DJERV - "Djerv"

Tidigare publicerad på WeRock.se 14 juli 2011

DJERV - "Djerv"

Agnete Kjølsrud har en benådad röst som ljuder ömsom klar som vatten, ömsom hård som is och emellanåt vass som krossat glas. Efter succégästandet på DIMMU BORGIRs senaste giv ”Abrahadabra” kommer hon nu i egen rätt under bandnamnet DJERV tillsammans med slagverkaren Erlend Gjerde, tidigare i STONEGARD, samt gitarristen Stian Kårstad som även spelar i black metal-bandet TRELLDOM med bland andra Gaahl. Medlemmarnas skilda bakgrund är säkert en av grunderna till att bandet framgångsrikt leker fritt i det musikaliska gränslandet mellan rock, heavy metal och black metal.

DJERVs självbetitlade debutalbumet har några urstarka låtar såsom inledande Madman tillika förstasingel, samt Headstone och Ladder to the Moon, medan andra spår inte fullt ut har den styrka i låtarna som behövs för matchning med Kjølsruds röstkrafter och musikernas skicklighet. Något av energin går förlorad någonstans på vägen under skivans nio spår.

Således utmärkta insatser av bandets musiker, men ett stundom något svagt låtmaterial gör att jag inte delar ut de allra högsta betygen – denna gång. Räkna dock lugnt med att vi får höra mer av Agnete Kjølsrud och DJERV i framtiden, vilket finns all anledning att se fram emot.


Betyg: 7/10

/BiblioteKarin

IN FLAMES – ”Sounds of a Playground Fading”

Tidigare publicerad på WeRock.se 1 juli 2011

IN FLAMES – ”Sounds of a Playground Fading”

De gör det igen. IN FLAMES tar ut svängarna ordentligt och tar oss med på en spännande och högst omväxlande resa med detta sitt tionde album i ordningen, och det första utan gitarristen och grundaren Jesper Strömblad. Bandets historia i den melodiska metal-skolan bärs upp med den äran, men framför allt utvecklar IN FLAMES, nu med Björn Gelotte och Anders Fridén som kvarvarande låtskrivare, sitt alldeles egna sound ytterligare ett steg, och under en timmes tid och i tretton spår bjuds på en variationsrikedom som gör ”Sounds of a Playground Fading” till en platta som gärna spelas varv efter varv efter varv, utan att det på något sätt bli tjatigt.

Temat för albumets lyrik grundar sig, vilket Fridén nämnt explicit i intervjuer, i insikten att det idag finns mycket få oexploaterade områden kvar på jorden samtidigt som vi vet att hoten mot vår värld ökar. Hur denna kunskap påverkar mänskligheten och den enskilda individen, vad vi gör med vetskapen att tiden rinner ut, detta är det koncept kring vilket texterna roterar och utspelar sig. (”We are ghosts of the concrete world, Genetic codes of a dying breed”)

Musikaliskt drar och spänner flera av albumets spår åt ganska vitt skilda håll, men banden brister aldrig. Här finner vi mer traditionella IN FLAMES-låtar som det inledande titelspåret, The Puzzel och urladdningen Darker Times, men också små överraskande stycken som ”spöklåten” The Attic och den knarrande, orgeltrampande och talade Jesters Door. Anders Fridén prövar ytterligare sina vingar när det gäller sången och röstbredden är imponerande stor, alltifrån det sedvanliga relativt ljusa growlet, med Fridén-klassiskt stundom framspottad artikulation, och den lätt igenkännliga något nasala rensången, över till nya vokala arenor såsom i den helt igenom ”growl-fria” Ropes eller det djupare röstläget i rensångspartierna i All for Me.

Musikerna då? Ja alltså, det är inte annat att säga än; excellent arbete rakt igenom. Lyssna bara till Daniel Svenssons trumarbete i Enter Tragedy eller Deliver Us - eller egentligen precis vilket spår du än väljer. Bas och gitarr hanteras precis så skickligt som Peter Iwers och bandets gitarrister sedan länge skämt bort oss med, och spelglädjen lyser ännu intakt hos dessa musiker med snart två decennier och tio album i ryggsäcken. Björn Gelotte som både är huvudupphovsman till musiken och ensam står för gitarrspelet, ska ta åt sig en stor del av äran för ett rent superbt slutresultat. Detta är ett album att famna, ta till sig och älska både bit för bit och som helhet.

Att utse några låtar till favoriter eller plattans bästa blir närmast bara en lek med ord, men just nu är jag väldigt svag för den både musikaliskt och textmässigt vackra Where the Dead Ships Dwell men också den nämnda All for Me med su-ve-ränt trummande och som sagt Fridén i ett röstomfång som ger sköna rysningar. Prickarna över i-na i helheten heter naturligtvis också producenten Robert Laghi och den av IN FLAMES sedan länge nyttjade keyboardisten Örjan Örnkloos tjänster, vars detaljer läggs som spritsad kristyr i lagom lockande doser på toppen av kakan.

Spännande blir också att höra dessa låtar live så småningom. Jag tror inte vi kommer få uppleva det, därtill är vi fans generellt för konservativa, men en dröm vore att höra hela denna platta framföras live på en konsert framöver. Det skulle helt säkert bli fantastiskt.

Betyg: 9/10

/ BiblioteKarin

THOSE LEFT BEHIND - "Horror Classics And Other Tributes To The Dark Side"

Tidigare publicerad på WeRock.se 1 juni 2011

THOSE LEFT BEHIND - "Horror Classics And Other Tributes To The Dark Side"

Han gör alltid bra grejer. Multimusikern, producenten, sångaren och låtskrivaren Ole Alexander Myrholt är en oförliknelig idémaskin och musikskapare som rör sig fjäderlätt inom och mellan hårdrockens tyngre genrer och har full kontroll över det han låter ut till folket. Denna senaste giv sker i konstellationen THOSE LEFT BEHIND med deklarationen ”old school death metal the way it was meant to be”. Debutalbumet ”Horror Classics And Other Tributes To The Dark Side” är en mix av egna låtar och ett antal covers. Plattan genomsyras av ett skräckfilmstema och samplingar från olika filmer dyker upp lite varstans.

Mest överraskande av coverversionerna är nog BEACH BOYS-låten Surfin USA, medan låtarna av NAPALM DEATH, Social Sterility, och SEPULTURA, Warriors Of Death, på ett mer naturligt sätt stämmer in i det egna låtmaterialet. Favoriter är dock de egenskrivna spåren Fatal Attraction, A Bottle of Wine And A Bucket of Blood och Mutilation Real, men också den instrumentala norskbetitlade Selektive Serotoninreopptakshemmere. Och helt oavsett vilken låt det gäller blir jag trollbunden av sångaren Myrholt. Den mannens röst har en magisk och manisk klang, oavsett om han som här dödsgrowlar, skriker i black metal-bandet TREMOR eller, vilket senare skivsläpp visat fina prov på, sjunger rensång.

Filmtemat i albumet går mig tyvärr ganska mycket förbi då jag varken är en stor skräckfilmsfantast eller cineast över huvud taget. Jag känner att jag missar en dimension och t o m blir lite irriterad över alla samplingar som istället för att fördjupa endast känns störande. Därmed blir albumet lite mer svårtillgängligt och jag kan inte dela ut de allra högsta betygen vilket annars kunde varit aktuellt, men helt klart är detta en platta att införskaffa för alla som gillar gammaldags dödsmetall - med skruvat tema.

Betyg: 8/10

/BiblioteKarin

SAMAEL – ”Lux Mundi”

Tidigare publicerad på WeRock.se 1 maj 2011

SAMAEL – ”Lux Mundi”

”Lux Mundi” är schweiziska SAMAELs tionde studioalbum och ges ut nu på detta bandets tjugofjärde verksamhetsår. Under årens lopp har SAMAEL experimenterat med diverse ljudbilder inom hårdrockens sfär och alltid haft ett gott öga till elektroniska musikstilar. Här är inte keyboardens insatser ett komplement till den traditionella rocksättningen, som i många andra hårdrocksband, här är detta snarare grundbulten tillsammans med låtmaterialet och Vorphs sång.

Förra given, 2009 års ”Above”, var en bra plattan men ändå lite av en besvikelse, då förväntningarna var stora bland annat efter att det utlovats ett SAMAEL med ”mer black metal-sound än på länge”. Däremot var nyfikenheten kanske än större inför ”Lux Mundi”, också efter att vi redan i höstas kunnat lyssna till nyckelspåret Antigod, vilket släpptes som ett minialbum tillsammans med några ny- och liveinspelningar av tidigare material, också recenserad på WeRock.

Texterna på ”Lux Mundi” rör sig inte helt oväntat kring antireligiösa teman (t ex i tidigare nämnda Antigod) men också frågor om krig (Of War), vår syn på odödlighet (For A Thousand Years) och pengars värde (In Gold We Trust). Varje låt har något eget att säga, både musikaliskt och lyrikmässigt, och samtidigt är plattan en gjuten helhet och musiken, både simpel och intelligent, är njutbar på alla plan. Det som hindrar mig att dela ut de allra högsta betygen är att jag ändå saknar en eller flera riktigt, riktigt slagkraftiga låtar, de där spåren som skulle sticka ut ur den högkompetenta helheten. Men det är ingen tvekan om att detta är en riktig höjdarplatta för alla som följt SAMAEL under deras långa karriär, och helt säkert även för många nytillkomna intresserade. Om man bara har nyfikenheten kvar.

Betyg: 8/10

Black Oak - S/T (EP)

Tidigare publicerad på WeRock.se 16 april 2011

BLACK OAK - ”Black Oak” (EP)

Att man efter bara ett par tre lyssningar går och nynnar på skivans låtar brukar nästan alltid vara ett stort plus. Nästan alltid säger jag, för ibland kan det innebära att musiken är av det insmickrande klistriga slaget som inte vill lämna hjärnbarken hur mycket du än vill bli av med den. Så är definitivt inte fallet med BLACK OAKs självbetitlade debut-EP.

Jag ska erkänna att det är med en aning skepsis jag närmar mig Stockholmsbandets musik som de själva benämner progressiv metal/rock och som jag själv har väldigt svårt att genrebestämma. Att mixa genrer och experimentera vilt kan riskera att resultera i viss karaktärslöshet, om man inte har musikalisk täckning för vad man gör. Detta visar sig dock BLACK OAK ha, både musikalitet och framför allt musikalisk integritet i förvånansvärt hög grad. Förvånansvärt med tanke på att detta är bandets första skivsläpp.

EP:n inleds med tvåminutersintrot Prescence, som först inte bådar riktigt gott. Effekter, märkliga ljud och mänskliga röster utan ord(?) är inget som normalt lockar mig till fortsatt lyssning. Dock svänger denna känsla tvärt när den första ”riktiga” låten tar plats i högtalarna. How Does It Feel To Live Like It´s Too Late drar igång med snygga gitarrslingor och sirligt trumspel. Därefter presenterar sig bandets huvudsångare, Samuéla Burenstrand, men sin stora imponerande röst. Burenstrand tar oss med på en vokal resa med skönaste skönsång, grymmaste growl och en fruktansvärd stilsäkerhet i allt vad hon gör. Värt att veta är att Burenstrand ”till vardags” sjunger jazz i storband, och vissa jazzinfluenser kan faktiskt spåras även i BLACK OAKs produktion, men om jag finge bestämma lägger hon detta gebit åt sidan, och ägnar sig helt åt hårdrocken i fortsättningen. Det här är en röst att ta vara på och hålla ett öga på i framtiden.

Our Time is Now är lika spännande och oförutsägbar som föregående spår, men det är i och med City Lights som BLACK OAK stormar fram som helhet och intar mitt hjärta. Avslutande Loop Of Oy blir accenten över hela kalaset och nu, nu är jag i stämning och redo att åter ta mig an introt, för att därefter med ett glädjefullt leende lyssna igenom hela femspårs-EPn än en gång.

Som producenter för albumet står Niklas Olsson, Hugo Tigenius och bandet själva och skivan är mastrad i Cutting Room av Mats “Limpan” Lindfors. För att vara en debut-EP är hela plattan otvetydigt professionell, både i låtskrivande, musicerande och produktion. Jag både önskar och tror att BLACK OAK når långt ut med sin sköna, friskt vågade och genuint proffsiga musik.

Betyg: 7/10

INSENSE - ”Burn In Beautiful Fire”

Tidigare publicerad på WeRock.se 1 april 2011

INSENSE - ”Burn In Beautiful Fire”

Norsk hårdrock med ursprung i 90-talet = black metal, det vet ju var och en. Eller? Detta var i vart fall inte vad INSENSE ville med sin musik när bandet bildades 1999 så man valde en annan väg och sneglade musikaliskt mer mot amerikansk heavy metal och svensk melodisk dödsmetall.

Under åren har dock INSENSE till fullo utvecklat sin egen stil och med årets album, ”Burn In Beautiful Fire”, bjuder bandet på en smakfull mix av metal med både igenkänning och egenhet, och med känningar av både SLIPKNOT, i t ex Social Woes, och MESHUGGAH, tydligt i bland annat avslutande High on Rejection. Även fans av AVENGED SEVENFOLD kan finna positiva associationer i t ex tredjespåret Alone In A Crowd. Inledande Death For Me, Death For You är en bland flera hittiga låtar. Bland dem även förstasingeln Surviving Self Resentment som med sin radiovänliga stil kanske är något utslätad och inte albumets bästa spår. Sångaren Tommy Hjelm har inte sin styrka i rensångspartierna, men detta uppvägs flerfalt av vidden i röstregistret som skär både brett och djupt i growl och skrikande sång.

INSENSE säger sig, kanske inte helt seriöst och möjligen i polemik med TNBM (True Norwegian Black Metal), spela NCM, ”Norwegian Correct Metal”. Och det är bra så. För min del spår jag att bandet med denna platta kan skaffa sig en bredare publik och ett bra avstamp vidare ut i världen.

Betyg: 7/10

MINORA - ”Imago”

Tidigare publicerad på WeRock.se 1 mars 2011

MINORA - ”Imago”

Tänk ett OPETH i sina mjukaste stunder, tänk ett lite mindre inåtvänt KATATONIA eller kanske DEFTONES eller TOOL i mer finstämd skrud. Nånstans i den sfären hittar vi det briljanta debutalbumet "Imago" av svenska MINORA.

MINORA består av för mig tidigare i stort sett okända musiker, förutom Joseph Astorga vars namn jag känner igen som den tidigare trummisen i DESPITE. Debutalbumet "Imago" är mixat av David Castillo som tidigare jobbat med bl a KATATONIA, BLOODBATH och OPETH. Det låter också som nämnts, och framför allt inledningsvis, en hel del KATATONIA om "Imago", t ex det vackra förstaspåret Mountain.

De undersköna låtarna radas sedan upp efter varandra; Between the Window Glasses, Descending (HIM-vibbar där), första singeln A New Dawn och avslutande Silence. Covern Jóga gör dock originalartisten BJÖRK så bra själv att inget MINORA försöker sig på kan tillföra något. Utan att för den skull vara dåligt är detta det svagaste spåret på plattan. Å andra sidan visar det att bandet besitter kraften att själva skapa det låtmaterial de behöver för att göra rätt åt sin egen musikstil.

MINORA presenterar själva sin musik som "metal sound with a mix of alternative post-rock and progressive elements", med vilket de väl ger sig själva ganska fria händer. Och den friheten förvaltar de på ett utsökt sätt och serverar oss tio delikatesser på ett fat, var och en med egen karaktär men alla med bandets speciella charm. En glädjeskjuts och en lisa för själen ger "Imago". Mycket spännande blir det att följa MINORAs vidare öden och äventyr, den här gruppen hör vi definitivt mer om i framtiden.

Betyg: 8/10