AKREA - "Lebenslinie"

Tidigare publicerad på Werock 2 april 2009

Dark Enemy? / Arch Tranquillity?

Riktigt, riktigt bra låter tyska AKREA i sin melodiska death metal med black metal-anstrykning. Jag blir inte det minsta förvånad att läsa att bandet som sina inspirationskällor anger ARCH ENEMY, IN FLAMES, AMON AMARTH, och DARK TRANQUILLILTY, alltså en söt samling svensk melodisk dödsmetall, men också black metal-banden NAGLFAR och DISSECTION.

Albumet ”Lebenslinie” inleds och avslutas med sköna instrumentalspår och däremellan får vi njuta av nio låtar med sång av Sebastian Panzers kraftfulla och känslomättade röst. Panzer lyckas med konststycket att låta både som ARCH ENEMYs Angela Gossow och DARK TRANQUILLILTYs Mikael Stanne – i ett och samma andetag. Han gör det på sitt modersmål och han gör det mycket bra.

Det unga AKREA bildades för fyra år sedan och gav 2007 ut sitt självproducerade första album, "Beginning Of An Inner War", vilket ledde till skivkontrakt med Drakkar, som nu ger ut andra albumet, "Lebenslinie". Hela plattan är fylld med bra låtar, vackra melodier, snabba trummor och gitarrer som bygger på höjden. Kryddat med lite piano och synth som förhöjer smaken utan att ta över. Mycket tyngd och mycket musikalitet.

Låten Dieser Klang representerar bra hela plattans genomgående stil med fångande melodi, tungt growl, ettriga gitarrer och ett trumarbete som löper genom hela registret från markant snabbhet till doomsk långsamhet. Andra spår att notera är Sigmea och Ein Leben Lang, båda med refränger som får t o m mig att sjunga tyska. Och inte minst Rachsucht, med gitarrlir som vore det taget från en klassisk IN FLAMES-inspelning.

AKREA sjunger alltså på tyska. Som varande icke-tyskspråkig förstår jag inte något alls av texterna, även om min allmänna känsla åtminstone säger mig att albumtiteln betyder "Livslinje", vilket också illustreras av det osedvanligt snygga omslaget. Enligt bandet handlar lyriken om både det vackra och det fula i våra liv, och omtolkar vardagslivets upp- och nergång till en mörk fantasivärld.

Detta välproducerade stycke melodisk death/black är något som säkert många kan komma att älska. Jag ser fram emot att fortsätta ta del av AKREAs framtida musikaliska alster, och är säker på att bandet har mycket positivt att se fram emot på den musikaliska och artistiska delen av livets väg.

Betyg: 8/10

DEGRADEAD - ”Out Of Body Experience”

Tidigare publicerad på Werock 5 mars 2009

Melodisk döds i utveckling på egna stadiga ben

För ett år sedan kom Stockolmsbandets uppmärksammade debut, “Til Death Do Us Apart”, producerad av Björn Gelotte från IN FLAMES. Denna gång är inspelningen gjord i Peter Tägtgrens Abyss Studio och DEGRADEAD tar steget att producera det nya albumet själva, med viss hjälp av Jonas Kjellgren. Och har de då vågat gå vidare även musikaliskt? Ja, det kan nog slås fast. Även om soundet från förra plattan känns väl igen finns det också en del spännande nyheter i ljudbilden.

Det är gedigen melodisk döds som står på menyn även på ”Out Of Body Experience”. Mikael Sehlin nyttjar sina röstresurser på bästa sätt i såväl skönsång som i sitt karaktäristiskt väsande growl, ävensom när han dyker ner i de djupare regionerna. Kanske hade man kunnat sålla något hårdare i låtmaterialet och lämnat något av de 14 spåren utanför plattan. En viss mättnad närmar sig när man tycker sig höra samma låtstruktur för andra eller tredje gången. Men just då överraskas man av något nytt som i den dova VXR, den brutalt sårbara The Burning Orchid eller en oväntade sångmelodi i Suffering. Eller för den delen det udda spåret Transmigration, som inleder andra halvan av plattan, en ”instrumental” låt med inledande akustiskt gitarrspel och ett förlösande primalskrik som skär i ett känsligt hjärta.

Det produceras en uppsjö ny svensk melodisk death metal. DEGRADEAD tillhör definitivt det övre skiktet av dessa nyare band och är väl värda uppmärksamhet. Det nya albumet bjuder på bra låtmaterial, skickligt musicerande med stark närvarokänsla och integritet. I ”Out Of Body Experience” viker bandet inte av från sitt inslagna spår, men utvecklar vidare de goda intentioner som fanns redan på debuten.

Betyg: 7/10

Sepultura - "A-Lex"

Tidigare publicerad på Werock 5 februari 2009

Brasiliansk thrash/death i tungt konceptalbum

SEPULTURA skapar diverse olika förväntningar genom att i konceptalbumets form ge sig i kast med en modern litterär klassiker som ”A Clockwork Orange”. Och trots att bandet poängterar att det är originaltexten från 1962 av Anthony Burgess som är utgångspunkten, har säkert många lyssnare även Stanley Kubriks filmatisering från tio år senare i bakhuvudet. Reminiscenserna går ännu längre bakåt i tiden med Beethovens nionde symfoni som en inte oviktig ingrediens i historien.

Trots att SEPULTURA har valt att belasta sitt elfte studioalbum med så tunga litterära och musikhistoriska referenser ska albumet givetvis först som sist bedömas utifrån sina helt egna musikaliska kvaliteter. Och kvaliteter finns här i riklig mängd. De 18 spåren uppdelade i fyra avsnitt utifrån bokens delar, avnjutes gärna i sin helhet men många låtar står också utmärkt väl för sig själva. Några av dessa höjdpunkter är We've Lost You, Conform och öppningsspåret efter introt, Moloko Mesto, med många fler. Det är väl ingen revolutionerande tolkning av Beethovens nia som SEPULTURA presenterar i spåret Ludwig Van, men det de gör, det gör de snyggt och spåret fyller mycket gott sin funktion i konceptet.

”A-Lex” är ett album som hos en del lyssnare säkert kan ge ett visst motstånd att ta sig an. Men om nu inte lyssnandet är alltför belamrat av sådant som ”gamla” SEPULTURA, av Cavalerabrödernas ”Inflikted”, av avståndstagande från att ge litteratur musikalisk form, av att klassisk musik exekveras med bland annat elgitarr, flöjt och stråkar, eller av andra sidospår - om du alltså lyssnar på plattan precis för vad den har att erbjuda, ja då väntar en skön musikupplevelse i ett album som har det mesta utan att vara överlastat. Och ni mina kära ”drogisar”, som Alex skulle sagt, får er till livs hela det brutala konceptet utan att ha läst en enda rad ur ”A Clockwork Orange”. Hela det våldsamma utlevandet, hånet, hatet och ångesten levererat av SEPULTURAs storartade musiker toppat med Derrick Greens magnifika röst, som kan ge rysningar ända ner i tårna.

Genomsyrad av berättelsens bakomliggande fråga om ”den fria viljan” har albumet ytterligare skärpa och psykologiskt djup att ge, men detta, det är en helt annan fråga och början på en helt annan artikel.

Moloko Mesto = ”mjölkbar”
drogisar = ”kamrater”

Betyg: 8/10

Intervju med Ole Alexander Myrholt, ENSLAVEMENT OF BEAUTY

Tidigare publicerad på Werock 25/1 2009.

Intervju med Myrholt i december 2008

Norska ENSLAVEMENT OF BEAUTY ger ut sin fjärde skiva, ”The Perdition EP”, nu i januari och WeRock fick ett samtal med sångaren Ole Alexander Myrholt om plattan, bandet och musiken. Jag börjar med att fråga vilken genre musiken kan anses tillhöra, och undrar lite om de medverkande på skivan.


– Det är svårt att beskriva sin egen musik. Speciellt när man inte opererar i en bestämd kategori. En eller annan form av melodiös och symfonisk extrem metal kanske?
– Sättningen är som alltid Tony (Tony Eugene Tunheim, WeRocks anm.), gitarr, bas, synth och programmering, och undertecknad, sång och litterära påfund. Dessutom har vi med Lisa T. Johnsen på sång. Hon var delvis med på "Mere Contemplations" också men har en lite mer framträdande roll nu. Hon kommer nog att bidra framöver också. Det började så smått med de fyra låtar hon deltar i på "Mere Contemplations" och nu fem av sex spår på EP:n. Kanske hon till och med får vara med på en hel skiva nästa gång :)

”Jag kunde lika gärna målat en abstrakt bild eller skrivit en novell”
ENSLAVEMENT OF BEAUTY gav ut sitt första album, "Traces o' Red", 1999 och två år senare kom "Megalomania". Därefter var det uppehåll några år innan 2007 års "Mere Contemplations". Tunheim och Myrholt har således skapat musik tillsammans under mer än tio år.
– Vi möttes på musiklinjen på gymnasiet -94. Jag slutade efter första året helt enkelt för att det på det hela taget inte tilltalade mig. Jag har väl hela tiden sett mig själv mer som artist än som musiker. Konstuttrycket står i centrum för mig. Om det är musikteoretiskt rätt eller inte är definitivt av mindre betydelse i min värld. Tony är nog mer engagerad i att det ska vara korrekt. Och det visar sig givetvis i hans massiva kompositioner.
– Själv är jag inte sådan att jag orkar öva för att få ett instrument perfekt. Och det tekniska och teoretiska är heller inte så viktigt för mig. Alltså, jag ser positivt på dessa egenskaper hos andra men värderar dem inte högt hos mig själv. Så länge jag kan uttrycka det jag önskar genom musik och text, så fungerar det för mig. Och då menar jag helt enkelt känslan och tanken och stämningen jag önskar att förmedla. Det har inte nödvändigtvis med vare sig teknisk briljans eller musikalitet att göra. Jag kunde lika gärna målat en abstrakt bild eller skrivit en novell.
– Det är mycket möjligt att det även kommer att dyka upp texter i tryckt form så småningom, ja. Om ett förlag är intresserat av att publicera något jag presenterar.

Introvert kreativitet och litterär inspiration
Samarbetet ser alltså ut så att Myrholt skriver texterna och Tunheim musiken.
– Vi skriver alltid var för sig och jag skriver i stort sett utan några referenser till det tonala. Det är rent tillfälligt huruvida musiken eller texten kommer först. När en låt är färdig får jag den och anpassar en text till den. Texten skrivs utifrån en litterär ståndpunkt och har i utgångsläget inte något med musik att göra.
– Den kreativa fasen är så pass introvert och utlämnande att det helt enkelt inte är önskvärt för mig att dela den med andra. Det litterära landskapet är med andra ord väldigt personligt, även om det är skrivet på ett väldigt tolkningsvänligt sätt. Texterna är fritt baserade på mitt eget liv. Det är reflektioner av såväl konkreta händelser som abstrakta tankevandringar och i stort sett en "outlet" för all skit som byggs upp.

”Tolkningsvänligt” på så sätt att de är öppna så att lyssnaren kan tolka in sig själv i dina texter, är det så du tänker? undrar jag.
– Det stämmer det. Jag tycker om tanken att folk kan ha en personlig uppfattning av det skrivna och sätta in sig själva i kontexten.

På tidigare ENSLAVEMENT OF BEAUTY-album har lyriken varit inspirerad av klassisk litteratur, som t ex Shakespeare och 1800tals-poeten Emily Dickinson.
- Så vitt jag kommer ihåg finns det inga konkreta referenser till andra författare denna gång men man kan hitta små anspelningar här och där. Både till artister och författare. Delar av det lyriska cirkulerar således runt det att leva livet som en viss karaktär i en viss bok. Scenariot är Ellis och kontexten är Wilde. Om du förstår.

Mja, men för oss som inte läst så väldigt mycket av Bret Easton Ellis och Oscar Wilde undrar jag, kan du förklara lite närmre vad du menar?
– Tror nästan man måste läsa dem för att kunna se den kopplingen. Kort sagt kan man tänka sig att en person skriver en bok som "Glamorama" och upplever att livet efterliknar konsten som huvudpersonen upplever det i "Dorian Grays porträtt".

En av favoriterna på EP:n, ”Mirror Souls” är ett något annorlunda spår, med element från de övriga låtarna.
– Den var från början menad att vara instrumental men jag kände att den förtjänade en identitet, så därmed blev det skrivet några versvarianter till den också.

Videon till låten "Lush", som nyligen släppts bland annat på Youtube, har ett synnerligen tätt symbolspråk. Inspelningen är gjord i samarbete mellan bandet och regissören Sten Brian Tunheim. Myrholt berättar om hur detta samarbete fungerat.
– Videon är regissörens tolkning av textmaterialet och de kompletterande riktlinjer jag angett för att beskriva vad "Lush" handlar om – eller vad "Lush" kan handla om blir väl mer korrekt. Utöver det är det bara att tolka själv.
– Det var aldrig någon stor oenighet om de förslag som dök upp. Var väl en och annan liten idé som blev utesluten på vägen men allt som allt gick den processen smärtfritt.

Kreativiteten flödar
Förutom i ENSLAVEMENT OF BEAUTY är Myrholt aktiv i ett antal olika band och projekt, och har i höstas släppt ytterligare en skiva och bland annat turnerat i England och även varit i Sverige.
– Jag släppte en EP med TREMOR i höst. Det har varit lite fram och tillbaka där med tanke på sättningen. Har inte helt bestämt mig för vad som kommer att ske där, men skivor blir det givetvis. Ny EP i början av året och album till sommaren satsar jag på. Och så har det blivit en del gratislåtar vartefter. Så går det när kreativiteten flödar. Innan detta trycks tror jag att det kommer finnas hela fyra låtar utlagda på myspace till fri nedladdning.
– När jag kom hem från den nämnda englandsturen och hade varit utan mina gitarrer i 14 dagar så dök det upp så många låtar som jag inte kände att de passade in någon annanstans, att jag bara var tvungen att hitta ett namn att bygga det på. TRIPPLE SIX NORWAY blev resultatet och jag har en del tankar om att göra det till ett liveband och vartefter spela in en skiva med punkmetal.
– LOOT THE LOUVRE! jobbas det med periodvis. Blir som en liten avlastning från all metal. Lisa (Lisa T. Johnsen, Werocks anm.) bor i Oslo så det blir lite som helg- och semesterorienterat det där, men det blir nog en utgivning där också någon gång.
– DIABOLICAL BREED har jag ingen aning om vad som händer med. Jag spelade in trummor till en ny skiva för säkert hundra år sedan men har inte sett något färdigt resultat.
– Så har jag några projekt som är mer eller mindre lagda på is. ARMAGEDDON BOUND och THE WHIPCORDS. Båda har jag tillräckligt material till skivor för, men de har liksom blivit nedprioriterade pga andra band. Sistnämnda har jag gjort en och annan ny låt till. Räknar med att det blir gjort något med materialet till båda banden efter hand.
– AMAROC är jag inte längre en del av. Bortsett från att några av mina texter blir kvar där då :) No hard feelings där, bara en kombination av att Per (Per Valla, Werocks anm.) har lust att ha ett projekt där han gör allt själv, och en aldrig så liten tillfällighet av att jag har alltför mycket att göra. Vi kommer nog att samarbeta igen ska du se. Snacket går hela tiden om saker vi har lust att göra, så en dag...
– GAIA EPICUS är jag inte längre en del av. Dvs jag ställer upp som sessionsmedlem, men är inte fast medlem. Det känns mer korrekt eftersom Gaia är det band jag definitivt har bidragit minst till och... nå... det är väl inte helt min kopp te... Är väl en ny skiva på gång där utan att jag hört så mycket av det ännu.
– VIOLENT X är jag inte heller en del av längre. Killarna flyttade till Oslo så det blir lite väl tungrott för mig att bidra där. De har, med min välsignelse, tänkt att fortsätta det vi startade. Hoppas de hittar en okey trummis.

Pop, rock, electronica eller metal spelar ingen roll
Dessa olika band har inte alla släppt skivor än, men om man lyssnar runt på de olika myspace är det ett helt spektra av musiktyper; metal av skilda nyanser, men också en del electronica och nu senast då åt det punkiga slaget med TRIPPLE SIX NORWAY.
– När jag gör musik har jag i utgångspunkten inga begränsningar. Jag är mer intresserad av låten än i vilken genre den krediteras. När det är sagt så känner jag mig väldigt hemma i metal och electronica som uttrycksformer. Själv lyssnar jag på allt från Minnie Riperton till DEICIDE. Pop, rock, electronica, metal. Spelar ingen roll så länge låtarna appellerar. Man kan väl säga att jag i stort sett hamnar i alternativa landskap, dock utan gränser över till mainstream’en.

Vi uppehåller oss lite vid TREMOR, som alltså gav ut sin andra skiva i höstas. Om ENSLAVEMENT OF BEAUTY spelar melodisk extrem metal är väl TREMOR snarare ren black metal. Myrholt reder ut eventuella skillnader vad gäller text och musik i respektive band.
– Det speglar väl bara olika sidor av mig. Har väl egentligen inga regler även om språket kanske delvis är mer högtidligt och vackrare i ENSLAVEMENT OF BEAUTY. Jag definierar TREMOR som black metal, ja. Både i ljuduttryck och litterärt. TREMOR är vassare. Mer rätt i trynet. Mörkare. Delvis våldsamt och så absolut melankoliskt, längtande och förtvivlat.

Norsk black metal får väl fortfarande anses vara kontroversiell, om än inte i lika hög grad som tidigare. Och vad är egentligen det essentiella, det som gör black metal till vad det är?
– För mig spelar det egentligen ingen roll, men "black metal" har blivit mer rumsrent, nu får man kred i dagspressen och allting. För 15 år sedan var det bara bränder och dråp som stod i fokus...
– Essensen i black metal är att det inte bör finnas någon essens. Bortsett från att det är en kanal för att uttrycka och göra sig av med negativa tankar och känslor. ”Good riddance”. Och det hjälper om man tänker själv. Black metal bör inte vara flockmentalitet.

Jag hoppas få möjlighet att återkomma till diskussionen om black metal i något senare sammanhang, men för att avslutningsvis återgå till ENSLAVEMENT OF BEAUTY, vi är många som väntar och hoppas på besked att bandet spelar live snart igen.
– Där får jag nästan bara säga som jag säger till alla som frågar, den dagen det kommer ett erbjudande så överväger vi det. Så enkelt är det.

Och med det beskedet får vi nöja oss så länge. Jag tackar Myrholt för tiden och samtalet, och önskar varmt lycka till med kommande projekt. Inte omöjligt alltså att ENSLAVEMENT OF BEAUTY åter kommer att synas på scenerna runtom framöver. Och trots att ”The Perdition EP” släpps just nu i dagarna dröjer det helt säkert inte länge innan vi hör ifrån Ole Alexander Myrholt igen, i en eller annan form, med ny musik och nya skivsläpp.

Läs även recensioner av:
* "The Perdition EP"
* "Lipsynced Whith Satan"
* "Mere Contemplation"

/BiblioteKarin

TAAKE - "Taake"

Tidigare publicerad på Werock 11 januari 2009

Fullt av avståndstagande och solitär attityd

”Taake” är på gränsen till så mycket ångest en mänska mäktar med. Låtarna skriver in sig, en efter en, i det tunna gränslandet mellan död och liv, i dödsångest och dödslängtan, livsångest och livsförakt. Detta är Helnorsk Svartmetall som upphovsmannen Hoest benämner det, eller ”helsvart norsk metall” som jag skulle vilja vända det till.

Musiken ekar av en total ensamhet. Albumet ”Taake” är ett aldrig bottnande svart hål av tomhet, utan ens kala väggar omkring. Tomt liv i tom rymd. Låttitlar som talar sitt klara språk, Umenneske, Dödsjarl och avslutande Velg Bort Livet. Musiken förkrossande snygg black metal.

TAAKE har tidigare gett ut trilogin "Nattestid…" - "Bjoergvin…" - "...Doedskvad" samt några EP-skivor. Detta, det fjärde fullängdsalbumet, är självbetitlat och med Hoest själv som ende musiker och sångare. Sången som framförs på Bergendialekt, är inte alltid så lättolkad för den svensktalande, men som skriven text lite lättare att följa med i.

I Werocks intervju med sångaren Hoest talas om dödslängtan och livsleda, destruktiv energi och kreativt skapande. Allt detta speglas väl i albumets sju spår. Inledningsspåret Atternatt slungar dig in i det svarta mörkret och den avslutande Velg Bort Livet ger det enda i sammanhanget rimliga svaret.

Sista spårets sista strof:

”Velg bort livet
Evig kulde
Evig intet
Et siste sukk av lettelse
for aa slippe aa leve mer
Endelig ut av livets reim
No skal ein gut faa koma heim
bloedende”

En totalt nattsvart platta. Och samtidigt så olidligt bra och svår att värja sig emot. Som till en ond drog dras jag tillbaka igen och igen. Stark musik och starka texter som kan rekommenderas åt alla starka själar.

Betyg: 8/10

Läs även intervjun med Hoest

Hoest - TAAKE

Tidigare publicerad på Werock 19/12 2008.

Helnorsk svartmetall ur ett inre fullt av destruktiv energi. Intervju med Hoest, TAAKE, december 2008


Norska TAAKE har i höst gett ut sitt fjärde, självbetitlade, fullängdsalbum. Werock fick sina nyfikna frågor besvarade av Hoest, mannen bakom bandet. Mot bakgrund av tidigare kontroverser, och för att undanröja all eventuell osäkerhet ber jag Hoest först att klargöra sitt förhållande gentemot den nazistiska ideologin. Svaret är rakt.

- Jag är stolt nationalist, men absolut inte rasist eller nazist.

Albumet ”Taake” gavs ut i oktober i Norge och månaden efter i Sverige och övriga Europa. Det är en skapelse med plågsamt mörk och utsökt vacker lyrik. På de tidigare plattorna har Hoest haft med sig gästande musiker, men inte denna gång.

- Jag försöker hålla den gamla vanliga balansen för TAAKE mellan tidig norsk black metal, 80-tals black thrash, folkmusik och en viss individuell utveckling. Den här gången resulterade det i mindre av folkliga element, men mer av råa necroriff. Nåväl, jag tycker alla instrumenten fungerar bättre tillsammans denna gång. Alltid när jag skapar ett riff kommer trumkompet och detaljerna för mig direkt. Genom att genomföra det helt själv, garanteras därmed att samverkan blir ultimat.

-Jag har alltid haft en mycket bestämd vision av hur jag vill att inspelningsresultaten ska bli. Men med valet att blanda in andra musiker i inspelningen, är det inte mer än rätt att låta dem bidra med sin egen spelstil och sina egna tolkningar av mina idéer. Emellertid har jag bestämt att det inte finns plats för sådana kompromisser mer, jag måste ha allting fullständigt på mitt eget sätt från och med nu. Inget ont om mina tidigare bandkompisar, men när det gäller min egen musik är jag inte särskilt förtjust i att samarbeta med andra personer under inspelningsprocessen. Vid inspelningen av det här senaste albumet trivdes jag mycket bättre, med endast mig själv och producenten i studion, och jag kommer att fortsätta med detta arrangemang vid framtida inspelningar.

TAAKE har tidigare gett ut en trilogi av fullängdsskivor med en likartad konstruktion, där albumtiteln återkommer i var och en av de numrerade, alltid sju, låttitlarna. Det nya albumet, självbetitlat och med sju helt skilda låttitlar, markerar något nytt.

- Min enda plan sedan mitten av 90-talet var att göra trilogin ” Nattestid… Bjoergvin… Doedskvad” . Efter det tog jag en paus och övervägde till och med att lägga projektet till vila. Vid den tiden övervägde jag allvarligt att också lägga mig själv till vila. Då den del av mig som längtar efter Döden blivit något starkare än den del som försöker hålla mig kvar i livet. Jag var som levande död i åratal och var slutligen tvungen att ta ett beslut om att antingen stanna eller lämna, med eftertryck. Sammantaget fungerade denna upplevelse som inspiration, och med tiden hade jag gott om material och en ny växande storm att släppa lös.

-Så orsaken till det självbetitlade albumet är helt enkelt att det markerar en ny kreativ start för mig. Dessutom, då jag spelar allting på albumet själv, representerar det essensen av TAAKE mer än någonsin. Trilogin bestod av konceptskivor, så nu var det tid att ha skilda låttitlar, då ämnet för varje text nu innebär mer variation dem emellan.

- Traditionen med sjutalet använder jag mig av för att hylla min hemstad Bergen, som omges av sju dimhöljda fjäll. Sju är också ett av de magiska talen i norsk folktro.

Genomgående osannolikt mörk lyrik, det har väl alltid varit TAAKEs signum.

- Alla mina texter är metaforer ur mitt eget liv och fantasier ur mitt inre kosmos. Jag är så full av destruktiv energi att, eftersom jag lever i ett modernt samhälle där jag inte alltid kan leva ut den, är det fundamentalt för mig att på ett ärligt sätt uttrycka det hela genom musiken och texterna.

TAAKEs musik benämns ”Helnorsk Svartmetall”. Jag undrar om Hoest sätter likhetstecken mellan detta uttryck och vad som brukar kallas ”True Norwegian Black Metal”, och om ”äktheten” är något som bestäms av musiken i sig eller om lyssnaren också är delaktig i detta.

- Eftersom också de tidiga pionjärerna inom genren hade stor variation sig emellan, finns det skilda uppfattningar om vad essensen av ” norsk black metal” egentligen innebär. Norrmännen, mer än några andra, tog arvet från BATHORY / CELTIC FROST till sina hjärtan, men bidrog själva också i stor utsträckning med helt unika element, helt bortom denna värld. Men ju fler människor som blev inblandade, desto fler skilda idéer fanns om hur genren skulle utvecklas. Jag slutade låta mig inspireras av olika band i mitten av 90-talet, då de flesta gamla band snabbt förändrades till oanvändbara meningslösheter, tömda på BM-känslan, och de nya banden inte hade rätt fokus med alltför många band att inspireras av.

-Det har alltid varit den rent norska aspekten som jag finner mest värd att bevara, och därmed mitt ansvar att hålla den gamla elden brinnande. Färre och färre människor tänker fortfarande så här, men jag är nöjd med att vara en av de få som gör det. Vi använder TNBM-symbolen för att distansera oss från de andra, tillsammans med likatänkande som NATTEFROST / CARPATHIAN FOREST, GEHENNA, DEATHCULT och URGEHAL. Jag betecknar TAAKE som ”Helnorsk Svartmetall” eftersom jag troligen har mest norsk fokus av oss alla numera. Utöver lyrik uteslutande på mitt modersmål, och skriven med runor, levandehåller jag också i stort sett allting som är rent norskt i vår black metal-tradition.

- Lyssnaren kanske inte alltid är överens med vad bandet hävdar att det representerar, naturligtvis. Men vi är förmätna nog att hävda det ändå, hur andra än må se på det.

”Helnorsk Svartmetall” alltså. Vad räknar då Hoest till sina inspirationskällor?

- Grunden som blev lagd under den första tiden, av MAYHEM, THORNS, DARKTHRONE/ISENGARD, BURZUM, IMMORTAL och EMPEROR kommer alltid vara huvudkälla för min inspiration, tillsammans med pre NorWave-band (före nittiotalets norska black metal-våg, Werocks anm.) som BATHORY, HELLHAMMER/CELTIC FROST, DESTRUCTION och SODOM. Sedan är det det norska kulturarvet som ger mig inspiration, med folkmusik, bildkonst, folklore osv.

När jag frågar Hoest vad han själv lyssnar till för musik får jag dock helt andra svar, i en charmerande blandning.

-The Gun Club, Pentagram, Orcustus, Roky Erickson, Kate Bush, Depress, Aura Noir, Joy Division, tidiga WASP, Sparks, The Sisters of Mercy, The Rolling Stones, Toxic Holocaust, tidiga Guns N Roses, Hedningarna och annan nordisk folkmusik.

Jag ber Hoest välja några av låtarna på den nya plattan, som personligen betyder särskilt mycket för honom, och undrar också om vilka reaktioner de fått på albumet så här långt.

- För mig är Umenneske och Velg bort Livet de mest verkningsfulla spåren på detta album. Jag tror TAAKEs intensitet och atmosfär representeras bäst genom dessa låtar.

- Så här långt har vi fått fem 5 av 6 och två 8 av 10 i norsk press, så recensionerna har verkligen börjat väldigt bra. Europeiska recensioner börjar just komma in och reaktionerna tycks vara likadana, vilket är bättre än jag förväntat mig. Det här är första gången vi har licensierat ett album för officiell utgivning utanför Europa. Marknaden i Nordamerika växer snabbt så jag är nyfiken på att se utvecklingen där. Det kunde vara intressant att åka dit och uppträda, men jag är inte säker på om det är möjligt, då flera av oss bandmedlemmar har allvarliga fängelsedomar bakom oss.

Utöver TAAKE har Hoest också andra engagemang.

- Jag spelar bas i både DEATHCULT och SLAVIA. Båda banden repar inför sitt andra album. Jag får ständigt erbjudanden om mer eller mindre intressanta gästuppdrag, så vi får se vad jag säger ja till. Jag gästsjöng nyligen för NATTEFROST igen, för hans kommande split med Fenriz tidigare Red Planet-inspelningar.

Jag undrar slutligen om Hoest har något ytterligare han vill delge läsarna, men...

- Jag uttrycker allt jag verkligen vill genom min musik och mina texter..

Vi tackar Hoest för att han delat med sig av sin tid och sina tankar och önskar TAAKE fortsatt lycka till framöver. Inom kort kommer du också finna en recension av det nya albumet här på sajten.

/BiblioteKarin

Läs även recension av albumet "Taake"

BLACK FLAME - "Imperium"

Tidigare publicerad på Werock 7 september 2008

Helvetets portar öppnas och sluts
Kraftfull black metal med inslag av death, där ockulta teman med reminiscenser till den gamla romerska gudavärlden gör sig starkt hörda, detta är "Imperium", italienska BLACK FLAMEs tredje album.

Å ena sidan finns en sydeuropeisk black metal-tråd med musikaliskt och tematiskt släktskap med alster av band som grekiska ROTTING CHRIST och NECROMANTICA, å andra sidan genereras tydliga BEHEMOTH-associationer, särskilt påtagligt i spår som The Other Face Ov Hell och Ludus Dianae. Beteckningen "blackened death metal", som använts bland annat om just BEHEMOTHs musik, kan även passande beskriva "Imperium".

BLACK FLAMEs album innehåller sju starka spår som föregås av ett två minuters Requiem, ett tyvärr alltför långdraget instrumentalt intro. Över ett fält av smattrande trummor laddas sedan en stark kryddblandning av tungt growlad sång och framvällande gitarrer. Särskilt bör uppmärksammas ovan nämnda spår Ludus Dianae, samt Black Sun Theory där andra halvan med sitt nerdragna tempo, den maniskt viskande stämman och den depressiva tonbädden hotar att dra dig med sig ner mot avgrunden. Efter detta avslutas också låtsamlingen passande med ett spår tillägnat hemligheterna kring Lapis Manalis, porten till helvetet.

Utan att komma upp till de polska storheternas klass, är "Imperium" ett album vilket den som uppskattar BEHEMOTH bör kunna ta till sitt hjärta. Och alla andra som också värderar välproducerad svärtad dödsmetall bör, om man inte gjort det tidigare, ge BLACK FLAME en gedigen chans i spelaren.

/BiblioteKarin