söndag 18 december 2011

MINORA - ”Imago”

Tidigare publicerad på WeRock.se 1 mars 2011

MINORA - ”Imago”

Tänk ett OPETH i sina mjukaste stunder, tänk ett lite mindre inåtvänt KATATONIA eller kanske DEFTONES eller TOOL i mer finstämd skrud. Nånstans i den sfären hittar vi det briljanta debutalbumet "Imago" av svenska MINORA.

MINORA består av för mig tidigare i stort sett okända musiker, förutom Joseph Astorga vars namn jag känner igen som den tidigare trummisen i DESPITE. Debutalbumet "Imago" är mixat av David Castillo som tidigare jobbat med bl a KATATONIA, BLOODBATH och OPETH. Det låter också som nämnts, och framför allt inledningsvis, en hel del KATATONIA om "Imago", t ex det vackra förstaspåret Mountain.

De undersköna låtarna radas sedan upp efter varandra; Between the Window Glasses, Descending (HIM-vibbar där), första singeln A New Dawn och avslutande Silence. Covern Jóga gör dock originalartisten BJÖRK så bra själv att inget MINORA försöker sig på kan tillföra något. Utan att för den skull vara dåligt är detta det svagaste spåret på plattan. Å andra sidan visar det att bandet besitter kraften att själva skapa det låtmaterial de behöver för att göra rätt åt sin egen musikstil.

MINORA presenterar själva sin musik som "metal sound with a mix of alternative post-rock and progressive elements", med vilket de väl ger sig själva ganska fria händer. Och den friheten förvaltar de på ett utsökt sätt och serverar oss tio delikatesser på ett fat, var och en med egen karaktär men alla med bandets speciella charm. En glädjeskjuts och en lisa för själen ger "Imago". Mycket spännande blir det att följa MINORAs vidare öden och äventyr, den här gruppen hör vi definitivt mer om i framtiden.

Betyg: 8/10

lördag 22 oktober 2011

DEFTONES, KHOMA, COHEED & CAMBRIA

Tidigare publicerad på WeRock 30 november 2010.

Deftones, med Khoma och Coheed & Cambria

Jan Jämte, KHOMA
Arenan 2010
Efter en koll på bandets hemsida innan avresan kände vi oss trygga om att inte missa något av KHOMAs spelning - ”19.30 står vi på scen” - och ändå hör vi bandet vara igång redan på vår väg över parkeringen till Fryshuset. Vi var ändock på plats för andra halvan av spelningen med detta så hyllade liveband. KHOMA släppte sitt tredje album tidigare i år, ”A Final Storm”, och med det gjorde jag mig närmre bekant med bandets musik.

Den del av konserten vi såg var just så där intensiv som jag väntat utifrån tidigare liverecensioner, men den där riktiga magin infann sig inte. Kanske pga att vi missade första delen och liksom kom störtande in i KHOMAs inre sfär med kylan utifrån ännu i kroppen. Vi hann inte riktigt tina upp på vägen. Och kanske är spelning i Arenans ganska kala lokal, och som förband bland huvudbandets alla övertäckta prylar, inte riktigt det ultimata för KHOMAs känslomässiga musik. En mer än godkänd konsertupplevelse, men inte det där speciella extra jag hade hoppats på.

COHEED & CAMBRIA Arenan 2010

Claudio Sanchez,
COHEED & CAMBRIA Arenan 2010
Med sin minst sagt karaktäristiska röst och sitt lika karaktäristiska golvmoppsliknande (förlåt…) hårburr tar den stora lilla sångaren Claudio Sanchez därefter över scen med sitt COHEED & CAMBRIA. Ett pärlband av låtar från bandets, och de fiktiva figurerna Coheed och Cambrias, liv och universum, skapar en inneslutande atmosfär där publiken dras med i berättelsen och i musiken.

Sanchez kastar slöjan efter halva spelningen, dvs för undan sin otroliga hårman med ett band så att vi får se vem som döljer sig bakom håret, tillika bakom det fantastiska låtskapandet i bandet. Då ser han lite blyg och "naken" ut faktiskt. Hela bandet är tajt, men det går inte att komma ifrån att detta i mycket är en Claudio Sanchez show.
DEFTONES, Arenan 2011

Chino Moreno, DEFTONES
Arenan 2010
DEFTONES. Ååh, denna musik växer från att på skiva vara mycket bra, till att bli ett formligt monster på scen. Sångaren Chino Moreno drar igång med ett helvetesskrik som sätter standard för två timmars vansinnesfärd i DEFTONES ljudvärld. Övriga musiker gör alldeles utmärkta insatser för att bidra till att infernot sprider sig från scenen ut i lokalen. Råddarna får jobba hårt, inte bara med ständiga gitarrbyten mm, utan också med en sångare som emellanåt är ute och klänger i publiken. Svettigt, intensivt och närgånget är beskrivningar som ger åtminstone en viss föreställning av konsertens karaktär.

Hela kvällen var befriande fri från längre mellansnack; ett ”vi är tillbaka i mars januari”(edit. KHOMA) eller ”tack för mottagandet” och så var det inte mer än så. Morenos längsta sammanhängande snack var då han tackade de två förbanden och därefter la till, ”den här nästa låten är till Chi” och nämnde därmed bandets ordinarie basist (han omtalas alltid så) Chi Cheng som ligger i koma sedan november 2008.
DEFTONES bjöd på en generös konsert på alla sätt, två timmar med en spellista som innehöll material från hela bandets karriär, från första albumet fram till de senaste Diamond Eyes, Risk och You've Seen The Butcher bland totalt 8 låtar från årets platta. Med en omtumlande känslan av att ha blivit som överkörd av musiken vacklar vi tillbaka ut i novemberkvällens kyla.
Chino Moreno, DEFTONES
Arenan 2010
Låtlista DEFTONES
1. Rocket Skates
2. Around the Fur
3. My Own Summer (Shove It)
4. Be Quiet and Drive (Far Away)
5. Elite
6. Knife Prty
7. Digital Bath
8. Diamond Eyes
9. CMND/CTRL
10. Risk
11. Beauty School
12. Xerces
13. Prince
14. You've Seen The Butcher
15. Sextape
16. Bloody Cape
17. Minerva
18. Passenger
19. Change (In the House of Flies)

Extra:
20. Interlude (instrumental)
21. Birthmark
22. Engine No. 9
23. Root
24. 7 Words


Text och bild:
/BiblioteKarin

FLOTSAM & JETSAM - ”The Cold”

Tidigare publicerad på WeRock.se 1 mars 2011

FLOTSAM & JETSAM - ”The Cold”

80tals-thrashen har de senaste åren åter blivit starkare än på länge och medan band som TESTAMENT, ANTHRAX och EXODUS återförenas/nystartar finns det andra som fortsätter tugga på, och så har gjort sedan 80-talet, såsom OVERKILL och naturligtvis SLAYER och METALLICA. Men också FLOTSAM & JETSAM, ett av de jämförelsevis lite mindre kända av 80-talsbanden. För många är bandet bekant, inte för sin egen skull, utan som bandet från vilka METALLICA rekryterade basisten Jason Newstedt efter Cliff Burtons död 1986.

FLOTSAM & JETSAM har aldrig lagt ner verksamheten för någon längre tid men det är fem år sedan senaste plattan när nu tionde albumet ”The Cold” släppts. Skivan är full av både traditionell thrash och färskare metalsound. Inledande Hypocrite är både hård och hittig och titelspåret som kommer som det tredje på plattan är en riktigt skön lite tyngre sak. Bland övriga spår kan nämnas Black Cloud som har en refräng som fastnar mer än genast och låten därpå, Better Off Dead, är en ganska traditionell heavy metal-historia med en än mer klistrig refräng. Eric A. Knutson, bandets sångare sedan 1983, ångar på i traditionell heavy metal-stil, rösten håller bra men blir ganska enahanda i längden och lyriken är rätt menlös för att inte säga rentav fånig emellanåt.

Så vad har vi här att sammanfatta om denna platta? Den flödar egentligen mer av hittig och ”trallvänlig” hårdrock än riktig metal-attityd och tyngd. Refrängerna sätter sig snabbt - men samtidigt under lätt irritation. Låtmaterialet är bra – men samtidigt lite tradigt. Sångarens insats är gedigen – men ändå utan att det hettar till ordentligt. Jag har svårt att riktigt sätta fingret på svagheterna men helhetsintrycket blir inte så lysande trots att man har en hel del fina stunder med ”The Cold”. Mer spänning och dynamik efterfrågas.

Betyg: 7/10

onsdag 21 september 2011

DEATHENING - "Open Up And Swallow"

Tidigare publicerad på WeRock.se 14 februari 2011

DEATHENING - "Open Up And Swallow"

Svensk melodisk death/thrash är stark och levande. Gillar man denna kombination är det välkommet att lyssna på vad malmö-/göteborgsbandet DEATHENING har att bjuda på i sin debut ”Open Up and Swallow”. Projektet DEATHENING har funnits sedan 2007 men musikerna i bandet har en längre historia än så i svenskt musikliv, med bakgrund i band som MURDERPLAN och SUPRALOAD, och med sångaren Kalle Nimhagen tidigare i black/death metal-bandet EMBRACED.

Bandets båda grundare och låtskrivare, Pål Callmer och Arnold Lindberg, är uppfödda på en cocktail av bland annat CARCASS, NAPALM DEATH, DISMEMBER, METALLICA och PANTERA, och resultatet är också en gedigen mix av det bästa inom death, thrash och även en del traditionell heavy metal. Kalle Nimhagen som i tiden med EMBRACED stundom drog vokalsoundet från traditionell black mot mer death metal-känsla, gör här det motsatta då det djupa growlandet ibland bryts av mer gälla black metal-skrik. Detta kryddar anrättningen finfint.

Låtmaterialet på debuten är bra rakt igenom, inget som drar ner, men kanske inte heller någon sån där riktigt slagkraftig uppstickare. Titellåten – som för övrigt inleds med några ord ur försvarsminister Donald Rumsfelds kommentar till de amerikanska trupperna i inledningen av Irakkriget* – sätter sig fint efter ett par lyssningar, och både Mad Gone Blind och avslutande Unable to Breathe är också spår att gärna och ofta återkomma till. Albumet är relativt kort, de tio låtarna klockar in på dryga halvtimmen, och när Unable to Breathe tonar ut är det inte utan att man längtar efter mer – och som ett löfte om detta kommer, efter nästan halvminuten av tystnad, ett sista musikalisk attack och ett ångestfyllt skrik från Nimhagen, och jag flinar lite fånigt förnöjt.

”Open Up and Swallow” står sig bra även i dagens strida ström av svensk kvalitetsmetall. Hade den förutom sin jämna höga nivå även innehållit en eller annan mer utstickande låt skulle jag spå att DEATHENING mycket snabbt gjort sig ett namn i de riktigt stora sammanhangen. Nu är jag rädd att debuten kanske inte får detta omedelbara genomslag, men ser samtidigt med tillförsikt fram emot att bandet i ett nästkommande album, vilket redan lär vara smått påbörjat, än mer lyfter fram sina styrkor. ”Open Up and Swallow” är en bra debut och ett lockande löfte om mer.

Betyg: 7/10

* "It is unknowable how long that conflict will last. It could last six days, six weeks. I doubt six months."

tisdag 20 september 2011

VREID – "V"

Tidigare publicerad på WeRock.se 1 februari 2011

VREID – "V"

Femte albumet av norska VREID är en komplex historia med grundfärg i hemlandets traditionella black metal men därtill med många musikaliska utflykter och influenser. Detta är modern norsk extreme metal, väl i klass med de kanske mer uppmärksammade landsbröderna i ENSLAVED, KEEP OF KALESSIN och SATYRICON för att nämna några.

VREID har sin bakgrund och tillkomst i bandet WINDIR vars frontman Terje ”Valfar” Bakken dog 2004. Bandet lades ner men snart startade tre av de fem kvarvarande medlemmarna just VREID och tog med sig mycket av den melodiska och progressiva metal – ”sognametal” kallad efter bandets hemort - som WINDIR spelat. Låtarna på det tidiga albumen sjungs också delvis på den egna dialekten sognamål, delvis på engelska. ”Milorg” från 2009 samt aktuella albumet ”V” har dock all lyrik på engelska.

Texterna på VREIDs plattor har rört sig kring historiska teman, mycket kring Andra världskriget och de norska motståndsgrupper som stod upp mot nazismen under ockupationen. På ”V” har man vidgat perspektivet och lyriken upptas bland annat av existentiella frågor, med inspiration från Jean-Paul Sartre och konstnären Edvard Munch. Första singeln The Sound Of The River är inspirerad av boken ”Markens Grøde”, av den norska författaren och nobelpristagaren Knut Hamsun.

”V” är ett album med drag av alltifrån traditionell black metal till 70-talsrock, 80-talsthrash och dagens progressiva metal, med vackra melodier framförda av skönsjungande mansstämmor omväxlande med krampartade black metal-skrik. Denna stora variationsrikedom hade lätt kunnat gå överstyr och gjort albumet vilset och splittrat. Tack vare den glasklara produktionen och de skickliga musikernas genuina insatser skapas istället en fantastiskt rik helhet.

Den som inte hört VREID tidigare men gillar norsk extreme metal i form av t ex tidigare nämnda KEEP OF KALESSIN, och kanske än mer ENSLAVED, rekommenderar jag verkligen att låna ”V” sin tid och sitt öra. För dem som kan sitt VREID är det bara att gratulera, ni har med ”V” ett lysande album att ta del av där musiken utvecklats ytterligare från tidigare plattor.

Betyg: 9/10

söndag 18 september 2011

ISKALD – "The Sun I Carried Alone"

Tidigare publicerad på WeRock.se 11 januari 2011

ISKALD – "The Sun I Carried Alone"

Norska tvåmannakombon ISKALD blev snabbt uppmärksammade för debutalbumet ”Shades of Misery” år 2007. En debut med rötterna stadigt i den norska black metal-myllan. Redan året därpå släpptes den fullmogna skivan “Revelations of Reckoning Day” som jämfört med debuten hade lämnat en del av det ”skitiga” soundet bakom sig, blivit mer melodisk och mer sofistikerad och där jag i min recension här på WeRock (länk nedan) hörde släktskap med både DIMMU BORGIR och ROTTING CHRIST.

“The Sun I Carried Alone”s knastrande inledning övergår snart i fullspeedade Under A Black Moon och drygt 50 minuter och 9 spår senare är det dags att vakna upp ur transen och hämta andan. Liksom på tidigare album framförs merparten av sångerna på “The Sun I Carried Alone” på engelska medan ett par spår, Natt Utover Havet och I Lys av Mørket, sjungs på det egna modersmålet. Texternas teman går tillbaka på verkliga historiska händelser och sångaren och gitarristen Simon Larsen har mycket att berätta, låtarna är brädfyllda med sång i hans förtjänstfullt konsekventa black metal-skrikiga stil. Trummorna sköts lika förtjänstfullt av Aage Krekling.

Om “Revelations of Reckoning Day” ansåg jag mig förstå att det var ”en platta som visar ett band på väg bort från sina rötter”. När nu bandets tredje giv är för handen undrar man förstås om utvecklingen bort från de musikaliska fadersbanden har fortsatt. Men svaret är att nej, faktiskt inte, snarare tvärtom. Albumet “The Sun I Carried Alone” är råare, mer grovt och mindre melodiskt än sin föregångare. Bättre eller sämre vill jag inte säga, då det är två sidor av samma goda sak; genuin norsk black/extreme metal. Gillar man sådan bör även denna nygamla sida av ISKALD kunna falla väl på läppen.

lördag 20 augusti 2011

DILLINGER ESCAPE PLAN - ”Option Paralysis”

Tidigare publicerad på WeRock.se 1 januari 2011

DILLINGER ESCAPE PLAN - ”Option Paralysis”

Det startar i kaos och landar i kaos och däremellan är det – kaos, kaos och lite lite ordning.

DILLINGER ESCAPE PLANs fjärde studioalbum, ”Option Paralysis”, är besvärlig lyssning, ingenting för trötta öron som vill njuta skön avkoppling. Nej, aktivt lyssnande krävs mer eller mindre konstant för att kunna ta till sig denna kaotiska komposition. Så belönas man också rikligt. Om du inte hört bandet tidigare, öppna sinnena och bered dig på en givande musikalisk vansinnesresa. Varje spår på ”Option Paralysis” bär på nya överraskningar och utmaningar, men albumet innebär ändå ingen direkt överraskning för trogna DEP-lyssnare.

Vid intensiv lyssning är det risk att ens eget hjärta börjar slå i otakt emellanåt, men mjukt pianostödda Widower kommer som en överraskande vilopunkt mitt i galenskapen. Annars är Room Full of Eyes och Good Neighbor de två kanske mest intensivt ösiga och även de bästa spåren.

tisdag 5 april 2011

SAMAEL - "Antigod"

Tidigare publicerad på WeRock.se 1 december 2010

SAMAEL - Antigod

Schweiziska SAMAEL har varit en del av metalscenen i mer än 20 år. Efter att från början ha spelat black metal med influenser från bland annat svenska BATHORY, har bandet senare experimenterat inom att antal av metalmusikens subgenrer. Sångaren och frontmannen Vorph har ständigt haft sällskap på resan av sin bror Xy (aka Xytraguptor) som förutom trummorna sällan kan låta bli keyboarden i musicerandet. Med åren har syntarna emellanåt tagit stor plats, såsom i det av Xy själv helt komponerade och framförda dubbelalbumet "Era One & Lesson In Magic #1" (2006), med Vorph på sång på den ena skivan.

Med förra årets album, ”Above”, letade sig SAMAEL delvis tillbaka till sina rötter, ”mer black metal än på länge” som det sades, och när man nu släpper mini-CD:n ”Antigod”, med delvis nytt material, är nyfikenheten stor. Vilken väg går SAMAEL vidare på nu?

Inte heller denna gång väljer man den ena eller den andra vägen. Singeln Antigod får sällskap med en nyinspelning av Into the Pentagram, ursprungligen från debutplattan ”Worship Him” (1991) och ett par livespår, Reign of Light (2004) samt Slavocracy (2007). Därefter kommer en ytterligare version av Antigod, ”Dark Night Remix”, och denna mini-CD avslutas med den rent instrumentala Ten Thousand Years.

Titellåten Antigod är en skön metaldänga med hög allsångsfaktor, som helt säkert kommer göra sig mycket bra live. I övrigt spretar materialet av uppenbara skäl, men på det hela taget är detta alster mycket njutbart. Själv vill jag ha mitt SAMAEL mer svart och mindre elektroniskt. Men det här handlar om skickliga musiker som skapar bra saker av det mesta de tar i sina händer. I varje fall vet man fortfarande aldrig riktig vad som väntar en när det kommer till SAMAEL, och jag ser mycket fram emot den musikaliska miljö Antigod kommer att ingå i på det väntande fullängdsalbumet.

söndag 20 mars 2011

TID - "Giv Akt"

Tidigare publicerad på WeRock.se 15 november 2010

TID - "Giv Akt"

En platta som har beröringspunkter med så vitt skilda kulturuttryck som Twin Peaks, Eugene O'Neill, SHINING och Mikael Wiehe, kan detta över huvud taget hålla ihop? Ja, stockholmsbandet TID:s musik är samtidigt något väldigt eget och svårdefinierat. Om jag säger att den muntraste låten på TID:s nya album ”Giv Akt” är den instrumentala cover på Mikael Wiehes Flickan Och Kråkan som avslutar plattan, så kan ni förstå åt vilket håll detta barkar. Hela tillställningen är mörk, ångestfylld – och samtidigt mycket vacker. Möjligen kan stilen sorteras in under beteckningen dark ambient, för att leda associationerna åt någorlunda rätt håll.

TID, eller ”time is divine” som Myspace-adressen lyder, släpper sitt andra album digitalt och för fri nedladdning, en fem-spårs och trettiominuters intensiv musikupplevelse. Den säregna musiken gör mig till en början nästan obehaglig till mods, men efter ytterligare några varv i spelaren blir lyssnandet istället både lustfyllt och lätt beroendeframkallande.

Albumet inleds med ett pulserande dunkande i öppningsspåret Libido, och denna puls är sedan närvarande i hela plattan. Spåret därpå är betitlat Lång Dags Flärd Mot Natt, språkmässigt en lekfull förvrängning av titeln på Eugene O'Neills drama ”Lång dags färd mot natt” – lekfullhet är annars inte precis vad som kommer i tankarna när jag lyssnar på denna platta. Tvärtom, allvaret är stort, både i musiken och texterna. Efter ett spår som ger mig vibbar av musiken från Twin Peaks, Världen Stannar Med Mig, följer den mest egna låten på plattan, Lucid Sanndröm, och albumet avslutas därefter som nämnts med Flickan Och Kråkan. Att ge sig på det kulturgods som denna låt är del av är rätt vågat och tyder på en viss konstnärlig frimodighet.

Det kan anas en religiös underton i de korta och vackra sångtexterna på ”Giv Akt”, en new age-känsla med önskan om en förklaring på tillvarons ’varför’ och ’vart’. Detta stör mig lite, men får alltmindre betydelse efter fler lyssningar då sångarens lätt hypnotiska röst bidrar starkt till att bära upp den intensiva känsla som musiken bygger. Mina associationer går till Niklas Kvarforths sångstil, och över huvud taget får ”Giv Akt” och TID:s musik mig att tänka på Kvarforth och hans SHINING. Även om dess uttryck inte är lika bottenlöst tröstlös som Halmstadbandets misantropiska musik.

En inte alltför lättsmält musikalisk blandning bjuder således detta album på. ’Giv akt’ i betydelsen ’var uppmärksam på’ kan vara en bra uppmaning till lyssnaren att faktiskt ta sig lite tid med TID:s musik. Det kan löna sig väl.

lördag 19 mars 2011

BLACK BAY - "Feeding It..."

Tidigare publicerad på WeRock.se 15 november 2010

BLACK BAY - "Feeding It..."

Sundsvallsbandet BLACK BAY har släppt en 4-spårsdemo kallad ”Feeding it…” Ett antal lyssningar lämnar mig med en ganska tom känsla, och upplevelsen av att det här har jag hört förr. Flera gånger faktiskt. Kanske t o m för många gånger…

Musikerna i BLACK BAY kan sin sak och gör en habil insats. Men det finns ingenting som lyfter, inget som ger plattan karaktär. Inte heller vokalisten lyckas få det att tända till i låtmaterialet. Sången ljuder ganska platt och tråkig. Det finns en ansats till något spännande här och där, t.ex. i inledningen till andra låten, titelspåret Feeding It men det faller snart åter ihop till samma lite menlösa ”skvalrock”. De enskilda musikernas insatser är alltså klart godkända, men originaliteten närmar sig noll.

Jag skulle så gärna vilja säga att BLACK BAY har en potential, att de kan utvecklas till något riktigt bra. Om det inte vore för det faktum att de hållit på sedan 2004 och detta redan är bandets femte demo, och jag tror därmed tyvärr att ”this is it”. Alltså, helt okey bruksrock men inget att springa benen av sig för, eller lägga sina surt förvärvade på.

fredag 4 mars 2011

ENSLAVED - ”Axioma Ethica Odini”

Tidigare publicerad på WeRock.se 1 november 2010

ENSLAVED - ”Axioma Ethica Odini”

ENSLAVEDs nya album tar vid där det förra, ”Vertebrae”, slutade och det inledande spåret Ethica Odini känns musikaliskt som en logisk och ganska direkt fortsättning på den tidigare plattans låtar, inte minst den då avslutande The Watcher. Albumet fortsätter i igenkännliga banor, där t ex tredjespåret Waruun växer ut till en mäktigt rytande sång.

Efter de fyra första spåren händer något mer med musiken. Axioma delar i viss mån denna platta i två hälfter. Den sirligt slingrande musiken kring uppläsning av en viskande röst, är i sig ett fint stycke, och den bildar samtidigt en övergång till den del av plattan som visar så tydligt att ENSLAVED ännu inte på något sätt ämnar avstanna i sin utvecklig. ”Progressiv” i sin egentliga och ursprungliga bemärkelse är det bästa epitetet för att beskriva bandets musik och dess fortskridande utveckling. Helt opåkallat infinner sig jämförelsen med OPETH upprepade gånger under lyssningen. Trots att banden startat i delvis olika traditioner - svensk döds respektive norsk svartmetall – finns påtagliga likheter.

Det suveräna spåret Giants är kanske, som även låtmakarna Gruttle Kjellson/Ivar Björnson påpekat, det tyngsta ENSLAVED nånsin har gjort och absolut en favorit på plattan att återkomma till gång efter gång. Singular har en bedövande vacker inledning som i mycket, inte minst sånginsatsen av rensångaren/keybordisten Herbrand Larsen, minner om DREAM THEATER.

Albumets titel ”Axioma Ethica Odini” syftar på den nordiska diktcykeln Hávamál, ’Odens sång’, som i sina tidiga latinska översättningar benämns just ’Ethica Odini’ och varifrån mycket av lyrikens tema är hämtat.

Sin musikaliskt progressiva attityd till trots är ENSLAVED ett ganska konservativt band vad gäller distributionen av sin musik. Inte ett fullt spår släpptes till allmänheten förrän strax innan utgivningen, och albumet som helhet ligger varken på bandets sajter eller på Spotify. Det blir med andra ord att gå raka vägen och inhandla plattan. Och att råda till det tvekar jag inte en sekund. ENSLAVEDs elfte fullängdare är just vad man kan både hoppas och önska av ett band, fortfarande i full utveckling på sitt 20:e verksamhetsår. Respekt!

lördag 19 februari 2011

MELECHESH - The Epigenesis

Tidigare publicerad på WeRock.se 1 oktober 2010

MELECHESH - The Epigenesis

Metal med varierande inslag av traditionella instrument finner vi inom skilda subgenrer och språkområden. I olika hög grad återfinns detta t ex hos grekiska ROTTING CHRIST, finlandsvenska FINNTROLL eller varför inte tidiga(?) IN FLAMES. "Mellanöstern-black metal" kallar MELECHESH sin musik, grymt tung, trots eller med hjälp av, bidrag från en hel hoper traditionella instrument. Bandets femte giv, “The Epigenesis” härbärgerar bland annat stränginstrument från persisk, indisk, turkisk och assyrisk tradition (t ex baglama, santur, saz, sitar och tanbur), utöver den vanliga sättningen med trummor, bas och gitarrer. Allt strukturerat och utfört med fingertoppskänsla för vad som fungerar väl i sammanhanget, och med snygg och smidig produktion.

Det numera Frankrikebaserade bandet startade 1993 i Jerusalem och liksom sina instrument är också bandets medlemmar bördiga från en rad olika länder. Inspelningen av den nu aktuella plattan valde man att förlägga till Istanbul, staden som historiskt sett är sinnebild för sammansmältningen av väst och öst. Lyriken kretsar kring den summerisk/mesopotamiska mytologiska sfären. Bland annat en del av de gamla berättelserna - du känner till dem - som senare i bearbetad form blivit kända världen över som bibliska historier. Influenserna sträcker sig alltså från Europa och till så långt österut som Indien. Med öron rotade i vår del av världen är det dock lätt att på sin höjd urskilja en bred ”allmänorientalisk” ådra i musiken.

Att jämföra med NILE och ORPHANED LAND ligger nära till hands och vissa likheter finns, musikaliskt och temamässigt. MELECHESHs “The Epigenesis” ger dig chans till ytterligare en mycket trevlig bekantskap med orientaliskt doftande metal.

/BiblioteKarin

torsdag 3 februari 2011

APOCALYPTICA - ”7th Symphony”

Tidigare publicerad på WeRock.se 11 september 2010

Alltifrån briljant till ganska banalt

APOCALYPTICA intensifierar i denna sin sjunde giv sitt alldeles egna koncept av cello-metal, med tyngd, finess och ytterst skickligt musicerande. Inledande At the Gates of Manala sätter standarden verkligt högt och det finns åtskilliga fler lika lysande pärlor på albumet ”7th Symphony”. Tyvärr håller dock inte riktigt alla spår lika fin standard.

Majoriteten av låtarna är instrumentala, men de svagaste spåren på skivan är ett par av låtarna med sång. Både Not Strong Enough med Brent Smith från SHINEDOWN, och framför allt Broken Pieces med sång av Lacey Mosley från FLYLEAF, är rätt banala, för att inte säga trista, historier. Mer än så förväntar jag mig vid varje tillfälle av de finska cellovirtuoserna i APOCALYPTICA. De två andra låtarna med vokalinsats hör däremot båda till de riktigt bra spåren; första singeln från albumet, End of Me, förgylls med brittiska BUSH-sångaren Gavin Rossdales röst och Bring Them to Light har förmånen att gästas av Joseph Duplantier från franska GOJIRA, vilket gör en mycket bra låt än bättre.

Bästa spåret är dock den strålande 2010 där APOCALYPTICA införskaffat förstärkning i form av SLAYER-trummisen Dave Lombardo. Det är andra gången på rad som detta fruktbara samarbete mynnar ut i ”bästa låten på plattan”-resultat; på ”Worlds Collide” lämnade Lombardo motsvarande tribut till spåret Last Hope. Man kan förledas att tro att bandets trummis Mikko Sirén därmed själv inte skulle vara alltför duktig, och det är klart att någon Dave Lombardo är han inte, men Sirén gör ett mycket gott arbete både som låtskrivare och själv bakom trummorna och, som i nämnda låtar, tillsammans med SLAYER-trummisen.

I det stora hela är ”7th Symphony” en briljant skapelse. Sedan blir det, som nämnts, vid ett par tillfällen något banalt, och jag gissar att det är ”kravet” att inte ha för få låtar med sång som gör att APOCALYPTICA tillåter dessa mindre bra spår att dra ner plattan. Just dessa två spår visar sig också ha en annan producent än övriga på albumet. Jag skulle vilja byta ut dessa båda låtar på standardutgåvan mot bonusspåren på ”Delux”-versionen av skivan, Through Paris in a Sportscar och The Shadow of Venus, så bleve det en riktig fullträff.

De svagare spåren påverkar slutresultatet och helheten, och därmed även mitt betyg av albumet, vilket annars kunde blivit ett årshögsta. Trots dessa små svagheter finns det ingen som helst anledning för APOCALYPTICA-fans, eller för all del någon hårdrockare med öppet sinne, att avstå från den njutning som åtminstone åtta tiondelar av denna sjunde symfoni erbjuder.

/BiblioteKarin

Läs även:
Recension av APOCALYPTICAs "Worlds Collide"

söndag 30 januari 2011

ABIGAIL WILLIAMS – “In The Absence Of Light”

Tidigare publicerad på WeRock.se 1 september 2010

ABIGAIL WILLIAMS – “In The Absence Of Light”

Det börjar inte alls bra… Att inleda med klock-klang och ”änglakör” skickar signaler om någonting åt det allrasom mest symfoniskt bombastiska hållet, och sätter igång mina egna klockor - varningsklockorna. Dessutom ylande vargar(?) och ett parti stämningsdödande tal mitt i låten. Till att börja med är det svårt att inse att bortom allt detta krafs är Hope The Great Betrayel, öppningsspåret på ABIGAIL WILLIAMS “In The Absence Of Light”, i grunden en riktigt bra låt.

Efter den tveksamma inledningen tar sig plattan dock snabbt och visar sig vara ett utmärkt stycke välproducerad black metal med flera uns melodiösa inslag i vissa låtar, såsom What Hells Await Me, en låt som för övrigt bör kunna fungera i vilka hårdrocksöron som helst och kan rekommenderas som introduktion för den som kanske inte lyssnat till så mycket black metal, men är nyfiken på detta band.

Nordamerikanska ABIGAIL WILLIAMS bildades 2005 och första fullängdsalbumet, ”In The Shadow Of A Thousand Suns” från 2008 var en symfonisk death core/black metal-historia, inte helt utan intresse, men inte alls i klass med nya albumet. Sedan dess har flera medlemsbyten skett och kvar är sångaren/gitarristen Ken Sorceron (numera även gitarrist i belgiska ABORTED) och med sig har han på detta album Ian Jekelis på gitarr och Ken Bedene på trummor. Keyboardisten som tidigare varit så framträdande har helt lämnats utanför. Med “In The Absence Of Light” levererar bandet mer renodlad black metal, med klara influenser från nordisk tradition, samtidigt som det till vissa delar ger associationer till CRADLE OF FILTH, framför allt då Ken Sorcerons röst och sångstil som har en hel del gemensamt med Dani Filths. Albumet är mixat av Peter Tägtgren, vilket säkert bidrar till den kyliga och samtidigt välljudande produktionen.

Det började inte bra, men fortsatte desto bättre, även om jag fortfarande inte förstår hur man tänkte med första låten, och därmed inledningen till hela albumet. En stor otjänst gjorde bandet sig själva när de valde den öppningslåten. Men bortsett från det är “In The Absence Of Light” en alldeles utmärkt platta.

Betyg: 7/10

måndag 10 januari 2011

Intervju med Patrik Carlsson i EYECULT

Tidigare publicerad på Werock 1/8 2010.


EYECULTs debutalbum ”Morituri Te Salutamus” recenseras just nu på WeRock och jag fick möjlighet att ställa några frågor till Patrik Carlsson, sångare, gitarrist och låtskrivare i bandet. Vi börjar med bandet självt och dess bakgrund.

- Hails Karin och WeRock! EYECULT är ett sidospår till vårt huvudband ANACHRONAEON och uppkom i sin första form år 2004 för att jag ville göra något radikalt annorlunda mot vår huvudsyssla. Såhär i efterhand kanske inte den självbetitlade "Eyecult" lät så värst annorlunda än vad ANACHRONAEON kom att bli, men det var ändå något jag kände att jag var tvungen att göra just då. Jag är inte endimensionell vad gäller musik, så det kan mycket väl tänkas uppstå andra typer av projekt i framtiden. Det beror helt på vart inspirationen tar mig.

- Banduppsättningen är precis som i ANACHRONAEON, dvs jag komponerar och kör allt utom trummor, och Andreas Åkerlind trummar och innehar större biten av studioteknikerrollen för att underlätta allt. Vi har spelat tillsammans sedan år 2000 i olika konstellationer, så vi känner varandra utan och innan. Ibland behöver vi inte ens säga saker för att ta gemensamma beslut.

”Morituri Te Salutamus”, dvs ”Vi som ska dö hälsar dig” är namnet på plattan och det lär vara den fras med vilken gladiatorerna hälsade den romerska kejsaren. Vem hälsas på detta sätt med ert debutalbum, och vilka är det som ska dö?

- Hälsningen går ut till döden, och de som ska dö är givetvis vi alla. Tycker den kopplingen är rätt uppenbar om man kikar på omslaget.

Filosofi, religion och historia
Albumets sju låtar spänner över vidare ämnen än vad traditionell black metal ofta gör. Här tangeras både sociala och livsfilosofiska frågor.

- Vi har inte några som helst kopplingar till black metal-scenen, i den mån det över huvud taget finns en sådan numera, eller att vi i den klassiska bemärkelsen ser oss själva som "true", eftersom en sådan stämpling och en strävan efter en sådan stämpel automatiskt innebär att man på något vis känner att man behöver anpassa sig till skrivna och oskrivna regler för hur man bör bete sig som associerad till subkulturen black metal. Därför har jag valt att lyfta de bitar som ligger mig nära när jag tog mig an jobbet att skriva "Morituri Te Salutamus". Jag kan bara utgå ifrån mina egna värderingar och köra dem genom mitt personliga filter för att på så sätt skapa en hyllning till det jag gillar med black metal utan att behöva bry mig om att någon insnöad elitist kan ha åsikter om detta. Ett sorts filosoferande kring hela fenomenet black metal ur personlig vinkling helt enkelt.

Symboliken i texterna är tagna från breda historiska teman som romersk historia, nordisk mytologi och katolska kyrkans terminologi. ”… you still don't understand, that the Swastika and the cross goes hand in hand” sägs det i låten Oblivion, en tydlig spark i riktning mot kristendomen. Samtidigt en djup gränsdragning gentemot dem inom black metal-scenen som flirtar mer eller mindre med nazistiska idéer.

- Ja, detta är min personliga åsikt om att en ideologi eller religion som inte får granskas av utövarna är detsamma som fascism. Det gäller vare sig det handlar om religion eller politik. Min egen synvinkel på det hela är att alla såklart får ha sina åsikter, hur extrema de än må vara, men då får man ta att man blir granskad.

- Jag har alltid fascinerats av mytologi och religiösa myter av alla olika slag. Över huvud taget flyter den misantropiska ådran rätt kraftigt i båda mina band och det är i religion och historia man hittar mest material att stärka påståendet om att människan egentligen bara är en parasit på jorden och inte mer värd än något annat djur i naturen, i somliga fall till och med mindre. Det räcker ju att plocka upp en nyhetstidning för att få material som räcker till fem plattor minst.

- Att man i vissa kretsar blir betraktad som svår för att man funderar kring saker som dessa, förstärker bara mitt behov av att inkludera den mänskliga fårflockens aningslösa och ytliga beteenden i mina texter och musik än mer. Uppenbarligen är det viktigare för de flesta att jaga statussymboler, fylla pannorna med botox och skaffa så många trendiga prylar som möjligt för att fylla sitt andliga hålrum än att faktiskt fundera lite kring varför de egentligen vandrar här på jorden.

Så blir också resultatet en fascinerande lyrik som både berör och ger lyssnaren anledning att tänka till. Musikaliskt är EYECULTs black metal dock ganska traditionell, om än med generösa melodiska inslag.

- Ja, musikmässigt ville vi följa de traditioner som gjorde att vi själva fastnade för black metal till att börja med. Det är på något vis en less-is-more-konst som kan vara ganska utmanande att skriva, för en som i vanliga fall visserligen inkluderar en del black metal-stämning i musikskrivandet, men som samtidigt tycker om att mecka till det, och blanda friskt mellan stilar. När vi gjorde den här plattan var målet att hylla de kungliga black metal-alster som skapades på 90-talet. Det var utgångspunkten. Band inom black metal som jag vill framhålla är DARK FUNERAL, MARDUK, DISSECTION, EMPEROR, MAYHEM, WATAIN, FUNERAL MIST, NAGLFAR och 1349.

- De generösa melodiska inslagen är nog det som automatiskt kommer när jag plockar upp gitarren. Jag var noga med att det inte skulle bli alldeles för mycket melodier så att det tummar på den karga stämningen jag var ute efter, men hur det gick är väl egentligen upp till lyssnaren att avgöra, huruvida jag lyckats eller ej.

Idel ädel norsk och svensk black metal bland idealen konstaterar jag. Patrik berättar också vad som i övrigt inspirerar honom som låtskrivare, och om musik han själv lyssnar på.

- Oftast är det en känsla som uppkommer i någon situation. Kan vara när man läser något, eller ett ögonblick i en film. Kanske lukten av regn mot hösten. Hösten är min mest kreativa säsong. Jag får hur mycket gjort som helst då. När det kommer till vad jag lyssnar på så finns det så oändligt många olika influenser att det förmodligen är omöjligt att peka ut något specifikt. Jag lyssnar på mestadels extrem metal, men även på band som ALCEST, KANSAS, AYREON, VANGELIS, SYMPHONY X etc.

- Inspiration kan slå till när som helst, hur som helst. Det är bara något man känner i kroppen att "nu är det dags, fram med gitarren". Men många gånger ser jag skapandet som hårt arbete. Man kan inte sitta och vänta på inspirationen jämt. Det är bara att köra. Oftast har jag schemalagt speltid.

Med många järn i elden
Förutom i EYECULT spelar alltså Patrik och Andreas Åkerlind tillsammans sedan tidigare även i ANACHRONAEON, dessutom finns det ytterligare ett band, HUMAN FAILIURE, någonstans i kulisserna. Jag undrar hur banden hänger ihop och om inte tanken fanns att ge ut all musiken under samma bandnamn.

- Nej, det har aldrig funnits på kartan. EYECULT började som mitt projekt. I början, kring 2004, var det inte ens bestämt att Andreas skulle trumma. Men det föll sig naturligt och så blev det. Vi sticker dock aldrig under stol med att ANACHRONAEON är huvudbandet, medan EYECULT är en skapelse där jag söker göra något drastiskt annorlunda som kreativ outlet. Vi håller för övrigt på att mixa uppföljaren till ANACHRONAEONs "The Futile Quest for Immortality".

- HUMAN FAILURE var Andreas idé. Vi spelade i ett annat band som splittrades och då Andreas tyckte kemin stämde, föreslog han att vi skulle fortsätta på den banan. HUMAN FAILURE släppte två fullängdsdemos, och en vecka efter att tredje demon "Tales from a Hollow Eternity" släppts tog vi namnet ANACHRONAEON då ett tyskt band som uppkommit kring samma år som oss också hette HUMAN FAILURE. För att slippa framtida problem gjorde vi så.

Debutalbumet ”Morituri Te Salutamus” kom alltså i december 2009. Jag undrar vad som hänt sedan dess och vad EYECULT gör nu.

- Tja, inte mycket. Nu är det ANACHRONAEON som gäller, så tills jag känner att det är dags att sätta igång med EYECULT igen ligger det vilande. Dock har jag redan gjort nästa plattas omslag, skrivit flera texter och två låtar är jag helt klar med musiken till. Så förmodligen mot vintern så kan jag komma igång med lite nytt material. Spelningar genomför vi varken med EYECULT eller ANACHRONAEON. Våra livssituationer tillåter inte det. Dessutom är vi jävligt noga med vilka vi släpper nära banden, och vi är inte intresserade av några som redan spelar i 30 konstellationer, vilket verkar vara kutym idag.

De olika låtarna på albumet har tillkommit utspritt under ganska lång tid och Patrik berättar hur låtskapandet i bandet går till.

- Jag påbörjade plattan, sedan blev jag farsa och det blev ett längre uppehåll med musiken. Sedan lossnade det för ANACHRONAEON lite och vi körde vidare på det spåret. Det är anledningen att det tagit tid. Egentligen jobbar vi väl inte annorlunda nu heller, det är bara det att ANACHRONAEON prioriteras högre.

Avslutningsvis undrar jag vilka låtar på ”Morituri Te Salutamus” som betyder mest för Patrik personligen.

- Oj, den frågan var rätt svår att svara på. Jag tycker att alla tillsammans bildar helheten. Men jag gillar manglet i Skuld och Ashes lite mer än resten. Minst intressant tycker jag kanske Slave är, det var den första jag skrev till "Morituri Te Salutamus".

- Kolla in oss på EYECULTs myspace. Just nu finns inte låtarna som digital release, men vi har en hög med skivor som vi vill bli av med. Hör av er om ni gillar snabb black metal i den skandinaviska skolan.

Tack för att vi fick veta lite mer om EYECULT och dina andra projekt. Jag vill avsluta med att önska er varmt lycka till framöver, och jag hoppas att det inte dröjer allför länge innan nästa album dyker upp!

- Tack själv! Det kommer en ny platta... kan bara inte svära på exakt när.

/ BiblioteKarin
2010-07-16