onsdag 21 september 2011

DEATHENING - "Open Up And Swallow"

Tidigare publicerad på WeRock.se 14 februari 2011

DEATHENING - "Open Up And Swallow"

Svensk melodisk death/thrash är stark och levande. Gillar man denna kombination är det välkommet att lyssna på vad malmö-/göteborgsbandet DEATHENING har att bjuda på i sin debut ”Open Up and Swallow”. Projektet DEATHENING har funnits sedan 2007 men musikerna i bandet har en längre historia än så i svenskt musikliv, med bakgrund i band som MURDERPLAN och SUPRALOAD, och med sångaren Kalle Nimhagen tidigare i black/death metal-bandet EMBRACED.

Bandets båda grundare och låtskrivare, Pål Callmer och Arnold Lindberg, är uppfödda på en cocktail av bland annat CARCASS, NAPALM DEATH, DISMEMBER, METALLICA och PANTERA, och resultatet är också en gedigen mix av det bästa inom death, thrash och även en del traditionell heavy metal. Kalle Nimhagen som i tiden med EMBRACED stundom drog vokalsoundet från traditionell black mot mer death metal-känsla, gör här det motsatta då det djupa growlandet ibland bryts av mer gälla black metal-skrik. Detta kryddar anrättningen finfint.

Låtmaterialet på debuten är bra rakt igenom, inget som drar ner, men kanske inte heller någon sån där riktigt slagkraftig uppstickare. Titellåten – som för övrigt inleds med några ord ur försvarsminister Donald Rumsfelds kommentar till de amerikanska trupperna i inledningen av Irakkriget* – sätter sig fint efter ett par lyssningar, och både Mad Gone Blind och avslutande Unable to Breathe är också spår att gärna och ofta återkomma till. Albumet är relativt kort, de tio låtarna klockar in på dryga halvtimmen, och när Unable to Breathe tonar ut är det inte utan att man längtar efter mer – och som ett löfte om detta kommer, efter nästan halvminuten av tystnad, ett sista musikalisk attack och ett ångestfyllt skrik från Nimhagen, och jag flinar lite fånigt förnöjt.

”Open Up and Swallow” står sig bra även i dagens strida ström av svensk kvalitetsmetall. Hade den förutom sin jämna höga nivå även innehållit en eller annan mer utstickande låt skulle jag spå att DEATHENING mycket snabbt gjort sig ett namn i de riktigt stora sammanhangen. Nu är jag rädd att debuten kanske inte får detta omedelbara genomslag, men ser samtidigt med tillförsikt fram emot att bandet i ett nästkommande album, vilket redan lär vara smått påbörjat, än mer lyfter fram sina styrkor. ”Open Up and Swallow” är en bra debut och ett lockande löfte om mer.

Betyg: 7/10

* "It is unknowable how long that conflict will last. It could last six days, six weeks. I doubt six months."

tisdag 20 september 2011

VREID – "V"

Tidigare publicerad på WeRock.se 1 februari 2011

VREID – "V"

Femte albumet av norska VREID är en komplex historia med grundfärg i hemlandets traditionella black metal men därtill med många musikaliska utflykter och influenser. Detta är modern norsk extreme metal, väl i klass med de kanske mer uppmärksammade landsbröderna i ENSLAVED, KEEP OF KALESSIN och SATYRICON för att nämna några.

VREID har sin bakgrund och tillkomst i bandet WINDIR vars frontman Terje ”Valfar” Bakken dog 2004. Bandet lades ner men snart startade tre av de fem kvarvarande medlemmarna just VREID och tog med sig mycket av den melodiska och progressiva metal – ”sognametal” kallad efter bandets hemort - som WINDIR spelat. Låtarna på det tidiga albumen sjungs också delvis på den egna dialekten sognamål, delvis på engelska. ”Milorg” från 2009 samt aktuella albumet ”V” har dock all lyrik på engelska.

Texterna på VREIDs plattor har rört sig kring historiska teman, mycket kring Andra världskriget och de norska motståndsgrupper som stod upp mot nazismen under ockupationen. På ”V” har man vidgat perspektivet och lyriken upptas bland annat av existentiella frågor, med inspiration från Jean-Paul Sartre och konstnären Edvard Munch. Första singeln The Sound Of The River är inspirerad av boken ”Markens Grøde”, av den norska författaren och nobelpristagaren Knut Hamsun.

”V” är ett album med drag av alltifrån traditionell black metal till 70-talsrock, 80-talsthrash och dagens progressiva metal, med vackra melodier framförda av skönsjungande mansstämmor omväxlande med krampartade black metal-skrik. Denna stora variationsrikedom hade lätt kunnat gå överstyr och gjort albumet vilset och splittrat. Tack vare den glasklara produktionen och de skickliga musikernas genuina insatser skapas istället en fantastiskt rik helhet.

Den som inte hört VREID tidigare men gillar norsk extreme metal i form av t ex tidigare nämnda KEEP OF KALESSIN, och kanske än mer ENSLAVED, rekommenderar jag verkligen att låna ”V” sin tid och sitt öra. För dem som kan sitt VREID är det bara att gratulera, ni har med ”V” ett lysande album att ta del av där musiken utvecklats ytterligare från tidigare plattor.

Betyg: 9/10

söndag 18 september 2011

ISKALD – "The Sun I Carried Alone"

Tidigare publicerad på WeRock.se 11 januari 2011

ISKALD – "The Sun I Carried Alone"

Norska tvåmannakombon ISKALD blev snabbt uppmärksammade för debutalbumet ”Shades of Misery” år 2007. En debut med rötterna stadigt i den norska black metal-myllan. Redan året därpå släpptes den fullmogna skivan “Revelations of Reckoning Day” som jämfört med debuten hade lämnat en del av det ”skitiga” soundet bakom sig, blivit mer melodisk och mer sofistikerad och där jag i min recension här på WeRock (länk nedan) hörde släktskap med både DIMMU BORGIR och ROTTING CHRIST.

“The Sun I Carried Alone”s knastrande inledning övergår snart i fullspeedade Under A Black Moon och drygt 50 minuter och 9 spår senare är det dags att vakna upp ur transen och hämta andan. Liksom på tidigare album framförs merparten av sångerna på “The Sun I Carried Alone” på engelska medan ett par spår, Natt Utover Havet och I Lys av Mørket, sjungs på det egna modersmålet. Texternas teman går tillbaka på verkliga historiska händelser och sångaren och gitarristen Simon Larsen har mycket att berätta, låtarna är brädfyllda med sång i hans förtjänstfullt konsekventa black metal-skrikiga stil. Trummorna sköts lika förtjänstfullt av Aage Krekling.

Om “Revelations of Reckoning Day” ansåg jag mig förstå att det var ”en platta som visar ett band på väg bort från sina rötter”. När nu bandets tredje giv är för handen undrar man förstås om utvecklingen bort från de musikaliska fadersbanden har fortsatt. Men svaret är att nej, faktiskt inte, snarare tvärtom. Albumet “The Sun I Carried Alone” är råare, mer grovt och mindre melodiskt än sin föregångare. Bättre eller sämre vill jag inte säga, då det är två sidor av samma goda sak; genuin norsk black/extreme metal. Gillar man sådan bör även denna nygamla sida av ISKALD kunna falla väl på läppen.