När jag tittar ner i min verbala verktygslåda efter ord att beskriva mina intryck av amerikansk death metal i form av ORIGINs nya platta ”Antithesis”, inser jag att där ligger en massa termer som jag i det här sammanhanget genast måste göra mig av med. Alla ord som ger konnotationer till begreppet ”lätthet”, såsom enkel, lättsam och lättlyssnad är helt oanvändbara epitet. Även begrepp som catchig, fångande och medryckande med sina synonymer får kvickt lämna skutan. Nere i djupet hittar jag dock termer som tung, snabb, intensiv och tekniskt avancerad, och plockar på mig dem, tillsammans med sammanhållen, sammanbiten och snabb. Ojdå, hade jag redan tagit med snabb? Ja, ja, det kan nog behövas i dubbel uppsättning för att göra detta album rättvisa…Kansasbandet ORIGIN har gett spridning åt sin tekniska dödsmetall under tio års tid och med hjälp av inalles fyra album, där ”Antithesis” är det senaste. Bandets båda grundare, gitarristerna Jeremy Turner och Paul Ryan (även sång), är i senaste given åter i gemensam sele, då Turner återkommit förra året, efter en avstickare under några år bland annat som livegitarrist i CANNIBAL CORPSE. Även trummisen John Longstreth är en hemvändare som återkommit efter tillfällig bortavaro under förra albumet. Sättningen är således densamma som på albumet "Informis Infinitas Inhumanitas" från 2002.
Att lyssna på ”Antithesis” är ingen vilsam sysselsättning. Snabbheten är exceptionell, teknikaliteten hög. Samtidigt som den ena låten är svår att skilja från den andra, finns det ingenting som efter två, tre genomlyssningar riktigt sitter kvar i skallen. Inget att gå och humma på. Ändå är det något som får mig att gärna gå tillbaka den där fjärde och femte gången. Musiken kräver sin uppmärksamhet av lyssnaren. Detta lär inte funka som bakgrundsmusik i något som helst sammanhang. James Lees röst håller sig stadigt i ett djupt growlat läge men med hjälp av gitarristernas stämmor skapas spänningar som lyfter sången i intressanta möten.
Det här är ett album jag har fått arbeta mig in i på liknande sätt som till exempel MESHUGGAHs ”obZen” i våras, vissa likheter finns. Där intensivlyssnandet på ”obZen” gav stark utdelning i form av den ena ”aha”-upplevelsen efter den andra, resulterar detta dock lite mer i en ”jaha-upplevelse”. Spår som ändå sticker ut mer än andra är Wrath Of Vishnu, Finite och det instrumentala tjugosekundersspåret Void. ”Antithesis” är metal av hög kvalitet, säkert älskat av många, men inte det där lilla extra för mig.
