SAMAEL – ”Lux Mundi”

Tidigare publicerad på WeRock.se 1 maj 2011

SAMAEL – ”Lux Mundi”

”Lux Mundi” är schweiziska SAMAELs tionde studioalbum och ges ut nu på detta bandets tjugofjärde verksamhetsår. Under årens lopp har SAMAEL experimenterat med diverse ljudbilder inom hårdrockens sfär och alltid haft ett gott öga till elektroniska musikstilar. Här är inte keyboardens insatser ett komplement till den traditionella rocksättningen, som i många andra hårdrocksband, här är detta snarare grundbulten tillsammans med låtmaterialet och Vorphs sång.

Förra given, 2009 års ”Above”, var en bra plattan men ändå lite av en besvikelse, då förväntningarna var stora bland annat efter att det utlovats ett SAMAEL med ”mer black metal-sound än på länge”. Däremot var nyfikenheten kanske än större inför ”Lux Mundi”, också efter att vi redan i höstas kunnat lyssna till nyckelspåret Antigod, vilket släpptes som ett minialbum tillsammans med några ny- och liveinspelningar av tidigare material, också recenserad på WeRock.

Texterna på ”Lux Mundi” rör sig inte helt oväntat kring antireligiösa teman (t ex i tidigare nämnda Antigod) men också frågor om krig (Of War), vår syn på odödlighet (For A Thousand Years) och pengars värde (In Gold We Trust). Varje låt har något eget att säga, både musikaliskt och lyrikmässigt, och samtidigt är plattan en gjuten helhet och musiken, både simpel och intelligent, är njutbar på alla plan. Det som hindrar mig att dela ut de allra högsta betygen är att jag ändå saknar en eller flera riktigt, riktigt slagkraftiga låtar, de där spåren som skulle sticka ut ur den högkompetenta helheten. Men det är ingen tvekan om att detta är en riktig höjdarplatta för alla som följt SAMAEL under deras långa karriär, och helt säkert även för många nytillkomna intresserade. Om man bara har nyfikenheten kvar.

Betyg: 8/10

Black Oak - S/T (EP)

Tidigare publicerad på WeRock.se 16 april 2011

BLACK OAK - ”Black Oak” (EP)

Att man efter bara ett par tre lyssningar går och nynnar på skivans låtar brukar nästan alltid vara ett stort plus. Nästan alltid säger jag, för ibland kan det innebära att musiken är av det insmickrande klistriga slaget som inte vill lämna hjärnbarken hur mycket du än vill bli av med den. Så är definitivt inte fallet med BLACK OAKs självbetitlade debut-EP.

Jag ska erkänna att det är med en aning skepsis jag närmar mig Stockholmsbandets musik som de själva benämner progressiv metal/rock och som jag själv har väldigt svårt att genrebestämma. Att mixa genrer och experimentera vilt kan riskera att resultera i viss karaktärslöshet, om man inte har musikalisk täckning för vad man gör. Detta visar sig dock BLACK OAK ha, både musikalitet och framför allt musikalisk integritet i förvånansvärt hög grad. Förvånansvärt med tanke på att detta är bandets första skivsläpp.

EP:n inleds med tvåminutersintrot Prescence, som först inte bådar riktigt gott. Effekter, märkliga ljud och mänskliga röster utan ord(?) är inget som normalt lockar mig till fortsatt lyssning. Dock svänger denna känsla tvärt när den första ”riktiga” låten tar plats i högtalarna. How Does It Feel To Live Like It´s Too Late drar igång med snygga gitarrslingor och sirligt trumspel. Därefter presenterar sig bandets huvudsångare, Samuéla Burenstrand, men sin stora imponerande röst. Burenstrand tar oss med på en vokal resa med skönaste skönsång, grymmaste growl och en fruktansvärd stilsäkerhet i allt vad hon gör. Värt att veta är att Burenstrand ”till vardags” sjunger jazz i storband, och vissa jazzinfluenser kan faktiskt spåras även i BLACK OAKs produktion, men om jag finge bestämma lägger hon detta gebit åt sidan, och ägnar sig helt åt hårdrocken i fortsättningen. Det här är en röst att ta vara på och hålla ett öga på i framtiden.

Our Time is Now är lika spännande och oförutsägbar som föregående spår, men det är i och med City Lights som BLACK OAK stormar fram som helhet och intar mitt hjärta. Avslutande Loop Of Oy blir accenten över hela kalaset och nu, nu är jag i stämning och redo att åter ta mig an introt, för att därefter med ett glädjefullt leende lyssna igenom hela femspårs-EPn än en gång.

Som producenter för albumet står Niklas Olsson, Hugo Tigenius och bandet själva och skivan är mastrad i Cutting Room av Mats “Limpan” Lindfors. För att vara en debut-EP är hela plattan otvetydigt professionell, både i låtskrivande, musicerande och produktion. Jag både önskar och tror att BLACK OAK når långt ut med sin sköna, friskt vågade och genuint proffsiga musik.

Betyg: 7/10

INSENSE - ”Burn In Beautiful Fire”

Tidigare publicerad på WeRock.se 1 april 2011

INSENSE - ”Burn In Beautiful Fire”

Norsk hårdrock med ursprung i 90-talet = black metal, det vet ju var och en. Eller? Detta var i vart fall inte vad INSENSE ville med sin musik när bandet bildades 1999 så man valde en annan väg och sneglade musikaliskt mer mot amerikansk heavy metal och svensk melodisk dödsmetall.

Under åren har dock INSENSE till fullo utvecklat sin egen stil och med årets album, ”Burn In Beautiful Fire”, bjuder bandet på en smakfull mix av metal med både igenkänning och egenhet, och med känningar av både SLIPKNOT, i t ex Social Woes, och MESHUGGAH, tydligt i bland annat avslutande High on Rejection. Även fans av AVENGED SEVENFOLD kan finna positiva associationer i t ex tredjespåret Alone In A Crowd. Inledande Death For Me, Death For You är en bland flera hittiga låtar. Bland dem även förstasingeln Surviving Self Resentment som med sin radiovänliga stil kanske är något utslätad och inte albumets bästa spår. Sångaren Tommy Hjelm har inte sin styrka i rensångspartierna, men detta uppvägs flerfalt av vidden i röstregistret som skär både brett och djupt i growl och skrikande sång.

INSENSE säger sig, kanske inte helt seriöst och möjligen i polemik med TNBM (True Norwegian Black Metal), spela NCM, ”Norwegian Correct Metal”. Och det är bra så. För min del spår jag att bandet med denna platta kan skaffa sig en bredare publik och ett bra avstamp vidare ut i världen.

Betyg: 7/10