lördag 21 juni 2008

Necromatia - "The sound of Lucifer storming Heaven"

Tidigare publicerad på Werock 9 januari 2008.

Redan de gamla grekerna...
Redan under tidigt nittiotal skapade grekerna i Necromatia, Septic Flesh och Rotting Christ uppmärksammad black metal. Necromatia bildades 1989 och nu har fjärde albumet "The sound of Lucifer storming Heaven" getts ut, dryga sju år efter deras senaste platta. Musiken är tung och mörk, texterna oändligt svarta.

Detta är bra. Riktigt bra. Lika gott att slå fast det på en gång innan jag trasslar in mig i mindre väsentliga ting.
Necromantia består av de två musikerna The Magus (George Zaharopoulos), sång och bas, samt Baron Blood (Makis) på 8-strängad bas. Dessa båda herrar handhar också synthesizers vid behov– så även på detta album. Inga gitarrer. På "The sound of Lucifer..." finner vi också inlånade Fotis Benardo från Septic Flesh på trummor. Det är dock de två basisternas insatser som är grunden och bottnen i den musikaliska upplevelsen. Och - som sig bör - det blir tungt, svart och mäktigt. I låtar som malande Knights of the Black and White Eagle och Hellseher sprider sig musikens mörker som tyngande bly i ådrorna.

Sången - alltid viktig för mig - ligger oftast i ett hetsigt spänt röstläge, growl åt det kvävt desperata hållet. Sällan finns något viloläge. Någon gång förekommer ren sång t ex i Order Of The Black Sphinx. Lyriken är satt i första rummet och enligt låtskrivaren, The Magus, är det sångtexterna som är utgångspunkten för hela konceptet. Dessa har sedan iklätts lämplig musikalisk form. Grundtemat är, som titeln anger, kampen mellan den fallna ängeln och hans horder gentemot himlens härskaror. Ont mot gott? Nej, snarare ont mot ont, i Necromantias tappning.

Necromantia nyttjar sig av klassiska inslag i musiken, men också i texternas anslag och teman. Les Litanies De Satan Act II är exempelvis i grunden en text av 1800-talsförfattaren Joris-Karl Huysmans, som modifierats av The Magus. Första akten av denna bön till Satan återfinns på bandets debutalbum "Crossing the Fiery Path", då efter ett poem av likaledes franske diktaren Baudelaire.

Finns det alls något att klaga över på Necromantias album? Jo, jag har lite svårt med vissa överdrivet teatrala drag som "vansinnesskrattet" i avslutningen av Architecture Of Exquisite Madness, då jag snarast känner mig förflyttad till Spökhuset på tivoli. Det bryter stämningen. Likaså är det onödigt mycket vapengnissel emellanåt, såsom i det instrumentala introt, titelspåret The sound of Lucifer storming Heaven som inleder hela plattan.

Några särskilda favoriter då? Nja, egentligen inte, detta är ett album som bör genomlyssnas som helhet. Men visst finns det extra mörkt glimmande stunder såsom introt till The Invisible Empire och bas-partiet i Knights Of The Black And White Eagle som kan göra en alldeles matt och tillfreds.

/BiblioteKarin

fredag 6 juni 2008

Darksun - "The Dark Side"

Tidigare publicerad på Werock 3 december 2007.

DarksunDarksun - The Dark Side
Spanska Darksun - som egentligen är halva bandet Nörthwind, släpper sitt tredje album - som egentligen är deras andra album. Fast på engelska. Låter det lite rörigt? Inte så farligt. Bandet bildades 2002 efter att Nörthwind splittrats vilket resulterade i de båda banden Darksun och Vedaval. Darksuns debutalbum, "El Legado", gavs ut 2004, och 2006 kom plattan "El Lado Oscuro". Föreliggande album, "The Dark Side", är en översättning till engelska och nyinspelning av "El Lado Oscuro".

Plattan börjar med en mässande uppläsning, följt av ett pampigt instrumentalt intro. Därpå följer en rad spår med mycket bra musik. Men, och det är ett stort men, så fort sångaren, Dani González Suárez, öppnar munnen faller det hela. Tyvärr. Det låter inte bra. Dessutom ger engelskan ett taffligt intryck, rimmen faller platt. Mycket ”...forever, now or never...” och ”..for another, my blood brother”.

Jag blir alltså som besviken en bit in i varenda låt. Det börjar så bra, men så kommer sången och då fallerar det igen. Om detta är power metal så är det i alla fall inte mycket till ”power” i González Suárez röst. Bäst klarar sig således de låtar som bygger mycket kring körer och instrumenten, bland annat storslagna orgel-, blås- och stråkinslag som i Elegy-Part 1-Confrontation. Del 2 av elegin ska bäras av sångarens röst, och då går det som det går – igen. Medan Part 3 klarar sig bättre med sina köravsnitt. I Prisoners of fate vågar sig sångaren på att pröva lite andra röstlägen vilket genast gör det hela mer intressant, och Echos of the Past håller nästan ända fram... ”Värst” blir det i det avslutande korta stycket Legend, med piano och sång som bärande element. Det enda försonande med den är att det snart tar slut… Nej, jag vill inte orda mer om detta.

Således, "The Dark side" av Darksun är en platta som kanske vore bättre ogjord. Kanske gör sångaren mer rättvisa åt den spanska versionen? Bra låtmaterial och kompetenta musiker dras ner av tyvärr, tyvärr, ibland rent usel sånginsats. Ändock gör sångaren en del bra saker och tillsammans med den bitvis riktigt sköna musiken ska de i alla fall ha betyg 5/10.

/BiblioteKarin