Apocalyptica på Klubben, Fryshuset 19/10 2007
Foto: Sara
Furiös finsk metal
Fyra helgalna finska el-cellister och en (minst!) lika galen trummis spelar Metallica, Edvard Grieg och egen furiös metal så att Klubben nästan lyfter. Denna konsert inleds med ”kolliderande världar” och avslutas i Apocalypticas eget väl organiserade kaos, med en publik i extas och svettig gruppkram på scenen.
Vi kommer till Klubben lite före utsatt insläppstid (tur med kommunikationerna) men ändå är förbandet All Ends redan i full gång, och lokalen är i stort sett fylld. Göteborgsbandet har ännu inte gett ut sitt debutalbum, däremot EPn "Wasted Life", men har ändå rätt höga förväntningar på sig. Med In Flames-gitarristerna Jesper Strömblad och Björn Gelotte som initierande krafter och huvudsakliga låtskrivare för bandet, har uppmärksamheten fått en skjuts från början. Att en av de två sångerskorna i All Ends är lillasyster Emma Gelotte har också nämnts. Mina förväntningar kommer dock något på skam. Alltså, det här är helt okey "bruksrock", inget egentligt att kritisera, men det ger inget speciellt lyft heller.
Apocalyptica inleder med öppnings- och titelspåret från nya plattan, Worlds Collide. Från första stund arbetar Mikko Sirén frenetiskt bakom trummorna och cellisternas inledande intensiva spel får dem att svettas ymnigt redan efter halva första stycket. Varpå de fem musikerna fortsätter att vrida upp trycket, tempot och intensiteten varv efter varv, i dryga nittio minuter. Publiken blir alltmer galen och spärrarna ryker en efter en. Det headbangas, skriks, handklappas och röjs närmast i extas.
Konserten har, av oredovisad anledning, flyttats ner från den större av Fryshusets scener, Arenan, till lilla Klubben. Det gör att lokalen är tätt packad men också att vi har väldigt nära till scenen och musikerna. Intimiteten blir stor, man ser varje skiftning i musikernas ansikten och varje detalj i deras spel, hur cellisterna lekfullt hanterar sina instrument, helt respektlöst som det ser ut, cellorna flyger över huvudet på dem ibland. Samtidig lätthet och tyngd. Upplevelsen blir emellanåt rätt omtumlande.
Bandet har ett brett låtmaterial med sig. Mycket från nya plattan, inte minst de spår som på skivan har sång av Cory Taylor, Cristina Scabbia och Till Lindemann. ”Men nu får min cello vara Till” säger Perttu Kivilaakso och, tro det eller ej, inte för en sekund saknar jag en sångare i den här konserten. Även många av de ursprungligt instrumentala låtarna finns med, däribland favoriten Last Hope där bandets ordinarie trummis Mikko Sirén gör en heroisk insats fullt jämförbar med den Slayers Dave Lombardo utför på skivan. En lekfull version av Edvard Griegs I bergakungens sal utgör ett lite udda inslag och från det självbetitlade femte albumet plockar de fram den ljuva Bittersweet samt Life Burns. Av sina mångtaliga Metallica-covers bjuder Apocalyptica ikväll på Seek & Destroy, Enter Sandman och, som inledande extranummer, en oemotståndlig Nothing else Matters. Vid det laget är publiken beredd att göra allt för bandet. När vi så småningom fått in dem för extranummer en andra gång avrundas det hela med Rammstein-covern Seemann. Jag vet inte om jag sett några andra hårdrocksmusiker avsluta med att, efter att ha bugat mot publiken, ge varandra stora kramen på scenen. Mycket hjärta visar de.
Jag var, av olika orsaker, lite sparsam med betyget i min recension av nya plattan (7/10), men skulle jag betygsätta denna konsert kan det inte bli annat än det allra högsta omdöme. Det finns helt enkelt inget mer att önska av ett band och av en publik och av en kväll av allra bästa metalsnitt. Om du får chans att vara med om det här, att en gång få uppleva Apocalyptica live, vad du än gör – missa den inte!
BiblioteKarin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar