lördag 10 april 2010

CANDLEMASS - ”Death Magic Doom”

Tidigare publicerad på Werock 6 juni 2009

Svängigt malande majestätisk doom

Omnipotensen flödar i inledande spåret If I Ever Die, på CANDLEMASS senaste album, ”Death Magic Doom” då texten konstaterar att:
”If I ever die
The stars will drop from the sky
The gods will mourn me and cry”


Och på denna högtidliga, men alltid åt (själv-)ironin gränsande, vägen fortsätter det hela albumet igenom. På vampyrtemat avhandlas t ex, i den suveräna kompositionen The Bleeding Baroness, den något bedagade adelsdamens blodtörstiga bevekelser.

Basisten Leif Edling som hållit ihop CANDLEMASS-paketet under alla år och skepnader sedan bildandet 1985, är den tongivande och styrande kraften även i detta albumet där han, liksom på tidigare plattor, skrivit alla låtarna. ”Death Magic Doom” är det andra albumet med sångaren Robert Lowe, som tycks helt hemma i bandet och i att finna uttryck för Edlings musikaliska visioner i ett imponerande vokalt spektra.

Att årets CANDLEMASS-skiva rätar in sig i raden av bandets dundrande doom metal-album behöver inte ett ögonblick betvivlas. Musiken hamras och bultas in i kropp och hjärta, låt efter låt – så blir det också en smärre mental chock när musiken i Dead Angel, låtens titel till trots, glättas till med pigg sång och noterbart snabbare rytmer. Strax därefter återställs dock ordningen med det malande spåret Clouds Of Dementia.

Möjligen vinner CANDLEMASS med denna platta inga nya anhängare för sitt doom-dundrande metal-malande musik-mangel, men för den redan frälste är det här garanterat fest och kalas rakt igenom. Själv är jag aningens ambivalent. Men trots att det är lite svårt att ta denna form av musik, och framför allt texterna, riktigt på allvar måste jag i slutänden ändå falla till föga. Helheten på ”Death Magic Doom” är svängigt suggestiv och nästan hypnotisk i sitt malande. Kanske får jag själv snart räkna mig till skaran av frälsta.

Betyg: 8/10

söndag 4 april 2010

DESPITE - ”In Your Despite”

Tidigare publicerad på Werock 3 maj 2009

Godkänd Göteborgsdöds

Melodisk death metal tilltalar mig alltid, och inledande spåret Mindplague på DESPITEs första fullängdsalbum talar till mig just i termer av melodeath i välkänd göteborgsanda. Förväntningarna stiger med det sköna andraspåret Rein, men tyvärr kommer de delvis på skam vartefter resterande spår på ”In Your Despite” presenterar sig.

I tider då det känns som det går tretton på dussinet av svensk melodisk döds, krävs något eget för att musiken ska fastna, något utöver det som bjuds på annat håll. ”In Your Despite” innehåller en samling bra metallåtar, varken mer eller mindre. Inget sticker ut och inget faller ur ramen. Ja, det korta instrumentala mittenspåret Mechantical är annorlunda, men tar å andra sidan inte någon självklar plats i sammanhanget. Över huvud taget saknar jag en känsla av sammanhang. Plattan består av ett antal bra låtar där de främsta är ovan nämnda Rein, med myckent skönt gitarrlir samt avslutande explosiva 2-minuterskaskaden No Fucking Way. Sju bra låtar ger dock inte automatiskt ett bara album. Då hjälper det inte heller att Knut Agnred (från GALENSKAPARNA/AFTER SHAVE) oförmodat gör ett galant inhopp med rensång i inledningslåten Mindplague.

DESPITE bildades 1998 och om bandet hade släppt denna skiva då, för tio år sedan, skulle den antagligen fått, och varit värd, större uppmärksamhet. Nu försvinner, tyvärr, ett gediget dödsmetallhantverk i floden av liknande musik av likaledes god kvalitet. Att ett album tidsmässigt är kortare än gängse, har väl ingen betydelse i sig men det innebär i det här fallet att hoppet om att något ska sticka ut och tända till, ändas efter knappa 25 minuter. Så en inledande nyfikenhet på och entusiasm över DESPITEs debut resulterar slutligen i en viss besvikelse. Ändå, ingen som suktar efter god melodisk döds behöver känna sig bedragen efter ett införskaffande av detta album.

Betyg: 6/10

fredag 2 april 2010

METALLICA, Globen 2009

Tidigare publicerad på Werock 10 mars 2009.

METALLICA, Globen 7 mars 2009

Nästan tårögd lämnar jag Globen efter en kväll av musikalisk totalupplevelse förmedlad av ett av världens största och mest professionella band, alla kategorier. En kväll som givit en känsla och upplevelse utöver det ordinära. Hetfield, Ulrich, Hammett och Trujillo, fyra enkla gråklädda människor placerade på botten av den kokande gryta det fullsatta Globen förvandlas till under kvällens gång. När METALLICA bjuder in till fest serveras vi en storartad och samtidigt väldigt nära och personlig musikupplevelse.

En stor rektangulär scen mitt på golvet med en i stort sett obefintlig scendekor, och publiken omringande och omfamnande sina idoler. Enkelt och avskalat. Detta är en scenlösning som utmanar och skapar spänningar. Inte lätt att hantera för ett förband som THE SWORD som ska trassla runt bland ”de storas” skynköverdragna utrustning och ändå försöka nå ut till publiken. Då ekar det lite ödsligt i grytan. MACHINE HEAD klarar ut det hela bättre och gör en mycket bra spelning ikväll. Globen är ännu bara till tredjedelen full men i vår lilla del av publikhavet hålls stämningen på topp, inte minst av de två riktiga ”MACHINE-fuckin-HEAD”-fans som nästan vrålar livet ur sig och tycks oroande nära att störta sig ner över skyddsräcket mer än en gång.

Men så är kvällen framme vid det som ändå alla väntar på. Den ytterst sparsamma scendekoren dränks i ljuseffekter när METALLICA äntligen står på scen. Aftonen inleds med That Was Just Your Life, vilken också inleder senaste albumet “Death Magnetic”, och med en show som omedelbart sätter fart även på de mer svårflirtade delarna av läktarpubliken. I mitten av setet när de nya låtarna som Broken, Beat & Scarred och Cyanide blandas med klassiker och säkra publikfriare som One, Sad But True och Turn The Page närmar sig grytan kokpunkten och Hetfield ser sig ha anledning att utnämna publiken till bandets ”femte medlem”. Inalles spelas sex låtar från “Death Magnetic” och i övrigt plockas friskt från samtliga skivor fram till ”The Black Album” plus ett par covers som kan hittas på ”Garage Inc.”.

METALLICA tar scenformatets utmaning på största allvar och lyckas verkligen ge hela publiken en känsla av närhet och delaktighet. Visst, det är lite maffiga ljusspel och lite kistor som hissas upp och ner från taket, men det enda som har någon som helst betydelse är de fyra musikerna och vad de framför på scenen. Lars Ulrich i centrum med sitt trumset, uppe och springer och leker så snart tillfälle ges. Robert Trujillo signalerar trygghet med sin jordnära attityd och sitt basspel. James Hetfield, en mästare i att skapa dialog med publiken. Och Hammett… Kirk Hammett med sitt berusande gitarrspel flyter fjäderlätt sirligt över tiljorna, alvlikt avväpnande.

Spellistan varieras från kväll till kväll under turnén vilket säkert bidrar till att framförandet känns fantastiskt vaket, även av låtar som bandet måste ha spelat hundratals gånger under åren. Master Of Puppets - så aggressiv som önskas kan, och Nothing Else Matters så känsligt och varsamt exekverad som om den framfördes på scen för allra första gången. Likaså ett suveränt framförande i symbios med publiken av den låt som får avsluta hela konsertkvällen, Seek & Destroy, hämtad från debutplattan för drygt 25 år sedan. Detta är rakt igenom och totalt imponerande.

/ BiblioteKarin

Spellista denna kväll
That Was Just Your Life
The End Of The Line
Harvester Of Sorrow
No Remorse
One
Broken, Beat & Scarred
Cyanide
Sad But True
Turn The Page
All Nightmare Long
The Day That Never Comes
Master Of Puppets
Fight Fire With Fire
Nothing Else Matters
Enter Sandman


Extra
Helpless
Jump In The Fire
Seek & Destroy