MELECHESH - The Epigenesis

Tidigare publicerad på WeRock.se 1 oktober 2010

MELECHESH - The Epigenesis

Metal med varierande inslag av traditionella instrument finner vi inom skilda subgenrer och språkområden. I olika hög grad återfinns detta t ex hos grekiska ROTTING CHRIST, finlandsvenska FINNTROLL eller varför inte tidiga(?) IN FLAMES. "Mellanöstern-black metal" kallar MELECHESH sin musik, grymt tung, trots eller med hjälp av, bidrag från en hel hoper traditionella instrument. Bandets femte giv, “The Epigenesis” härbärgerar bland annat stränginstrument från persisk, indisk, turkisk och assyrisk tradition (t ex baglama, santur, saz, sitar och tanbur), utöver den vanliga sättningen med trummor, bas och gitarrer. Allt strukturerat och utfört med fingertoppskänsla för vad som fungerar väl i sammanhanget, och med snygg och smidig produktion.

Det numera Frankrikebaserade bandet startade 1993 i Jerusalem och liksom sina instrument är också bandets medlemmar bördiga från en rad olika länder. Inspelningen av den nu aktuella plattan valde man att förlägga till Istanbul, staden som historiskt sett är sinnebild för sammansmältningen av väst och öst. Lyriken kretsar kring den summerisk/mesopotamiska mytologiska sfären. Bland annat en del av de gamla berättelserna - du känner till dem - som senare i bearbetad form blivit kända världen över som bibliska historier. Influenserna sträcker sig alltså från Europa och till så långt österut som Indien. Med öron rotade i vår del av världen är det dock lätt att på sin höjd urskilja en bred ”allmänorientalisk” ådra i musiken.

Att jämföra med NILE och ORPHANED LAND ligger nära till hands och vissa likheter finns, musikaliskt och temamässigt. MELECHESHs “The Epigenesis” ger dig chans till ytterligare en mycket trevlig bekantskap med orientaliskt doftande metal.

/BiblioteKarin

APOCALYPTICA - ”7th Symphony”

Tidigare publicerad på WeRock.se 11 september 2010

Alltifrån briljant till ganska banalt

APOCALYPTICA intensifierar i denna sin sjunde giv sitt alldeles egna koncept av cello-metal, med tyngd, finess och ytterst skickligt musicerande. Inledande At the Gates of Manala sätter standarden verkligt högt och det finns åtskilliga fler lika lysande pärlor på albumet ”7th Symphony”. Tyvärr håller dock inte riktigt alla spår lika fin standard.

Majoriteten av låtarna är instrumentala, men de svagaste spåren på skivan är ett par av låtarna med sång. Både Not Strong Enough med Brent Smith från SHINEDOWN, och framför allt Broken Pieces med sång av Lacey Mosley från FLYLEAF, är rätt banala, för att inte säga trista, historier. Mer än så förväntar jag mig vid varje tillfälle av de finska cellovirtuoserna i APOCALYPTICA. De två andra låtarna med vokalinsats hör däremot båda till de riktigt bra spåren; första singeln från albumet, End of Me, förgylls med brittiska BUSH-sångaren Gavin Rossdales röst och Bring Them to Light har förmånen att gästas av Joseph Duplantier från franska GOJIRA, vilket gör en mycket bra låt än bättre.

Bästa spåret är dock den strålande 2010 där APOCALYPTICA införskaffat förstärkning i form av SLAYER-trummisen Dave Lombardo. Det är andra gången på rad som detta fruktbara samarbete mynnar ut i ”bästa låten på plattan”-resultat; på ”Worlds Collide” lämnade Lombardo motsvarande tribut till spåret Last Hope. Man kan förledas att tro att bandets trummis Mikko Sirén därmed själv inte skulle vara alltför duktig, och det är klart att någon Dave Lombardo är han inte, men Sirén gör ett mycket gott arbete både som låtskrivare och själv bakom trummorna och, som i nämnda låtar, tillsammans med SLAYER-trummisen.

I det stora hela är ”7th Symphony” en briljant skapelse. Sedan blir det, som nämnts, vid ett par tillfällen något banalt, och jag gissar att det är ”kravet” att inte ha för få låtar med sång som gör att APOCALYPTICA tillåter dessa mindre bra spår att dra ner plattan. Just dessa två spår visar sig också ha en annan producent än övriga på albumet. Jag skulle vilja byta ut dessa båda låtar på standardutgåvan mot bonusspåren på ”Delux”-versionen av skivan, Through Paris in a Sportscar och The Shadow of Venus, så bleve det en riktig fullträff.

De svagare spåren påverkar slutresultatet och helheten, och därmed även mitt betyg av albumet, vilket annars kunde blivit ett årshögsta. Trots dessa små svagheter finns det ingen som helst anledning för APOCALYPTICA-fans, eller för all del någon hårdrockare med öppet sinne, att avstå från den njutning som åtminstone åtta tiondelar av denna sjunde symfoni erbjuder.

/BiblioteKarin

Läs även:
Recension av APOCALYPTICAs "Worlds Collide"