Linkin Park, 30 Seconds to Mars, Blindside

Tidigare publicerad på Bandit Rock maj 2007.

Linkin Park, Globen 25/5 2007

Blindside
Svenska Blindside har varit förband åt Linkin Park tidigare, på amerikaturné, och fick nu chansen även på hemmaplan. Riktigt bra röj, bra låtmaterial, och Christian Lindskog är en mycket duktig sångare.

30 Seconds to Mars
Förband, jovisst, men de uppför sig inte som ett sådant (vad nu det skulle innebära?). Och vi var flera som gick på konserten lika mycket för att se detta band som för huvudakten. Dekoren, dräkterna, framförandet, allt är genomarbetat och utspelet självklart när 30 Seconds to Mars intar Globen. Hela scenen går i stilfullt rött och svart, alltifrån scendekor till kläder. 30 Seconds, liksom Linkin Park, spelar i Sverige för första gången. Framför Globens scen är entusiasmen inför Jared Letos scenutspel jublande.

Bandets andra och senaste platta, "A Beautiful Lie", kom 2005. ”Skaffa den” säger Leto, ”jag bryr mig inte om hur ni gör det, köp den, bränn den eller stjäl den.” (Obs Det senare rekommenderar inte jag...) Vi får ta del av låtar som From Yesterday, The Kill och A Beautiful Lie. Leto lockar publiken att följa honom i sång, allt från illvrål till mer ”avancerad” allsång, i t ex The Fantasy. Sjungandet går väl sådär, men globenpubliken har roligt och bandet tycks också ha det.

Tyvärr avslutar 30 Seconds något i förtid. Teknikerna hade problem redan innan bandet gick på, och efter en halvtimme (45 minuter var planerat) lämnar alla scenen, utom sångaren. ”Min bror (trummisen Shannon Leto) får elektriska stötar när han spelar” säger Jared. Månne därför fick vi inte ta del av förra årets stora singel, Attack, låten som bidrog till att många här i Sverige upptäckte bandet. Jared Leto avslutar spelningen med att framföra den sista låten ensam på scenen med sin gitarr. Han ber om ett nedsläckt Globen och där lyser hundratals, kanske tusentals, mobildisplayer ”som stjärnor på himlavalvet”. Oemotståndligt rart…

Linkin Park
Vi är fyra personer som under kvällen delar på två ståplats- och två sittplatsbiljetter. Så vi två som kommit dit mycket för att se 30 Seconds to Mars, avslutar bekvämt med Linkin Park på sittplats. Även om de inte spelar min absoluta favoritmusik gör de en stilig kombination av rap och metal. I ”genre-träsket” har jag sett bandets musik benämnas rapcore, metalcore, nu metal, alternative metal, rapp-neometal… - och nu senast emo. Jag tänker inte ens försöka mig på att säga något om detta med genre men att kunna förena metalskallarna och hiphoparna i gemensam hyllning är i sig en prestation. På raden framför oss utspelas en glädjerusig hiphop-dans av fyra pojkar tydligt tillhörande de stora fansen, medan raden bredvid tillhandahåller headbanging och metalhälsning. Jag hör protesterna från de ”renläriga” i båda lägren men i sina mest lyckade stunder, skulle jag vilja påstå, kan detta vara ”det bästa av två världar”.

Linkin Park bjuder på låtar från alla sina tre studioplattor, "Hybrid Theory", "Meteora" och den senaste, "Minutes to Midnight". Endast 10 dagar efter albumsläppet är redan allsångsfrekvensen strålande hög. Pojkarna framför oss, och många med dem, kan redan de nya texterna ordagrant. Bandet har två skickliga sångare, Chester Bennington och Mike Shinoda, den senare både rappar och sjunger. Deras röster samverkar emellanåt helt suveränt. Nya skivan har inte överallt fått positiva recensioner men så här i livetillstånd är det flera av låtarna som växer till något riktigt bra, inte bara förstasingeln What I´ve Done.

”Att det tog sju år innan vi kom hit!” (De har ställt in planerade Sverigespelningar tre gånger) ”Det ska inte ta sju år tills vi är tillbaka” lovar Bennington avslutningsvis. Och om det hänger på publikunderlaget finns alla chanser att vi snart får hit dem igen, att döma av det gensvar Linkin Park fått i Globen denna kväll.

”Det bästa med Linkin Park var 30 Seconds to Mars” hävdar dock mitt sällskap, och jag är trots allt benägen att hålla med.

BiblioteKarin