fredag 21 november 2008

Corporation 187 - "Newcomers of Sin"

Tidigare publicerad på Werock 7 april 2008.

Inga nykomlingar inte

Sex år efter senaste plattan, kommer Corporation 187 med sitt tredje album, "Newcomers of Sin". Linköpingsbandet har varit verksamt sedan 1998, och 2000 gav de ut sitt förstlingsverk, "Subliminal Fear". Efter det, inför plattan "Perfection in Pain!", bytte bandet sångare till nuvarande Filip Carlsson, tidigare bland annat basist i Satanic Slaughter, där även bandets trummis Robert Eng medverkat. Jag gillar Carlssons röst, inget snack om det. Det konstant pressade desperata röstläget på "Newcomers of Sin" kunde dock fått varieras lite. Elva spår på raken blir väl mycket press och väl mycket desperation. Men som sagt - jag gillar rösten.

Corporation 187, som en gång startade som ett Slayer-coverband, har sina trådar både till thrash och death metal. Skulle jag tvingas sammanfatta plattan med ett enda ord finge det bli ”speed” eller höghastighet på ren svenska. Det finns inga dödpunkter, eller ens vilopunkter, på den vansinnesresa genom titlar som My Sickness, Madhouse och Virus Nation som Corporation 187 bjuder med oss på. Några favoriter på plattan är således fullt-ös-spåren Teaching the Sick, Feeding the Dead, titellåten Newcomers of Sin - en medryckande refräng sitter fint här - och näst sista spåret I’m the New Messiah som anslår en lite mer vemodig ton, trots att även den öser på fullt ut. Uppiggande eller tröttsamt? Tja, det här är nog rätt mycket en humörplatta som kan passa perfekt vissa dagar medan det andra gånger helt enkelt kan bli lite för mycket av det mesta.

/BiblioteKarin

onsdag 19 november 2008

In Flames - The Mirror's truth

Tidigare publicerad på Werock 6 mars 2008.

Två år efter senaste albumsläppet, "Come Clarity", skickar In Flames ut fyraspårs EPn "The Mirror’s Truth" som en försmak av kommande album, "A Sense of Purpose". Ja, om det är en försmak, i meningen representativ för hela albumet återstår att se. Titelspåret kommer i alla fall att kännas igen och återkomma som ett spår på fullängdsplattan.

Låtkvartetten på "The Mirror’s Truth" känns som en väldigt tight enhet. Inget av spåren sticker ut musikaliskt utan den ”inflameska” djupt melodiska dödsmetallen sitter precis där vi är vana. Lyriken rör sig kring temat som anslås i titelspåret. Anders Fridén vidgar här de annars ofta behandlade existentiella frågorna till ett större perspektiv: ”jaget” blir del i ett ”vi”, målområdet växer från den egna existentiella ångesten till att omfatta en större helhet. Mig får han med sig hela vägen.

Titelspåret The Mirror’s Truth, med video, har spelats ett par veckor och gör sig ännu bättre här i ett sammanhang. Abnegation, den låt som varit ute sedan i höstas, är på alla sätt vassare nu än i den ursprungliga versionen. Sången, arrangemanget, till och med texten i någon mån, har vässats, och gör denna tidigare något mediokra sång till en favorit.

Det här är en liten platta att ta till sitt hjärta som helhet. Gör det – så växer sig helheten mycket större än summan av delarna.

Läs, och njut också av, Tomasz intervju med Björn Gelotte.

/BiblioteKarin

måndag 17 november 2008

Dismember - "Dismember"

Tidigare publicerad på Werock 5 mars 2008.

Malande metal i dödsens rikeDismember
Ren, rå, grundmurad och rak death metal utan några som helst flirtar eller sneglingar åt annat håll. Dismember levererar musik som börjar på botten och gräver sig neråt.

Dismember har ofta markerat sin trohet mot death metal-genrens grunder: Tio år efter bandets start, betitlade man 1998 års platta just "Death Metal", varken mer eller mindre. På bandets Myspace deklareras att ”så länge Dismember lever kommer dödsmetallen regera”. Att nu på tjugonde verksamhetsåret ge ut ett självbetitlat album är också en betryggande markering, att fansen inget mindre har att vänta än den erfarna dödsmetallmaskinen, trogen sina musikaliska rötter. ”100% old school Stockholm death metal. It´s pure Dismember” har sångaren Matti Kärki lovat.

Och lever nya albumet "Dismember" upp till detta? Fred Estby lämnade bandet 2007. Därmed förlorade gruppen inte bara sin trummis, utan också sin producent och meste låtskrivare, tillika en av sina dittills två kvarvarande grundare. Fansen undrade naturligtvis vad detta skulle innebära av förändringar i bandets musik och stil. Minimalt, vad jag kan se och höra. Tryggt kan man säga att soundet känns igen från tidigare plattor. Thomas Daun fyller imponerande bra Estbys plats bakom trummorna.

Malande gitarrer, malande trummor, malande growl. Och allt detta dödstunga malande resulterar i en sjuhelsikes mäld! Jag låter mig sugas med i malströmmen, nedåt, ständigt nedåt. Någon gång skickas gitarrerna upp i de högre sfärerna, t ex i To End It All, men snart nog är de tillbaka i malandet igen. No glory in blood, no honour in death. Tematiskt rör sig låtarna i det tunna spannet mellan dödsångest och utplåning, speglat i låttitlar som Tide Of Blood, Under A Bloodred Sky och inledande Death Conquers All.

Den som älskar ren death metal riskerar med Dismember inte att i sina öron få några obehagliga ”överraskningar” i form av melodiösa utflykter, o-growlad rensång eller andra oegentligheter. Nästan varje låt har blivit en favorit sedan plattan gått varm i spelaren ett tag nu, men Europa Burns och Tide of Blood sticker ändå ut lite extra. Helhet, är dock honnörsordet i det här fallet. Lyssning ”från start till mål” rekommenderas å det varmaste.

Läs även
Intervju med Tobias Cristiansson i Dismember

/BiblioteKarin

onsdag 12 november 2008

David Szücs, Degradead

Tidigare publicerad på Werock 17/2 2008.

Telefonintervju med David Szücs, februari 2008

Degradead, Klubben StockholmWeRock fick ett snack i telefon med en ganska tankfull ung man som just nu lever mitt uppe i sin dröm. Efter år av hårt arbete har det nu tagit rejäl fart för death metal-bandet Degradead som just gett ut sitt debutalbum, inspelat i In Flames studio och producerat av In Flames-gitarristen Björn Gelotte. David Szücs berättar om plattan och inspelningen, om drömmar och framtidsplaner.

Seger i Spinnrocken fick hjulen att börja snurra
Degradead har spelat tillsammans några år nu. Men det är under senaste året som det verkligen börjat snurra kring bandet.
– Några av oss har spelat tillsammans sedan 2000. Det var jag, trummisen Kenneth och basisten Michel som startade bandet. Sångaren Micke och andre gitarristen Anders kom med oss kring 2003-2004. Men det här senaste året har det hänt väldigt mycket. I början av 2007 vann vi tävlingen Spinnrocken här i Stockholm. Efter det kom vi i kontakt med Janne Lundkvist, vår manager, som har hjälpt oss jättemycket.
– Sedan tidigare känner vi Jesper Strömblad i In Flames. Vi har träffats lite då och då genom gemensamma bekanta, och han har fått höra våra demoskivor. Han frågade om vi ville komma ner till deras studio i Göteborg och spela in där och i somras blev det av. Så i augusti gled vi ner dit och spelade in. Vi hade ännu inget kontrakt då men ville göra en lite större satsning med en hel fullängdare, just för att få upp intresset för bandet.
– Vi fick kontakt med skivbolaget ”Dockyard 1”. Lunkan pratade med dem nere i Tyskland, och de var intresserade av att jobba med oss. Kontrakt skrevs i december och nu är plattan ute i Europa och Sverige. Den släpps också i Storbritannien i mars, och i USA i april. Japan är också under förhandling, och även Sydamerika. Det är riktigt roligt att den släpps överallt. Det är ju det här vi vill hålla på med och det vore ju drömmen att få åka runt i världen och spela...

"Tills döden skiljer oss åt”
Debutplattan ”Til Deth do us Apart” är alltså inspelad i In Flames Studios och producerad av Björn Gelotte. Kan du berätta lite om själva plattan och tillkomsten av den?
– Plattan innehåller sex låtar från våra två senaste demos, från 2005 och 2006. Och sedan skrev vi lite nytt material. Genetic Waste och Take Control, de båda första spåren, är nya. Och Reborn. Titellåten Til Death do us Apart, som är sista spåret, var en liten låt som Anders hade gjort tidigare. När vi fick lite tid över i studion, satte han sig med gitarren och spelade in den. Vi tyckte det var kul att ha någonting annorlunda, mjukare, där i slutet. Lite överraskande efter alla de hårda låtarna. Omslaget till albumet är skapat av en kille i Tyskland. Det föreställer en präst som ser ut som döden och det passar så bra till titeln, ”Til Death do us Apart”.
– Det var verkligen skitkul att få komma ner och spela in i In Flames Studios! Det är en jättefin studio och det var verkligen en dröm. Jag har ju lyssnat på In Flames sen långt tillbaka och killarna är skitsköna, och grymma att jobba ihop med. De satt med oss när vi spelade in och kom med en massa bra förslag, och sedan kom vi fram till gemensamma lösningar.

Jag undrar om de så att säga fick trängas i studion med In Flames, som också spelade in sin platta vid ungefär samma tid.
– De började inspelningen av sitt album strax efter, i mitten av september. Vi började väl jobba vid tolv på dagarna sådär och sen satt vi till två-tre på natten. Men det är en stor studio, så det var riktigt schysst, och så kunde man alltid gå ut på stan i Göteborg och käka lite och ta nån bärs. Studion ligger ganska centralt men ändå lite avsides. Vi hade det verkligen bra där. Vi fick bo hos en roddare till In Flames Det var ju skitschysst. Det var en intensiv period på nästan två veckor då allting spelades in. Vi jobbade från det vi gick upp tills vi gick och la oss. Det var verkligen en upplevelse, det bästa jag varit med om!

Låtskrivandet – alla är med
En del låtar på plattan är några år gamla, men de har alla kommit till efter att ni fem kom med i bandet. Vem skriver låtarna i Degradead?
– Alla i bandet är aktiva i låtskrivandet och själv älskar jag att skriva låtar. Jag brukar komma på gitarriff först och sen sitta och programmera trummor på datorn, för att få en helhetsbild av hur det kan komma att låta. Ibland kommer jag med en helt färdig idé till replokalen. Sångaren, Micke, brukar också göra en del idéer färdiga hemma, och Kenneth och Michel har alltid bra idéer när vi repar och så. Men ibland skriver vi från grunden tillsammans, vi sätter oss i replokalen och säger att ”nu skriver vi en låt bara”. Men visst går det att säga att en viss låt är ”hans” eller ”min”. Som Take Control, den har jag gjort.
– Några av mina förebilder som gitarrist, ja. Jag har alltid gillat Metallicas Kirk Hammet, han är skitbra. Och av de stora gitarrguruerna tycker jag Joe Satriani är fantasisk. Han har väl spelat med olika band också, men framför allt som soloartist.
– Micke står för texterna, det är hans grej. Han har gjort varenda text på skivan. Ibland kanske vi andra kommer med någon idé, som ”testa att sjunga så här”, men textinnehållet det är helt upp till honom. Det är också Micke som sjunger på alla spåren och alla stämmorna på plattan. Han är otroligt duktig både på att growla och att sjunga ren sång. Det är ju mycket stämsång, så live kör vi, Anders och jag, körsången.

Om du skulle välja ut ett par låtar på skivan, inte de där som kommer gå bäst i radion och så, utan de som personligen betyder allra mest för dig.
– Jag vet inte, jag tycker alla låtar är bra… men först och främst Genetic Waste och Take Control, de är nya och fräscha, det är de senaste och känns aktuella. Och Relations To The Humanity, som är hård och aggressiv rakt igenom. Ibland blir man så jävla trött på låtarna också. Ja, aldrig att spela dem, men jag har olika favoriter i olika perioder. Vi har ju spelat de här låtarna rätt länge nu.

Spelningar och nya planer
Nu är albumet ute och nya utmaningar väntar men även tidigare har bandet varit ute och spelat rätt flitigt.
– Vi har nog haft en 40-45 spelningar under åren, framför allt runt om i Stockholmsområdet. Mycket på fritidsgårdar och krogar och liknande. Nu hoppas vi på att få spela med något lite större band. Den tänkta turnén med Dimension Zero blir dock inte av. Det gick ut i pressreleasen redan innan jul, så nu står det överallt, men tyvärr är killarna i Dimension Zero lite upptagna av andra grejer. Daniel (Antonsson, gitarrist. förf. anm.) spelar ju med Soilwork, och Jesper ska ut med In Flames i flera månader nu från april. Så det blir inte under det här året, men i framtiden så…
– Det är ett antal spelningar på gång men inga spikade datum än. Distortion i Stockholm är en klubb som vi ska spela på. Just nu har vi varit helt fokuserade på releasen, men alla datumen kommer upp på Myspace snart.
Ja, vad gör ni nu, när debutskivan just är släppt, sitter ni bara och njuter? Och tänker ni över huvud taget på nästa platta i det här läget?
– Ja, njuter gör man ju verkligen! Det är svårt att förstå nästan, det här har alltid varit en dröm. Vi får ge intervjuer och signera affischer och skivor till tävlingar och skivbutiker.
– Vi tänker faktiskt otroligt mycket på nästa platta. På repen nu håller vi mycket på med låtskrivande och vi har fyra nästan helt klara nya låtar. Vi får väl se lite när nästa inspelning kommer att äga rum. Slutet av det här året eller början av nästa har vi pratat om, men jag kan inte säga något ännu.

”Vi var så små då”
Vi går tillbaka lite, till när gruppen började spela. Då hette bandet inte Degradead?
– Vi hette Septima ända fram till i somras. Anledningen att vi bytte namn var att vi inte kunde få rättigheterna till det gamla. Det var nämligen ett företag, inom musikbranschen faktiskt, som hade tagit det här namnet i februari 2007. Du förstår att vi ville ju ha rättigheterna till vårt eget namn. Så vi bytte till Degradead.
– När vi började spela var vi så små, vi var bara fjorton bast då. Vi har väl alltid spelat death metal… Ja, i början, när vi bara jammade sådär, var det ju knappast någon bestämd genre, kanske lite mer punkigt liksom. Men när vi gjorde våra första spelningar med den här sättningen, då blev det bara melodisk death metal. Vi har aldrig pratat om att nu ska vi spela såhär, utan det är så det har blivit.

Om du nu får drömma, hur ser det ut om säg fem år? Vad gör, och vad är, Degradead då?
– Ja, då har vi precis släppt ett nytt "Black Album"! Nä, men man vet aldrig vad som händer, jag är glad över det vi gör nu. Jag har alltid drömt om att få släppa en skiva. Så den drömmen är uppfylld. Men sen vidare… Man kan önska att vara iväg och spela överallt i hela världen. Det vore en dröm att kunna försörja sig på det här och lägga hela sin tid på musiken, nu måste man ju jobba också.
– Det är så mycket som hänt redan nu. Det känns som vi har kämpat i sju år men aldrig fått så här mycket tillbaka. Det känns otroligt bra nu. Som demoband är det ju rätt tufft bara att få spelningar och sådär. Det har gått så fort nu, så man hänger nästan inte med själv. Vi skrev på kontraktet i december och i januari var plattan ute i butiken.
– Vi har alltid repat mycket, det har varit vår fritid. Nu kommer det till mycket annat också, som lite mera har varit drömmen. Att få så mycket bra respons, höra att folk tycker om skivan, det är jättekul. Och att kunna ge bort en signerad affisch och någon blir riktigt glad för den!

Samarbetet med In Flames – ”en jävla tur”
Jag har avstått från att fråga alltför mycket om In Flames, men är det så att frågorna från dem som inte vet så mycket om Degradead gärna vrids över väldigt mycket på samarbetet med IF - och känns det nån gång jobbigt?
– In Flames är ju ett stort band, det är klart att folk frågar. Det är helt okey, det känns lite bra. Degradead är ju ett namn som många aldrig har hört, men nämns In Flames i en intervju så ”Jahaa!?”. Vi får mer uppmärksamhet, det är en stor hjälp och vi får mycket gratis av det. Nu har vi fått så mycket respons och fått göra så många intervjuer även med större tidningar och så. Det har hjälpt oss rejält faktiskt, det blir ju lite mer intresse med ett stort namn. Som nykomlingar är väl det här det bästa som kan hända en. För det tar ett tag att göra sig ett eget namn. Man måste säkert släppa kanske tre skivor innan folk kommer ihåg en. Det är nog våran chans att vi fått den här pushen – eller, en jävla tur rent ut sagt!

Tur, ja, men de har gjort en hel del själva också, Degradead. En riktigt skön debutplatta till att börja med! WeRocks recension av plattan hittar du här. Jag tackar David för samtalet och önskar honom och bandet allt gott i framtiden!

/ BiblioteKarin

Enslavement of Beauty - Mere Contemplations

Tidigare publicerad på Werock 5 februari 2008.

Lustfylld lyrik till tonsatt filosofi
"Bästa albumet 2007", enligt denna skribent, och det måste naturligtvis också ha en recension på Werock.

Enslavement of Beautys senaste album får sägas vara 2007 års kanske allra vackraste metalkomposition. "Mere Contemplations" är ren poesi för metalskallar. Tonsatt filosofi. Kompositionerna är vackra och följer flödet av högtidlig språklig lust – med avbrott för ett och annat ”fucker” och ”sucker”, så det poetiska anslaget inte blir helt ohanterligt... Den vackert melodiska musiken med inslag av både tangenter och stråkar, blir slående starkt i kombination med Myrholts black metal-mässigt såriga sång.

Av de genomgående sköna låtarna ska några särskilt nämnas. Impressions är strålande vacker naturlyrik som smärtsamt fyller bröstkorgen och forcerar dig att ta ett extra djupt andetag. Exit There; and Disappear vrider vemodigt om en kniv i ditt inre, medan An Affinity for Exuberance är den mest catchy och, om man får vara så hädisk, mest trallvänliga låten på plattan. I tidigare kompositioner har låtskrivaren lånat texter och fragment både av Shakespeare och Edgar Allan Poe och här, i spåret X and Moments har Myrholt tagit hela texten från 1800tals-poeten Emily Dickinsons "X, The Library" och därtill fogat sin egen kommentar i en sista strof. I Dickinsons text figurerar i sin tur diktare och filosofer från antikens dagar, och det hela ger en märklig känsla, med dessa tidsdjup skapade i lager på lager.

Norska duon Myrholt och Tunheim har gjort storslagen musik under namnet Enslavement of Beauty tidigare. Redan 1999 kom "Traces O' Red" och "Megalomania! utgavs 2001. Här i Sverige är kanske Dainty Delusive Doll från "Megalomania den mest kända av bandets låtar. Under våren 2008 kan vi förvänta oss en EP från bandet och senare under året kommer en ny fullängdsplatta att se fram emot.

Mäktig, märkvärd och upplyftande metal rymmer "Mere Contemplations". Den sparsmakade designen på albumkonvolutet bidrar till den sobra känslan. Om du inte har lyssnat på plattan eller bandet tidigare, gör dig själv en tjänst och upplev delikat norsk metal utan kompromisser!

/BiblioteKarin

Degradead - "Til Death Do Us Apart"

Tidigare publicerad på Werock 5 februari 2008.

Stark Stockholmsdebut med genuin Göteborgsprägel
Du älskar In Flames? Du kan aldrig få nog av välgjord, välljudande melodisk death? Du vill ha en platta med tiotalet jämngoda spår där du inte behöver välja bort något som mindre bra, och som inleds med en rivstart och avslutas med en ljuvlig ”vaggsång”? – Jag har den plattan åt dig här! Den gavs ut 25 januari, heter "Til Death Do Us Apart" och bandet bakom den heter Degradead.

Efter att enligt egen utsago blivit ”upptäckta” av Jesper Strömblad från In Flames, spelades debutalbumet in i IF-studion i Göteborg i höstas. Så sent som i december skrevs kontrakt med Dockyard 1 och sedan slutet av januari finns plattan ute.

Under In Flames vingar har Stockholmsbandet Degradead skapat en grymt helgjuten platta. Producent för "Til Death Do Us Apart" är Björn Gelotte och medproducenter är Jesper Strömblad och Daniel Svensson. Gediget låtmaterial får här den allra bästa musikaliska behandling. Låtar som inledande Genetic Waste och följande Take Control skulle inte skämmas för sig på göteborgarnas eget kommande album. I sången nyttjas fullt ut mixen i det sköna spelet mellan growlad och ren sång. Sonic Sydicate ligger närmast att jämföra med på svensk mark.

Mest lättillgängliga spåren är Take Control och Pass Away. Snygga och lättnynnade. De bästa låtarna är dock The Fallen med sitt sköna basintro och sin råraspiga sång samt den lätt aviga Resemblace Of The Past. Att avsluta plattan med en ”vaggsång” med känsligt stilla gitarrspel känns både som en trygghetsförklaring och ett halvt löfte om kommande än mer vågade musikaliska äventyr i framtiden.

En mycket, mycket snygg debut med andra ord. Välproducerad, välkomponerad och välgjord på alla sätt. Bara att glädjas med och åt denna ”framtidens metal”, enligt Strömblads uttalade åsikt. Take Control, ja. Full kontroll är vad man har här, och i nästa steg ser jag fram emot hur bandet även vågar släppa på den totala kontrollen och därmed visa sig ha ytterligare mer att ge.

/BiblioteKarin

lördag 21 juni 2008

Necromatia - "The sound of Lucifer storming Heaven"

Tidigare publicerad på Werock 9 januari 2008.

Redan de gamla grekerna...
Redan under tidigt nittiotal skapade grekerna i Necromatia, Septic Flesh och Rotting Christ uppmärksammad black metal. Necromatia bildades 1989 och nu har fjärde albumet "The sound of Lucifer storming Heaven" getts ut, dryga sju år efter deras senaste platta. Musiken är tung och mörk, texterna oändligt svarta.

Detta är bra. Riktigt bra. Lika gott att slå fast det på en gång innan jag trasslar in mig i mindre väsentliga ting.
Necromantia består av de två musikerna The Magus (George Zaharopoulos), sång och bas, samt Baron Blood (Makis) på 8-strängad bas. Dessa båda herrar handhar också synthesizers vid behov– så även på detta album. Inga gitarrer. På "The sound of Lucifer..." finner vi också inlånade Fotis Benardo från Septic Flesh på trummor. Det är dock de två basisternas insatser som är grunden och bottnen i den musikaliska upplevelsen. Och - som sig bör - det blir tungt, svart och mäktigt. I låtar som malande Knights of the Black and White Eagle och Hellseher sprider sig musikens mörker som tyngande bly i ådrorna.

Sången - alltid viktig för mig - ligger oftast i ett hetsigt spänt röstläge, growl åt det kvävt desperata hållet. Sällan finns något viloläge. Någon gång förekommer ren sång t ex i Order Of The Black Sphinx. Lyriken är satt i första rummet och enligt låtskrivaren, The Magus, är det sångtexterna som är utgångspunkten för hela konceptet. Dessa har sedan iklätts lämplig musikalisk form. Grundtemat är, som titeln anger, kampen mellan den fallna ängeln och hans horder gentemot himlens härskaror. Ont mot gott? Nej, snarare ont mot ont, i Necromantias tappning.

Necromantia nyttjar sig av klassiska inslag i musiken, men också i texternas anslag och teman. Les Litanies De Satan Act II är exempelvis i grunden en text av 1800-talsförfattaren Joris-Karl Huysmans, som modifierats av The Magus. Första akten av denna bön till Satan återfinns på bandets debutalbum "Crossing the Fiery Path", då efter ett poem av likaledes franske diktaren Baudelaire.

Finns det alls något att klaga över på Necromantias album? Jo, jag har lite svårt med vissa överdrivet teatrala drag som "vansinnesskrattet" i avslutningen av Architecture Of Exquisite Madness, då jag snarast känner mig förflyttad till Spökhuset på tivoli. Det bryter stämningen. Likaså är det onödigt mycket vapengnissel emellanåt, såsom i det instrumentala introt, titelspåret The sound of Lucifer storming Heaven som inleder hela plattan.

Några särskilda favoriter då? Nja, egentligen inte, detta är ett album som bör genomlyssnas som helhet. Men visst finns det extra mörkt glimmande stunder såsom introt till The Invisible Empire och bas-partiet i Knights Of The Black And White Eagle som kan göra en alldeles matt och tillfreds.

/BiblioteKarin

fredag 6 juni 2008

Darksun - "The Dark Side"

Tidigare publicerad på Werock 3 december 2007.

DarksunDarksun - The Dark Side
Spanska Darksun - som egentligen är halva bandet Nörthwind, släpper sitt tredje album - som egentligen är deras andra album. Fast på engelska. Låter det lite rörigt? Inte så farligt. Bandet bildades 2002 efter att Nörthwind splittrats vilket resulterade i de båda banden Darksun och Vedaval. Darksuns debutalbum, "El Legado", gavs ut 2004, och 2006 kom plattan "El Lado Oscuro". Föreliggande album, "The Dark Side", är en översättning till engelska och nyinspelning av "El Lado Oscuro".

Plattan börjar med en mässande uppläsning, följt av ett pampigt instrumentalt intro. Därpå följer en rad spår med mycket bra musik. Men, och det är ett stort men, så fort sångaren, Dani González Suárez, öppnar munnen faller det hela. Tyvärr. Det låter inte bra. Dessutom ger engelskan ett taffligt intryck, rimmen faller platt. Mycket ”...forever, now or never...” och ”..for another, my blood brother”.

Jag blir alltså som besviken en bit in i varenda låt. Det börjar så bra, men så kommer sången och då fallerar det igen. Om detta är power metal så är det i alla fall inte mycket till ”power” i González Suárez röst. Bäst klarar sig således de låtar som bygger mycket kring körer och instrumenten, bland annat storslagna orgel-, blås- och stråkinslag som i Elegy-Part 1-Confrontation. Del 2 av elegin ska bäras av sångarens röst, och då går det som det går – igen. Medan Part 3 klarar sig bättre med sina köravsnitt. I Prisoners of fate vågar sig sångaren på att pröva lite andra röstlägen vilket genast gör det hela mer intressant, och Echos of the Past håller nästan ända fram... ”Värst” blir det i det avslutande korta stycket Legend, med piano och sång som bärande element. Det enda försonande med den är att det snart tar slut… Nej, jag vill inte orda mer om detta.

Således, "The Dark side" av Darksun är en platta som kanske vore bättre ogjord. Kanske gör sångaren mer rättvisa åt den spanska versionen? Bra låtmaterial och kompetenta musiker dras ner av tyvärr, tyvärr, ibland rent usel sånginsats. Ändock gör sångaren en del bra saker och tillsammans med den bitvis riktigt sköna musiken ska de i alla fall ha betyg 5/10.

/BiblioteKarin

lördag 17 maj 2008

Niclas Engelin - Engel

Tidigare publicerad på Werock december 2007.

Telefonintervju med Niclas Engelin, november 2007

Engel (promobild)Engel har ett fullspäckat program under sin pågående Europaturné men Werock fick möjlighet att ringa upp en eftermiddag och prata med gitarristen Niclas Engelin innan kvällens spelning. Dagen innan har de varit i London och spelat och nu är de nere på kontinenten.

- Ja, säger Niclas, vi spelar i Eindhoven, Holland ikväll. ”Effenaar” heter detta stället, riktigt fint här. Vi går på om en och en halv, två timmar. Jo, det är spelningar i princip varenda kväll. Det är som det ska vara, tycker jag, det är ingen idé att ha spelfria dagar när vi ändå är ute.

Bandet har precis släppt sitt första album, "Absolute Design", och jag ställer den kanske banala frågan om de är nöjda med sitt verk.
- Jag får nog säga att det här är en jättebra debutplatta att bygga vidare på. Vi är här ute i Europa och bygger hela tiden. Vi måste visa oss, vi är ett nytt band, och relativt okända musiker. Nej, okey då, kanske inte så helt okända, men som band är vi ju nya. Just nu är det bra snurr kring bandet och de flesta metalhuvudena här nere i Europa vet la vilka vi är nu.

Jag tycker nog att det bästa är att vi hamnat på rätt skivbolag (SPV/Steamhammer). Att de som driver skivbolaget tror på bandet. Det är väldigt ofta att skivbolag signar band och sen bara släpper det liksom. Vi fick flera förslag på kontrakt redan tidigt men man ska nog inte vara för snabb att skriva kontrakt det första man gör som band. Nu har vi hamnat rätt, ja. Det kan man lugnt säga, vi och bolaget delar mycket samma mål och inriktning…

Albumet är producerat av Anders Fridén. Hur viktigt är valet av producent för hur plattan blir, för slutresultatet?
- Jo, viktigt. Det måste vara någon som förstår vad bandet vill. Anders var med oss redan tidigt i processen så han visste precis vad vi var ute efter. Han och Daniel Bergstrand, de förstod vad bandet ville. Nej, med en annan producent hade det inte blivit samma platta.

Det är bara några veckor sedan debutalbumet släpptes. Kanske funderar man över huvud taget inte i banor av ett nästa album i just det här läget...
- Jodå, det finns något tiotal låtar till nästa platta och vi har börjat fundera på producent och så. Det måste som sagt vara någon som känner och förstår vad vi vill göra, men det är inget klart där ännu.

Vi backar lite i tiden, bandet har funnits sedan 2004, och jag undrar hur mycket de varit ute och spelat tidigare, innan plattan gjordes? Jo, visst har de spelat en hel del tidigare men de har valt sina gig med omsorg, säger Niclas.
- Jag menar, vi körde en turné med Arch Enemy och Trivium i Skandinavien (2005), det var ju faktiskt jättbra. Och sen har vi kört Metaltown (2006) och sen har vi vart lite här och var och spelat och det har byggt upp hela grejen. Sen vann vi tävlingen om bästa osignade band i tidningen Rock Hard, när läsarna fick rösta. Då åkte vi till Tyskland och spelade på Rock Hard Festival (2006) och det gav en liten buzz... Sen vann vi Metal Hammer UK, deras röstning och då fick vi ju spela där (också 2006). Så det har byggts upp hela tiden.

Bandnamnet, Engel, har ju en given koppling till Niclas Engelin själv.
- Det är mitt ”nickname” som man säger, jag spelade mycket fotboll när jag var mindre. Engelin blev Engel. Sen följde det liksom med. Och när det skulle väljas bandnamn sa de andra att ”vadå, det är ju självklart!” Och jag fattade faktiskt inte först, men de menade att namnet Engel var självklart. Så det blev så.

Gruppen består av ett gäng ganska rutinerade musiker, med erfarenheter från bland annat band som In Flames, Headplate och Lord Belial, och jag undrade om det är fem starka viljor som ska strida och samsas i bandet, eller om det är ett lätt samarbete dem emellan?
- Menar du i låtskapandet då? Ja, det är jag som skriver alla låtarna till bandet. Jag kommer med de färdiga låtarna och de andra accepterar dem för det mesta. Jo, sen blir det naturligtvis en process där alla är med innan slutresultatet.

Hur är det med sångerna då, undrar jag, låttexterna.
- Nej, det är sångaren som gör de flesta texterna. Det måste ju vara texter som fungerar bra för honom att sjunga. Jag gör en del sångmelodier ibland, men texterna gör Mangan, och ibland trummisen, Mojjo. Visst händer det att det blir en del diskussioner om texterna, som ”Hur menar du där?” osv. Även de andra i bandet måste känna att de kan stå bakom texterna.

Själv tycker jag att Engel visserligen har mycket gemensamt med annan göteborgsmetal men att de samtidigt har något alldeles eget och ganska annorlunda i sin musik.
- Kul att du säger det! Visst är det metal i grunden, men det finns också lite pop i det hela. En lättfångad refräng, en hook. Vi vill att många ska kunna gilla vår musik. Inte bara en liten smal grupp. Det ska vara musik som många kan lyssna på. Sen finns det lite av industri i det hela också. Som ett stråk i underkanten… Fast, basen är ju metal hela tiden föståss.

Under hösten har bandet turnerat minst sagt flitigt. Med Dimmu Borgir och Amon Amarth spelade man sig igenom Europa och Skandinavien under oktober och början av november. Själv tyckte jag att spelningen 4 november, samma dag som skivsläppet, på Arenan i Stockholm var lysande, men Niclas rankar ändå inte den som en av de bättre på den turnén.
- Mottagandet har varit jättebra i Europa hela tiden. Våran platta, Absolute Design, kom ju ut under sista dagarna av turnén, innan dess hade vi bara några av låtarna ute på MySpace, men på de sista spelningarna hade vi då hela skivan med oss. Sen hade vi en veckas uppehåll innan turnén med Atreyu och Still Remains.

Och denna gång går turerna till Storbritannien och Nordeuropa. Vad blir det för skillnader mellan dessa båda turnéer, med de olika banden?
- På den förra var Engel ett bra komplement och kanske en sorts länk mellan Amon Amarths viking metal och Dimmu Borgirs black metal. Nu, med de amerikanska banden spelar vi mer liknande musik, fast de båda andra kanske drar lite åt emo-hållet medan Engel är mer metal.

Den pågående turnén avslutas 2 december och jag undrar om bandet tar jullov då efter en hektisk höst. Men inte.
- Vi ska till London på ”Get in the Ring”, fyra band som spelar och tävlar i en boxningsring(!). Det blir den 11 december. De andra banden är de brittiska Evil och Viking Skull, och norska Goat the Head. Sedan röstar Metal Hammers läsare på det bästa av banden.

Naturligtvis måste jag också fråga om framtidsplanerna, vad som händer nästa år. Kommer vi få chans att se Engel i Sverige snart igen?
- Efter nyår blir det en USA-lansering med släpp av albumet och troligen en del spelningar. Det är inte klart ännu och det ska planeras väl när vi genomför det. Ja, och så kanske det blir några spelningar i Sverige. Det skulle vara fint att göra en turné på kanske 1-2 veckor genom Sverige. I lite mindre städer också då, ja. En första video till någon av låtarna på Absolute Design ska vi göra också. Vilken är inte bestämt, kanske blir det Casket Closing.

Det finns ju redan en video ute, påpekar jag, med Calling Out, för övrigt min favoritlåt från albumet.
- Ja. Jo, den är ju inspelad i vår replokal. Så, den gillar du?

Jo, den gillar jag. Mycket. Och jag tackar Niclas Engelin för att han tagit sig tid för detta samtal med Werock och önskar honom och bandet all lycka till och fortsatta framgångar framöver!

BiblioteKarin

söndag 11 maj 2008

Dimmu Borgir - Arenan

Tidigare publicerad på Bandit Rock november 2007.

Dimmu Borgir på Arenan, Fryshuset 4/11 2007

Dimmu Borgir, med göteborgarna Engel som förband var en oemotståndlig kombination att se fram emot i söndagens mässa på Fryshuset.

Göteborgsbandet Engel har just kommit ut med sin debutplatta, "Absolute Design", men bandets medlemmar är alla rutinerade rävar som tidigare spelat i bland annat Passenger, Evergrey och Lord Belial. Albumet är ett lysande exempel på ett levande och vitalt nyskapande i traditionen av melodisk göteborgsmetal. Och live visar sig bandet vara än vassare. Uniformt i heltäckande korpsvart och blåsvarta hårmanar, utom den hårlöse trummisen Mojjo då, tar Engel Arenan i besittning på ett självklart sätt. Som ganska sent annonserat förband är det inte ens alla i publikhavet som vet vilka de har framför sig, men det dröjer bara halva första låten innan bandet har hela havet med sig. Sju låtar från albumet hinner Engel med däribland topplåtar som Propaganda, Scyth, förstasingeln In Splendour och den kanske allra bästa, Calling Out som också finns ute med video. Ruskigt bra röj rakt igenom.

Det roligaste med Amon Amarth, det andra förbandet, var sångaren Johan Heggs utstuderade variant på headbanging där det röda håret for åt ena hållet och det lika röda skägget åt det andra i ett lustigt sväng. Ni som sett dem vet helt säkert vad jag menar. Jag har inte lyssnat på bandet i nämnvärd utsträckning tidigare, och blev inte jättesugen på att göra det nu heller. Deras vikingarock är tydligen inte min grej.

Dimmu Borgirs svarta söndagsmässa inleds med brinnande fyrfat, ondskefulla präster och bombastiska toner. Det sex man starka bandet bjuder upp till teatralisk show i den gotiska skräck-katedral som scenbygget för oss in i. Med den onde själv i fonden, i samma skepnad som på senaste plattan "In Sorte Diaboli" (att välja Satan), bjuds vi på ett antal låtar från detta album men också blandad konfekt från bandets mer än ett decennium djupa låtkatalog.

Sångaren Shagrath leder sin samspelta och stridsvana styrka i en intensiv och tät sejour. Att någon av de ordinarie medlemmarna saknas denna kväll rubbar inte intrycket. Den som kanske imponerar mest är keyboardisten Mustis, som finns i bakgrunden hela tiden men vid just de rätta tillfällena stiger fram i rampljuset, och tillför en djupare dimension till den emellanåt rätt råa ljudbilden.

Det hela blev en kväll bland änglar och djävlar där Dimmu Borgir visserligen visade att gammal är äldst, men där också de erfarna nykomlingarna i Engel utmanade i skicklighet och spelglädje.

BiblioteKarin

torsdag 1 maj 2008

Dia Psalma

En kortare version av texten är tidigare publicerad på Kims blogg november 2007.

Dia Psalma på Nalen 16/11 2007

Dia Psalma, Nalen, 2007Nalen – det ger associationer till jazz, storband och sofistikerade danstillställningar. Numera inhyses dock emellanåt även death metal som Dark Tranquillity, och punk, nu senast i Dia Psalmas skepnad, i de gamla lokalerna.

Efter tio års uppehåll började Dia Psalma förra året uppträda igen på festivaler och andra spelningar med sina gamla nittitalslåtar. Och mottogs med värme överallt. Senast vi såg bandet var på Bandit-båten för ett år sedan, i en i alla bemärkelser nära och tight spelning. Nu har nya plattan, "Djupa Skogen", kommit ut och med den i ryggen är bandet ute på en mer omfattande turné riket runt. Utanför Nalen väntar en mycket blandad publik av punkare, äldre fans och en hel del mycket unga, nytillkomna beundrare. Väl inkommen funderar jag på hur Dia Psalmas råa punk ska göra sig här, i denna pelarsal med guldinramade speglar längs väggarna.

Publiken är minst sagt på, och startar ivrigt allsången redan med pausmusiken efter förbandet Torpedo. Till In Flames och Alice Coopers låtar sjungs det glatt över hela salongen. När bandet kommer upp på scen är publiken också genast med på noterna och deltar i refrängen till Blod, Här & nu, Som man är och Norrsken. Låtar som har tett sig bra på nya albumet blir i liveversion helt lysande. Publiken har tagit till sig det nya, men ändå, när det äldre materialet som Mördarvals, Hundra kilo kärlek, Vi svartnar och Kalla sinnen står på tur jublas det ohejdat bland både äldre och yngre. Och när det är dags för Emelie, Hon får..., Balladen om lilla Elsa och Ack, högaste himmel skulle Ulke nästan kunna abdikera som sångare och ägna sig helt åt gitarrspelet, publiken själv sköter sjungandet alldeles förträffligt.

Dia Psalma har två mycket bra sångare - utöver sin publik, då - Ulkes särpräglade sånginsats kompletteras med, och ges mer nerv av basisten Ztikkans djupare och trasigare röst. Musikaliskt är spelningen hur vass som helst, känslan och spelglädjen på scen är inte att ta miste på. Den gyllene interiören bara bleknar i jämförelse när bandet öser på med all sin energi. Detta är guld!

En frikostig kväll med en spellista som tillfredställer varje nostalgiskt önskemål och ändå känns fräsch och blickar framåt. Snart kommer "Djupa Skogen"-låtarna vara lika inarbetade i repertoaren och i publikens sinnen som Dia Psalmas tidigare låtskatt. Och enligt en tidigare Banditintervjun med trummisen Stipen var nittitalets Dia Psalma bara en förövning… Det är nu det hela börjar på allvar. Missa det inte!

Kim

fredag 25 april 2008

Engel - "Absolute Design"

Tidigare publicerad på Werock 1 november 2007.

Gedigen debut sprungen ur Göteborgsmyllan
Fyrtiosju minuter skön svensk metal, tung men lättlyssnad musik, bara att följa med och njuta. Engels debutalbum "Absolute Design" är ett gott verk, och med en del verkligt spännande musikaliska vändningar.

"…for the majority of Swedish extreme metal musicians membership of the scen is more salient than membership of one particular band. The Swedish scen is superficially constantly in flux but its membership remains stable and enduring." På ytan i ständig förändring men i grunden stabil, så beskrivs den svenska metal-scenen i boken "Extreme Metal" (Keith Harris, 2007). Det är svårt att tänka sig en bättre illustration till detta än gruppen Engel som nu kommer med sitt debutalbum, "Absolute Design". Gitarristen Niclas Engelin har spelat med In Flames och varit medlem i Passenger tillsammans med Anders Fridén, som är producent för albumet samman med Daniel Bergstrand. Michael Håkansson har lirat bas i Evergrey men också i All Ends, vars båda grundare Gelotte och Strömblad spelar med nämnde Fridén i In Flames. Och så vidare. Övriga musiker är inte heller några nybörjare. Marcus Sunesson har tidigare varit gitarrist i banden The Crown och The Haunted. Sångaren Magnus Klavborn kunde man tidigare hitta i Headplate, och trummisen Daniel "Mojjo" Moilanen i The Project Hate, och tidigare Lord Belial.

Denna västkustska korsbefruktning har i föreliggande album resulterat i något nytt och delvis ganska eget. Magnus Klavborn har ett brett och varierat röstregister, och bjuder på allt från skönaste skönsång till grövsta growl. Det är mycket melodi, backat av skickligt gitarrspel och snabba trummor. Inledningens In Splendour lägger grunden med sitt tunga malande och med emellanåt ganska udda tongångar. Tempot är betydande i låtar som Propaganda och Casket Closing, medan spåren Descend och Next Closed Door är av det, relativt sett, lugnare slaget, den senare med vackra stämmor i inledningen. Favoritspåret Calling Out är kanske plattans rivigaste låt och finns också ute med en skön video.

Det här är alltså riktigt bra. Visst är det lockande att genast jämföra Engel med In Flames och annan göteborgsmetal, men det finns också anledning att låta bli, "Absolute Design" står stadigt på egna ben och albumet innebär helt enkelt en säker debut av ett mycket kompetent band. Betyget blir 7 av 10.

BiblioteKarin

torsdag 24 april 2008

Kragens - "Infight"

Tidigare publicerad på Werock 1 november 2007.

Lätt seger för Kragens i närkamp
Det är alltid lite extra roligt med musik från icke anglosaxiskt område. Det finns ju bra både t ex japansk, finsk och föralldel svensk metal, och här står vi nu inför fransk sådan. Att sedan ”alla” band sjunger på engelska – Rammstein undantaget – tycks idag nästan ofrånkomligt.

Nice-baserade Kragens bildades 2000 som ett lokalt coverband, men började snart göra eget material. Debutalbumet "Dying in a Desert" kom 2004 och året därpå "Seeds of Pain". Årets skiva, "Infight", är liksom den föregående producerad av Tue Madsen.

Öppningsspåret, Deaf and Blind, och därmed hela plattan inleds mjukt med piano och stråkar för att snart övergå i tunga gitarrer och snabba rytmer. All mjukhet lyser sedan med sin frånvaro. Gitarrerna får genomgående mycket utrymme på plattans totalt nio spår. "Trummaskinen" Olivier Gavelle jobbar emellanåt så effektivt att hans instrument momentant skapar en ljudmatta som riskerar att helt förlora sina distinkta ljud, t ex i Tyranny of God, kanske plattans bästa låt.

Kragens står stadigt med fötterna i den melodiska metal-traditionen men med en, som det verkar, outsinlig vilja till spänningsskapande variation. För mig (som egentligen är allergisk mot all genre-bestämning) smakar detta ömsom death, ömsom thrash och power, och ibland hör man Bruce Dickinson – jo, jag svär! – spöka i sångarens röst, t ex på den lugnare The falling man och avslutningsspåret Metalize. Renaud Espeche bidrar också till intressanta spänningar när Dickinson-rösten varieras med desperat raspig sång och djupaste growl. Allt på ett fat, och det blir definitivt aldrig tråkigt.

Bandnamnet, som har gett mig visst huvudbry, visar sig komma från Jack Vances science fiction-roman "The Blue World", där bläckfiskliknande monster med benämningen "Kragens" sätter mänskligheten under slaveri. Fritt fram för egna tolkningar.

Tillhör du dem som lyssnat på och gillat Kragens förut lär du inte bli besviken på detta album. Och för dem som ännu inte bekantat sig med fransmännen ifråga finns nu all anledning att ge sig in i närkamp med deras musik. Betyg 8 delar jag utan att tveka ut till "Infight".

BiblioteKarin

söndag 20 april 2008

Apocalyptica - Klubben

Tidigare publicerad på Werock 23 oktober 2007.

Apocalyptica på Klubben, Fryshuset 19/10 2007

Foto: Sara
Furiös finsk metal
Fyra helgalna finska el-cellister och en (minst!) lika galen trummis spelar Metallica, Edvard Grieg och egen furiös metal så att Klubben nästan lyfter. Denna konsert inleds med ”kolliderande världar” och avslutas i
Apocalypticas eget väl organiserade kaos, med en publik i extas och svettig gruppkram på scenen.

Vi kommer till Klubben lite före utsatt insläppstid (tur med kommunikationerna) men ändå är förbandet
All Ends redan i full gång, och lokalen är i stort sett fylld. Göteborgsbandet har ännu inte gett ut sitt debutalbum, däremot EPn "Wasted Life", men har ändå rätt höga förväntningar på sig. Med In Flames-gitarristerna Jesper Strömblad och Björn Gelotte som initierande krafter och huvudsakliga låtskrivare för bandet, har uppmärksamheten fått en skjuts från början. Att en av de två sångerskorna i All Ends är lillasyster Emma Gelotte har också nämnts. Mina förväntningar kommer dock något på skam. Alltså, det här är helt okey "bruksrock", inget egentligt att kritisera, men det ger inget speciellt lyft heller.

Apocalyptica inleder med öppnings- och titelspåret från nya plattan, Worlds Collide. Från första stund arbetar Mikko Sirén frenetiskt bakom trummorna och cellisternas inledande intensiva spel får dem att svettas ymnigt redan efter halva första stycket. Varpå de fem musikerna fortsätter att vrida upp trycket, tempot och intensiteten varv efter varv, i dryga nittio minuter. Publiken blir alltmer galen och spärrarna ryker en efter en. Det headbangas, skriks, handklappas och röjs närmast i extas.

Konserten har, av oredovisad anledning, flyttats ner från den större av Fryshusets scener, Arenan, till lilla Klubben. Det gör att lokalen är tätt packad men också att vi har väldigt nära till scenen och musikerna. Intimiteten blir stor, man ser varje skiftning i musikernas ansikten och varje detalj i deras spel, hur cellisterna lekfullt hanterar sina instrument, helt respektlöst som det ser ut, cellorna flyger över huvudet på dem ibland. Samtidig lätthet och tyngd. Upplevelsen blir emellanåt rätt omtumlande.

Bandet har ett brett låtmaterial med sig. Mycket från nya plattan, inte minst de spår som på skivan har sång av Cory Taylor, Cristina Scabbia och Till Lindemann. ”Men nu får min cello vara Till” säger Perttu Kivilaakso och, tro det eller ej, inte för en sekund saknar jag en sångare i den här konserten. Även många av de ursprungligt instrumentala låtarna finns med, däribland favoriten Last Hope där bandets ordinarie trummis Mikko Sirén gör en heroisk insats fullt jämförbar med den Slayers Dave Lombardo utför på skivan. En lekfull version av Edvard Griegs I bergakungens sal utgör ett lite udda inslag och från det självbetitlade femte albumet plockar de fram den ljuva Bittersweet samt Life Burns. Av sina mångtaliga Metallica-covers bjuder Apocalyptica ikväll på Seek & Destroy, Enter Sandman och, som inledande extranummer, en oemotståndlig Nothing else Matters. Vid det laget är publiken beredd att göra allt för bandet. När vi så småningom fått in dem för extranummer en andra gång avrundas det hela med Rammstein-covern Seemann. Jag vet inte om jag sett några andra hårdrocksmusiker avsluta med att, efter att ha bugat mot publiken, ge varandra stora kramen på scenen. Mycket hjärta visar de.

Jag var, av olika orsaker, lite sparsam med betyget i min recension av nya plattan (7/10), men skulle jag betygsätta denna konsert kan det inte bli annat än det allra högsta omdöme. Det finns helt enkelt inget mer att önska av ett band och av en publik och av en kväll av allra bästa metalsnitt. Om du får chans att vara med om det här, att en gång få uppleva Apocalyptica live, vad du än gör – missa den inte!

BiblioteKarin

fredag 18 april 2008

Behemoth - Klubben

Tidigare publicerad på Bandit Rock oktober 2007.

Behemoth på Klubben, Fryshuset 10/10 2007

Lilla Klubben fylls med stor metal när det polska "blackened death metal"-bandet Behemoth gästar. Med åtminstone ett helt självlysande förband blir hela anrättningen en kompakt och storartad konsert- och musikupplevelse.

Kvällen visar upp en provkarta på hur fullständigt olikartat skilda band inom den gemensamma ramen death metal ändå kan framstå. Belgiska Aborted bjuder på brutal musik med mycket muskler, men jag saknar hjärta i deras framförande. Ganska svalt, för att inte säga kyligt. I gengälld är kanadensiska Kataklysm hjärta och känsla rakt igenom, hela skalan av glädje, värme, smärta och vrede finns i deras musik. De inleder med Cold is my Vengeance, som är sångaren Maurizio Iaconos sköna bidrag på Nuclear Blasts jubileumsplatta, och sedan radar de upp en fantastisk samling låtar. En fullkomlig urladdning av ett band som jag för min del bara hört något enstaka stycke av tidigare. Det får bli ändring på det nu.

Huvudakten Behemoth är visserligen också mycket, mycket känsla, men känsla helt under kontroll, med en intellektuell, ytterst medveten touch. I Adam "Nergal" Darskis sedan mer än femton år pågående livsprojekt, lämnas inget åt slumpen.

Behemoth kommer till oss med hela paketet från den världsomspännande Apostasy-turnén, eller snarare så mycket scengodis som får plats på Klubbens begränsade yta. Efter att bland annat ha deltagit i Ozzfest och spelat på arenor flera gånger större än denna, sparar de ändå inte på krutet utan ger oss allt vad lokalen tillåter dem. Visst är det ibland härligt att se favoritbanden på en stor scen, men den här närmast intima atmosfären är för mig helt oemotståndlig. Att se hur svetten får det detaljerade sminket att smälta mot slutet av kvällen (är det verkligen inte vattenfast?), känna hettan när en eldslukande Inferno sprutar helveteseld över scenen och bli nerstänkt av Orions skvättande ”blod”. En upplevelse med alla sinnen. Ja, luktsinnet kommer inte heller undan, men det är helt okey med en stigande svettdoft samman med eld och blod :).

Från Apostasy-plattan får vi bland annat höra introt Rome 64 c.e., Prometherion och Arcana Hereticae. Förra albumet, Demigod, representeras av Sculpting the Throne ov Seth, Conquer All och Slaves Shall Serve. Dessutom bjuds bland annat höjdaren Christians to the Lions från 2000 års platta "Thelema.6". Nergal är hela tiden ytterst närvarande och Behemoths självklara mittpunkt, men runt honom finns hans musiker, var och en med stor musikalisk integritet. Imponerande är hur Inferno ser ut att leka bakom sitt trumset, hur han lättsamt "dansar" fram sitt enormt tunga driv. Synbild och ljudbild hänger bara inte ihop för mig!

Publiken tycks närmast lite blyg i början. Efter ett helt galet röj under Kataklysm-spelningen, med bland annat några ur publiken uppe på scen och stage-diveandes, är det som om man inte riktigt vet hur man ska förhålla sig till Behemoths mer storslagna och pampiga musik. Moshing funkar inte riktigt till det här manglet. Nergal är dock envist inbjudande mot publiken och snart lossnar det och konserten blir den gemensamma skapelse mellan band och publik som gör en sån här kväll till en rent bortryckande upplevelse. Överväldigande.

BiblioteKarin

torsdag 17 april 2008

Apocalyptica - "Worlds Collide"

Tidigare publicerad på Werock 2 oktober 2007.

Världarna kolliderar
Finska cellobaserade hårdrockarna Apocalyptica släpper sitt sjätte studioalbum, "Worlds Collide". Apocalyptica som koncept, brukar i ena stunden med harmoniskt cellospel inbjuda till skönt avkopplande lyssnande, för att i nästa stund närmast kollapsa i ”kamp” mellan de tre cellisternas instrument, där gränsen till kaos ständigt känns oroande nära, medan trumspelet ömsom gjuter olja på vågorna och ömsom slänger in mer bränsle på konflikthärden. Stundom kompletteras dessa instrumentella excesser med sång. Apocalyptica har ingen sångare – och bör ingen sådan ha enligt min mening – men brukar bjuda in olika röster till några av låtarna på sina album. Några av dem som varit med på tidigare plattor är Nina Hagen, Max Cavalera och Ville Valo.

Hittills har aldrig ett nytt Apocalyptica-album varit det förra likt, vi har kunnat följa en ständig utveckling. Efter debuten, en platta med Metallica-covers, och ytterligare ett rent instrumentellt album med mest covers, har de egna kompositionernas andel ökat och sångbidragen brett ut sig alltmer över de påföljande albumen. Sången har nog bidragit till att öka bandets popularitet i bredare skaror och hittills har det fungerat utan att gruppens musik tappat sin själ.

Worlds Collide fortsätter utvecklingen med alltfler spår med sånginsatser av skilda vokalister, här sjungs det i var och varannan låt. Namnkunniga röster som Corey Taylor (Slipknot/Stone Sour) i förstasingeln I’m Not Jesus och Till Lindemann (Rammstein) svarar var och en för starka sånginsatser. Bäst är ändå de instrumentella låtarna som Stroke, Burn och den explosiva favoriten Last Hope med Slayers Dave Lombardo på trummor. Denna låt känns som 100% Apocalyptica där gästmusikern bidrar till att höja den apokalyptiska känslan i låten. Precis så vill vi ha dem!

I högre grad än i tidigare album får jag dock känslan att låtmassan så att säga sönderfaller i två olika delar, Apocalypticas eget, instrumentella material uppblandat med ett mer tillrättalagt låtmaterial med sång för att fånga upp en större skala presumtiva lyssnare. Kanske finns inte alls någon sådan tanke bakom men känslan infinner sig. Det här gör absolut inte "Worlds Collide" till något dåligt album. Många av spåren, både de med och de utan sång, är väl så bra som låtarna på tidigare plattor. Det är helhetskänslan som tar lite stryk och gör att en viss otillfredsställelse ger sig till känna efter genomlyssningarna.

En bra Apocalyptica-platta men de högt ställda förväntningarna infrias ändå inte tillfullo och sammantaget ger detta albumet betyg 7.

BiblioteKarin

tisdag 15 april 2008

Nuclear Blast Allstars - "Out of the Dark"

Tidigare publicerad på Werock 2 oktober 2007.

En helhet så mycket större än summan av delarna
Nuclear Blast 20-årsfirar under året med en dubbelutgivning med många av sina mest namnkunniga artister: samlingsalbumen "Into the Light", som släpptes i juni och "Out of the Dark" nu i september. "…the Dark" är en i många delar svenskt präglad historia med Soilworks f d gitarrist Peter Wichers i en avgörande roll och dessutom flera svenska sångare. Wichers har fått uppdraget av Nuclear Blast att producera detta samlingsalbum, han har skrivit musiken till alla låtarna och hanterar dessutom gitarrer och bas rakt igenom hela albumet. Till sin hjälp har han valt att alternera två trummisar, nuvarande Soilwork- och Scarve-trummisen Dirk Verbeuren och förre Soilworkaren Henry Ranta. Ovanpå denna kompott lägger han så elva olika sångare som var och en skrivit texten till sin egen låt. Och detta hopkok lyckas över förväntan! Det blir varken upprepande eller splittrat. Upplevelsen av en helhet, inte ett hopplock av olika stilar, borgar naturligtvis producenten och instrumentalisten Wichers för. Samtidigt får varje vokalist gediget utrymme att prägla "sin" låt. Öppningsspåret Dysfunctional Hours med Anders Fridén låter kanske t o m mer In Flames än In Flames eget senaste singelsläpp, Abnegation. Sjunneson/Johansson sätter en tydlig Sonic Syndicate-prägel på The Gilded Dagger och Pain är en given association när Peter Tägtgren sätter tänderna i Schizo, osv.

Klart att det finns starkare och något svagare spår på plattan, till de senare hör Paper Trail med f d Anthrax-sångaren John Bush och Soilworksångarens The Dawn of All. Till höjdpunkterna hör My Name Is Fate med Mark Osegueda från Death Angel och Cold Is My Vangeance med Maurizio Iacono från Kataklysm. Andra toppar är de ovan nämnda spåren med sånginsatser av Fridén, Tägtgren och Sjunneson/Johansson.

"Out of the Dark" gör verkligen sin tjänst som jublieumsplatta, en kalaspresent till den som gillar melodiös metal men inte snöat in på vissa band utan gärna plockar de bästa bitarna ur chokladasken. Något som, tillsammans med systerplattan, utmärkt visar upp en god del av vad Nuclear Blast har att bjuda. Jag har hittat mina favoriter och andra hitta säkert sina. En önskedröm vore det att en gång få se hela detta album framföras på scen med Wichers, Verbeuren, Ranta och alla de elva sångarna. Men detta lär inte hända. Wichers har, med något undantag, inte ens mött de olika vokalisterna i produktionsprocessen, utan sången har spelats in av var och en på "hemmaplan". Så vi får vara väldigt nöjda att de har samlats i albumets gemenskap till lyssnarnas fromma!

En platta således med dalar och toppar – men inga floppar. Stor ära går till Peter Wichers för produktionen och helgjutenheten på plattan vilket ger högsta betyg. Dock ska inte bara helheten bedömas utan även delarna och därmed också dalarna, och då landar vi totalt på betyg 8.

BiblioteKarin

måndag 14 april 2008

Hultsfred dag 3

Tidigare publicerad på Bandit Rock juni 2007.

Hultsfredsfestivalen, 16/6 2007

Neverstore
Charmig "slyngelrock" skrev jag någonstans om dessa ungherrar och deras musik efter att ha hört dem på ”Bandit Back to the boat”-kryssningen i höstas. Slynglarna har inte hunnit bli mycket äldre men deras framträdande på Hultsfred är säkrare och stadigare än det tidigare. Bandet lirar i Teaterladan halv fem på lördagseftermiddagen och håller full fart framåt tillsammans med en glad och högaktiverad publik. Det sjungs, dansas och röjs i lika delar. Trion släppte sitt första album, "Sevenhundred Sundays", så sent som i januari i år och trots att de spelat landet runt under hela våren, också som förband åt Good Charlotte, tycks de genuint glada att få stå på scen i ett sånt här sammanhang. ”Vad snälla ni är” utbrister Jacob Widén spontant när publiken begär in dem på scen igen. Härlig "slyngelrock" med andra ord!

Turbonegro
Mycket nyfiket undrande var jag inför norska Turbonegro, som stod på Hawaiiscenen i tidiga kvällen. Och nästan lika undrande är jag efteråt… Vad är det här egentligen för något? Jag blir inte klok på vad jag ser, och vad jag tycker om det jag hör. ”Deathpunk” kallar de själva det de framför. Det är tryck i musiken och Hank von Helvete och hans trupp viker sig verkligen inte för några krav på stil och smak. På storbildsskärmarna ser sångaren i sin utstyrsel ut som något av ett förvuxet barn som kladdat smink runt ögonen och värdlandet till ära massakreras Emil-visan: ”Hujedamig sån bög han var…”. Kompromisslöst? Eller lättköpt? Underhållande är det i alla fall.

Avatar
Å så kvällens dos av göteborgskt melodisk deth metal :) Den här gången i form av Avatar, som vi senast såg som förband till In Flames i Linköping, och som jag då blev rejält imponerad av. På Stora Dansscenen gör de en tät, intensiv spelning. ”Var det någon som såg Korn i förrgår kväll?” frågar sångaren Johannes Eckerström. ”Okej, men nu ska ni få riktig metal!” Och detta blir nog en av de röjigaste konserterna hittills, där de samspelta bandmedlemmarna och publiken röjer tillsammans, under ett inspirerat growlande av Eckerström.

Evanescence
En fantastisk och värdig avslutning på Hultsfred för vår del blev Evanescence på Pampasscenen. Mitt festivalsällskap propsade på att vi denna gång skulle ha bästa platserna så dryga timmen innan var vi på plats i duggregnet framför scenen, käkandes thaimat. Och det var det absolut värt.

Amy Lee är Evanescence. Med en enorm röstkapacitet och stor scennärvaro leder hon nittiominutersspelningen från början till slut. Ena stunden hårdrockande headbangande högtryck, och i nästa stund vaggas vi med flygelspel och en skönsång utan jämförelse. Den förälskade publikmassan följer låtarnas stämningsväxlingar i hänförda hyllningar, och inte minsta kontrovers utbryter trots människohavet framför scenen. Låtar bjuds från de senaste två albumen, och även My Immortal som varit med bandet ända sedan allra första (demo)plattan, "Origin". Amy Lee är imponerande, storartad, med musik som växlar från tungt rockande till vänt skön. Som livet. ”Bring me to life” – ja, tack.

BiblioteKarin

söndag 13 april 2008

Hultsfred dag 2

Tidigare publicerad på Bandit Rock juni 2007.

Hultsfredsfestivalen, 15/6 2007

Black Label Society
Halv tre på fredagseftermiddagen sprängs nästan lilla "Teaterladan" av Black Label Society och dess publik. Som befarat är detta kanske det mest underdimensionerade scenvalet på hela festivalen. Långt innan spelningen startar är lokalen överfull. Vi backar ut efter halva konserten när folk fortfarande väller in. Nå, det går nästan lika bra att lyssna från arenans utsida. Zakk Wylde & co spelar genuin rockmusik men ändå, enligt min mening, inget att bli direkt upphetsad över.

Lamb of God
Amerikanskt death metalband, som vi besåg i höstas på Hovet i Unholy Alliance II. Den gången kom Lamb of God kanske delvis i skymundan av förväntningarna inför In Flames och Slayer, men idag står de på egen scen, med en entusiastisk publik och kör ut sin rena, tunga death metal helt utan kompromisser. "Överkörd" och skönt urblåst känner man sig efter den konserten.

Wolfmother
Trion från Australien, var ett av banden på Hultsfred jag länge varit nyfiken på. De tre medlemmarna i Wolfmother fyller mycket väl ut den näst största scenen, Pampas, med sin show, och fyller även hela gräsmattan framför med sin publik. Med smak av blues, Jimmi Hendrix, AC/DC med mera klassisk rock, tänjer gruppen på hårdrockens gränser åt flera olika håll. Gott!

Sedan borde det vara dags att dra sig mot Hawaii och Ozzys spelning. Vi går dock mot strömmen – bokstavligen. Hela Pampaspubliken plus alla som tidigare inte orkat ur tälten tycks nu på väg mot största scenen och festivalens största (?) dragplåster, vi är på väg därifrån. Ingen rapport från denna spelning således, eftersom vi valde att gå ”hem” och ladda upp inför dagens för vår del mest emotsedda konsert.

Dark Tranquillity
Göteborgarna med Mikael Stanne i spetsen har sedan i våras, då senaste plattan "Fiction" kom, stått högt på önskelistan över konsertband jag ville se. Och göteborgsmetal på högsta nivå är vad det här handlar om. Sångare Stanne dominerar scenen helt, både i sin fysiska gestalt och i Jesus-liknande poseringar på ljusskärmen i scenbakgrunden. Atlantis är nog också den bäst lämpade av festivalens scener för metalmusiken, både ljud- och ljusmässigt, och det blir en helt igenom skön konsert som lämnar efter sig önskan om mer. Från nya plattan bjuds bland annat på Focus Shift och Miserys Crown, men det nya blandas också med många låtar från tidigare plattor i bandets nästan 20-åriga karriär. Jag inser att jag lyssnat på alldeles för lite Dark Tranquillity hittills, och nu måste jag jaga rätt på även deras äldre plattor!

BiblioteKarin

fredag 11 april 2008

Hultsfred dag 1

Tidigare publicerad på Bandit Rock juni 2007.

Hultsfredsfestivalen, 14/6 2007

Enter the Hunt
Dagens bästa. Efter den första spelningen på festivalens första dag skulle jag kunnat åka hem – och vara helt nöjd med vad jag fått ut av Hultsfredsvistelsen! Det var nämligen de absoluta favoriterna Enter the Hunt som inledde hela festivalen. Har du ännu inte sett detta band live så har du inte upplevt svensk metal när den är som allra bäst. Idag inledde sångaren Krister Linder och de andra med en alldeles ny låt, Fighter(?), och sedan följde en rad av starka låtar från fjolårets debutalbum "For Life. ´Til Death. To Hell. Whith Love.", såsom Erased in Grace, Setting Sun, senaste singeln Go, Black Star, Alone och avslutningsvis förstasingeln One.

Nye basisten, Ulf "Rockis" Eriksson, ser ut som om han alltid haft sin plats där, vid de andras sida. Inga ord täcker in upplevelsen av denna konsert men ett nyord i tiden, begreppet "energitjuv" måste vara det här bandets absoluta motsats. Här sprids istället energin ut från bandet till publiken, som efter en (alltför) kort men intensiv halvtimme går vidare lättare i hjärtat och starkare i själen. Tips till festivalledningen: det här bandet har styrka och kapacitet att fylla ut en mycket större scen och dess publik en mycket större arena…

Billy Talent
Dagens återseende. Billy Talent, som vi såg på Arenan i mars på deras första spelning någonsin i Sverige, stod nu på Pampasscenen. Kanadensarna gjorde en lika säker och charmig spelning här som i Stockholm, och tycktes trivas lika bra på denna stora friluftsscen i den svenska sommarkvällen. Sångaren Ben Kowalewicz har en intensiv publikkontakt och scennärvaro. Även en tredje gång kan man se bandet i Sverige i år, nämligen på Pier Pressure i Göteborg 1 juli.

Korn
Dagens ”måste”. Korn på festivalens största scen, Hawaii. Under spelningen hamnade vi nästan längst fram mitt för scenen. Det var enda gången under festivalen som jag upplevde en oroande stort fysiskt publiktryck. Först föll en, så en annan och så en åtta tio stycken unga män. Omkringstående ryckte dem dock snabbt på fötter igen innan trycket omkring blev för starkt. Vi drog oss något bakåt... Korn är en upplevelse att se och sångaren Jonathan Davis har ett imponerande röstregister, och som bonus spelade han en bit på säckpipa. Hawaiiscenens storlek gjorde dock att upplevelsen blev lite overklig och trots den fysiska närheten var det nästan som att se en inspelning i stället för ett liveframträdande.

Converge
Dagens ”utskällning”. Jag har hört ett par låtar av Converge förut och gillat musiken och Jacob Bannons skällande sång. Det gör jag fortfarande, i lagom doser, men det är mäktigt. Inga kompromisser här, bandet kör sin musik utan att snegla åt något håll känns det som. Bra liveband också, men man blir ganska snabbt proppmätt.

Aiden
Dagens överraskning. Det kanske roligaste på festivalen, att bara slinka in på någon spelning som inte var planerad och upptäcka ett nytt band man inte hört förut. Aiden, som spelade på Atlantis, var ett sådant band som jag inte ens hört talas om tidigare. Kommande från Seattle spelar Aiden en del riktigt tung metal men också softare låtar. Mycket trevlig bekantskap!

BiblioteKarin

onsdag 9 april 2008

Linkin Park, 30 Seconds to Mars, Blindside

Tidigare publicerad på Bandit Rock maj 2007.

Linkin Park, Globen 25/5 2007

Blindside
Svenska Blindside har varit förband åt Linkin Park tidigare, på amerikaturné, och fick nu chansen även på hemmaplan. Riktigt bra röj, bra låtmaterial, och Christian Lindskog är en mycket duktig sångare.

30 Seconds to Mars
Förband, jovisst, men de uppför sig inte som ett sådant (vad nu det skulle innebära?). Och vi var flera som gick på konserten lika mycket för att se detta band som för huvudakten. Dekoren, dräkterna, framförandet, allt är genomarbetat och utspelet självklart när 30 Seconds to Mars intar Globen. Hela scenen går i stilfullt rött och svart, alltifrån scendekor till kläder. 30 Seconds, liksom Linkin Park, spelar i Sverige för första gången. Framför Globens scen är entusiasmen inför Jared Letos scenutspel jublande.

Bandets andra och senaste platta, "A Beautiful Lie", kom 2005. ”Skaffa den” säger Leto, ”jag bryr mig inte om hur ni gör det, köp den, bränn den eller stjäl den.” (Obs Det senare rekommenderar inte jag...) Vi får ta del av låtar som From Yesterday, The Kill och A Beautiful Lie. Leto lockar publiken att följa honom i sång, allt från illvrål till mer ”avancerad” allsång, i t ex The Fantasy. Sjungandet går väl sådär, men globenpubliken har roligt och bandet tycks också ha det.

Tyvärr avslutar 30 Seconds något i förtid. Teknikerna hade problem redan innan bandet gick på, och efter en halvtimme (45 minuter var planerat) lämnar alla scenen, utom sångaren. ”Min bror (trummisen Shannon Leto) får elektriska stötar när han spelar” säger Jared. Månne därför fick vi inte ta del av förra årets stora singel, Attack, låten som bidrog till att många här i Sverige upptäckte bandet. Jared Leto avslutar spelningen med att framföra den sista låten ensam på scenen med sin gitarr. Han ber om ett nedsläckt Globen och där lyser hundratals, kanske tusentals, mobildisplayer ”som stjärnor på himlavalvet”. Oemotståndligt rart…

Linkin Park
Vi är fyra personer som under kvällen delar på två ståplats- och två sittplatsbiljetter. Så vi två som kommit dit mycket för att se 30 Seconds to Mars, avslutar bekvämt med Linkin Park på sittplats. Även om de inte spelar min absoluta favoritmusik gör de en stilig kombination av rap och metal. I ”genre-träsket” har jag sett bandets musik benämnas rapcore, metalcore, nu metal, alternative metal, rapp-neometal… - och nu senast emo. Jag tänker inte ens försöka mig på att säga något om detta med genre men att kunna förena metalskallarna och hiphoparna i gemensam hyllning är i sig en prestation. På raden framför oss utspelas en glädjerusig hiphop-dans av fyra pojkar tydligt tillhörande de stora fansen, medan raden bredvid tillhandahåller headbanging och metalhälsning. Jag hör protesterna från de ”renläriga” i båda lägren men i sina mest lyckade stunder, skulle jag vilja påstå, kan detta vara ”det bästa av två världar”.

Linkin Park bjuder på låtar från alla sina tre studioplattor, "Hybrid Theory", "Meteora" och den senaste, "Minutes to Midnight". Endast 10 dagar efter albumsläppet är redan allsångsfrekvensen strålande hög. Pojkarna framför oss, och många med dem, kan redan de nya texterna ordagrant. Bandet har två skickliga sångare, Chester Bennington och Mike Shinoda, den senare både rappar och sjunger. Deras röster samverkar emellanåt helt suveränt. Nya skivan har inte överallt fått positiva recensioner men så här i livetillstånd är det flera av låtarna som växer till något riktigt bra, inte bara förstasingeln What I´ve Done.

”Att det tog sju år innan vi kom hit!” (De har ställt in planerade Sverigespelningar tre gånger) ”Det ska inte ta sju år tills vi är tillbaka” lovar Bennington avslutningsvis. Och om det hänger på publikunderlaget finns alla chanser att vi snart får hit dem igen, att döma av det gensvar Linkin Park fått i Globen denna kväll.

”Det bästa med Linkin Park var 30 Seconds to Mars” hävdar dock mitt sällskap, och jag är trots allt benägen att hålla med.

BiblioteKarin

fredag 28 mars 2008

In Flames - Cupolen

Tidigare publicerad på Bandit Rock april 2007.

In Flames på Cupolen, Linköping 23/3 2007

Avatar
Ett förband - är ett förband - är ett förband. Avatar är dock väl värt några egna rader. ”Vi ska värma upp er åt In Flames” och det gjorde de med den äran. Det här är ytterligare ett metalband från Göteborg som allt mer låter höra talas om sig. Vi bjöds på sju-åtta låtar både från bandets tidigare plattor och senaste albumet Thoughts of No Tomorrow, med bland annat favoriten My Shining Star som en av höjdarna. Inte dumt alls!

In Flames
Äntligen, äntligen. Efter att ha sett In Flames som ett av de fem banden i Unholy Alliance på Hovet i höstas har längtan att se dem igen, i en egen konsert, bara vuxit. När bandet annonserade sin Norge-Sverigeturné, under mottot "Kom inte till oss, vi kommer till er", var Linköpingsspelningen det naturliga valet, då Stockholm (liksom Göteborg, Malmö, Oslo) blev utan besök den här gången. Denna turné går till små och mellanstora städer och genomförs på lite mindre klubbar och lokaler. Och östgötaresan var värd varenda meter av färden…

Jämfört med Hovetspelningen är det lilla Cupolen i Linköping som att ha In Flames på besök hemma i vardagsrummet. Tätt och nära. En lång rad gamla och nya godingar serveras, allt ifrån albumet Jester Race och framåt. En och en halv timmes rasande röj, med musik av högsta klass och ett hjärtevarmt framförande. Det är Trigger, Touch of Red, Only for the Weak, Colony, Come Clarity, Crawl Trough Knives, Take this Life och minst dussintalet goa låtar till. Publiken är inte bara "på", den är "med", den är "i", den vill ge allt och få allt! Decibelmätaren i lokalen, som lyser röd varning hela tiden under låtarna, hinner knappt ner på gult i pauserna däremellan innan publikglädjen petar upp den på rött igen. Bandet låter sig också påverkas, och en bit in i konserten medger Anders Fridén att det som väter hans kinder inte bara är svett…

Under turnén har man kunnat följa bandets Eriksgata* genom Norge och Sverige i en speciell blogg och på In Flames hemsida skriver Peter Iwers turnédagbok och färska bilder läggs ut kontinuerligt. På bloggen skriver bandet om spelningarna och vad de gör däremellan, men dessutom har de roat sina fans med både limerickar och bildlekar, och läsarna fyller på med kommentarer. Den här dialogen mellan band och fans ökar naturligtvis närhetskänslan. Inför spelningarna "hetsar" fansen dessutom varandra i gästboken, "Ja, ja Karlskrona var väl bra, men i Linköping ska vi visa att det är vi som älskar In Flames allra mest". Om detta fortsätter stegras under veckan, undrar hur det blir till fredag i Ljungby?

"Metal-koma" – det sköna, halvt avdomnade tillstånd man befinner sig i efter en sån här utsökt konsertkväll med det alldeles unika band som In Flames är. Det skulle inte alls vara fel att uppleva igen och det lär finnas några få biljetter kvar till spelningen på fredag… Då är bara frågan, hur tusan tar man sig till Ljungby?

BiblioteKarin

* eriksgata = härskarnas färd genom landet för att bekräfta sin storhet (från Nationalencyklopedien, lite modifierat)

onsdag 26 mars 2008

Billy Talent - Arenan

Tidigare publicerad på Bandit Rock mars 2007.

Billy Talent på Arenan, Fryshuset 1/3 2007

En sångare som inte vill sjunga, utan skrika, flankerad av två mycket duktiga sångare som spelar gitarr och bas. Det känns lite avigt, men det här är Billy Talent, i alla fall denna kväll på Arenan. Och det funkar. Framför scenen kokar det, och bandet bjuder på en enorm energikick och en och en halv timmes obruten musikvägg.

Ben Kowalewiczs skrikande sång kan inte med bästa vilja i världen kallas vacker, men är mycket effektiv och övertygande. Vi tror på vad han, och bandet, förmedlar. Billy Talent har egentligen en mycket moralisk framtoning. ”Här har vi en regel att vi hjälper varandra. Om någon faller hjälper vi dem upp igen”. Huruvida detta framför allt är en uppmaning till publiken framför scenen eller till oss alla i levande livet är oklart. Bådadera kanske. Kowalewicz framhåller också Kanada och Sverige som två fredsälskande broderländer - illustrerat med låten Worker Bees - men skapar viss förvirring när delar av publiken ska förändra sina uppsträckta metal-horn till fredstecken!

Bandet bildades redan 1993 under namnet Pezz och de fyra medlemmarna har alla varit med från start till nu. Det egentliga genombrottet kom dock först efter nästan tio år, med första självbetitlade plattan, efter namnbytet till Billy Talent. Under sin pågående Europaturné spelar bandet alltså i Sverige för första gången och verkar närmast förvånade att ha en så entusiastisk publik här. Allsångsinslagen är starka i låtar som nämnda Worker Bees liksom i Devil in a Midnight Mass och senaste singeln Fallen Leaves. ”Har ni lyssnat på vårt förra album också? Ni skojar inte, ni har det?” Och det har man, visar det sig när bandet kör Standing in the Rain och lite senare Try Honesty och Nothing to Lose från denna platta. Större delen av låtarna från Billy Talent II får vi också, utöver de ovan nämnda även t ex Surrender (nästkommande singel), This Suffering och som sista extranummer, Red Flag.

Kraften och utspelet är det som sagt inget fel på, Kowalewicz skriker, svettas, spottar och ger allt till publiken (ja, lite svett och spott också…). Och ljudet på Arenan är inte alls så dåligt som folk brukar varna för. En energigivande kväll!

BiblioteKarin

Krister Linder - Södra teatern

Tidigare publicerad... nä, just det :)

Krister Linder på Södra teatern 21/12 2006

En ensam svartklädd människa på Södra teaterns svartklädda scen. En ensam röst, med sånger som viskar i örat men dånar i hjärtat. Med minimala yttre attribut tog Krister Linder publiken med storm i sin konsert på torsdagen, så långt från glättiga julshower man kan tänka sig.

Krister Linder hinner knappt inleda konserten innan han sprider viss förvåning genom att börja snöra av sig skorna. "Jag vill känna scengolvet med fötterna, att jag står just här just nu." Han berättar om sin rädsla inför denna kväll, det första större framträdandet sedan nya albumet, och med sina ord fortsätter han klä av sig all skyddande yta tills han står helt hudlös inför sin publik och undrar "Vill ni ha mig"? Gensvaret blir ett tveklöst och dånande Ja!

"Rösten som försvann" och liknande har skrivits om honom, med anledning av att han inte gett ut någon musik i eget namn på tolv år. Året 2006 har Krister Linder dock varit aktiv på flera fronter och bland annat som sångare i hårdrocksbandet Enter The Hunt kommit ut med gruppens första album For life. 'Till death. To hell. With love. Hans egen skiva Songs from the silent years släpptes i september.

Första halvan av kvällen står han helt ensam på scenen, en liten människa på Södra teaterns stora scen. Vi får ett antal låtar från nya albumet där sånger som Soft King Kong, Mixed Blood och Turning Daisies lyser extra klart. Det finns inget av slarv i något Krister Linder gör och således är varje text en seriös kommentar till några av livets stora frågor. På det språkliga planet är texterna ett pärlband av ordsamlingar i harmoni. En känsla infinner sig att han faktiskt nyskapar vissa av orden bara för att de kan komma att ligga så vackert bredvid varandra, och ge sådan effekt när de frambärs i sången av hans starka, vackra röst. Han väljer alltså ord som "effulgent" och "vow" i stället för mer vardagliga varianter. Skönt med någon som vågar vara både högtidlig och seriös i denna vår tid när underhållning ofta stavas lättsamhet, ironi och snabba poäng.

Andra delen av showen ägnas 90-talsmusik från bandet Dive, som han då var ena halvan av. Som nybekant med Krister Linders musik, via Enter The Hunt, får jag med detta höra ytterligare en sida av hans breda musikalitet. Många känner dock säkert igen låtar som Captain Nemo och även filmmusiken Ingen kan älska som vi.

En omtumlande kväll med musik som inte liknar något annat. "I'm falling free, I miss the ground in ecstasy" (ur Soft King Kong)

BiblioteKarin

effulgent = strålande, skinande
vow = avlägga ett högtidligt löfte

måndag 24 mars 2008

Iron Maiden - Globen

Tidigare publicerad på Bandit Rock november 2006.

Iron Maiden på Globen 17/11 2006

Jag har en date bokad till sommaren 2008…

De högt ställda förväntningarna på Iron Maidens spelningar i Sverige i år med tre utsålda Globen samt en konsert i Göteborg, skruvades ner något under veckan före besöket. Från första Danmarksspelningen rapporterades att tekniken hade stoppat förbandet Trivium helt, samt trasslat mycket även för Maiden så att hela konserten blev en ganska halvdan upplevelse. Första kvällen i Globen startade dock alldeles utmärkt med ett Trivium i högform som började spelningen på utsatt tid och med bra tryck. Lokalen var ännu bara halvfull men på golvet hade de flesta funnit sina platser och publiken var med från första stund.

Globenarenan skötte således det den skulle, publiken skötte sin del av avtalet och resten skötte Iron Maiden på det mest fantastiska sätt! Efter trettio år i rampljuset är det naturligtvis inte förvånande att de är så genomproffsiga, men att kunna förena detta med en sådan strålande spelglädje och förmedla upplevelsen till publiken att det är just här, just nu och just denna spelning som betyder allt. Det är imponerande.

Bruce Dickinson utstrålar en klarvaken energi. Han är överallt på scenen, hoppar, dansar, springer upp och ner i scenografins trappor och man sitter ofta med hjärtat i halsgropen och tänker att nu störtar han snart ner från den där rampen han studsar ut på. Men inte… jo, men nu gör han det faktiskt! Han snavar över sandsäckarna i scenografins skyttegrav och rullar nästan ner i famnen på publiken (å, vad de skulle ha älskat det!). Men utan minsta avbrott i sången rullar han ett extra varv, reser sig upp och kastar ut den förrädiska sandsäcken i publikhavet. Detta uppskattas, så varför inte? Han hivar ut resten av sandsäckarna också! Märkliga souvenirer för delar av publiken att bära hem idag… Dickinson har så småningom hela Globen i sin hand, vi vill bara göra allt för honom och bandet: ”Scream for me Stockholm!” – och vi skriker, ”Just look at yourselves!” – och vi känner oss som den bästa tänkbara publik. Vid ett par tillfällen stannar hela bandet upp i paus och står bara leende och tar emot våra hyllningar.

Spellistan inför turnén hade sagts innehålla hela nya skivan, A matter of life and death, samt därutöver några gamla låtar. Många uttryckte innan en viss skepsis inför detta, så var t ex önskemålen från lyssnarna i Bandits rockfråga dagarna innan att mycket mer av det äldre materialet skulle ingå. Jag kan förstå att en viss frustration kunde upplevas av den som hela tiden satt och väntade på de stora låtarna från förr, men med vetskap om vad som komma skulle skapade upplägget en fantastisk helhetskänsla där scenografin, musiken och utspelet samverkade till helheten. Trots att albumet inte varit ute mer än några månader, är publiken med och sjunger i var och varannan strof. En av flera höjdpunkter är sista låten på plattan, The Legacy, där den akustiska gitarren ger långa vällustrysningar utefter ryggraden.

Skönt alltså att få uppleva hela nya albumet live. Å andra sidan, när det väl är dags för Fear of the Dark är publiken färdig att lyfta kupolen av Globen och allsången ljuder högt, starkt och lyckligt. Även de övriga klassikerna får publiken att vråla av pur glädje.

Så. Jag har en date bokad till sommaren 2008, jag och några tusen till. Maiden lovar och komma tillbaka till oss då och vi lovar i våra hjärtan att vara där!

BiblioteKarin