ARMA GATHAS – “Dead To This World”

Tidigare publicerad på WeRock.se 1 maj 2010

ARMA GATHAS – “Dead To This World”

ARMA GATHAS debutalbum landar i min spelare tillsammans med information om att här ska tidigare CATARACT-gitarristen Simon Füllemann och hans nya trupp bjuda på metal i samma anda som ENTOMBED, BOLT THROWER och MACHINE HEAD mixat med punk/hardcore i stil med TRAGEDY, HATEBREED och NEUROSIS. Innan jag kastar mig in i musiken kastar jag ett getöga på låtlistan. Ett bandnamn som ARMA GATHAS tycks förpliktiga. Jag finner i listan titlar som Losing Hope, The Damage Done, God’s Wrath och The Rise And Fall. Inget nytt under solen där, kan tyckas. Det känns lite som om återvinningen gått igång och inte kunnat hejdas. Preparerad med vissa farhågor ger jag mig i kast med själva musiken. Och får alla mina förväntningar och farhågor ikullkastade.

Efter ett smygande intro, spåret Antagonist, dundrar ARMA GATHAS igång den kompromisslösa The Rise And Fall och fortsätter sedan i samma anda. Ändå är det först i femte spåret, The Damage Done, som det bjuds in till något ännu större än helt okey metal. Här växer gitarrerna, sången och kompet till något riktigt mäktigt och därefter är jag fast i ARMA GATHAS dundrande ljudvärld. Det instrumentala mellanspelet Liberate Me ger en vacker brygga över till andra halvan av albumet som inleds med Depopulation där trummorna smattrar, gitarrerna gnistrar och Che Sneltings röst smälter samman musikens delar till en enhet.

Av skivans 13 spår är inte mindre än tre stycken korta instrumentala intron/mellanspel vilka fungerar sammanlänkande för hela konceptet. Det här är inte en samling låtar, detta är ett album, med betoning på sammanhang, där det ena spåret introducerar, speglar eller kompletterar, och kompletteras av, det andra. Vad jag från början tog emot som en ganska lättsam samling trevlig metal har efter ett antal lyssningar växt sig vida större. Avslutande Our Last Goodbye – Our Final Breath är precis så ödesmättad som titeln låter ana, här tillåter sig musikerna ytterligare utspel och avslutar med lena stråkar och trippande tangenter som motsäger det hopp-lösa i låttiteln och gjuter några droppar olja på de vågor som rörts upp under albumets knappa 40 minuter. Precis så knappt tilltaget att man vill ha lite, lite mer – och måste slänga på hela albumet ett varv till.

ARMA GATHAS är en grupp att hålla allra minst ett öga på framöver, för dessa tyskar kommer helt säkert göra mer än lite väsen av sig i framtiden.

Betyg: 7/10

SOLUTION .45 - ”For Aeons Past”

Tidigare publicerad på WeRock.se 1 april 2010

SOLUTION .45 - ”For Aeons Past”

SOLUTION .45 som nu släpper albumet ”For Aeons Past”, består av erfarna, välrenommerade svenska musiker såsom sångaren Christian Älvestam, tidigare i SCAR SYMMETRY och gitarristen Jani Stefanovic som tillsammans med Älvestam även spelar i MISERATION. Övriga är Tom Gardiner (HATEFORM), Anders Edlund (ANGEL BLAKE) och Rolf Pilve (ESSENCE OF SORROW). Även Mikko Härkin, tidigare i SONATA ARCTICA bidrar på keyboard. Så trots att albumet är bandets debut är musikerna definitivt inga debutanter. Och det märks, plattan är välproducerad av Stefanovic, musikerna hanterar sina instrument högst professionellt, och ibland t o m briljant.

Musiken på plattan är genomgående skriven av paret Älvestam/Stefanovic medan Mikael Stanne från DARK TRANQUILLITY kreerat texterna. Ett undantag finns i Leathean Tears som är Christian Älvestams skapelse rakt igenom. Stanne bidrar också med bakgrundssång på plattan. En kuriositet i sammanhanget är att en del av fansen tydligen föredrar Älvestams egna helt nonsensbetonade texter, som funnits på demoversioner av vissa låtar, framför Stannes genomarbetade lyrik. Älvestam, som själv sedan länge beundrar Stannes lyriska förmåga och därför bett honom skriva för bandet, är lite bekymrad...

Av dessa ingredienser skapas en skön mix av njutbar melodiös metal, och det enda som drar ner är att melodierna och arrangemangen är så lika från låt till låt. Jag kan sakna lite inre spänningar i albumet. Det blir uddlöst. Långsamma, långa och odynamiska Leathean Tears, med enbart rensång, blir t o m riktigt tråkig. ”Ladies, we're coming for YOU!!”, skriver bandets gitarrist Tom Gardiner om den låten i sin egen låt-för-låt-recension av albumet på bandets myspaceblogg. Jag vet inte det, jag... De starkaste spåren på skivan är Wirethrone, Gravitational Lensing, det avslutande 16-minutersspåret Clandestinity Now samt On Embered Fields Adust, den kanske mest egenartade låten som också tillåts gå lite utanför de annars rätt snäva musikaliska ramarna.

Efter att initialt ha fastnat för plattan direkt har entusiasmen tyvärr lagt sig något efter ett antal lyssningar. ”For Aeons Past” bjuder på mycket bra och mycket melodiös metal, men skulle vunnit på mer variation, lite mer ostyrighet.

Betyg: 7/10

ROTTING CHRIST - ”Aealo”

Tidigare publicerad på WeRock.se 1 april 2010

ROTTING CHRISTs ”Aealo” - brutalt vackert

ROTTING CHRIST har skapat ännu en grekisk skönhet med ”Aealo”, bandets tionde fullängdare. Detta är i sanning bra. Tungt, vackert, röjigt och, inte minst, mycket originellt.

Sakis Tolis, sångare och kompositör i bandet, fortsätter på den tidigare inslagna vägen där grekisk traditionell musik får befrukta ROTTING CHRISTs atmosfäriska death/black metal. I denna giv är det bland annat en traditionell kvinnokör, PLEIADES (Plejaderna=nymferna som är döttrar till titanen Atlas i mytologin), som skapar harmoni och kontrast gentemot Sakis brutala röst och musikens mörka tyngd. Damerna i kören blev, enligt Sakis i en intervju, först lite förskräckta när de tillfrågades men sedan han fått förklara konceptet växte samarbetet vidare och kören bidrar nu i hälften av låtarna på den färdiga plattan.

”Aealo” är ett konceptalbum kring en krigares upplevelse och känslor på slagfältet. Det är detta tema som fungerar sammanhållande för plattan, medan låtarna musikaliskt är väldigt olika varandra ofta med udda inslag som i Nekron Iahes vilken består av enbart körsång av ovan nämnda PLEIADES, eller den avslutande märkligt mässande 8 minuter långa klagosången av grekisk-amerikanska sångerskan Diamanda Galas, Orders From The Dead, med nyskapad musik av Sakis Tolis. Andra låtar på albumet som sticker ut är inledande Aealo och spåret dub-sag-ta-ke med sin fina kontrast mellan traditionell grekisk sång och brutalt growl. En given kommande radiosingel torde kunna vara Thou Art Lord, med skön medsång av PRIMORDIALs Alan Nemtheanga, en låt som besitter ett enormt driv och en catchig refräng.

Med förra albumet ”Theogonia” tog ROTTING CHRIST steget att införliva traditionella element i sin musik och med mycket lyckat resultat. Med det nya albumet tas detta ett steg vidare, ”'Aealo' är 'Theogonias' barn” säger Sakis Tolis om det senaste albumet, och resultatet blir uppseendeväckande bra. Detta är inte ett album att älska i varje bit redan vid första mötet, detta är ett koncept att växa in i. Att upptäcka och avtäcka alla ingredienser i ”Aealo” är en fantastiskt rolig resa, och en resa för mig hittills utan slut.

Betyg: 9/10

OPETH - jubileumskonsert på Cirkus

Tidigare publicerad på WeRock 31 mars 2010.

OPETHs jubileumskonsert, Cirkus i Stockholm mars 2010

OPETH grundades av sångaren och gitarristen Mikael Åkerfeldt för jämnt tjugo år sedan, då den unge mannen själv var 16 år. 20års-jubileet firar bandet med sex exklusiva spelningar runt om i världen, i Frankrike, Tyskland, USA (2 spelningar) samt Albert Hall i London, och med premiär denna kväll på ett utsålt Cirkus i Stockholm.


Första akten av konserten består av hela albumet ”Blackwater Park” och efter 10 minuters paus framförs ett pärlband av låtar från samtliga övriga album, en från vardera skivan och i kronologisk ordning. Totalt tre timmars ”hemma hos OPETH”-fest.

Åkerfeldt talar till folket
”Jag är så nervös”, säger Åkerfeldt när han släpper på med lite mellansnack i andra halvlek. Och jag tror honom. Lite spänt käns det under hela första halvan av konserten som genomförs rakt av, låt efter låt, utan ens ett ”tack” för applåderna mellan låtarna. ”Och Fredrik är också nervös” säger han sedan lite urskuldande och ler mot sin andregitarrist Fredrik Åkesson, bandets färsking sedan 2007 och senaste albumet ”Watershed”.

Mikael Åkerfeldts uppenbarelse på scen är en hel liten historia i sig. Hans mellansnack är ofta ganska obegripligt, man ändå så "småtöntigt" charmigt att det alltid lockar fram varma leenden och skratt. Han är nog faktiskt nervös. ”Det här bandet erbjuder inte så mycket visuellt godis, vi är inga fotomodeller direkt. Vi står helt still i princip, hela giget och …vi har inga bomber sådär. Men det är faktiskt jävligt coolt att vi spelar för fulla hus…” Inte ett ord om att det kanske, kanske är deras musik och skickliga musicerande som gör att husen är fulla - detta får var och en tänka själv.

”Ber om ursäkt till våra internationella gäster att jag pratar svenska, men min mamma är här.” Tystnad…
”Och jag säger så mycket ’fuckin´’ när jag pratar engelska”

OPETHs progressiva dödsmetall kräver bra ljudmiljö. Och efter en kort inledande osäkerhet justeras detta och sedan är ljudet utmärkt hela kvällen. Åkerfeldt berättar att igår, dagen innan första spelningen, råkade ordinarie ljudtekniker ut för en olycka, inget allvarligt men så pass att hon/han inte kan genomföra turnén. Tydligen har man snabbt hittat en bra ersättare. Vi befinner oss också nästan precis nedanför ljudbordet och med den placeringen var det absolut inget att klaga på i den vägen.

"Man borde nästan bikta sig..."
Mikael Åkerfeldt är en helt fantastisk musiker och låtskrivare, han är också en gudabenådad sångare och dessutom en ytterst skicklig gitarrist. Jag är mycket imponerad. Resten av bandet håller lika hög kvalitet, inte minst trummisen Axenrot. Detta är den första spelning jag bevistar på Cirkus och det är en skön konsertlokal. Trots att det går in ett par tusen konsertbesökare är känslan av intimitet stor.


Så här i efterhand kan jag ångra att jag inte hade lyssnat mer på bandets tidiga skivor innan konserten, det hade gett ännu mer av känsla inför låtval och kronologin. Men det kommer att åtgärdas snabbt och innan nästa gång jag ser bandet. Kvällen bjuder på ett OPETH-frosseri som får mitt sällskap att utbrista att ”det är nästan så man borde bikta sig efteråt”!

Publiken står upp och applåderar i väl 10 minuter efter föreställningen men musikerna kommer tyvärr aldrig in på scen igen. Det känns lite trist faktiskt, men jag skyller det på den hastigt inkallade och annars utmärkte ljudteknikern. Ingen hade talat om för honom att han måste sätta igång brusmusiken genast, så publiken vet att de ska gå hem.


Den intima lokalen, det fina ljudet och att hela kvällen är ägnad bara OPETHs musik, utan förband eller andra inslag, allt sammantaget bidrar till en väldigt speciell upplevelse, känslan av ”vi” mellan band och publik. En fantastisk kväll.

Text: BiblioteKarin
Bild: Robert Gustafsson och BiblioteKarin

Spellista
Akt 1: Hela ”Blackwater park”
The Leper Affinity
Bleak
Harvest
The Drapery Falls
Dirge for November
The Funeral Portrait
Patterns in the Ivy
Blackwater Park

Akt 2: Låt och album
Forest of October – ”Orchid”
Advent – ”Morningrise”
April Ethereal – ”My Arms, Your Hearse”
The Moor – ”Still Life”
Wreath – ”Deliverance”
Hope Leaves – ”Damnation”
Harlequin Forest – ”Ghost Reveries”
The Lotus Eater – ”Watershed”

30 SECONDS TO MARS, Arenan

Tidigare publicerad på WeRock 12 mars 2010.

30 SECONDS TO MARS på Arenan, Stockholm, 10 mars 2010

Areanan i Fryshuset fylls denna onsdagskväll av levnadsglada "mitt i veckan"-festande ungdomar och - faktiskt - en del lite äldre besökare. Av de två förbanden missade vi helt amerikanska STREET DRUM CORPS, och det andra, danska CARPARK NORTH, är inte mycket att orda om, och absolut ingenting som drar uppmärksamhet från kvällens huvudakt: JARED LETO – nää, förlåt 30 SECONDS TO MARS skulle det vara. Men det är ingen tvekan om att 30 SECONDS TO MARS är Jared Leto, sångare, gitarrist och frontfigur, och ikväll dessutom lekpappa, allsångsledare och allmän publikdomptör.

Jag tycker inte om Jareds frisyr och jag tycker inte om hans sladdrigt fula t-shirt, jag tycker inte om revärerna på hans 80 tals-träningsbrallor och jag tycker inte om Shannons mössa... Men jag älskar attityden och jag älskar glädjen, värmen och spektaklet i 30 SECONDS TO MARS framförande av sina stundom överdrivet pompösa melodier. Det är klart att man först måste kalibrera in sig på den rätta stämningen för att uppskatta det ibland hetsigt överdrivna i showen, men låter man sig dras med är det en härlig upplevelse i ljud, ljus, glädje och humor.

Senast bandet var i Stockholm, 2007 som förband till LINKIN PARK, bjöds på en estetiskt utstuderad scenshow i rött och svart, med stram elegans. Kontrasten denna gång är fullständig; lite rörigt på scen, Leto i "urtvättad" t-shirt och inget sammanhängande sceniskt uttryck alls. Vilket totalt sett inte blir sämre, då det hjälper till att förstärka känslan av att "vi gör nåt kul tillsammans här och nu". Eller som Jared Leto vid ett tillfälle uttrycker det: "Jag vill ligga med er allihopa ikväll"...

Kvällens spellista är en blandad meny från senaste albumet "This Is War" och det förra "A Beatiful Lie" med ett enda inslag från bandets första, självbetitlade skiva, den akustisk framförda Capricorn (A brand new name). Vid ett tillfälle kliver Jared åt sidan och låter storebror Shannon stiga fram i rampljuset, då han framför ett gitarrsolo sittande lite nonchalant långt framme på scen. Snart är Shannon dock tillbaka på sin rätta plats, bakom trumsetet, medan mästerdomptören tar tillbaka publiken i sin hand.

30 SECONDS TO MARS förmedlar så mycket humor, värme och livslust, att jag förlåter Jared Leto en hel del av hans later. Bandet återkommer två gånger i sommar till Sverige, på Hultsfredsfestivalen och på Pier Pressure i Göteborg. Längtar du efter varm och pampig alternativ metal så ta dig dit, du får garanterat ditt lystmäte.


Läs även:
Recensionen av albumet ”This Is War”

Spellista
1. Escape
2. Night of the Hunter
3. Attack
4. Vox Pupuli
5. From Yesterday
6. A Beautiful Lie
7. This Is War
8. 100 Suns
9. A Modern Myth
10. Capricorn (A Brand New Name)
11. The Kill
12. Closer to the Edge
13. Search and Destroy
14. The Fantasy Extra
15. Kings and Queens