for another, my blood brother”.

Jag blir alltså som besviken en bit in i varenda låt. Det börjar så bra, men så kommer sången och då fallerar det igen. Om detta är power metal så är det i alla fall inte mycket till ”power” i González Suárez röst. Bäst klarar sig således de låtar som bygger mycket kring körer och instrumenten, bland annat storslagna orgel-, blås- och stråkinslag som i Elegy-Part 1-Confrontation. Del 2 av elegin ska bäras av sångarens röst, och då går det som det går – igen. Medan Part 3 klarar sig bättre med sina köravsnitt. I Prisoners of fate vågar sig sångaren på att pröva lite andra röstlägen vilket genast gör det hela mer intressant, och Echos of the Past håller nästan ända fram... ”Värst” blir det i det avslutande korta stycket Legend, med piano och sång som bärande element. Det enda försonande med den är att det snart tar slut… Nej, jag vill inte orda mer om detta.

Således, "The Dark side" av Darksun är en platta som kanske vore bättre ogjord. Kanske gör sångaren mer rättvisa åt den spanska versionen? Bra låtmaterial och kompetenta musiker dras ner av tyvärr, tyvärr, ibland rent usel sånginsats. Ändock gör sångaren en del bra saker och tillsammans med den bitvis riktigt sköna musiken ska de i alla fall ha betyg 5/10.

/BiblioteKarin

Niclas Engelin - Engel

2008-05-17T20:02:00.005+02:00

Tidigare publicerad på Werock december 2007.

Telefonintervju med Niclas Engelin, november 2007

Engel har ett fullspäckat program under sin pågående Europaturné men Werock fick möjlighet att ringa upp en eftermiddag och prata med gitarristen Niclas Engelin innan kvällens spelning. Dagen innan har de varit i London och spelat och nu är de nere på kontinenten.

- Ja, säger Niclas, vi spelar i Eindhoven, Holland ikväll. ”Effenaar” heter detta stället, riktigt fint här. Vi går på om en och en halv, två timmar. Jo, det är spelningar i princip varenda kväll. Det är som det ska vara, tycker jag, det är ingen idé att ha spelfria dagar när vi ändå är ute.

Bandet har precis släppt sitt första album, "Absolute Design", och jag ställer den kanske banala frågan om de är nöjda med sitt verk.
- Jag får nog säga att det här är en jättebra debutplatta att bygga vidare på. Vi är här ute i Europa och bygger hela tiden. Vi måste visa oss, vi är ett nytt band, och relativt okända musiker. Nej, okey då, kanske inte så helt okända, men som band är vi ju nya. Just nu är det bra snurr kring bandet och de flesta metalhuvudena här nere i Europa vet la vilka vi är nu.

Jag tycker nog att det bästa är att vi hamnat på rätt skivbolag (SPV/Steamhammer). Att de som driver skivbolaget tror på bandet. Det är väldigt ofta att skivbolag signar band och sen bara släpper det liksom. Vi fick flera förslag på kontrakt redan tidigt men man ska nog inte vara för snabb att skriva kontrakt det första man gör som band. Nu har vi hamnat rätt, ja. Det kan man lugnt säga, vi och bolaget delar mycket samma mål och inriktning…

Albumet är producerat av Anders Fridén. Hur viktigt är valet av producent för hur plattan blir, för slutresultatet?
- Jo, viktigt. Det måste vara någon som förstår vad bandet vill. Anders var med oss redan tidigt i processen så han visste precis vad vi var ute efter. Han och Daniel Bergstrand, de förstod vad bandet ville. Nej, med en annan producent hade det inte blivit samma platta.

Det är bara några veckor sedan debutalbumet släpptes. Kanske funderar man över huvud taget inte i banor av ett nästa album i just det här läget...
- Jodå, det finns något tiotal låtar till nästa platta och vi har börjat fundera på producent och så. Det måste som sagt vara någon som känner och förstår vad vi vill göra, men det är inget klart där ännu.

Vi backar lite i tiden, bandet har funnits sedan 2004, och jag undrar hur mycket de varit ute och spelat tidigare, innan plattan gjordes? Jo, visst har de spelat en hel del tidigare men de har valt sina gig med omsorg, säger Niclas.
- Jag menar, vi körde en turné med Arch Enemy och Trivium i Skandinavien (2005), det var ju faktiskt jättbra. Och sen har vi kört Metaltown (2006) och sen har vi vart lite här och var och spelat och det har byggt upp hela grejen. Sen vann vi tävlingen om bästa osignade band i tidningen Rock Hard, när läsarna fick rösta. Då åkte vi till Tyskland och spelade på Rock Hard Festival (2006) och det gav en liten buzz... Sen vann vi Metal Hammer UK, deras röstning och då fick vi ju spela där (också 2006). Så det har byggts upp hela tiden.

Bandnamnet, Engel, har ju en given koppling till Niclas Engelin själv.
- Det är mitt ”nickname” som man säger, jag spelade mycket fotboll när jag var mindre. Engelin blev Engel. Sen följde det liksom med. Och när det skulle väljas bandnamn sa de andra att ”vadå, det är ju självklart!” Och jag fattade faktiskt inte först, men de menade att namnet Engel var självklart. Så det blev så.

Gruppen består av ett gäng ganska rutinerade musiker, med erfarenheter från bland annat band som In Flames, Headplate och Lord Belial, och jag undrade om det är fem starka viljor som ska strida och samsas i bandet, eller om det är ett lätt samarbete dem emellan?
- Menar du i låtskapandet då? Ja, det är jag som skriver alla låtarna till bandet. Jag kommer med de färdiga låtarna och de andra accepterar dem för det mesta. Jo, sen blir det naturligtvis en process där alla är med innan slutresultatet.

Hur är det med sångerna då, undrar jag, låttexterna.
- Nej, det är sångaren som gör de flesta texterna. Det måste ju vara texter som fungerar bra för honom att sjunga. Jag gör en del sångmelodier ibland, men texterna gör Mangan, och ibland trummisen, Mojjo. Visst händer det att det blir en del diskussioner om texterna, som ”Hur menar du där?” osv. Även de andra i bandet måste känna att de kan stå bakom texterna.

Själv tycker jag att Engel visserligen har mycket gemensamt med annan göteborgsmetal men att de samtidigt har något alldeles eget och ganska annorlunda i sin musik.
- Kul att du säger det! Visst är det metal i grunden, men det finns också lite pop i det hela. En lättfångad refräng, en hook. Vi vill att många ska kunna gilla vår musik. Inte bara en liten smal grupp. Det ska vara musik som många kan lyssna på. Sen finns det lite av industri i det hela också. Som ett stråk i underkanten… Fast, basen är ju metal hela tiden föståss.

Under hösten har bandet turnerat minst sagt flitigt. Med Dimmu Borgir och Amon Amarth spelade man sig igenom Europa och Skandinavien under oktober och början av november. Själv tyckte jag att spelningen 4 november, samma dag som skivsläppet, på Arenan i Stockholm var lysande, men Niclas rankar ändå inte den som en av de bättre på den turnén.
- Mottagandet har varit jättebra i Europa hela tiden. Våran platta, Absolute Design, kom ju ut under sista dagarna av turnén, innan dess hade vi bara några av låtarna ute på MySpace, men på de sista spelningarna hade vi då hela skivan med oss. Sen hade vi en veckas uppehåll innan turnén med Atreyu och Still Remains.

Och denna gång går turerna till Storbritannien och Nordeuropa. Vad blir det för skillnader mellan dessa båda turnéer, med de olika banden?
- På den förra var Engel ett bra komplement och kanske en sorts länk mellan Amon Amarths viking metal och Dimmu Borgirs black metal. Nu, med de amerikanska banden spelar vi mer liknande musik, fast de båda andra kanske drar lite åt emo-hållet medan Engel är mer metal.

Den pågående turnén avslutas 2 december och jag undrar om bandet tar jullov då efter en hektisk höst. Men inte.
- Vi ska till London på ”Get in the Ring”, fyra band som spelar och tävlar i en boxningsring(!). Det blir den 11 december. De andra banden är de brittiska Evil och Viking Skull, och norska Goat the Head. Sedan röstar Metal Hammers läsare på det bästa av banden.

Naturligtvis måste jag också fråga om framtidsplanerna, vad som händer nästa år. Kommer vi få chans att se Engel i Sverige snart igen?
- Efter nyår blir det en USA-lansering med släpp av albumet och troligen en del spelningar. Det är inte klart ännu och det ska planeras väl när vi genomför det. Ja, och så kanske det blir några spelningar i Sverige. Det skulle vara fint att göra en turné på kanske 1-2 veckor genom Sverige. I lite mindre städer också då, ja. En första video till någon av låtarna på Absolute Design ska vi göra också. Vilken är inte bestämt, kanske blir det Casket Closing.

Det finns ju redan en video ute, påpekar jag, med Calling Out, för övrigt min favoritlåt från albumet.
- Ja. Jo, den är ju inspelad i vår replokal. Så, den gillar du?

Jo, den gillar jag. Mycket. Och jag tackar Niclas Engelin för att han tagit sig tid för detta samtal med Werock och önskar honom och bandet all lycka till och fortsatta framgångar framöver!

BiblioteKarin

Dimmu Borgir - Arenan

2008-05-11T20:46:00.004+02:00

Tidigare publicerad på Bandit Rock november 2007.

Dimmu Borgir på Arenan, Fryshuset 4/11 2007

Dimmu Borgir, med göteborgarna Engel som förband var en oemotståndlig kombination att se fram emot i söndagens mässa på Fryshuset.

Göteborgsbandet Engel har just kommit ut med sin debutplatta, "Absolute Design", men bandets medlemmar är alla rutinerade rävar som tidigare spelat i bland annat Passenger, Evergrey och Lord Belial. Albumet är ett lysande exempel på ett levande och vitalt nyskapande i traditionen av melodisk göteborgsmetal. Och live visar sig bandet vara än vassare. Uniformt i heltäckande korpsvart och blåsvarta hårmanar, utom den hårlöse trummisen Mojjo då, tar Engel Arenan i besittning på ett självklart sätt. Som ganska sent annonserat förband är det inte ens alla i publikhavet som vet vilka de har framför sig, men det dröjer bara halva första låten innan bandet har hela havet med sig. Sju låtar från albumet hinner Engel med däribland topplåtar som Propaganda, Scyth, förstasingeln In Splendour och den kanske allra bästa, Calling Out som också finns ute med video. Ruskigt bra röj rakt igenom.

Det roligaste med Amon Amarth, det andra förbandet, var sångaren Johan Heggs utstuderade variant på headbanging där det röda håret for åt ena hållet och det lika röda skägget åt det andra i ett lustigt sväng. Ni som sett dem vet helt säkert vad jag menar. Jag har inte lyssnat på bandet i nämnvärd utsträckning tidigare, och blev inte jättesugen på att göra det nu heller. Deras vikingarock är tydligen inte min grej.

Dimmu Borgirs svarta söndagsmässa inleds med brinnande fyrfat, ondskefulla präster och bombastiska toner. Det sex man starka bandet bjuder upp till teatralisk show i den gotiska skräck-katedral som scenbygget för oss in i. Med den onde själv i fonden, i samma skepnad som på senaste plattan "In Sorte Diaboli" (att välja Satan), bjuds vi på ett antal låtar från detta album men också blandad konfekt från bandets mer än ett decennium djupa låtkatalog.

Sångaren Shagrath leder sin samspelta och stridsvana styrka i en intensiv och tät sejour. Att någon av de ordinarie medlemmarna saknas denna kväll rubbar inte intrycket. Den som kanske imponerar mest är keyboardisten Mustis, som finns i bakgrunden hela tiden men vid just de rätta tillfällena stiger fram i rampljuset, och tillför en djupare dimension till den emellanåt rätt råa ljudbilden.

Det hela blev en kväll bland änglar och djävlar där Dimmu Borgir visserligen visade att gammal är äldst, men där också de erfarna nykomlingarna i Engel utmanade i skicklighet och spelglädje.

BiblioteKarin

Dia Psalma

2008-05-01T21:36:00.006+02:00

En kortare version av texten är tidigare publicerad på Kims blogg november 2007.

Dia Psalma på Nalen 16/11 2007

Nalen – det ger associationer till jazz, storband och sofistikerade danstillställningar. Numera inhyses dock emellanåt även death metal som Dark Tranquillity, och punk, nu senast i Dia Psalmas skepnad, i de gamla lokalerna.

Efter tio års uppehåll började Dia Psalma förra året uppträda igen på festivaler och andra spelningar med sina gamla nittitalslåtar. Och mottogs med värme överallt. Senast vi såg bandet var på Bandit-båten för ett år sedan, i en i alla bemärkelser nära och tight spelning. Nu har nya plattan, "Djupa Skogen", kommit ut och med den i ryggen är bandet ute på en mer omfattande turné riket runt. Utanför Nalen väntar en mycket blandad publik av punkare, äldre fans och en hel del mycket unga, nytillkomna beundrare. Väl inkommen funderar jag på hur Dia Psalmas råa punk ska göra sig här, i denna pelarsal med guldinramade speglar längs väggarna.

Publiken är minst sagt på, och startar ivrigt allsången redan med pausmusiken efter förbandet Torpedo. Till In Flames och Alice Coopers låtar sjungs det glatt över hela salongen. När bandet kommer upp på scen är publiken också genast med på noterna och deltar i refrängen till Blod, Här & nu, Som man är och Norrsken. Låtar som har tett sig bra på nya albumet blir i liveversion helt lysande. Publiken har tagit till sig det nya, men ändå, när det äldre materialet som Mördarvals, Hundra kilo kärlek, Vi svartnar och Kalla sinnen står på tur jublas det ohejdat bland både äldre och yngre. Och när det är dags för Emelie, Hon får..., Balladen om lilla Elsa och Ack, högaste himmel skulle Ulke nästan kunna abdikera som sångare och ägna sig helt åt gitarrspelet, publiken själv sköter sjungandet alldeles förträffligt.

Dia Psalma har två mycket bra sångare - utöver sin publik, då - Ulkes särpräglade sånginsats kompletteras med, och ges mer nerv av basisten Ztikkans djupare och trasigare röst. Musikaliskt är spelningen hur vass som helst, känslan och spelglädjen på scen är inte att ta miste på. Den gyllene interiören bara bleknar i jämförelse när bandet öser på med all sin energi. Detta är guld!

En frikostig kväll med en spellista som tillfredställer varje nostalgiskt önskemål och ändå känns fräsch och blickar framåt. Snart kommer "Djupa Skogen"-låtarna vara lika inarbetade i repertoaren och i publikens sinnen som Dia Psalmas tidigare låtskatt. Och enligt en tidigare Banditintervjun med trummisen Stipen var nittitalets Dia Psalma bara en förövning… Det är nu det hela börjar på allvar. Missa det inte!

Kim

Engel - "Absolute Design"

2008-04-25T20:23:00.006+02:00

Tidigare publicerad på Werock 1 november 2007.

Gedigen debut sprungen ur Göteborgsmyllan
Fyrtiosju minuter skön svensk metal, tung men lättlyssnad musik, bara att följa med och njuta. Engels debutalbum "Absolute Design" är ett gott verk, och med en del verkligt spännande musikaliska vändningar.

"…for the majority of Swedish extreme metal musicians membership of the scen is more salient than membership of one particular band. The Swedish scen is superficially constantly in flux but its membership remains stable and enduring." På ytan i ständig förändring men i grunden stabil, så beskrivs den svenska metal-scenen i boken "Extreme Metal" (Keith Harris, 2007). Det är svårt att tänka sig en bättre illustration till detta än gruppen Engel som nu kommer med sitt debutalbum, "Absolute Design". Gitarristen Niclas Engelin har spelat med In Flames och varit medlem i Passenger tillsammans med Anders Fridén, som är producent för albumet samman med Daniel Bergstrand. Michael Håkansson har lirat bas i Evergrey men också i All Ends, vars båda grundare Gelotte och Strömblad spelar med nämnde Fridén i In Flames. Och så vidare. Övriga musiker är inte heller några nybörjare. Marcus Sunesson har tidigare varit gitarrist i banden The Crown och The Haunted. Sångaren Magnus Klavborn kunde man tidigare hitta i Headplate, och trummisen Daniel "Mojjo" Moilanen i The Project Hate, och tidigare Lord Belial.

Denna västkustska korsbefruktning har i föreliggande album resulterat i något nytt och delvis ganska eget. Magnus Klavborn har ett brett och varierat röstregister, och bjuder på allt från skönaste skönsång till grövsta growl. Det är mycket melodi, backat av skickligt gitarrspel och snabba trummor. Inledningens In Splendour lägger grunden med sitt tunga malande och med emellanåt ganska udda tongångar. Tempot är betydande i låtar som Propaganda och Casket Closing, medan spåren Descend och Next Closed Door är av det, relativt sett, lugnare slaget, den senare med vackra stämmor i inledningen. Favoritspåret Calling Out är kanske plattans rivigaste låt och finns också ute med en skön video.

Det här är alltså riktigt bra. Visst är det lockande att genast jämföra Engel med In Flames och annan göteborgsmetal, men det finns också anledning att låta bli, "Absolute Design" står stadigt på egna ben och albumet innebär helt enkelt en säker debut av ett mycket kompetent band. Betyget blir 7 av 10.

BiblioteKarin

Kragens - "Infight"

2008-04-24T09:46:00.004+02:00

Tidigare publicerad på Werock 1 november 2007.

Lätt seger för Kragens i närkamp
Det är alltid lite extra roligt med musik från icke anglosaxiskt område. Det finns ju bra både t ex japansk, finsk och föralldel svensk metal, och här står vi nu inför fransk sådan. Att sedan ”alla” band sjunger på engelska – Rammstein undantaget – tycks idag nästan ofrånkomligt.

Nice-baserade Kragens bildades 2000 som ett lokalt coverband, men började snart göra eget material. Debutalbumet "Dying in a Desert" kom 2004 och året därpå "Seeds of Pain". Årets skiva, "Infight", är liksom den föregående producerad av Tue Madsen.

Öppningsspåret, Deaf and Blind, och därmed hela plattan inleds mjukt med piano och stråkar för att snart övergå i tunga gitarrer och snabba rytmer. All mjukhet lyser sedan med sin frånvaro. Gitarrerna får genomgående mycket utrymme på plattans totalt nio spår. "Trummaskinen" Olivier Gavelle jobbar emellanåt så effektivt att hans instrument momentant skapar en ljudmatta som riskerar att helt förlora sina distinkta ljud, t ex i Tyranny of God, kanske plattans bästa låt.

Kragens står stadigt med fötterna i den melodiska metal-traditionen men med en, som det verkar, outsinlig vilja till spänningsskapande variation. För mig (som egentligen är allergisk mot all genre-bestämning) smakar detta ömsom death, ömsom thrash och power, och ibland hör man Bruce Dickinson – jo, jag svär! – spöka i sångarens röst, t ex på den lugnare The falling man och avslutningsspåret Metalize. Renaud Espeche bidrar också till intressanta spänningar när Dickinson-rösten varieras med desperat raspig sång och djupaste growl. Allt på ett fat, och det blir definitivt aldrig tråkigt.

Bandnamnet, som har gett mig visst huvudbry, visar sig komma från Jack Vances science fiction-roman "The Blue World", där bläckfiskliknande monster med benämningen "Kragens" sätter mänskligheten under slaveri. Fritt fram för egna tolkningar.

Tillhör du dem som lyssnat på och gillat Kragens förut lär du inte bli besviken på detta album. Och för dem som ännu inte bekantat sig med fransmännen ifråga finns nu all anledning att ge sig in i närkamp med deras musik. Betyg 8 delar jag utan att tveka ut till "Infight".

BiblioteKarin

Apocalyptica - Klubben

2008-04-20T20:52:00.009+02:00

Tidigare publicerad på Werock 23 oktober 2007.

Apocalyptica på Klubben, Fryshuset 19/10 2007

Foto: Sara
Furiös finsk metal
Fyra helgalna finska el-cellister och en (minst!) lika galen trummis spelar Metallica, Edvard Grieg och egen furiös metal så att Klubben nästan lyfter. Denna konsert inleds med ”kolliderande världar” och avslutas i Apocalypticas eget väl organiserade kaos, med en publik i extas och svettig gruppkram på scenen.

Vi kommer till Klubben lite före utsatt insläppstid (tur med kommunikationerna) men ändå är förbandet All Ends redan i full gång, och lokalen är i stort sett fylld. Göteborgsbandet har ännu inte gett ut sitt debutalbum, däremot EPn "Wasted Life", men har ändå rätt höga förväntningar på sig. Med In Flames-gitarristerna Jesper Strömblad och Björn Gelotte som initierande krafter och huvudsakliga låtskrivare för bandet, har uppmärksamheten fått en skjuts från början. Att en av de två sångerskorna i All Ends är lillasyster Emma Gelotte har också nämnts. Mina förväntningar kommer dock något på skam. Alltså, det här är helt okey "bruksrock", inget egentligt att kritisera, men det ger inget speciellt lyft heller.

Apocalyptica inleder med öppnings- och titelspåret från nya plattan, Worlds Collide. Från första stund arbetar Mikko Sirén frenetiskt bakom trummorna och cellisternas inledande intensiva spel får dem att svettas ymnigt redan efter halva första stycket. Varpå de fem musikerna fortsätter att vrida upp trycket, tempot och intensiteten varv efter varv, i dryga nittio minuter. Publiken blir alltmer galen och spärrarna ryker en efter en. Det headbangas, skriks, handklappas och röjs närmast i extas.

Konserten har, av oredovisad anledning, flyttats ner från den större av Fryshusets scener, Arenan, till lilla Klubben. Det gör att lokalen är tätt packad men också att vi har väldigt nära till scenen och musikerna. Intimiteten blir stor, man ser varje skiftning i musikernas ansikten och varje detalj i deras spel, hur cellisterna lekfullt hanterar sina instrument, helt respektlöst som det ser ut, cellorna flyger över huvudet på dem ibland. Samtidig lätthet och tyngd. Upplevelsen blir emellanåt rätt omtumlande.

Bandet har ett brett låtmaterial med sig. Mycket från nya plattan, inte minst de spår som på skivan har sång av Cory Taylor, Cristina Scabbia och Till Lindemann. ”Men nu får min cello vara Till” säger Perttu Kivilaakso och, tro det eller ej, inte för en sekund saknar jag en sångare i den här konserten. Även många av de ursprungligt instrumentala låtarna finns med, däribland favoriten Last Hope där bandets ordinarie trummis Mikko Sirén gör en heroisk insats fullt jämförbar med den Slayers Dave Lombardo utför på skivan. En lekfull version av Edvard Griegs I bergakungens sal utgör ett lite udda inslag och från det självbetitlade femte albumet plockar de fram den ljuva Bittersweet samt Life Burns. Av sina mångtaliga Metallica-covers bjuder Apocalyptica ikväll på Seek & Destroy, Enter Sandman och, som inledande extranummer, en oemotståndlig Nothing else Matters. Vid det laget är publiken beredd att göra allt för bandet. När vi så småningom fått in dem för extranummer en andra gång avrundas det hela med Rammstein-covern Seemann. Jag vet inte om jag sett några andra hårdrocksmusiker avsluta med att, efter att ha bugat mot publiken, ge varandra stora kramen på scenen. Mycket hjärta visar de.

Jag var, av olika orsaker, lite sparsam med betyget i min recension av nya plattan (7/10), men skulle jag betygsätta denna konsert kan det inte bli annat än det allra högsta omdöme. Det finns helt enkelt inget mer att önska av ett band och av en publik och av en kväll av allra bästa metalsnitt. Om du får chans att vara med om det här, att en gång få uppleva Apocalyptica live, vad du än gör – missa den inte!

BiblioteKarin

Behemoth - Klubben

2008-04-18T08:33:00.006+02:00

Tidigare publicerad på Bandit Rock oktober 2007.

Behemoth på Klubben, Fryshuset 10/10 2007

Lilla Klubben fylls med stor metal när det polska "blackened death metal"-bandet Behemoth gästar. Med åtminstone ett helt självlysande förband blir hela anrättningen en kompakt och storartad konsert- och musikupplevelse.

Kvällen visar upp en provkarta på hur fullständigt olikartat skilda band inom den gemensamma ramen death metal ändå kan framstå. Belgiska Aborted bjuder på brutal musik med mycket muskler, men jag saknar hjärta i deras framförande. Ganska svalt, för att inte säga kyligt. I gengälld är kanadensiska Kataklysm hjärta och känsla rakt igenom, hela skalan av glädje, värme, smärta och vrede finns i deras musik. De inleder med Cold is my Vengeance, som är sångaren Maurizio Iaconos sköna bidrag på Nuclear Blasts jubileumsplatta, och sedan radar de upp en fantastisk samling låtar. En fullkomlig urladdning av ett band som jag för min del bara hört något enstaka stycke av tidigare. Det får bli ändring på det nu.

Huvudakten Behemoth är visserligen också mycket, mycket känsla, men känsla helt under kontroll, med en intellektuell, ytterst medveten touch. I Adam "Nergal" Darskis sedan mer än femton år pågående livsprojekt, lämnas inget åt slumpen.

Behemoth kommer till oss med hela paketet från den världsomspännande Apostasy-turnén, eller snarare så mycket scengodis som får plats på Klubbens begränsade yta. Efter att bland annat ha deltagit i Ozzfest och spelat på arenor flera gånger större än denna, sparar de ändå inte på krutet utan ger oss allt vad lokalen tillåter dem. Visst är det ibland härligt att se favoritbanden på en stor scen, men den här närmast intima atmosfären är för mig helt oemotståndlig. Att se hur svetten får det detaljerade sminket att smälta mot slutet av kvällen (är det verkligen inte vattenfast?), känna hettan när en eldslukande Inferno sprutar helveteseld över scenen och bli nerstänkt av Orions skvättande ”blod”. En upplevelse med alla sinnen. Ja, luktsinnet kommer inte heller undan, men det är helt okey med en stigande svettdoft samman med eld och blod :).

Från Apostasy-plattan får vi bland annat höra introt Rome 64 c.e., Prometherion och Arcana Hereticae. Förra albumet, Demigod, representeras av Sculpting the Throne ov Seth, Conquer All och Slaves Shall Serve. Dessutom bjuds bland annat höjdaren Christians to the Lions från 2000 års platta "Thelema.6". Nergal är hela tiden ytterst närvarande och Behemoths självklara mittpunkt, men runt honom finns hans musiker, var och en med stor musikalisk integritet. Imponerande är hur Inferno ser ut att leka bakom sitt trumset, hur han lättsamt "dansar" fram sitt enormt tunga driv. Synbild och ljudbild hänger bara inte ihop för mig!

Publiken tycks närmast lite blyg i början. Efter ett helt galet röj under Kataklysm-spelningen, med bland annat några ur publiken uppe på scen och stage-diveandes, är det som om man inte riktigt vet hur man ska förhålla sig till Behemoths mer storslagna och pampiga musik. Moshing funkar inte riktigt till det här manglet. Nergal är dock envist inbjudande mot publiken och snart lossnar det och konserten blir den gemensamma skapelse mellan band och publik som gör en sån här kväll till en rent bortryckande upplevelse. Överväldigande.

BiblioteKarin

Apocalyptica - "Worlds Collide"

2008-04-17T08:00:00.005+02:00

Tidigare publicerad på Werock 2 oktober 2007.

Världarna kolliderar
Finska cellobaserade hårdrockarna Apocalyptica släpper sitt sjätte studioalbum, "Worlds Collide". Apocalyptica som koncept, brukar i ena stunden med harmoniskt cellospel inbjuda till skönt avkopplande lyssnande, för att i nästa stund närmast kollapsa i ”kamp” mellan de tre cellisternas instrument, där gränsen till kaos ständigt känns oroande nära, medan trumspelet ömsom gjuter olja på vågorna och ömsom slänger in mer bränsle på konflikthärden. Stundom kompletteras dessa instrumentella excesser med sång. Apocalyptica har ingen sångare – och bör ingen sådan ha enligt min mening – men brukar bjuda in olika röster till några av låtarna på sina album. Några av dem som varit med på tidigare plattor är Nina Hagen, Max Cavalera och Ville Valo.

Hittills har aldrig ett nytt Apocalyptica-album varit det förra likt, vi har kunnat följa en ständig utveckling. Efter debuten, en platta med Metallica-covers, och ytterligare ett rent instrumentellt album med mest covers, har de egna kompositionernas andel ökat och sångbidragen brett ut sig alltmer över de påföljande albumen. Sången har nog bidragit till att öka bandets popularitet i bredare skaror och hittills har det fungerat utan att gruppens musik tappat sin själ.

Worlds Collide fortsätter utvecklingen med alltfler spår med sånginsatser av skilda vokalister, här sjungs det i var och varannan låt. Namnkunniga röster som Corey Taylor (Slipknot/Stone Sour) i förstasingeln I’m Not Jesus och Till Lindemann (Rammstein) svarar var och en för starka sånginsatser. Bäst är ändå de instrumentella låtarna som Stroke, Burn och den explosiva favoriten Last Hope med Slayers Dave Lombardo på trummor. Denna låt känns som 100% Apocalyptica där gästmusikern bidrar till att höja den apokalyptiska känslan i låten. Precis så vill vi ha dem!

I högre grad än i tidigare album får jag dock känslan att låtmassan så att säga sönderfaller i två olika delar, Apocalypticas eget, instrumentella material uppblandat med ett mer tillrättalagt låtmaterial med sång för att fånga upp en större skala presumtiva lyssnare. Kanske finns inte alls någon sådan tanke bakom men känslan infinner sig. Det här gör absolut inte "Worlds Collide" till något dåligt album. Många av spåren, både de med och de utan sång, är väl så bra som låtarna på tidigare plattor. Det är helhetskänslan som tar lite stryk och gör att en viss otillfredsställelse ger sig till känna efter genomlyssningarna.

En bra Apocalyptica-platta men de högt ställda förväntningarna infrias ändå inte tillfullo och sammantaget ger detta albumet betyg 7.

BiblioteKarin

Nuclear Blast Allstars - "Out of the Dark"

2008-04-15T22:27:00.004+02:00

Tidigare publicerad på Werock 2 oktober 2007.

En helhet så mycket större än summan av delarna
Nuclear Blast 20-årsfirar under året med en dubbelutgivning med många av sina mest namnkunniga artister: samlingsalbumen "Into the Light", som släpptes i juni och "Out of the Dark" nu i september. "…the Dark" är en i många delar svenskt präglad historia med Soilworks f d gitarrist Peter Wichers i en avgörande roll och dessutom flera svenska sångare. Wichers har fått uppdraget av Nuclear Blast att producera detta samlingsalbum, han har skrivit musiken till alla låtarna och hanterar dessutom gitarrer och bas rakt igenom hela albumet. Till sin hjälp har han valt att alternera två trummisar, nuvarande Soilwork- och Scarve-trummisen Dirk Verbeuren och förre Soilworkaren Henry Ranta. Ovanpå denna kompott lägger han så elva olika sångare som var och en skrivit texten till sin egen låt. Och detta hopkok lyckas över förväntan! Det blir varken upprepande eller splittrat. Upplevelsen av en helhet, inte ett hopplock av olika stilar, borgar naturligtvis producenten och instrumentalisten Wichers för. Samtidigt får varje vokalist gediget utrymme att prägla "sin" låt. Öppningsspåret Dysfunctional Hours med Anders Fridén låter kanske t o m mer In Flames än In Flames eget senaste singelsläpp, Abnegation. Sjunneson/Johansson sätter en tydlig Sonic Syndicate-prägel på The Gilded Dagger och Pain är en given association när Peter Tägtgren sätter tänderna i Schizo, osv.

Klart att det finns starkare och något svagare spår på plattan, till de senare hör Paper Trail med f d Anthrax-sångaren John Bush och Soilworksångarens The Dawn of All. Till höjdpunkterna hör My Name Is Fate med Mark Osegueda från Death Angel och Cold Is My Vangeance med Maurizio Iacono från Kataklysm. Andra toppar är de ovan nämnda spåren med sånginsatser av Fridén, Tägtgren och Sjunneson/Johansson.

"Out of the Dark" gör verkligen sin tjänst som jublieumsplatta, en kalaspresent till den som gillar melodiös metal men inte snöat in på vissa band utan gärna plockar de bästa bitarna ur chokladasken. Något som, tillsammans med systerplattan, utmärkt visar upp en god del av vad Nuclear Blast har att bjuda. Jag har hittat mina favoriter och andra hitta säkert sina. En önskedröm vore det att en gång få se hela detta album framföras på scen med Wichers, Verbeuren, Ranta och alla de elva sångarna. Men detta lär inte hända. Wichers har, med något undantag, inte ens mött de olika vokalisterna i produktionsprocessen, utan sången har spelats in av var och en på "hemmaplan". Så vi får vara väldigt nöjda att de har samlats i albumets gemenskap till lyssnarnas fromma!

En platta således med dalar och toppar – men inga floppar. Stor ära går till Peter Wichers för produktionen och helgjutenheten på plattan vilket ger högsta betyg. Dock ska inte bara helheten bedömas utan även delarna och därmed också dalarna, och då landar vi totalt på betyg 8.

BiblioteKarin

BiblioteKarin

SAMAEL – ”Lux Mundi”

SAMAEL – ”Lux Mundi”

Black Oak - S/T (EP)

BLACK OAK - ”Black Oak” (EP)

INSENSE - ”Burn In Beautiful Fire” 2012-01-03T06:46:00.001+01:00 Tidigare publicerad på WeRock.se 1 april 2011

INSENSE - ”Burn In Beautiful Fire”

MINORA - ”Imago”

MINORA - ”Imago”

DEFTONES, KHOMA, COHEED & CAMBRIA

Deftones, med Khoma och Coheed & Cambria

FLOTSAM & JETSAM - ”The Cold”

FLOTSAM & JETSAM - ”The Cold”

DEATHENING - "Open Up And Swallow"

DEATHENING - "Open Up And Swallow"

VREID – "V"

VREID – "V"

ISKALD – "The Sun I Carried Alone"

ISKALD – "The Sun I Carried Alone"

DILLINGER ESCAPE PLAN - ”Option Paralysis”

DILLINGER ESCAPE PLAN - ”Option Paralysis”

SAMAEL - "Antigod"

SAMAEL - Antigod

TID - "Giv Akt"

TID - "Giv Akt"

BLACK BAY - "Feeding It..."

BLACK BAY - "Feeding It..."

ENSLAVED - ”Axioma Ethica Odini”

ENSLAVED - ”Axioma Ethica Odini”

MELECHESH - The Epigenesis

MELECHESH - The Epigenesis

APOCALYPTICA - ”7th Symphony”

Alltifrån briljant till ganska banalt

ABIGAIL WILLIAMS – “In The Absence Of Light”

ABIGAIL WILLIAMS – “In The Absence Of Light”

Intervju med Patrik Carlsson i EYECULT

EYECULT - ”Morituri Te Salutamus”

EYECULT - ”Morituri Te Salutamus” (”vi som ska dö hälsar dig”)

NETHERBIRD - "Monument Black Colossal"

NETHERBIRD - "Monument Black Colossal"

PAIN OF SALVATION - "Road Salt One"

PAIN OF SALVATION - "Road Salt One"

KEEP OF KALESSIN - "Reptilian"

KEEP OF KALESSIN- "Reptilian"

ARMA GATHAS – “Dead To This World”

ARMA GATHAS – “Dead To This World”

SOLUTION .45 - ”For Aeons Past”

SOLUTION .45 - ”For Aeons Past”

ROTTING CHRIST - ”Aealo”

ROTTING CHRISTs ”Aealo” - brutalt vackert

OPETH - jubileumskonsert på Cirkus

OPETHs jubileumskonsert, Cirkus i Stockholm mars 2010

30 SECONDS TO MARS, Arenan

30 SECONDS TO MARS på Arenan, Stockholm, 10 mars 2010

OVERKILL - "Ironbound"

OVERKILL - "Ironbound"

CONSTRUCDEAD - "Endless Echo"

Bitar av det bästa

30 SECONDS TO MARS - "This Is War"

Mycket – Mera – ”This Is War”

IN FLAMES och "Taste of Chaos", 2009

"Taste of Chaos", Hovet Stockholm, 11 december 2009

Hypocrisy "A Taste Of Extreme Divinity"

HYPOCRISY serverar oss en extremt melodiös anrättning

Intervju med Andreas Joelsson, IGNEOUS HUMAN

Intervju med IGNEOUS HUMAN i november 2009

IGNEOUS HUMAN - ”Pyroclastic Storms"

Årets svenska metaldebut?

THE BLACK DAHLIA MURDER - "Deflorate"

Stark, på gränsen till påträngande musikupplevelse

RAISED FIST - "Veil of ignorance"

RAISED FIST av-slöjar och driver bort dimridåer

Sonisphere Hultsfred 2009

Sonisphere Sweden, Hultsfred 2009

VADER - "Necropolis"

God traditionell döds med onödig utfyllnad

JUNGLE ROT - "What Horrors Await"

En färsk dos gammal hederlig döds

CANDLEMASS - ”Death Magic Doom”

Svängigt malande majestätisk doom

INSENSE - ”Burn In Beautiful Fire”
2012-01-03T06:46:00.001+01:00
Tidigare publicerad på WeRock.se 1 april 2011