Hultsfred dag 3

Tidigare publicerad på Bandit Rock juni 2007.

Hultsfredsfestivalen, 16/6 2007

Neverstore
Charmig "slyngelrock" skrev jag någonstans om dessa ungherrar och deras musik efter att ha hört dem på ”Bandit Back to the boat”-kryssningen i höstas. Slynglarna har inte hunnit bli mycket äldre men deras framträdande på Hultsfred är säkrare och stadigare än det tidigare. Bandet lirar i Teaterladan halv fem på lördagseftermiddagen och håller full fart framåt tillsammans med en glad och högaktiverad publik. Det sjungs, dansas och röjs i lika delar. Trion släppte sitt första album, "Sevenhundred Sundays", så sent som i januari i år och trots att de spelat landet runt under hela våren, också som förband åt Good Charlotte, tycks de genuint glada att få stå på scen i ett sånt här sammanhang. ”Vad snälla ni är” utbrister Jacob Widén spontant när publiken begär in dem på scen igen. Härlig "slyngelrock" med andra ord!

Turbonegro
Mycket nyfiket undrande var jag inför norska Turbonegro, som stod på Hawaiiscenen i tidiga kvällen. Och nästan lika undrande är jag efteråt… Vad är det här egentligen för något? Jag blir inte klok på vad jag ser, och vad jag tycker om det jag hör. ”Deathpunk” kallar de själva det de framför. Det är tryck i musiken och Hank von Helvete och hans trupp viker sig verkligen inte för några krav på stil och smak. På storbildsskärmarna ser sångaren i sin utstyrsel ut som något av ett förvuxet barn som kladdat smink runt ögonen och värdlandet till ära massakreras Emil-visan: ”Hujedamig sån bög han var…”. Kompromisslöst? Eller lättköpt? Underhållande är det i alla fall.

Avatar
Å så kvällens dos av göteborgskt melodisk deth metal :) Den här gången i form av Avatar, som vi senast såg som förband till In Flames i Linköping, och som jag då blev rejält imponerad av. På Stora Dansscenen gör de en tät, intensiv spelning. ”Var det någon som såg Korn i förrgår kväll?” frågar sångaren Johannes Eckerström. ”Okej, men nu ska ni få riktig metal!” Och detta blir nog en av de röjigaste konserterna hittills, där de samspelta bandmedlemmarna och publiken röjer tillsammans, under ett inspirerat growlande av Eckerström.

Evanescence
En fantastisk och värdig avslutning på Hultsfred för vår del blev Evanescence på Pampasscenen. Mitt festivalsällskap propsade på att vi denna gång skulle ha bästa platserna så dryga timmen innan var vi på plats i duggregnet framför scenen, käkandes thaimat. Och det var det absolut värt.

Amy Lee är Evanescence. Med en enorm röstkapacitet och stor scennärvaro leder hon nittiominutersspelningen från början till slut. Ena stunden hårdrockande headbangande högtryck, och i nästa stund vaggas vi med flygelspel och en skönsång utan jämförelse. Den förälskade publikmassan följer låtarnas stämningsväxlingar i hänförda hyllningar, och inte minsta kontrovers utbryter trots människohavet framför scenen. Låtar bjuds från de senaste två albumen, och även My Immortal som varit med bandet ända sedan allra första (demo)plattan, "Origin". Amy Lee är imponerande, storartad, med musik som växlar från tungt rockande till vänt skön. Som livet. ”Bring me to life” – ja, tack.

BiblioteKarin