Engel - "Absolute Design"

Tidigare publicerad på Werock 1 november 2007.

Gedigen debut sprungen ur Göteborgsmyllan
Fyrtiosju minuter skön svensk metal, tung men lättlyssnad musik, bara att följa med och njuta. Engels debutalbum "Absolute Design" är ett gott verk, och med en del verkligt spännande musikaliska vändningar.

"…for the majority of Swedish extreme metal musicians membership of the scen is more salient than membership of one particular band. The Swedish scen is superficially constantly in flux but its membership remains stable and enduring." På ytan i ständig förändring men i grunden stabil, så beskrivs den svenska metal-scenen i boken "Extreme Metal" (Keith Harris, 2007). Det är svårt att tänka sig en bättre illustration till detta än gruppen Engel som nu kommer med sitt debutalbum, "Absolute Design". Gitarristen Niclas Engelin har spelat med In Flames och varit medlem i Passenger tillsammans med Anders Fridén, som är producent för albumet samman med Daniel Bergstrand. Michael Håkansson har lirat bas i Evergrey men också i All Ends, vars båda grundare Gelotte och Strömblad spelar med nämnde Fridén i In Flames. Och så vidare. Övriga musiker är inte heller några nybörjare. Marcus Sunesson har tidigare varit gitarrist i banden The Crown och The Haunted. Sångaren Magnus Klavborn kunde man tidigare hitta i Headplate, och trummisen Daniel "Mojjo" Moilanen i The Project Hate, och tidigare Lord Belial.

Denna västkustska korsbefruktning har i föreliggande album resulterat i något nytt och delvis ganska eget. Magnus Klavborn har ett brett och varierat röstregister, och bjuder på allt från skönaste skönsång till grövsta growl. Det är mycket melodi, backat av skickligt gitarrspel och snabba trummor. Inledningens In Splendour lägger grunden med sitt tunga malande och med emellanåt ganska udda tongångar. Tempot är betydande i låtar som Propaganda och Casket Closing, medan spåren Descend och Next Closed Door är av det, relativt sett, lugnare slaget, den senare med vackra stämmor i inledningen. Favoritspåret Calling Out är kanske plattans rivigaste låt och finns också ute med en skön video.

Det här är alltså riktigt bra. Visst är det lockande att genast jämföra Engel med In Flames och annan göteborgsmetal, men det finns också anledning att låta bli, "Absolute Design" står stadigt på egna ben och albumet innebär helt enkelt en säker debut av ett mycket kompetent band. Betyget blir 7 av 10.

BiblioteKarin

Kragens - "Infight"

Tidigare publicerad på Werock 1 november 2007.

Lätt seger för Kragens i närkamp
Det är alltid lite extra roligt med musik från icke anglosaxiskt område. Det finns ju bra både t ex japansk, finsk och föralldel svensk metal, och här står vi nu inför fransk sådan. Att sedan ”alla” band sjunger på engelska – Rammstein undantaget – tycks idag nästan ofrånkomligt.

Nice-baserade Kragens bildades 2000 som ett lokalt coverband, men började snart göra eget material. Debutalbumet "Dying in a Desert" kom 2004 och året därpå "Seeds of Pain". Årets skiva, "Infight", är liksom den föregående producerad av Tue Madsen.

Öppningsspåret, Deaf and Blind, och därmed hela plattan inleds mjukt med piano och stråkar för att snart övergå i tunga gitarrer och snabba rytmer. All mjukhet lyser sedan med sin frånvaro. Gitarrerna får genomgående mycket utrymme på plattans totalt nio spår. "Trummaskinen" Olivier Gavelle jobbar emellanåt så effektivt att hans instrument momentant skapar en ljudmatta som riskerar att helt förlora sina distinkta ljud, t ex i Tyranny of God, kanske plattans bästa låt.

Kragens står stadigt med fötterna i den melodiska metal-traditionen men med en, som det verkar, outsinlig vilja till spänningsskapande variation. För mig (som egentligen är allergisk mot all genre-bestämning) smakar detta ömsom death, ömsom thrash och power, och ibland hör man Bruce Dickinson – jo, jag svär! – spöka i sångarens röst, t ex på den lugnare The falling man och avslutningsspåret Metalize. Renaud Espeche bidrar också till intressanta spänningar när Dickinson-rösten varieras med desperat raspig sång och djupaste growl. Allt på ett fat, och det blir definitivt aldrig tråkigt.

Bandnamnet, som har gett mig visst huvudbry, visar sig komma från Jack Vances science fiction-roman "The Blue World", där bläckfiskliknande monster med benämningen "Kragens" sätter mänskligheten under slaveri. Fritt fram för egna tolkningar.

Tillhör du dem som lyssnat på och gillat Kragens förut lär du inte bli besviken på detta album. Och för dem som ännu inte bekantat sig med fransmännen ifråga finns nu all anledning att ge sig in i närkamp med deras musik. Betyg 8 delar jag utan att tveka ut till "Infight".

BiblioteKarin

Apocalyptica - Klubben

Tidigare publicerad på Werock 23 oktober 2007.

Apocalyptica på Klubben, Fryshuset 19/10 2007

Foto: Sara
Furiös finsk metal
Fyra helgalna finska el-cellister och en (minst!) lika galen trummis spelar Metallica, Edvard Grieg och egen furiös metal så att Klubben nästan lyfter. Denna konsert inleds med ”kolliderande världar” och avslutas i Apocalypticas eget väl organiserade kaos, med en publik i extas och svettig gruppkram på scenen.

Vi kommer till Klubben lite före utsatt insläppstid (tur med kommunikationerna) men ändå är förbandet All Ends redan i full gång, och lokalen är i stort sett fylld. Göteborgsbandet har ännu inte gett ut sitt debutalbum, däremot EPn "Wasted Life", men har ändå rätt höga förväntningar på sig. Med In Flames-gitarristerna Jesper Strömblad och Björn Gelotte som initierande krafter och huvudsakliga låtskrivare för bandet, har uppmärksamheten fått en skjuts från början. Att en av de två sångerskorna i All Ends är lillasyster Emma Gelotte har också nämnts. Mina förväntningar kommer dock något på skam. Alltså, det här är helt okey "bruksrock", inget egentligt att kritisera, men det ger inget speciellt lyft heller.

Apocalyptica inleder med öppnings- och titelspåret från nya plattan, Worlds Collide. Från första stund arbetar Mikko Sirén frenetiskt bakom trummorna och cellisternas inledande intensiva spel får dem att svettas ymnigt redan efter halva första stycket. Varpå de fem musikerna fortsätter att vrida upp trycket, tempot och intensiteten varv efter varv, i dryga nittio minuter. Publiken blir alltmer galen och spärrarna ryker en efter en. Det headbangas, skriks, handklappas och röjs närmast i extas.

Konserten har, av oredovisad anledning, flyttats ner från den större av Fryshusets scener, Arenan, till lilla Klubben. Det gör att lokalen är tätt packad men också att vi har väldigt nära till scenen och musikerna. Intimiteten blir stor, man ser varje skiftning i musikernas ansikten och varje detalj i deras spel, hur cellisterna lekfullt hanterar sina instrument, helt respektlöst som det ser ut, cellorna flyger över huvudet på dem ibland. Samtidig lätthet och tyngd. Upplevelsen blir emellanåt rätt omtumlande.

Bandet har ett brett låtmaterial med sig. Mycket från nya plattan, inte minst de spår som på skivan har sång av Cory Taylor, Cristina Scabbia och Till Lindemann. ”Men nu får min cello vara Till” säger Perttu Kivilaakso och, tro det eller ej, inte för en sekund saknar jag en sångare i den här konserten. Även många av de ursprungligt instrumentala låtarna finns med, däribland favoriten Last Hope där bandets ordinarie trummis Mikko Sirén gör en heroisk insats fullt jämförbar med den Slayers Dave Lombardo utför på skivan. En lekfull version av Edvard Griegs I bergakungens sal utgör ett lite udda inslag och från det självbetitlade femte albumet plockar de fram den ljuva Bittersweet samt Life Burns. Av sina mångtaliga Metallica-covers bjuder Apocalyptica ikväll på Seek & Destroy, Enter Sandman och, som inledande extranummer, en oemotståndlig Nothing else Matters. Vid det laget är publiken beredd att göra allt för bandet. När vi så småningom fått in dem för extranummer en andra gång avrundas det hela med Rammstein-covern Seemann. Jag vet inte om jag sett några andra hårdrocksmusiker avsluta med att, efter att ha bugat mot publiken, ge varandra stora kramen på scenen. Mycket hjärta visar de.

Jag var, av olika orsaker, lite sparsam med betyget i min recension av nya plattan (7/10), men skulle jag betygsätta denna konsert kan det inte bli annat än det allra högsta omdöme. Det finns helt enkelt inget mer att önska av ett band och av en publik och av en kväll av allra bästa metalsnitt. Om du får chans att vara med om det här, att en gång få uppleva Apocalyptica live, vad du än gör – missa den inte!

BiblioteKarin

Behemoth - Klubben

Tidigare publicerad på Bandit Rock oktober 2007.

Behemoth på Klubben, Fryshuset 10/10 2007

Lilla Klubben fylls med stor metal när det polska "blackened death metal"-bandet Behemoth gästar. Med åtminstone ett helt självlysande förband blir hela anrättningen en kompakt och storartad konsert- och musikupplevelse.

Kvällen visar upp en provkarta på hur fullständigt olikartat skilda band inom den gemensamma ramen death metal ändå kan framstå. Belgiska Aborted bjuder på brutal musik med mycket muskler, men jag saknar hjärta i deras framförande. Ganska svalt, för att inte säga kyligt. I gengälld är kanadensiska Kataklysm hjärta och känsla rakt igenom, hela skalan av glädje, värme, smärta och vrede finns i deras musik. De inleder med Cold is my Vengeance, som är sångaren Maurizio Iaconos sköna bidrag på Nuclear Blasts jubileumsplatta, och sedan radar de upp en fantastisk samling låtar. En fullkomlig urladdning av ett band som jag för min del bara hört något enstaka stycke av tidigare. Det får bli ändring på det nu.

Huvudakten Behemoth är visserligen också mycket, mycket känsla, men känsla helt under kontroll, med en intellektuell, ytterst medveten touch. I Adam "Nergal" Darskis sedan mer än femton år pågående livsprojekt, lämnas inget åt slumpen.

Behemoth kommer till oss med hela paketet från den världsomspännande Apostasy-turnén, eller snarare så mycket scengodis som får plats på Klubbens begränsade yta. Efter att bland annat ha deltagit i Ozzfest och spelat på arenor flera gånger större än denna, sparar de ändå inte på krutet utan ger oss allt vad lokalen tillåter dem. Visst är det ibland härligt att se favoritbanden på en stor scen, men den här närmast intima atmosfären är för mig helt oemotståndlig. Att se hur svetten får det detaljerade sminket att smälta mot slutet av kvällen (är det verkligen inte vattenfast?), känna hettan när en eldslukande Inferno sprutar helveteseld över scenen och bli nerstänkt av Orions skvättande ”blod”. En upplevelse med alla sinnen. Ja, luktsinnet kommer inte heller undan, men det är helt okey med en stigande svettdoft samman med eld och blod :).

Från Apostasy-plattan får vi bland annat höra introt Rome 64 c.e., Prometherion och Arcana Hereticae. Förra albumet, Demigod, representeras av Sculpting the Throne ov Seth, Conquer All och Slaves Shall Serve. Dessutom bjuds bland annat höjdaren Christians to the Lions från 2000 års platta "Thelema.6". Nergal är hela tiden ytterst närvarande och Behemoths självklara mittpunkt, men runt honom finns hans musiker, var och en med stor musikalisk integritet. Imponerande är hur Inferno ser ut att leka bakom sitt trumset, hur han lättsamt "dansar" fram sitt enormt tunga driv. Synbild och ljudbild hänger bara inte ihop för mig!

Publiken tycks närmast lite blyg i början. Efter ett helt galet röj under Kataklysm-spelningen, med bland annat några ur publiken uppe på scen och stage-diveandes, är det som om man inte riktigt vet hur man ska förhålla sig till Behemoths mer storslagna och pampiga musik. Moshing funkar inte riktigt till det här manglet. Nergal är dock envist inbjudande mot publiken och snart lossnar det och konserten blir den gemensamma skapelse mellan band och publik som gör en sån här kväll till en rent bortryckande upplevelse. Överväldigande.

BiblioteKarin

Apocalyptica - "Worlds Collide"

Tidigare publicerad på Werock 2 oktober 2007.

Världarna kolliderar
Finska cellobaserade hårdrockarna Apocalyptica släpper sitt sjätte studioalbum, "Worlds Collide". Apocalyptica som koncept, brukar i ena stunden med harmoniskt cellospel inbjuda till skönt avkopplande lyssnande, för att i nästa stund närmast kollapsa i ”kamp” mellan de tre cellisternas instrument, där gränsen till kaos ständigt känns oroande nära, medan trumspelet ömsom gjuter olja på vågorna och ömsom slänger in mer bränsle på konflikthärden. Stundom kompletteras dessa instrumentella excesser med sång. Apocalyptica har ingen sångare – och bör ingen sådan ha enligt min mening – men brukar bjuda in olika röster till några av låtarna på sina album. Några av dem som varit med på tidigare plattor är Nina Hagen, Max Cavalera och Ville Valo.

Hittills har aldrig ett nytt Apocalyptica-album varit det förra likt, vi har kunnat följa en ständig utveckling. Efter debuten, en platta med Metallica-covers, och ytterligare ett rent instrumentellt album med mest covers, har de egna kompositionernas andel ökat och sångbidragen brett ut sig alltmer över de påföljande albumen. Sången har nog bidragit till att öka bandets popularitet i bredare skaror och hittills har det fungerat utan att gruppens musik tappat sin själ.

Worlds Collide fortsätter utvecklingen med alltfler spår med sånginsatser av skilda vokalister, här sjungs det i var och varannan låt. Namnkunniga röster som Corey Taylor (Slipknot/Stone Sour) i förstasingeln I’m Not Jesus och Till Lindemann (Rammstein) svarar var och en för starka sånginsatser. Bäst är ändå de instrumentella låtarna som Stroke, Burn och den explosiva favoriten Last Hope med Slayers Dave Lombardo på trummor. Denna låt känns som 100% Apocalyptica där gästmusikern bidrar till att höja den apokalyptiska känslan i låten. Precis så vill vi ha dem!

I högre grad än i tidigare album får jag dock känslan att låtmassan så att säga sönderfaller i två olika delar, Apocalypticas eget, instrumentella material uppblandat med ett mer tillrättalagt låtmaterial med sång för att fånga upp en större skala presumtiva lyssnare. Kanske finns inte alls någon sådan tanke bakom men känslan infinner sig. Det här gör absolut inte "Worlds Collide" till något dåligt album. Många av spåren, både de med och de utan sång, är väl så bra som låtarna på tidigare plattor. Det är helhetskänslan som tar lite stryk och gör att en viss otillfredsställelse ger sig till känna efter genomlyssningarna.

En bra Apocalyptica-platta men de högt ställda förväntningarna infrias ändå inte tillfullo och sammantaget ger detta albumet betyg 7.

BiblioteKarin

Nuclear Blast Allstars - "Out of the Dark"

Tidigare publicerad på Werock 2 oktober 2007.

En helhet så mycket större än summan av delarna
Nuclear Blast 20-årsfirar under året med en dubbelutgivning med många av sina mest namnkunniga artister: samlingsalbumen "Into the Light", som släpptes i juni och "Out of the Dark" nu i september. "…the Dark" är en i många delar svenskt präglad historia med Soilworks f d gitarrist Peter Wichers i en avgörande roll och dessutom flera svenska sångare. Wichers har fått uppdraget av Nuclear Blast att producera detta samlingsalbum, han har skrivit musiken till alla låtarna och hanterar dessutom gitarrer och bas rakt igenom hela albumet. Till sin hjälp har han valt att alternera två trummisar, nuvarande Soilwork- och Scarve-trummisen Dirk Verbeuren och förre Soilworkaren Henry Ranta. Ovanpå denna kompott lägger han så elva olika sångare som var och en skrivit texten till sin egen låt. Och detta hopkok lyckas över förväntan! Det blir varken upprepande eller splittrat. Upplevelsen av en helhet, inte ett hopplock av olika stilar, borgar naturligtvis producenten och instrumentalisten Wichers för. Samtidigt får varje vokalist gediget utrymme att prägla "sin" låt. Öppningsspåret Dysfunctional Hours med Anders Fridén låter kanske t o m mer In Flames än In Flames eget senaste singelsläpp, Abnegation. Sjunneson/Johansson sätter en tydlig Sonic Syndicate-prägel på The Gilded Dagger och Pain är en given association när Peter Tägtgren sätter tänderna i Schizo, osv.

Klart att det finns starkare och något svagare spår på plattan, till de senare hör Paper Trail med f d Anthrax-sångaren John Bush och Soilworksångarens The Dawn of All. Till höjdpunkterna hör My Name Is Fate med Mark Osegueda från Death Angel och Cold Is My Vangeance med Maurizio Iacono från Kataklysm. Andra toppar är de ovan nämnda spåren med sånginsatser av Fridén, Tägtgren och Sjunneson/Johansson.

"Out of the Dark" gör verkligen sin tjänst som jublieumsplatta, en kalaspresent till den som gillar melodiös metal men inte snöat in på vissa band utan gärna plockar de bästa bitarna ur chokladasken. Något som, tillsammans med systerplattan, utmärkt visar upp en god del av vad Nuclear Blast har att bjuda. Jag har hittat mina favoriter och andra hitta säkert sina. En önskedröm vore det att en gång få se hela detta album framföras på scen med Wichers, Verbeuren, Ranta och alla de elva sångarna. Men detta lär inte hända. Wichers har, med något undantag, inte ens mött de olika vokalisterna i produktionsprocessen, utan sången har spelats in av var och en på "hemmaplan". Så vi får vara väldigt nöjda att de har samlats i albumets gemenskap till lyssnarnas fromma!

En platta således med dalar och toppar – men inga floppar. Stor ära går till Peter Wichers för produktionen och helgjutenheten på plattan vilket ger högsta betyg. Dock ska inte bara helheten bedömas utan även delarna och därmed också dalarna, och då landar vi totalt på betyg 8.

BiblioteKarin

Hultsfred dag 3

Tidigare publicerad på Bandit Rock juni 2007.

Hultsfredsfestivalen, 16/6 2007

Neverstore
Charmig "slyngelrock" skrev jag någonstans om dessa ungherrar och deras musik efter att ha hört dem på ”Bandit Back to the boat”-kryssningen i höstas. Slynglarna har inte hunnit bli mycket äldre men deras framträdande på Hultsfred är säkrare och stadigare än det tidigare. Bandet lirar i Teaterladan halv fem på lördagseftermiddagen och håller full fart framåt tillsammans med en glad och högaktiverad publik. Det sjungs, dansas och röjs i lika delar. Trion släppte sitt första album, "Sevenhundred Sundays", så sent som i januari i år och trots att de spelat landet runt under hela våren, också som förband åt Good Charlotte, tycks de genuint glada att få stå på scen i ett sånt här sammanhang. ”Vad snälla ni är” utbrister Jacob Widén spontant när publiken begär in dem på scen igen. Härlig "slyngelrock" med andra ord!

Turbonegro
Mycket nyfiket undrande var jag inför norska Turbonegro, som stod på Hawaiiscenen i tidiga kvällen. Och nästan lika undrande är jag efteråt… Vad är det här egentligen för något? Jag blir inte klok på vad jag ser, och vad jag tycker om det jag hör. ”Deathpunk” kallar de själva det de framför. Det är tryck i musiken och Hank von Helvete och hans trupp viker sig verkligen inte för några krav på stil och smak. På storbildsskärmarna ser sångaren i sin utstyrsel ut som något av ett förvuxet barn som kladdat smink runt ögonen och värdlandet till ära massakreras Emil-visan: ”Hujedamig sån bög han var…”. Kompromisslöst? Eller lättköpt? Underhållande är det i alla fall.

Avatar
Å så kvällens dos av göteborgskt melodisk deth metal :) Den här gången i form av Avatar, som vi senast såg som förband till In Flames i Linköping, och som jag då blev rejält imponerad av. På Stora Dansscenen gör de en tät, intensiv spelning. ”Var det någon som såg Korn i förrgår kväll?” frågar sångaren Johannes Eckerström. ”Okej, men nu ska ni få riktig metal!” Och detta blir nog en av de röjigaste konserterna hittills, där de samspelta bandmedlemmarna och publiken röjer tillsammans, under ett inspirerat growlande av Eckerström.

Evanescence
En fantastisk och värdig avslutning på Hultsfred för vår del blev Evanescence på Pampasscenen. Mitt festivalsällskap propsade på att vi denna gång skulle ha bästa platserna så dryga timmen innan var vi på plats i duggregnet framför scenen, käkandes thaimat. Och det var det absolut värt.

Amy Lee är Evanescence. Med en enorm röstkapacitet och stor scennärvaro leder hon nittiominutersspelningen från början till slut. Ena stunden hårdrockande headbangande högtryck, och i nästa stund vaggas vi med flygelspel och en skönsång utan jämförelse. Den förälskade publikmassan följer låtarnas stämningsväxlingar i hänförda hyllningar, och inte minsta kontrovers utbryter trots människohavet framför scenen. Låtar bjuds från de senaste två albumen, och även My Immortal som varit med bandet ända sedan allra första (demo)plattan, "Origin". Amy Lee är imponerande, storartad, med musik som växlar från tungt rockande till vänt skön. Som livet. ”Bring me to life” – ja, tack.

BiblioteKarin

Hultsfred dag 2

Tidigare publicerad på Bandit Rock juni 2007.

Hultsfredsfestivalen, 15/6 2007

Black Label Society
Halv tre på fredagseftermiddagen sprängs nästan lilla "Teaterladan" av Black Label Society och dess publik. Som befarat är detta kanske det mest underdimensionerade scenvalet på hela festivalen. Långt innan spelningen startar är lokalen överfull. Vi backar ut efter halva konserten när folk fortfarande väller in. Nå, det går nästan lika bra att lyssna från arenans utsida. Zakk Wylde & co spelar genuin rockmusik men ändå, enligt min mening, inget att bli direkt upphetsad över.

Lamb of God
Amerikanskt death metalband, som vi besåg i höstas på Hovet i Unholy Alliance II. Den gången kom Lamb of God kanske delvis i skymundan av förväntningarna inför In Flames och Slayer, men idag står de på egen scen, med en entusiastisk publik och kör ut sin rena, tunga death metal helt utan kompromisser. "Överkörd" och skönt urblåst känner man sig efter den konserten.

Wolfmother
Trion från Australien, var ett av banden på Hultsfred jag länge varit nyfiken på. De tre medlemmarna i Wolfmother fyller mycket väl ut den näst största scenen, Pampas, med sin show, och fyller även hela gräsmattan framför med sin publik. Med smak av blues, Jimmi Hendrix, AC/DC med mera klassisk rock, tänjer gruppen på hårdrockens gränser åt flera olika håll. Gott!

Sedan borde det vara dags att dra sig mot Hawaii och Ozzys spelning. Vi går dock mot strömmen – bokstavligen. Hela Pampaspubliken plus alla som tidigare inte orkat ur tälten tycks nu på väg mot största scenen och festivalens största (?) dragplåster, vi är på väg därifrån. Ingen rapport från denna spelning således, eftersom vi valde att gå ”hem” och ladda upp inför dagens för vår del mest emotsedda konsert.

Dark Tranquillity
Göteborgarna med Mikael Stanne i spetsen har sedan i våras, då senaste plattan "Fiction" kom, stått högt på önskelistan över konsertband jag ville se. Och göteborgsmetal på högsta nivå är vad det här handlar om. Sångare Stanne dominerar scenen helt, både i sin fysiska gestalt och i Jesus-liknande poseringar på ljusskärmen i scenbakgrunden. Atlantis är nog också den bäst lämpade av festivalens scener för metalmusiken, både ljud- och ljusmässigt, och det blir en helt igenom skön konsert som lämnar efter sig önskan om mer. Från nya plattan bjuds bland annat på Focus Shift och Miserys Crown, men det nya blandas också med många låtar från tidigare plattor i bandets nästan 20-åriga karriär. Jag inser att jag lyssnat på alldeles för lite Dark Tranquillity hittills, och nu måste jag jaga rätt på även deras äldre plattor!

BiblioteKarin

Hultsfred dag 1

Tidigare publicerad på Bandit Rock juni 2007.

Hultsfredsfestivalen, 14/6 2007

Enter the Hunt
Dagens bästa. Efter den första spelningen på festivalens första dag skulle jag kunnat åka hem – och vara helt nöjd med vad jag fått ut av Hultsfredsvistelsen! Det var nämligen de absoluta favoriterna Enter the Hunt som inledde hela festivalen. Har du ännu inte sett detta band live så har du inte upplevt svensk metal när den är som allra bäst. Idag inledde sångaren Krister Linder och de andra med en alldeles ny låt, Fighter(?), och sedan följde en rad av starka låtar från fjolårets debutalbum "For Life. ´Til Death. To Hell. Whith Love.", såsom Erased in Grace, Setting Sun, senaste singeln Go, Black Star, Alone och avslutningsvis förstasingeln One.

Nye basisten, Ulf "Rockis" Eriksson, ser ut som om han alltid haft sin plats där, vid de andras sida. Inga ord täcker in upplevelsen av denna konsert men ett nyord i tiden, begreppet "energitjuv" måste vara det här bandets absoluta motsats. Här sprids istället energin ut från bandet till publiken, som efter en (alltför) kort men intensiv halvtimme går vidare lättare i hjärtat och starkare i själen. Tips till festivalledningen: det här bandet har styrka och kapacitet att fylla ut en mycket större scen och dess publik en mycket större arena…

Billy Talent
Dagens återseende. Billy Talent, som vi såg på Arenan i mars på deras första spelning någonsin i Sverige, stod nu på Pampasscenen. Kanadensarna gjorde en lika säker och charmig spelning här som i Stockholm, och tycktes trivas lika bra på denna stora friluftsscen i den svenska sommarkvällen. Sångaren Ben Kowalewicz har en intensiv publikkontakt och scennärvaro. Även en tredje gång kan man se bandet i Sverige i år, nämligen på Pier Pressure i Göteborg 1 juli.

Korn
Dagens ”måste”. Korn på festivalens största scen, Hawaii. Under spelningen hamnade vi nästan längst fram mitt för scenen. Det var enda gången under festivalen som jag upplevde en oroande stort fysiskt publiktryck. Först föll en, så en annan och så en åtta tio stycken unga män. Omkringstående ryckte dem dock snabbt på fötter igen innan trycket omkring blev för starkt. Vi drog oss något bakåt... Korn är en upplevelse att se och sångaren Jonathan Davis har ett imponerande röstregister, och som bonus spelade han en bit på säckpipa. Hawaiiscenens storlek gjorde dock att upplevelsen blev lite overklig och trots den fysiska närheten var det nästan som att se en inspelning i stället för ett liveframträdande.

Converge
Dagens ”utskällning”. Jag har hört ett par låtar av Converge förut och gillat musiken och Jacob Bannons skällande sång. Det gör jag fortfarande, i lagom doser, men det är mäktigt. Inga kompromisser här, bandet kör sin musik utan att snegla åt något håll känns det som. Bra liveband också, men man blir ganska snabbt proppmätt.

Aiden
Dagens överraskning. Det kanske roligaste på festivalen, att bara slinka in på någon spelning som inte var planerad och upptäcka ett nytt band man inte hört förut. Aiden, som spelade på Atlantis, var ett sådant band som jag inte ens hört talas om tidigare. Kommande från Seattle spelar Aiden en del riktigt tung metal men också softare låtar. Mycket trevlig bekantskap!

BiblioteKarin

Linkin Park, 30 Seconds to Mars, Blindside

Tidigare publicerad på Bandit Rock maj 2007.

Linkin Park, Globen 25/5 2007

Blindside
Svenska Blindside har varit förband åt Linkin Park tidigare, på amerikaturné, och fick nu chansen även på hemmaplan. Riktigt bra röj, bra låtmaterial, och Christian Lindskog är en mycket duktig sångare.

30 Seconds to Mars
Förband, jovisst, men de uppför sig inte som ett sådant (vad nu det skulle innebära?). Och vi var flera som gick på konserten lika mycket för att se detta band som för huvudakten. Dekoren, dräkterna, framförandet, allt är genomarbetat och utspelet självklart när 30 Seconds to Mars intar Globen. Hela scenen går i stilfullt rött och svart, alltifrån scendekor till kläder. 30 Seconds, liksom Linkin Park, spelar i Sverige för första gången. Framför Globens scen är entusiasmen inför Jared Letos scenutspel jublande.

Bandets andra och senaste platta, "A Beautiful Lie", kom 2005. ”Skaffa den” säger Leto, ”jag bryr mig inte om hur ni gör det, köp den, bränn den eller stjäl den.” (Obs Det senare rekommenderar inte jag...) Vi får ta del av låtar som From Yesterday, The Kill och A Beautiful Lie. Leto lockar publiken att följa honom i sång, allt från illvrål till mer ”avancerad” allsång, i t ex The Fantasy. Sjungandet går väl sådär, men globenpubliken har roligt och bandet tycks också ha det.

Tyvärr avslutar 30 Seconds något i förtid. Teknikerna hade problem redan innan bandet gick på, och efter en halvtimme (45 minuter var planerat) lämnar alla scenen, utom sångaren. ”Min bror (trummisen Shannon Leto) får elektriska stötar när han spelar” säger Jared. Månne därför fick vi inte ta del av förra årets stora singel, Attack, låten som bidrog till att många här i Sverige upptäckte bandet. Jared Leto avslutar spelningen med att framföra den sista låten ensam på scenen med sin gitarr. Han ber om ett nedsläckt Globen och där lyser hundratals, kanske tusentals, mobildisplayer ”som stjärnor på himlavalvet”. Oemotståndligt rart…

Linkin Park
Vi är fyra personer som under kvällen delar på två ståplats- och två sittplatsbiljetter. Så vi två som kommit dit mycket för att se 30 Seconds to Mars, avslutar bekvämt med Linkin Park på sittplats. Även om de inte spelar min absoluta favoritmusik gör de en stilig kombination av rap och metal. I ”genre-träsket” har jag sett bandets musik benämnas rapcore, metalcore, nu metal, alternative metal, rapp-neometal… - och nu senast emo. Jag tänker inte ens försöka mig på att säga något om detta med genre men att kunna förena metalskallarna och hiphoparna i gemensam hyllning är i sig en prestation. På raden framför oss utspelas en glädjerusig hiphop-dans av fyra pojkar tydligt tillhörande de stora fansen, medan raden bredvid tillhandahåller headbanging och metalhälsning. Jag hör protesterna från de ”renläriga” i båda lägren men i sina mest lyckade stunder, skulle jag vilja påstå, kan detta vara ”det bästa av två världar”.

Linkin Park bjuder på låtar från alla sina tre studioplattor, "Hybrid Theory", "Meteora" och den senaste, "Minutes to Midnight". Endast 10 dagar efter albumsläppet är redan allsångsfrekvensen strålande hög. Pojkarna framför oss, och många med dem, kan redan de nya texterna ordagrant. Bandet har två skickliga sångare, Chester Bennington och Mike Shinoda, den senare både rappar och sjunger. Deras röster samverkar emellanåt helt suveränt. Nya skivan har inte överallt fått positiva recensioner men så här i livetillstånd är det flera av låtarna som växer till något riktigt bra, inte bara förstasingeln What I´ve Done.

”Att det tog sju år innan vi kom hit!” (De har ställt in planerade Sverigespelningar tre gånger) ”Det ska inte ta sju år tills vi är tillbaka” lovar Bennington avslutningsvis. Och om det hänger på publikunderlaget finns alla chanser att vi snart får hit dem igen, att döma av det gensvar Linkin Park fått i Globen denna kväll.

”Det bästa med Linkin Park var 30 Seconds to Mars” hävdar dock mitt sällskap, och jag är trots allt benägen att hålla med.

BiblioteKarin