fredag 11 december 2009

ISKALD - "Revelations Of Reckoning Day"

Tidigare publicerad på Werock 11 november 2008.

Diffust fokus i melodisk svartmetall

De uppmärksammade unga männen i norska ISKALD levererar sitt andra album redan dryga året efter att debutskivan gavs ut. "Revelations Of Reckoning Day" är ett melodiskt stycke black metal, packad i en mer vuxen och polerad form än föregångaren "Shades Of Misery". Sångaren och gitarristen Simon Larsen etablerar grunden för hela skapelsen i ett inledande avgrundsvrål, och serverar därefter tillsammans med trummisen Espen Solstad skönt gung och snabbt tempo i öppningsspåret Ruin Of Mankind. Denna öppning lovar mycket och fortsättningen håller också det mesta av det utlovade.

Referenserna bakom ISKALDs musik i allmänhet och till denna platta i synnerhet är styckevis lättspårade. Naturligtvis bär musikerna tung tradition av norsk black metal i sin ryggsäck, och i detta nya alster har man valt att ta ett, eller rentav flera, steg på den stig som DIMMU BORGIR med flera landsmän trampat upp före dem. Tankarna går emellanåt också till grekiska ROTTING CHRIST, särskilt i The Orphanage (tänk Enuma Elish, från "Theogonia". I låtar som Warriors Of The Northern Twilight, Part 2 och inledande Ruin Of Mankind finns också en känsla och en ljudbild som har gemensamma drag med melodisk death som den tar sig uttryck i till exempel DARK TRANQUILLITYs senare album.

Låttexterna kretsar dels kring nordiskt mytologiskt stoff och dels, som albumtiteln och flera av låttitlarna låter ana, kring domedagstemat. Det mesta sjungs på engelska, medan Det Stilner Till Storm och Dommedag framförs på modersmålet. Ibland gör de starka symfoniska inslagen att det hela inte riktigt håller ihop, såsom det instrumentala "midtro" som dimper ner som fjärde spår. Det är alltför bombastiskt, ger associationer till filmmusik och känns rejält malplacerat. "Körsången" i Journey To Hel är också onödig, och gör musikens fokus mer diffust. I dessa stunder saknas lite av förra skivans mer raka, "skitiga" black metal-sound.

En god uppföljare till debuten har ISKALD gett oss med årets släpp. Mer välputsad än föregångaren, på gott och på ont, och helt säkert avnjutbar för många som gillar melodisk metal antingen denna har sin grund i death eller black, och som inte misstycker om de symfoniska inslagen ibland tar ganska stor plats. En platta som visar ett band på väg bort från sina rötter.

/BiblioteKarin

lördag 28 november 2009

IN FLAMES - Annexet

Tidigare publicerad på Werock 5 november 2008.

IN FLAMES på Annexet 30/10 2008

Här och nu utnämner jag IN FLAMES till årets bästa liveband.

IN FLAMES har som liveband så mycket samlad cred att de kan de tillåta sig att leka med sitt låtmaterial och spela ut de kort de för kvällen vill, till den alltid älskande publiken. De har så stora marginaler, så mycket kapital att ta av, att de inte kan misslyckas hur de än vänder och vrider på det. Och just därför blir de ständigt allt bättre i sina scenframträdanden. När de tillåter sig att variera spellistan och testa nya vinklar på sitt material, kan de ändå vara säkra på att alltid gå hem med segern. Vilket i sin tur gör oss, som är deras publik, till ständigt nya vinnare.

Således inleder bandet konserten på Annexet med den blodfulla åtta minuters dramatiskt stegrande genialiteten The Chosen Pessimist. Efter halva låten framförd med bandet som bejublade siluetter bakom ett vitt draperi, eskalerar förväntningarna som byggts upp under kvällen till en spänning i publiken så tät att den nästan går att ta på. När täckelsen faller har IN FLAMES försatt sin publik i närmast extatisk förväntan och grunden för kvällens samspel mellan band och publik är sådd och säkrad.

Ytterligare sju-åtta låtar från det senaste albumet, "A Sense Of Purpose", finns med i spellistan för alla oss, nya och gamla fans, som älskar låtar som ”Deligth And Angers”, Move Through Me och ”Drenched In Fear”. Samtidigt görs plats för en hel rad äldre kärleksobjekt som Only For The Week, Trigger, Cloud Connected och My Sweet Shadow. Dessutom bjuds smärre överraskningar i form av några av de lite mindre kända tidiga låtarna, exempelvis Dead God In Me från "The Jester Race", och genom att man introducerar Eraser, en låt som getts ut bara på EP:n "Mirror’s Truth" och på den japanska utgåvan av "A Sense Of Purpose". Att döma av publikreaktionen är den dock väl spridd och känd även bland svenska fans.

För en stund gläder jag mig också åt att bandet äntligen tyckts inse att de inte behöver backa upp sig själva med en massa bomber, glitter och raketer. Tyvärr varar detta bara några låtar in i setet, sedan är gnistregnet över oss igen. Men, men, även hos mig har IN FLAMES stora marginaler att ta av, så detta stör bara för en liten stund.

Anders Fridén är, som alltid, fullkomligt intagande och alert i sitt mellansnack och anknyter till aktualiteter såsom debatten om hamstring och försäljning av konsertbiljetter till skyhöga överpriser. Ikväll ser också hela bandet ut att trivas mycket bra på scen, och alla bjuder i högsta grad på sig själva.

Fridén och bandet avslutar med att tacka Stockholm för dessa två kvällar på Annexet genom att spela, och samman med publiken sjunga Take This Life, med en känsla som gör att låttexten frambärs som en gåva från band till publik och tvärtom: ”I’m right here. Stay a while and breathe me in… “

Återigen sopar IN FLAMES mattan med all tänkbar konkurrens. Outstanding.

BiblioteKarin
2008-10-30

fredag 23 oktober 2009

TREMOR - Lipsynced with Satan

Tidigare publicerad på Werock 7 september 2008.

Motsträvs motstånd i bitter bryggd


Lipsynced with SatanInte vill vi ha musik som ständigt stryker medhårs, som alltid ska vara lättillgänglig och smeksam mot örongångarna? Nej just det, lite tuggmotstånd behövs nu som då. Och här bjuds oss en bitter bryggd och beska bestialiteter i form av "Lipsynced with Satan", TREMORs andra skivsläpp. Norsk black metal i intensiv och koncentrerad form, levererad i en 5-spårs mini-CD.

"This is Primitive Hate", TREMORs albumdebut för två år sedan, var i mångt och mycket en ilsken, vrång och våldsam motskrift mot krig och religion. Medan texterna då ofta var upptagna av kristendomens och krigets helvete, är "Lipsynced with Satan" mer ägnad det infernaliska i det personliga helvetet.

Sångaren, musikern och den drivande kraften bakom TREMOR, Ole Alexander Myrholt, är också sångare i ENSLAVEMENT OF BEUTY, vars fjolårsalbum av denna skribent utsågs till 2007 års bästa skiva. Medan EoB spelar en symfonisk och definitivt mer lättillgänglig metal, ligger TREMORs musik närmre en ursprungsrå tung black metal. Samtidigt smyger det sig försiktigt in en och annan skön melodislinga i den annars lätt kaotiska musikbilden. Myrholt väljer här att till de tre egna låtarna också lägga två covers, båda sträckande sig mot genrens rötter, i form av BATHORYs Satan my Master och den amerikanska gruppen VONs självbetitlade låt från gruppens första demo 1991.

Efter fem spår och drygt tjugo minuter med "Lipsynced with Satan" inser jag att detta inte är nog. Visst, det är en EP, och som sådan ganska generöst tilltagen, men för den som liksom jag vill ha mer från TREMOR rekommenderas den tidigare nämnda "This is Primitive Hate". Det som finns att klaga på i övrigt är mest kosmetiska påpekanden som att det inledande introt kan bli lite tradigt i längden och kunde ha fått ett eget spår, så vore det enklare att välja bort om man så vill...

För mig kan TREMOR sägas representera essensen av det bästa inom black metal. Musiken kaotisk och rårusken, rösten tidvis på bristningsgränsen, rivandes och slitandes i själens kamrar, blodfullt dramatiskt formulerade texter som inte väjer för något. Rå produktion utan att det nånsin blir osofistikerat. Allt jag vill ha av black metal – och lite till - det är vad TREMOR ger.

/BiblioteKarin

måndag 3 augusti 2009

ORIGIN - ”Antithesis”

Tidigare publicerad på Werock 1 augusti 2008.

När jag tittar ner i min verbala verktygslåda efter ord att beskriva mina intryck av amerikansk death metal i form av ORIGINs nya platta ”Antithesis”, inser jag att där ligger en massa termer som jag i det här sammanhanget genast måste göra mig av med. Alla ord som ger konnotationer till begreppet ”lätthet”, såsom enkel, lättsam och lättlyssnad är helt oanvändbara epitet. Även begrepp som catchig, fångande och medryckande med sina synonymer får kvickt lämna skutan. Nere i djupet hittar jag dock termer som tung, snabb, intensiv och tekniskt avancerad, och plockar på mig dem, tillsammans med sammanhållen, sammanbiten och snabb. Ojdå, hade jag redan tagit med snabb? Ja, ja, det kan nog behövas i dubbel uppsättning för att göra detta album rättvisa…

Kansasbandet ORIGIN har gett spridning åt sin tekniska dödsmetall under tio års tid och med hjälp av inalles fyra album, där ”Antithesis” är det senaste. Bandets båda grundare, gitarristerna Jeremy Turner och Paul Ryan (även sång), är i senaste given åter i gemensam sele, då Turner återkommit förra året, efter en avstickare under några år bland annat som livegitarrist i CANNIBAL CORPSE. Även trummisen John Longstreth är en hemvändare som återkommit efter tillfällig bortavaro under förra albumet. Sättningen är således densamma som på albumet "Informis Infinitas Inhumanitas" från 2002.

Att lyssna på ”Antithesis” är ingen vilsam sysselsättning. Snabbheten är exceptionell, teknikaliteten hög. Samtidigt som den ena låten är svår att skilja från den andra, finns det ingenting som efter två, tre genomlyssningar riktigt sitter kvar i skallen. Inget att gå och humma på. Ändå är det något som får mig att gärna gå tillbaka den där fjärde och femte gången. Musiken kräver sin uppmärksamhet av lyssnaren. Detta lär inte funka som bakgrundsmusik i något som helst sammanhang. James Lees röst håller sig stadigt i ett djupt growlat läge men med hjälp av gitarristernas stämmor skapas spänningar som lyfter sången i intressanta möten.

Det här är ett album jag har fått arbeta mig in i på liknande sätt som till exempel MESHUGGAHs ”obZen” i våras, vissa likheter finns. Där intensivlyssnandet på ”obZen” gav stark utdelning i form av den ena ”aha”-upplevelsen efter den andra, resulterar detta dock lite mer i en ”jaha-upplevelse”. Spår som ändå sticker ut mer än andra är Wrath Of Vishnu, Finite och det instrumentala tjugosekundersspåret Void. ”Antithesis” är metal av hög kvalitet, säkert älskat av många, men inte det där lilla extra för mig.

tisdag 19 maj 2009

ENSLAVED - "Vertebrae"

Tidigare publicerad på Werock 3 oktober 2008.

Ryggrad behöver vi alla

Vad är det jag hör här? Det tar mig en god stund att komma in i och komma underfund med musiken på "Vertebrae", norska ENSLAVEDs tionde fullängdare. Vid genomlyssning far ett antal spridda associationer genom skallen: DREAM THEATER, PINK FLOYD och dessutom - Phil Collins? Bandets black metal-rötter finns där och tillåts bryta igenom ibland men är på intet sätt dominerande. ”Progressive metal” säger kanske åtminstone något om det musikaliska möte vi har att vänta oss på plattan. Detta välproducerade, 8-spårs album är trots olika influenser och genreutflykter ett gediget sammanhållet verk.

Albumets omslagsbild är utstuderad och sparsmakad. Det är inte svårt att plocka fram en drös album inom extreme metal-genrerna som avbildar skelettdelar, allt från dödskallar till hela skelett eller högar av skallar och benknotor. Här har man kokat ner hela konceptet till varken mer eller mindre än en enstaka ryggkota – vertebrae på latin - upphängd i de tunnaste av tunna blodröda nervtrådar. Läckert.

Sången varieras stort. Det growlas för lite i mitt tycke, den rena sången tar emellanåt över helhetsintrycket, och ibland blir growlet mer ett gurglande som i inledningsspåret Clouds. Å andra sidan består oss sångaren Grutle Kjelsson ibland med en röst så skönt raspigt att skälvningar rister längs med ryggkotorna, t ex i delar av To the Cost och avslutande The Watcher.

Så om man låter alla tankar på norsk black metal fara, låter sig svepas in i den episka atmosfären i "Vertebrae" och gläder sig åt variationsrikedomen i sång och tempo, ja, då blir det här riktigt, riktigt bra till slut. Bästa låt är avslutningsspåret The Watcher som i sig innehåller delar av plattans många element. Gillar du den så gillar du resten.

/BiblioteKarin

söndag 17 maj 2009

IN FLAMES - Gröna Lund

Tidigare publicerad på Werock 16 juni 2008.

IN FLAMES på Gröna Lund 29/5 2008
En fantastiskt vacker kväll på Gröna Lund bjuder på Sveriges kanske vackraste metalmusik. Ja, IN FLAMES spränger både förväntningarnas och metalgenrens gränser denna förföriska svenska försommarkväll. Förbandet ENGEL, med sitt väldrillade scenframträdande, bidrar på bästa sätt till totalupplevelsen.
Foto: Marcus Hammarstedt

ENGEL
Fem svartuniformerade vältatuerade hårdrockare ställer upp sig i försommarsolen på Gröna Lunds stora scen. Det är underbart absurt att se. Och så drar ENGEL igång sitt industridoftande catchiga metalmangel så den skira grönskan dallrar. Publiken är med på noterna från första stund. Den ljumma sommarkvällen fylls av en het halvtimme med låtar från bandets debutplatta ”Absolute Design”. Sejouren inleds med favoriten Calling Out och dessutom får vi bland annat Cascet Closing, Next Closed Door och avslutande Seven Ends.

IN FLAMES
”Att man kunde skrika sig in på Grönan…” säger Fridén i ett av mellansnacken under IN FLAMES konsert och syftar här inte på publiken, utan snarare är det metalgenren i sig och sin egen sångteknik han refererar till. Nu ska väl klargöras att Anders Fridén numera visar att han behärskar långt fler röstlägen än det ”skrikiga”. Growlad sång och skönsång nyttjas helt efter behov för bästa effekt. I låtarna från senaste albumet, ”A Sense of Purpose”, visar han att han har ett mycket brett röstregister där den rena sången tar över alltmer från den growlade.

Publiken är ikväll yngre än brukligt på IN FLAMES-spelningar, då Grönan inte har någon åldersgräns, och det är härligt att se att alla de som ännu inte kan gå på klubb- och arenakonserter nu får chansen att uppleva det bästa tänkbara svenska hårdrocksspektakel. Publikens kärlek strålar mot scenen och tycks inte vara obesvarad. IN FLAMES verkar nästan lite nyförälskade i sina Sverigefans. Efter fjolårets hemmaturné till småstäder runt om i landet tycks bandet ha (åter?)upptäckt hur älskade de faktiskt är här hemma och flera bandmedlemmar uppger på hemsidan Sverige som favoritspelplats, där det förut varit Tokyo eller någon amerikansk delstat som hyllats.

”Oj, har vi blivit folkliga nu… Eh, hur gick det till?” När man hör Fridén avslappnat småprata med den 15 000-hövdade publiken är det svårt att fatta att detta är världsbandet IN FLAMES, så stora i världen och samtidigt så alldeles vanliga och nära oss andra. Ja, mer folkligt än så här blir nog inte metal. Och det ska vi kanske vara glada för. Detta är nära smärtgränsen för vd hårdrocken som genre klarar – men det går aldrig över den gränsen.

Tjugotalet låtar från större delen av sin framgångsrika karriär fyrar IN FLAMES av, tillsammans med ett större pyrotekniskt skådespel. Fem låtar från nya plattan ”A Sense of Purpose” med bland annat favoriterna Delight and Angers och Move Through Me, samman med äldre pärlor som Only for the Weak, My Sweet Shadow och den aldrig sviktande suveräna Clayman.
Efter dryga nittio minuters spelning tackar IN FLAMES för sig och vi kan inte annat än tacka, bocka och buga för en makalös musikalisk och scenmässigt underhållande kväll.

BiblioteKarin

fredag 20 februari 2009

Tobias Cristiansson - DISMEMBER

Tidigare publicerad på Werock 9/6 2008.

Intervju med Tobias Cristiansson, DISMEMBER, i juni 2008

Från DISMEMBERs Myspace

DISMEMBER har i vår kommit med sitt åttonde, obetitlade, studioalbum. Werock kontaktade bandet för att få lite uppdateringar om bandhistoria, nya plattan och turnélivet, och via basisten Tobias Cristiansson fick vi våra funderingar och frågor besvarade.

”Lite skit får man stå ut med för att få ha roligt”
Dismember har varit aktivt i tjugo år. Vad är det som fortfarande är mest inspirerande, och varför? Om du skulle tvingas välja, är det roligast att göra ny musik och spela in plattor, eller att möta fansen och stå på scen?
– Jag skulle vilja säga att allt det där i en kombination är en förutsättning för att man ska överleva som band och samtidigt ha kul, du måste spela in plattor för att kunna turnera (om man inte heter KISS vill säga) men för mig personligen är det bästa jag vet att spela live och att turnera. Har man en bra publik är det en sådan otrolig kick att göra ett gig, och att turnera är också skitkul, man har chansen att träffa nya människor från olika länder varje dag och se platser man aldrig skulle göra annars. Vi turnerar väldigt mycket och då måste man trivas med att göra det vi gör annars blir det outhärdligt till slut. Men det är inte alltid roligt att turnera heller, man vistas i rökiga lokaler, det är ljud överallt, fylla/bakfylla, trångt på bussen, man sover dåligt, blir sjuk, är skitig, äter dåligt osv. Men för mig överväger de roliga grejerna ändå, så det är helt klart värt att stå ut med lite skit för att få göra det man tycker är roligt.

Bandets allra första demo från 1988 hette ”Dismembered”. På tjugonde verksamhetsåret väljer ni att ge ut ett självbetitlat (egentligen obetitlat) album. Hur gick resonemangen när ni kom fram till det beslutet?
– Det är inte direkt någon djup tanke bakom att nya skivan inte heter någonting. Vissa tror att det är så för att markera DISMEMBERs 20 års-jubileum eller att det skulle vara nån ny era för bandet nu, men det bara blev så för att det var ingen av oss som kunde komma på någon tillräckligt bra titel på plattan. Vi snackade om att döpa den till "Europa Burns" ett tag men sedan slopade vi den idén. Det var Matti (sångaren, förf. anm.) som kom på idén att vi skulle ha en skiva utan titel och eftersom ingen annan hade nåt bättre att komma med så blev det så. Sedan tycker vi att med det omslaget som vi har till nya plattan passar det inte att ha någon titel utskriven på omslaget. Omslaget är så starkt i sig, så det skulle bara förstöra helhetsbilden. Vi är jäkligt nöjda med omslaget till den nya plattan. Det är en kille från Australien som heter Craig Rogers som har airbrushat det. Han är riktigt grym och han har gjort mycket motivlackering förut.

Mycket i världen har förändrats på tjugo år. DISMEMBER tycks inte ha förändrats radikalt under denna tid, trots att miljön ni verkar i har blivit annorlunda, inte minst musikmiljön. Vad är skillnaden mellan att vara och verka som DISMEMBER 2008 mot 1998? Och mot 1988?
– 1988 fans det ju inte många band som spelade death metal och speciellt inte den här typen av death metal, det var typ bara DISMEMBER, NIHILIST/ENTOMBED och GRAVE. Så på den tiden var allt väldigt nytt och fräscht. Jag var ju inte med i bandet på den tiden men jag kommer ihåg när jag hörde DISMEMBER första gången, runt -91. Jag hade aldrig hört något liknande, något så hårt och brutalt och med en sådan extrem men ändå fet ljudbild. Ja, vad hände 1998… inte mycket skulle jag vilja säga. Death metal var på väg ner då kan man säga, en hel del band la av vid den tidpunkten. Men perioden runt 1998 var ju ganska dålig för all typ av hårdrock. Headbangers Ball på Mtv hade lagt ner, det fanns inte mycket till hårdrockstidningar och det var väl typ KORN och sådan nu-metal som gällde internationellt sett, black metal hade ju blivit ganska stort vid den tiden också. DISMEMBER släppte ”Death Metal” 1997 men fick inte mycket hjälp av skivbolaget (Nuclear Blast) att promota den, sedan slutade både Robert Sennebäck och Richard Cabeza i den vevan så det var väl inte den bästa perioden för DISMEMBER direkt. Men nu 2008 flyter allt på mycket smidigare och vi spelar och turnerar som aldrig förr. Man säljer ju inte så mycket plattor nu tack vare nedladdning men folk lyssnar ändå på vad vi gör och vi blir jäkligt uppskattade för att vi gör det vi gör än idag. DISMEMBER la aldrig av eller bytte stil som så många andra gjorde under sent nittiotal utan körde bara på som inget hade hänt. Jag tycker det är jäkligt kul att spela i DISMEMBER år 2008!

Tobias Cristiansson, från DISMEMBERs MyspaceNya albumet
Att Fred Estby har lämnat bandet för något år sedan måste ha påverkat arbetet med nya plattan? Förutom bandets trummis var han också låtskrivare och även producent för de senaste albumen? Vilka svårigheter har funnits i och med medlemsbytet? Och vad har varit positivt?– Fred slutade i mars 2007 och då hade vi gjort typ fem låtar till nya plattan, fast han hade inte direkt varit med och skrivit på de låtarna. Han hade en låt som han gjort själv och jag och han hade skrivit en tillsammans men de låtarna skippade vi sedan. Så när han slutade fick vi en ofrivillig paus i låtskrivandet för vi vart ju tvungna att hitta en ny trummis och det tog ungefär en månad innan vi hittade Thomas Daun som innan spelat med band som: REPUGNANT, INSISION och ONKEL KÅNKEL. Han passade in perfekt både som person och spelmässigt, han är en tekniskt duktig trummis, jäkligt svängig och han slår hårt som fan! Inget fislir här inte! Han spelar lite i samma stil som Fred så jag tror inte man skulle märka att det var en ny trummis om man lyssnar på nya plattan om man inte visste det. Så efter att vi repat in alla gamla låtarna med Thomas så fick vi repa in de nya grejerna vi hade och samtidigt fortsätta skriva nytt. Redan innan Fred slutade var det mest David, Martin (bandets gitarrister, förf. anm.) och jag som skrev det nya materialet så det var inga problem att få ihop det, vi hade alla jäkligt mycket idéer och riff så det gick faktiskt ganska fort att få ihop de nya låtarna. Redan innan Fred slutade pratade han och vi om att vi skulle ha någon annan som skötte ljudet på nästa inspelning och nu blev det ENTOMBEDs bassist Nico Elgstrand som skötte den biten, han har tidigare producerat bl a MERCILESS, KRUX, ENTOMBED, MURDER SQUAD, och vi kände honom sedan innan så det funkade kanon med honom i studion. Det svåra med att Fred slutade var att han har varit en starkt drivande kraft i DISMEMBER enda sen dag ett, så det blev att vi andra fick ta mer ansvar vad gäller låtar, texter, businessbiten mm. Men det har fungerat väldigt bra ändå tycker jag. Det positiva var att vi hittade Thomas som är en bättre trummis, och han är en jäkligt trevlig och galen person vilket är viktigt när man tar in en ny medlem, det måste ju funka på det personliga planet också eftersom vi är ute och spelar så mycket och lever väldigt tätt inpå varandra hela tiden.

Texterna på plattan berör död och krig. Det är inte fråga om något heroiserande av kriget eller döden, utan är en ganska sorgtyngd samling texter, tycker jag. Vem står för textbygget och vad är den genomgående tanken bakom lyriken på denna platta?
– Det är Matti Kärki som skriver de flesta texterna och han är väldigt kunnig på historia så de flesta texterna handlar om olika historiska händelser som t ex texten till ”The hills have eyes” som handlar om konflikten i Bosnien och Sarajevo. Vi var där och turnerade i juni 2007 och när vi åkte över gränsen till Bosnien var vartenda hus man såg (som inte var nybyggt) totalt sönderskjutet eller bombat, det kändes helt surrealistiskt att se så tydliga spår av krig på nära håll. Vår promotor på giget hade blivit skjuten under kriget när han åkte spårvagn genom Sarajevo en dag och helt plötsligt började det skjutas rakt in i spårvagnen på alla civila. Det låter helt overkligt för oss men för dem var det den bistra verkligheten, så Matti skrev en text som baseras på kriget som var där. Annars har Martin skrivit texten till ”Death conquers all” som handlar om att vi inte gillar modern death metal ungefär, den är lite svår att förstå men det är i alla fall vad den handlar om. Jag var med och skrev lite på texten till ”Under a bloodred sky” men annars är det Matti som har skrivit alla texter.

Favoritspår och Japanbonus
Vilken eller vilka låtar från nya plattan betyder mest för dig personligen, och varför?
– Oj, svår fråga… men jag gillar Dark Depths Den är jäkligt kul att spela live och den innehåller en del tempoväxlingar. Sedan gillar jag Europa Burns för den är riktigt svängig och har en ganska catchy refräng. Jag gillar även Combat Fatigue för den är så jävla rå och går i släpig två-takt. Det är kul att spela Under a Bloodred Sky också, det är väl den låt som jag har varit med och skrivit mest på och det sista Iron Maiden-partiet i låten går hem väldigt bra live också. Jag gillar faktiskt de flesta låtarna på plattan väldigt mycket.

Själv har jag i skivrecensionen rekommenderat Werocks läsare ”lyssning från start till mål” av nya plattan. Hur har urvalet av låtar och kompositionen av spåren till det slutgiltiga albumet gått till?
– De enda låtar vi inte valde att ha med är de som Fred hade skrivit, men som jag sa förut så var det bara två stycken, varav jag varit med och skrivit en av dem. Annars spelade vi in alla låtar vi hade just då. Jag tycker vi fick till en väldigt varierad platta som låter jävligt mycket klassisk DISMEMBER. Det är mer variation i trumspelet den här gången, det är mer midtempo, mer dubbla baskaggar och mer D-takt, något som jag ville att det skulle vara. Jag tycker det är grymt med death metal med D-takt, jag är inte direkt någon punkfantast men jag tycker att det passar utmärkt att slänga in lite primitivt ös ibland. Vi spelade först in låtarna i replokalen och så ändrade vi en hel del i arrangemangen i låtarna ända tills vi spelade in dem i studion. Först hade vi tänkt att välja bort en av låtarna och använda som Japanbonus men sedan tänkte vi: varför ska vi slösa en låt på dem, så vi tog en liveupptagning av låten Trail of the dead från förra plattan och la som Japanbonus istället.

Trots rekommendationen ovan har även jag, naturligtvis, favoritlåtar på plattan. Kan du berätta mer om bakgrunden till låtarna ”Europa Burns” och ”Tide of Blood”?
– Europa Burns gjordes väldigt fort. Det var David som hade två riff som han inte riktigt visste hur han skulle använda, och sedan var jag bortrest till Paris i en vecka och de andra repade typ två gånger utan mig och när jag kom hem igen var låten färdigskriven med Martins hjälp. Första gången de spelade upp den för mig så var det bara: "Yeah! Det här blir ju asgrymt!" Matti gjorde texten till den som handlar om första världskriget i dess olika skeden genom åren, titeln är ju ganska annorlunda också eftersom den inte heter ”Europe Burns” Det blev mycket coolare när den heter som den gör eftersom det bara är i England och USA det heter Europe, i övriga Europa heter det ju just ”Europa” om du fattar vad jag menar, haha! Tide of Blood är mer av ett teamwork kan man säga, har för mig att alla var med i replokalen när vi färdigställde den, så alla hade idéer om hur vi skulle arrangera den men det är David och Martin som skrivit riffen. Jag gillar hur den börjar, rakt på med sologitarr. För övrigt riktigt bra solon där av Martin och David i en liten duell, tycker det påminner en del om MERCYFUL FATE. Resten av låten är lite mer CELTIC FROST + återigen ett D-takts parti. Texten som Matti skrivit handlar om vikingar och hur de åkte över haven och plundrade och levde rövare. Jag vet att Matti var inspirerad av LED ZEPPELINs Immigrant Song och IRON MAIDENs Invaders när han skrev den texten.

DismemberMottagandet
Nya albumet utsågs i april till ”The Album Of The Month" i tyska Legacy Magazin. Grattis! Har plattan uppmärksammats av media även på andra sätt? Hur har mottagandet av plattan varit så här långt?
– Det har varit över förväntan faktiskt. Vi visste inte vad vi kunde vänta oss nu när Fred slutat och så där, men vi har fått kanonbra recensioner världen över, och alla verkar vara överens om att det här är den bästa DISMEMBER-plattan på bra många år, och jag kan inte annat än att hålla med, haha! Det känns skitkul att det har gått så bra.

Ni turnerade i Europa under februari/mars, spelade ni låtarna från nya plattan då? Hur var publikens reaktion på dem? Finns det ett tryck från publiken att ni ska spela mest ”gamla” DISMEMBER-låtar?
– Under den turnén som vi gjorde tillsammans med bl a HATESPERE från Danmark, körde vi tre nya låtar per kväll, vi växlade och provade olika nya varje kväll. Även om inte plattan var ute i handeln var det nog många som hade laddat ner den, för det nya materialet gick hem riktigt bra, det var bra med röj hela tiden. Vi försöker hela tiden variera vår setlista, dels för vår egen skull men även för publikens, det skulle bli tjatigt att köra samma set varenda kväll på en turné som varar nästan en månad. Vi kör alltid en bra blandning mellan nya och gamla låtar live, men det finns ibland folk på spelningarna som står och skriker ”Spela mer gammalt!” Jag vet inte vad de tror att de vinner på att skrika så? Gå och kolla på KISS eller BLACK SABBATH då om du inte vill höra ett band som vill promota det nya de gjort! En annan rolig grej som händer ganska ofta är att folk skriker efter en låt som vi redan spelat. Oftast är det Skin Her Alive Jag vet inte om folk ens uppfattar att vi har spelat den eller om de bara är för fulla.

Spelningar i Sverige, Europa och världen
I söndags (25/5) hölls ett releaseparty för nya plattan på Harry B James i Stockholm. För oss som inte kunde vara där… Var och när har vi chans att se DISMEMBER i Stockholm/Sverige igen?
– Ja, vi hade ett litet sent releaseparty-gig, det var riktigt kul! Ett litet intimt gig på en liten svettig scen och en otrolig respons från publiken trots att det var en söndag. Vi ska ner till Malmö den 13 juni, det är faktiskt det enda planerade just nu men vi har faktiskt spelat en del i Sverige på sistone, vi har varit i Göteborg, Sandviken, Sundsvall och Uppsala under det senaste halvåret. Men vi spelar gärna så det är bara att boka oss!

I sommar spelar ni en del i Nordeuropa: Norge, Tyskland, Polen bland annat. Har du något favoritland/favoritort att spela i?
– Ett favoritland för mig är Australien som vi var i 2005 och som vi faktiskt ska tillbaka till nu i juli, vi ska turnera där och i Nya Zealand och Malaysia vilket kommer bli helt fantastiskt kul. Vi hade riktigt kul sist i Australien, gjorde fantastiska gig och hann med att se landet och hänga på deras pubar bl a en på AC/DC lane i Melbourne. Annars kan det vara grymt just i Tyskland emellanåt, det har ju alltid funnits en stark hårdrockstradition där, Italien kan också vara grymt. De är ena djävlar på att röja! Ryssland var också helt galet, de blir helt skogstokiga under gigen där. Öststatsröj är alltid bra! Dricka fulvodka och sniffa lim och sen bli galen på en death metal-konsert, haha!

Kommer ni att göra något speciellt för att markera bandets tjugoårsjubileum? I så fall vad?
– Vi har planerat det ja, fast ingenting är egentligen bestämt ännu. Vi har snackat om att göra ett speciellt gig med en massa gäster och coola grejer, jag hoppas vi får ihop det för det vore kul att göra något för att markera 20 års-jubileet. Vi planerar också att göra en speciell grej på Party San-festivalen i Tyskland, men jag kan inte säga vad det är ännu. Det får bli en överraskning, hehe!

Idag och imorgon
Och slutligen: Vilken fråga tycker du jag borde ha ställt men inte ställde? Och hur skulle du besvarat den?
– Ja du, jag vet faktiskt inte. Kanske Vad har du gjort idag? Och då skulle jag säga: Jo, jag har varit och handlat mat. Funderat på att lägga mig i hängmattan och läsa bok, just nu läser jag en biografi om Adolf Hitler, skriven av Bengt Liljegren, den är mycket intressant. Och nej, jag sympatiserar inte med Hitler what so ever… Sen fick jag just reda på att BLACKMORES NIGHT spelar ikväll i Stockholm och att DIO spelar imorgon och så snart jag gjort klart den här intervjun ska jag ringa till David och höra om vi ska gå på dessa. Jag vet iofs att David vill gå, så allt vi ska göra är att fixa biljetter. Jag har aldrig sett Ritchie Blackmore live så det vore ju på tiden att göra det tycker jag. Jag älskar gamla DEEP PURPLE och RAINBOW och jag tycker alla som kallar sig hårdrockare ska lyssna på de banden. Tack för en bra intervju.
Ha det bra! Cheers!

BiblioteKarin
2008-06-03

lördag 14 februari 2009

Entombed - Klubben

Tidigare publicerad på Werock 11 maj 2008.

ENTOMBED på Klubben, Fryshuset 26/4 2008

En lördagskväll på Klubben med blytung döds, ytterst underhållande förpackad av ENTOMBED och med uppvärmning av de sprudlande färskingarna DEGRADEAD som levererar en melodisk death med tydlig känning av Göteborgsmetal. Mig fattas då intet.

Som första förband bjöd kvällen på det unga DEGRADEAD som albumdebuterade i januari med ”Til Death do us Apart”. Deras melodiska metal är följsam, ren och vacker, scenframträdandet intensivt och glädjespridande. Mikael Sehlin nyttjar hela sitt breda röstregister med allt från skönsång till djupt growl. Variationen förnöjer. Bandet introduceras på scenen med det nysläppta albumets akustiska titelspår och sedan bjuder de på ytterligare sex låtar från plattan, Take Control, The Bloodchain, Pass Away, Genetic Waste, The Fallen och avslutningsvis Burned.

ENTOMBED kan väl närmast benämnas en institution inom svensk death metal, med snart 20 år inom scenen. Skall man inte visa en viss värdighet och distans då? Åt hellskotta med distansen! Detta band vet bara inte vad det ordet betyder. Från första stund förklarar sångaren L G Petrov och de andra med sin attityd, sin närhet och sin scennärvaro att ”Det här är något vi gör tillsammans - vi och ni”. Energiknippet Petrov spottar, fräser, growlar, grymtar och skriker medan han leende far runt i en konstant rörelse över scenen och ständigt tycks på väg halvvägs över skiljediket ut till publiken. Innan kvällen är slut har publik och band bytt kroppsvätskor lite till höger och vänster (Alltså, vi pratar svett och saliv här…).

Nico Elgstrand på bas gör ett storartat jobb, och trummisen Olle Dahlstedt med en säregen trumteknik ser ibland ut att bara markera sina instrument – och varje del av trumsetet lyder hans minsta vink. Utöver Petrov är det ändå Alex Hellid, bandets andre veteran, som gör störst intryck med ett fullständigt lysande gitarrspel. Hellid jobbar från första stund så att svetten glänser på armar och hjässa. Och han fyller varenda passage i varenda låt med suveränt musicerande. Spelglädjen lyser som en aura runt mannen.

När ENTOMBED började sin karriär var en del i kvällens publik inte ens födda. Låtkatalogen är också lång och varierad och urvalet i kvällens meny både brett och gediget. ENTOMBED röjde tungt med nyare låtar från senaste plattan ”Serpent Saints”, som Masters of Death och When in Sodom, varvat med tidigare stycken, bland annat från bandets tre tidigaste plattor, ”Left Hand Path”, ”Clandestine” och ”Wolverine Blues”.

Och ur detta veritabla kaos av svett och energi stiger en värdighet som inte har ett dugg med distans och avstånd att göra. Efter obligatoriska extranummer pratar bandet ihop sig om ytterligare två extralåtar och sedan vi i nästan två timmar bombats av ren ENTOMBED-energi är publiken fullständigt i symbios med bandet och det som sker på scenen. Avslutningsvis kastar sig Petrov förtroendefullt ut i famnen på sin publik där han varsamt tas omhand av ett hav av lyfta armar.

/BiblioteKarin

Läs även på Werock
Recension av ”Til death do us Apart”.
Intervju med DEGRADEAD-gitarristen David Szücs.

torsdag 29 januari 2009

HIM - Nalen

Tidigare publicerad på Werock 4 mars 2008.

HIM, Nalen Stockholm, 14/2 2008

Kvällen på Nalen, med förbandet SERENADE FOR JUNE samt finska ”love metal”-akten HIM, blev helt klart mycket intressantare än väntat. I Nalens traditionstyngda pelarsal, bland förgyllda spegelramar, trivs publiken stort denna Alla hjärtans-afton, en publik med påtagligt stor del ungt och kvinnligt inslag.

SERENADE FOR JUNE är ett band jag inte hört talas om tidigare och därmed inte hade några som helst förväntningar på. Det blev en positiv överraskning av en riktigt fartfylld tremannagrupp med sköna rockvibbar och en mycket kompetent sångare. Bandet har just släppt sitt första album, som än så länge endast går att få tag i via bandets Myspace.


Ville Valo är HIM. Det finns sångare som på scen är en naturlig del av gruppen, det finns sångare som tydligt är bandets front och styrka utåt. Och så finns det typen ”Ville Valo – och hans band”. Det är första gången jag ser gruppen live och Valo har en särdeles sammansatt utstrålning. Hans dynamiska röstresurser är ovedersägliga. Han låter ständigt rösten glida, hoppa och pendla mellan de högsta tonerna och djupaste bas, mellan hest viskande och klar änglastämma. Rysligt effektfullt. Under kvällen växlar han mellan översvallande publikkontakt, inåtvändhet och ibland snarast en slags frånvändhet. Ett mycket märkligt framträdande, men allt ger intressanta effekter i musicerandet.

Ville Valos fans är hängivna, tjejerna skriker i falsett så fort han rör sig, ler eller öppnar munnen, antingen det är för att sjunga, prata eller för att dricka en slurk kaffe. Upp på scen kastas publikens tribut till sångaren: tre rosor, en nalle och två paket Marlboro. Vad detta egentligen säger om mannen ifråga tål att funderas på. Mot slutet blir det dock så hett i lokalen, (beror det på Valo/fansen/ventilationen?) att många faktiskt backar undan från scenkanten och droppar ner längre bak i lokalen. Om bandet räknar sina framgångar i avsvimmade fans kunde de denna kväll räkna in två sådana...

Det här är ofrånkomligen en "Ville Valo show", men även musikerna tycks något inåtvända, för att inte säga frånvända emellanåt. Musikaliskt finns inget att klaga på men om publikkontakten för Valos del känns sporadisk och opålitlig, är den hos de övriga musikerna snarast obefintlig. Det känns som om de har fullt upp av sitt eget, och av varandra… Som sagt en märklig, men inte helt oäven, konsertupplevelse.

Dagen efter kunde jag läsa i pressuppgifter att spelningarna på Nalen var första gången på 15 år som Ville Valo var nykter under en konsert. Detta kanske hade betydelse för känslan att han ibland inte var riktigt närvarande. Vi hade också noterat att han bara drack vatten och Redbull. Samt en kopp kaffe.

De som kom till Nalen för att höra HIMs gamla godingar fick sitt lystmäte denna kväll med låtar som Your Sweet 666, Buried Alive by Love, The Funeral of Hearts och Join me in Death, men även den som ville höra nytt kunde vara nöjd. Ett antal låtar från senaste plattan "Venus Dome" levererades, utöver titellåten bland annat Passion´s Killing Floor, The Kiss of Dawn och senaste singeln Bleed Well.
Här kan du också läsa Michael Holmströms recension av "Venus Dome".

BiblioteKarin

lördag 24 januari 2009

Blackwinds - "Flesh Inferno"

Tidigare publicerad på Werock 2 juni 2008.

Tillåt dig föras bort av svarta vindar

Svensk black metal i tradition och nydaning. Kanske inte allas första musikval, men musik som alla kan bestämma sig för att välja.

Sundsvallsbandet BLACKWINDS bildades redan 1998, som ett sidoprojekt av några av medlemmarna ur black metal-bandet SETHERIAL, och nu på tionde året kommer deras första fullängdsalbum. Noga räknat ger de ut två fullängdare i år. Förutom ”Flesh Inferno” återutges också den enda tidigare plattan, EPn ”The Black Wraiths Ascend” från 1999, tillsammans med annat äldre outgivet material, i ett album namngivet ”Origin”. Idag har BLACKWINDS två fasta medlemmar, Infaustus som sköter det vokala uttrycket och originalmedlemmen Lord Mysteriis (Håkan Sjödin) på trummor.

Produktionen på ”Flesh Inferno” är inte riktigt så ”skitig” som black metal ofta väljer att vara, men ändå finns känslan där, med bl a sången relativt lågt mixad i de bakre regionerna. Just sången uppehåller jag mig gärna vid. Också här är det omisskännligen black metal-stuk men med rik variation. Infaustus tillhandahåller ingen ren sång, men exekverar å andra sidan den growlade sången på ett otal sätt. Skrikigt black metal-traditionellt, djupt dödsgrowlande och däremellan allt högt som lågt. Hela ljudbilden andas en sparsamt renoverad traditionell black metal. Syntharna finns som ett understråk men dominerar inte. Ett behagligt balanserat album som borde kunna attrahera lyssnare både i de läger som gillar mer traditionell black metal och de som uppskattar det slag av nydaningar band som bland andra DIMMU BORGIR står för. Texternas uppehåller sig kring ämnena ”döden och Satan”. Traditionella black metal-teman och inte mycket att orda om.

På detta sätt blandar BLACKWINDS traditionella och nyare black metal-ingredienser till en smaklig musikalisk blandning. Några spår att uppmärksamma särskilt är tunga Plague Bringer, inledningsspåret Before Time samt titelspåret Flesh Inferno. Detta verk, bandets första egentliga fullängdssläpp, rekommenderas för alla som intresserar sig för den svenska black metal-scenens pågående utveckling.

/BiblioteKarin

tisdag 20 januari 2009

Grave - "Dominion VIII"

Tidigare publicerad på Werock 5 maj 2008.

Betryggande döds i en vilsen värld

Death metal-pionjärerna GRAVE , ursprungligen från Visby, firar i år sitt tjugoårsjubileum och släpper sitt åttonde studioalbum, ”Dominion VIII”. Tillsammans med bland andra ENTOMBED och DISMEMBER tillhör GRAVE de band som var med och formade den svenska death metal-scenen kring nittiotalets början, och som haft omvittnad betydelse för senare band, både i Sverige och i andra länder.

GRAVE, numera ett tremannaband, fyller denna platta med skön, tung rakt-på-sak death metal. Ni som gillade DISMEMBERs senaste, självbetitlades släpp bör definitivt ta er en stund med ”Dominion VIII”. Den som hört GRAVEs tidigare album, inte minst de två-tre senaste, kan också känna sig väl hemmastadd. Ola Lindgren, som varit med från start som gitarrist och sedan 1995 även är bandets sångare, levererar ett hypnotiskt flöde, med tungt growlad sång uppbackad av Fredrik Isaksson på bas och Ronnie Bergerståhl bakom trummorna.

Vill man uppleva bandet live går detta för sig bland annat på Wacken Open Air i slutet av juli. På hemmaplan finns möjlighet att se dem i höst då de tillsammans med NILE och BELPHEGOR turnerar Europa med några datum i Sverige inlagda i början av oktober.

”Dominion VIII” är en väl sammanhållen platta med nio spår som tillsammans förmår fylla ut varje skrymsle i en lyssnares längtan efter tung rå dödsmetall. Albumet har en tilltalande täthet, gränsande till det kompakta. Hög standard genomsyrar hela plattan, men några speciella spår för mig är dundrande Bloodpath, rappa Annihilated Gods och avslutningsspårets malande 8th Dominion.

/BiblioteKarin

fredag 16 januari 2009

In Flames - "A Sense of Purpose"

Tidigare publicerad på Werock 8 april 2008.

Tradition och förnyelse i In Flames egen labyrint

Det tog ett antal varv i spelaren innan den här låtsamlingen intog sin rättmätiga plats i mitt hjärta. Men nu ligger den bra där. Det snabba stråk av besvikelse som drog förbi vid de första lyssningarna är utbytt mot en berusande känsla. Först som sist: "A Sense of Purpose" är mycket bra melodisk metal, en rad starka låtar, skickliga musiker, en känslig sånginsats i en förnämlig produktion. Göteborgsmetal av det hjärtevärmande slaget – ibland hettar det dessutom till ordentligt.

Den låt som slår an allra först, Sober and Irrelevant, är spikrakt röj på vant In Flames-manér. Igenkänningen är hög, i trumspelet, gitarrerna och så Fridén som spottar och fräser fram orden: "P’t now I tremp’l in pfear…" (But now I tremble in fear). Nästa låta att hugga tag är Alias, med en fångande refräng, den sitter som gjuten redan efter ett par lyssningar. Akustiska gitarrslingor bygger spänningar och kontrastverkan. I och för sig inte något nytt grepp i IF-sammanhang, men effektivt.

Ett ämne till blivande vattendelare fansen emellan är The Chosen Pessimist, en av de mest intressanta låtarna på plattan. På det drygt åtta minuter långa spåret hinner mycket hända, med ett instrumentellt "intro" på nästan två och en halv minut, och en skönsång så skön att jag måste undra om Fridén varit och tagit sånglektioner hos Thomas Di Leva… Över huvud taget tar Anders Fridén ut svängarna med rösten och varierar sången på de olika spåren i en lekfullhet som förvånar.

Den existentiella ångest som kittar ihop lyriken har Fridén delat med sig av även på tidigare plattor. Det fördröjande eftertänksamma har däremot förstärkts. De skenbart enkla raderna i några av sångerna sätter sig djupt inne i maggropen och går inte så lätt att skaka av sig. Fridéns brutalt nakna röst karvar sig in i hjärtat. ’Make me feel unbreakable, lie and set me free’ (Delight and Angers).

Och på detta vis faller låt efter låt in i mitt hjärta vid förnyad lyssning, det finns många detaljer att avtäcka här. Favoritlåten för närvarande är avslutningsspåret March to the Shore. Den stör och berör, lockar och utmanar.

Rekommenderas inköp av albumet? Jamen, självklart - låt dig berusas! Det här är högkvalitativ svensk metal som platsar i vilken hårdrockssamling som helst. Frågan är bara vilken version du ska välja. DVDn som medföljer digipak-utgåvan är väl värd att få med sig för de futtiga tiorna extra, men har du inte inhandlat EPn "The Mirror’s Truth" väljer du om möjligt att införskaffa den japanska versionen av albumet, där låtarna från EPn finns med, och därmed ytterligare två riktiga höjdare, Eraser och Abnegation.

Läs även:
Intervju med Björn Gelotte
Recension av The Mirror’s Truth

/BiblioteKarin

torsdag 1 januari 2009

Meshuggah- "obZen"

Tidigare publicerad på Werock 7 april 2008.

Meditativt reningsbad med Meshuggah

Meshuggah har alltid uppammat ett visst osäkert motstånd inom mig, ett band jag närmar mig med förväntningar om högst avancerad musikalitet, komplicerade rytmer och därtill allmän svårtillgänglighet. Men nu när deras sjätte fullängdare, "obZen", landar i spelaren är det dags att ta tag i det här och inte vika undan längre.

Sinnena på spänn, ”det här är nog svårlyssnat…”, och så sköljer musiken över mig - och wow - vilket reningsbad! Visst, det kräver sin aktive lyssnare, musiken är komplex, men samtidigt finns en klart lysande tråd som leder in i Meshuggahs musikaliska rike. Ett rike där säregna lagar tycks råda, lagar som kan verka ack så absurda utifrån sett, men helt naturliga när man befinner sig i deras sfär.

Thomas Haake, textförfattare, medkompositör och tillika bandets trummis, har väl sitt finger med i det mesta av tillblivelsen av detta album. Trumspelet sätter sin prägel djupt i vartenda spår. Texterna är inte den mest lättillgängliga delen av konceptet, mörka, vrånga och balanserande, utan att gå över gränsen, till det överambitiösa. Det mest vilsamma på plattan är däremot framförandet av dessa texter. Sångaren Jens Kidman gör ett utmärkt jobb och ger trygghet i en otrygg musikalisk omgivning.

Låtarnas längd säger väl i sig inte mycket om ett bands musik men med Meshuggahs tidigare extrema låttider på allt mellan minuten (Re-Inanimate från "Catch Thirtythree") och 21 minuter (I, den enda låten på EPn med samma namn) kan frågan kanske vara av intresse. På "obZen" finner vi inga sådana extremer, samtliga spår klockar in på mellan drygt fyra och knappa tio minuter.

Albumets titel är "obZen", inte obscen, även om naturligtvis associationerna går ditåt, inte minst med hjälp av albumomslaget som i utsökt bildkonst ger antonymerna renhet/orenhet ett samlat uttryck. Omslaget är designat av Joachim Luetke som också gjort albumomslag till bland andra Dimmu Borgir ("Death Cult Armageddon", 2003) och Arch Enemy ("Doomsday Machine", 2005).

Om man vill leta sig in i "obZens" labyrinter på egna vägar är Bleed en god start, likaså inledningsspåret, förstasingeln Combustion. Albumets långkörare, avslutningslåten Dancers to a Discordant System är också ett spår som mycket väl representerar det bästa hos musiken på plattan.

Så nu, ute ur labyrinten igen, är jag stärkt att med tillförsikt återvända till Meshuggas tidigare verk. Inga förutfattade meningar ska behöva hejda lyssnandet nu!

/BiblioteKarin