lördag 23 januari 2010

ENSLAVEMENT OF BEAUTY - ”The Perdition EP”

Tidigare publicerad på Werock 8 december 2008.

Drabbande mörk symfonisk metal
Ljuvt, beskt och bittert, och förförande läckert - som smaken av mörkaste choklad, högsta kvalitet. ENSLAVEMENT OF BEAUTYs hänförande musik har mig än en gång fullkomligt i sitt grepp. Denna musik som aldrig tar omvägen över hjärnan utan siktar direkt mot hjärtat…

Efter förra årets remarkabla skiva ”Mere Contemplations”, enligt mig 2007 års bästa album, hamnar förväntningarna inför den nya plattan på en nivå orimlig att överträffa. Inte desto mindre lyckas bandet att i ”The Perdition EP” återigen drabba med en känslomättad helhet och utsökt finess i detaljerna. Denna sex spårs EP bebos av all den heta och sofistikerade symfoniska metal ENSLAVEMENT OF BEAUTY är uttryck för. Musiken är sinnligt vacker och blir oemotståndlig i kombination med Myrholts karaktäristiska, black metal-doftande röst. För att ytterligare komplicera ljudbilden balanseras och balsameras beskheten av återkommande kvinnlig sång, framförd av Lisa T. Johnsen, samtidigt så spröd och så stark.

Den drygt 20 minuter långa EP:n innefattar sex spår, vart och ett av högst egenartad karaktär, vilka ändå utgör en tät enhet. Tredjespåret Lush har funnits ute på nätet ett tag innan skivsläppet. Ett skönt spår som nu får sällskap av fler suveräna låtar på plattan. En av mina förtjusningar är Severely Flawed, ett i hög grad melodiöst spår, som för tankarna till en tidigare favorit, Be Thou My Lethe And Bleeding Quietus, från bandets debutplatta ”Traces O Red”. Över huvud taget har den nya skivan många positiva likheter med debutalbumet från -99.

”The Perdition EP” är stormande känsla i möte med musikaliskt välproducerad, balanserad kvalitetsmetal. Dessutom starkt vanebildande. Det är bara att, ännu en gång, kapitulera inför dessa norska musikkonstnärer.

/BiblioteKarin

Läs även om albumet Mere Contemplations
Du beställer bandets skivor här.

onsdag 20 januari 2010

3 x VADER och GRAVE

Tidigare publicerad på Werock 12 november 2008.

VADER och GRAVE 27, 28, 29/10 2008

Tillsammans med två kolleger på Werock.se gjorde jag en trippelrecension på bandens Sverigespelningar.

Vader 2008

Foto: Martin Bensch

Högkvalitetsdöds inför liten publik
Polska VADER firar sina 25 år inom dödsmetallscenen med en turné genom Europa. I Sverige besöktes Göteborg, Stockholm och Malmö. I var och en av städerna fanns en Werocker-skribent på plats och här presenteras de samlade intrycken från de tre kvällarna.

(Shadows – Musikens Hus, Göteborg 27/10) Trots att Musikens Hus under kvällen bjuder på inte mindre än fyra band dyker det inte upp mer än kanske 100 personer under kvällen och stället känns tyvärr bara halvfullt. Framför allt de tidigare banden drabbas hårt av detta då många dessutom valt att endast se de senare banden. Under ZEBADIAH CROWEs spelning är det därför endast ca 20 personer i publiken – inte precis inspirerande för dem. Bandet ger också ett ganska lojt intryck även om det låter som om musiken bitvis har potential. Bättre fart blir det under ZONARIAs spelning. Trots att publiken bara växt marginellt ger bandet allt och de verkar tycka att det är kul att spela. Detta smittar av sig på publiken och stämningen höjs märkbart. Att musiken är ganska lättsmält och att ZONARIA har ett bra driv gör sitt till för att steget upp från ZEBADIAH CROWE blir ganska stort.

(BiblioteKarin - Klubben, Stockholm 28/10) En logistikmiss gör att vi missar första bandet, ZEBADIAH CROWE, men i ett alltmer välfyllt och uppvärmt Klubben avnjuter vi under kvällens gång en trestegsraket av intensifierat dödsmetallmangel. Aftonens ”småbröder” ZONARIA inleder med ett överraskande intensivt och på alla sätt väl genomfört set. Det här är ett band vars musik verkligen växer till sig på scenen. Simon Berglunds röst övertygar, liksom bandet i sin helhet.

(Shadows) Det är dock först under GRAVEs spelning som någon aktivitet bland publiken på Musikens Hus kan märkas. GRAVE inleder lite försiktigt och det märks att de tycker att det inte är jättespännande att spela denna kväll. Jag har inte sett dem live tidigare men det känns som om bandet har mer att ge. Även om inte GRAVE går på max är det väldigt sevärt. Förutom musiken är bandets basist konsertens stora behållning med ett riktigt glatt humör och mycket god publikkontakt.

(Karin) Det sägs att det ultimata förbandet är det som spelar i samma genre och stil som huvudbandet men inte fullt i klass med detta. Medan ZONARIA trots ett gediget röjarhantverk uppfyller dessa krav, är GRAVE på väg mot att överglänsa kvällens huvudband. Visbyveteranernas scennärvaro är påtagligt koncentrerad, och de spelar låtar från bandets hela 20-åriga historia, alltifrån 1991 års "Into The Grave" till den i våras utkomna ”Dominion VIII”, varifrån vi bland annat får ta del av favoriter som Bloodpath och Annihilated Gods. Trots att bandets sångare och frontman, ursprungsgotlänningen Ola Lindgren, numera liksom bandet räknar sig som stockholmare, har GRAVE aldrig spelat på Klubben tidigare. Lokalen skapar närhetskänsla och även om det inte är fullpackat blir interaktionen mellan band och publik tät och intensiv. GRAVE avslutar genom att överraskande bjuda på ett bejublat inhopp av bandets tidigare sångare Jörgen Sandström, vilken lämnade bandet för ENTOMBED redan 1995.

(Shadows) När VADER äntrar scenen vaknar publiken till liv ordentligt. Det märks verkligen att VADER är anledningen till att de flesta kommit till Musikens Hus denna vardagskväll. Nu blir det desto större liv och rörelse och det är därför inte lika påtagligt att lokalen endast är halvfull. Jag har aldrig sett bandet live förut och spelningen överraskar på flera olika plan. För det första hade jag förväntat mig en större show och inte ”bara” fyra bandmedlemmar som spelar låt efter låt. Det gör dock inte så mycket, för musiken som bandet levererar räcker väl till för att tillfredsställa publiken. För det andra blir jag positivt överraskad av medlemmarnas humör. Jag hade innan spelningen fått intrycket att framför allt Piotr skulle vara en lite svår och bitter man, men under speningen visar han inga sådan tendenser. Jag blir även överraskad av bandets nya trummis. Vilket driv!

Det var riktigt kul att se VADER live och jag tycker att de skall ha en eloge för sin professionalitet. Att de levererar som de gör trots att det bara är halvfullt imponerar. I grunden förändras dock inte min inställning till VADER – de må ha haft stort musikaliskt inflytande och vara duktiga musiker men jag tycker helt enkelt att det finns mer intressanta band om du lyssnar på döds. Trots att publiken uppenbarligen gillade VADER mer så är frågan om GRAVE ändå inte var minst lika roligt att se.

(Karin) När det är dags för VADER att kliva in på Klubbens scen har de tidigare lite glesa leden i publiken tätnat märkbart, och temperaturen stigit markant. Imponerande tajt spelar bandet, som efter manfall restaurerats av sångaren/frontmannen Piotr Wiwczarek inför denna jubileumsturné för att firar bandets 25 år i branschen.

(Martin, KulturBolaget, Malmö 29/10) VADER tillhör den yttersta eliten när det gäller death metal – de har drivit sin kampanj i 25 år – och man måste vara halvknäpp för att inte inse att de har betytt oerhört mycket för genren. Därför är det en smula tråkigt att konstatera att inte fler än de uppskattningsvis 50 personer som befinner sig i lokalen har insett detta faktum och begett sig till KB. Visserligen är det en onsdagskväll som polackerna bjuder upp till föreställning, men ärligt talat, ett band som VADER bör man gå och kolla på oavsett vilken veckodag de lirar.

Ett massivt avhopp av i stort sett hela bandet har lämnat gitarristen/sångaren Piotr Wiwczarek som enda kvarvarande originalmedlem, men de nissar han har med sig på KB lämnar inte mycket övrigt att önska i fråga om ren brutal energi och spelskicklighet. Waclav Kieltyka från sorligt nedlagda DECAPITATED på gitarr, Reyash på bas och Pawel Jaroszewicz på trummor bländar publiken på KB med ett jävla ursinneslir.

VADER firar som sagt 25 år som aktivt band, och man hämtar material från hela karriären till kvällens konsert – material från ”The Art Of War”, 2005 års knallhårda EP, gillar jag i synnerhet, med spår som What Colour Is Your Blood och nuvarande favoriten This Is The War och de levereras, som med allt material som spelas denna kväll, med en osviklig precision. Piotr Wiwczarek, för att det är han som ensam utgör den hårda kärnan i bandet är det ingen tvekan om, verkar ha valt ungefär två låtar från varje platta som utgör setet – ”De Profundis” representeras av Silent Emprire och Blood of Kingu, ”Ultimate Incantation” av Dark Age och The Crucified Ones, ”Black To The Blind” av titellåten, Fractal Light och Carnal. Redan här förstår ni säkert att det är en kavalkad av fruktansvärt bra death metal vi bjuds på – dessutom köttar bandet på med låtar som Sothis, Shadowfear, Reign Forever World, Dark Transmission, och Wings som får Erik från FAITHFUL DARKNESS att vakna till liv och skaka loss dreadlocksen.

För mig personligen finns det andra dödsmetallband som betyder mer, men VADER har funnits för länge och har gjort så många bra låtar att man måste vara blind för att inte inse vad bandet har betytt för genren, inte minst i det forna öst. Därför är det extra kul att se bandet ikväll, i synnerhet eftersom de verkligen visar var skåpet ska stå – rekryteringen av Pawel Jaroszewicz är ett genidrag eftersom all teknisk death metal står och faller med trummisen – att killen dessutom bara är 22 år gör att jag hoppas att vi får lyssna till hans fantastiska lir under många år framöver. Det enda som drar ner intrycket har inte ett dyft med bandets konsert att göra – det dras ner av att inte fler finns i lokalen för att bevittna en riktigt bra konsert.

Martin, Shadows, Karin