IGNEOUS HUMAN - ”Pyroclastic Storms"

Tidigare publicerad på Werock 2 november 2009

Årets svenska metaldebut?

Det här gör mig glad! Svenska IGNEOUS HUMANs debutalbum stormar in med explosiv intensitet i min själs musikaliska rum. Första intrycket är strålande och sedan bara fortsätter albumet att växa i stilfullhet och integritet. ”Pyroclastic Storms” är en imponerande debut på alla sätt.

Hela albumet drar, från första inbjudande anslaget i Birth, sin drivande kraft ur Andreas Joelssons karaktäristiska growl och Mikael Gustavssons minst lika karaktäristiska basspel. Dessa element skapar en generös grund för hela musikbygget att växa på, där snygga melodier sprider sin doft över hårdare tongångar. Trots att jag vid första lyssning genast älskar det jag hör, oroar jag mig lite smått efter ett par spår för att musikerna kan ha blivit så förälskade i sitt vinnande koncept att de inte ska vilja släppa taget och våga vingarna? Men oron är obefogad. Rikedomen i låtmaterialet visar sig när spår som ångestsvettiga Quake och Decived varvas med den, faktiskt, väldigt svängiga titellåten, Pyroclastic storms, vackra Redemption med en inledning i bästa filmmusikstil och det försonande och skönt gripande instrumentala avslutningsspåret Tears. Det finns också låtar med refränger som snabbt och gärna sätter sig på hjärnan och pockar att bli nynnade på, såsom You better be dead och det tidigare nämnda titelspåret. Jag skulle kunna säga något vackert om vart och ett av spåren på plattan, men lämnar resten åt var och en att upptäcka.

Produktionen på albumet är glasklar, varje del i helheten får sitt berättigade utrymme och Joelssons heta growl till trots, når varenda stavelse av texterna fram till den som vill lyssna. Mycket ångest, vrede och demoner finns att tampas med i texterna, men också uppmaning att våga; våga tala, våga agera: ”Don’t be afraid to act, or you will live your lie”.

Finns det inget som drar ner omdömet då? För att hitta något alls att anmärka på, får vi verkligen gå ner på detaljnivå; jag tror aldrig något positivt har kommit ut av att låta ett stycke metal avrundas med att sakta tona bort. Inte heller här, vilket sker i spåret Hate. Och jag värjer mig mot att höra en motor startas i inledningen av Demonride, det bryter stämningen - men äsch, det där var så kort, så kort, så det kanske inte ens fanns där? Och är i vilket fall lätt att bortse ifrån bland alla de positiva detaljer som finns att uppdaga i musiken. Väl producerat och väl komponerat är detta ett album att glädjas åt från start till mål.

Som svar på frågan i rubriken – och trots att det är ett par månader kvar på året - vågar jag mig på att utse detta till årets svenska metaldebut. Snyggt, säkert och med oemotståndlig särart.

Betyg: 8/10

THE BLACK DAHLIA MURDER - "Deflorate"

Tidigare publicerad på Werock 1 oktober 2009

Stark, på gränsen till påträngande musikupplevelse

Deras musik har omväxlande kallats death metal, metalcore och deathcore. Amerikanska THE BLACK DAHLIA MURDER har under sina åtta års levnad släppt en ny platta vartannat år och själva anger de den svenska melodiska dödsmetall-skolan som förbilder, med band som AT THE GATES, IN FLAMES och DIMENSION ZERO, men också thrash-giganterna METALLICA och MEGADETH.

Sedan den förra plattan, 2007 års '”Nocturnal”, har bandets ene gitarrist och orginalmedlem, John Kempainen, lämnat och bytts ut mot Ryan Knight från ARSIS. Årets album ”Deflorate” har, detta till trots, soundet i stort sett intakt från de tidigare albumen. För kontinuiteten svarar den andre gitarristen, Brian Eschbach, och inte minst sångaren Trevor Strnad, vars karaktäristiska röst aldrig tillåts falla in i den rena sångens fålla, men varierar intensivt mellan skärande skrikigt och djupaste growl. Röst och känsla påminner en hel del om Dani Filth i CRADLE OF FILTH..

Första singeln från albumet, betitlat A Selection Unnatural, (å, detta Darwinska jubileumsår...) har en märklig, upprörande och berörande text om ett svårt missbildat barn som genomlever sin korta tid på jorden helt utan mänsklig kärlek, och som behandlas av vetenskapen som forskningsmaterial. I övrigt har några av låtarna traditionellt antireligiösa texter som häcklar Jesus och den kristna tron medan andra är mer allmänmänskliga. En stark samling texter i passande musikalisk dräkt.

Sammantaget bjuder ”Deflorate” en stark och nästan väl påträngande musikupplevelse. Intensiteten gör att det är ganska tung lyssning. I lagom doser är dock albumet en samtidigt krävande och givande bekantskap.

Betyg: 7/10

RAISED FIST - "Veil of ignorance"

Tidigare publicerad på Werock 1 oktober 2009

RAISED FIST av-slöjar och driver bort dimridåer

RAISED FISTs nya platta är ett märkligt varierat och ändå fint sammanhållet verk. Tillsammans med ibland galet speedade spår, såsom Afraid, Slipping into Coma och förstasingeln, inledande Friends and Traitors, samsas sköna tongångar i mer nertonade melodier som Words and Phrases, Wounds och den vackra My Last Day. Sista spåret, den instrumentala Out har en lätt orientalisk kryddning och avslutar perfekt den välmodellerade enhet som ”Veil Of Ignorance” utgör.

Låtarnas texterna är, såsom bandet gjort oss vana vid, samtidigt både allmängiltiga och personliga. Således är Friends and Traitors ytterst personlig och rättfram. Tonen sätts med ”my name is Alexander, the Raised Fist comander”, medan den känslofyllda My Last Day har en vacker text om en människas tankar i dödens närhet.

I radion sändes en intervju där sångaren Alexander Rajkovic berättade att han vid ett konserttillfälle tagit i så han ”kräktes, efter en spelning på Hultsfred”. Jag håller det inte för omöjligt att det var just den gång vi såg dem på festivalen, 2008, en spelning som var en total urladdning av hela bandet och med en Rajkovic helt över alla gränser. RAISED FIST har förmågan att även i albumformat skapa musik med en laddning som träffar rätt i maggropen och skakar om lyssnaren. Inget band kan vara så ilsket, så förbannat och i samma andetag så kärleksfullt, som RAISED FIST. Jag vill skratta, svära och skråla på en och samma gång.

Jämfört med förra plattan ”Sound Of The Republic” är ”Veil Of Ignorance” mer varierad, mer sofistikerad utan att på något sätt ge avkall på kraften och utspelet. Och här finns rörelse, utveckling, det vi hör här är ett band fortfarande på marsch framåt efter snart 17 år i branschen. Jag ser med tillförsikt fram emot ytterligare spännande plattor av RAISED FIST i framtiden.

Betyg: 8/10

Sonisphere Hultsfred 2009

Tidigare publicerad på Werock september 2009.

Sonisphere Sweden, Hultsfred 2009

Sonisphere-festivalen är ett monsterpaket med rock och metal som dragit fram över Europa denna sommar. Med METALLICA som huvudakt bjuds på en heldag fylld med band som MASTODON, CRADLE OF FILTH och LAMB OF GOD. Dessutom ett antal lokala storheter i varje land där festivalen landar. 18 juli var det dags för Sverige och Folkets park i Hultsfred.

DEAD BY APRIL
Bandet som just nu är ”överallt”, hur man än vänder sig, och i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Såg dem på Hultsfredsfestivalen förra året och imponerades inte då. Kanske ännu mindre nu. ”Pojkbandsmetal” har någon myntat och till det facket förpassar sig DEAD BY APRIL. Så de snygga mohikanfrisyrerna och kajalglittrande ögonen till trots – mig gav denna konsert väldigt lite.


ADEPT
"Kanske Hultsfreds snabbaste karriär: På rookie-scenen ena veckan och på Hawaii, Hultsfreds största scen, veckan efter..." Det framröstade myspace-bandet från Vagnhärad hamnade måhända i väl stor kostym under Sonisphere då man inleder spelningarna på den scen där METALLICA ett halvt dygn senare ska toppa festivalkvällen. Unga ADEPT klarar ändå detta med äran i behåll och gör en hel del för att sätta fart på den, trots tid och omständigheter, ändå relativt månghövdade publiken. Spelglädjen hos bandet är det inget fel på, så till den grad att sångaren Robert röjer knäskålen ur led... Ser honom senare transporteras bort på en kärra likt en, lite passande, ”King for a Day”.

THE (INTERNATIONAL) NOISE CONSPIRACY
Det här stämmer inte för mig... Jag har inte lyssnat på bandet tidigare men förväntade mig något annat av musik som benämns punk/hardcore, albumtitlar som ”Capitalism Stole My Virginity” och citat av sångaren Dennis Lyxén i stil med ”Politik är viktigare än punk. Musiken är inte så relevant i sig". Det vi fick var kanske det mest propra av alla festivalens framträdanden. Och svängig, lite lättsam musik. Fullt njutbart i alla fall.


LAMB OF GOD
Nu börjar lite tyngd och fart komma med i leken, och en gryende känsla av att det faktiskt är en hårdrocksfestival vi är på. Det är fortfarande tidig eftermiddag men med LAMB OF GOD drar mörkret allt närmre, både i tiden och musikaliskt. Bandet tar ut svängarna ordentligt med Randy Blythes karaktäristiskt skorrande growl över smattrande trummor och ett scenframträdande som får riktig fart på publiken.

MESHUGGAH
Jämfört med på Metaltown för några veckor sedan är det vi ser nu ett mycket piggare MESHUGGAH, som är riktigt roligt att se. Bandets musik kräver tid och koncentration och deras alltför korta set, knappa 30 minuter, gör att lagom när man kalibrerat sinnena till rätt frekvens för MESHUGGAHs tekniska mangel, så är det hela över. Ytterligare en halvtimme hade varit ytterligt välkommet.


Tacksamt nog ödslade Jens Kidman inget av den snålt tilltagna tiden på onödigt mellansnack. Det var öht väldigt lite snack under konserterna – och det är enbart att glädjas åt, det finns ju inte så många frontmän av Anders Fridéns eller Peter Dolvings kaliber. När jag tänker efter fanns det inte en enda under hela denna dag faktiskt...

CRADLE OF FILTH

Dani Filth leder sina styrkor i en fullständig urladdning som brakar rakt in i hjärta och hjärna på den nu, trots tidigare småregn, ganska väl uppvärmda publiken. Sångaren kommunicerar publiken med sin röst, sina intensiva ögon och hela sin kropp. Det är just en sådan närvaro och intensitet man önskar sig att varje band och varje sångare skulle förmedla. Bandets black/death/doom/goth eller vad nu detta slag av extreme metal ska kallas, är både storslagen och tekniskt ytterst väl genomförd. Jag blir hänförd, berörd och förförd.

MASTODON

Det börjar lite småsegt och inåtvänt, musikerna tycks snudd på ha glömt att de inte står i replokalen utan framför sin publik. Det ska erkännas att jag aldrig riktigt insett storheten med MASTODON och senaste albumet, ”Crack the Skye”, som hyllats av många kritiker, är för mig en rätt medioker musikupplevelse. Vartefter regnet tilltar tycks dock bandet tina upp och spelningen accelererar i musikalitet och scennärvaro. Avslutningsvis står jag och ler med uppåtvänt ansikte i ösregnet, ler ikapp med sångaren/basisten Troy Sanders och trummisen Brann Dailor som kastar slängkyssar till publiken för att visa uppskattning över att vi alla står kvar i den allt lerigare dammpölen framför scen. ”Crack the Skye” ska få en chans till.

PAUS
Det intensiva regnandet under MASTODON-spelningen tvingar oss att tidigarelägga den planerade pausen och avstå från MACHINE HEADs konsert. Lite synd, men jag såg dem senast i en bra spelning i Globen i mars så det känns inte som en alltför tung förlust. THE HIVES var redan från början bortplanerade för min del. Stärkta av torra kläder, varm mat och en stunds vila i bilen är vi sedan redo för kvällens avslutande övningar..

THE CULT
Jag förstår att man må skämmes lite när man inte inser sig ha lyssnat på THE CULT tidigare. För det visar sig att flera av låtarna är "klassiker" som finns djupt nere i minnesbanken, om än inte i de övre delarna av medvetandet. Och det kan ofta vara trevligt med lite nostalgi – men det är inte riktigt det vi är här för idag... Sångaren, en rätt osannolik uppenbarelse, likt en brittisk Magnus Uggla med solglasögon och tamburin, glider lojt fram över scenen. Vi glider vidare mot nästa akt.


PRIMAL SCREAM
Det är en otacksamma uppgift att stå på den mindre scenen som sista band innan kvällens huvudattraktion äntrar stora scenen mitt emot. Visst har PRIMAL SCREAM mycket folk framför sig, men de flesta är, fysiskt och inte minst mentalt, halvt på väg bort ifrån dem redan från början. Att musiken dessutom känns lite malplacerad i sammanhanget gör det inte lättare. Bandet spelar klassisk rockmusik och är det t o m en Rolling Stones-cover jag tycker mig höra? Inget ont om framförandet, men nån höjdarupplevelse blev det inte.

METALLICA
Jag har aldrig förstått varför band som t ex IN FLAMES och, ännu mindre, hur storheter som METALLICA envisas med att använda pengar, miljö och framför allt konserttid till att elda upp en massa sprakande fyrverkerier. Helt säkert får jag inte medhåll av alla, eller ens många; det är mycket oooh! och aaah! när det flammar och smäller, men jag är där för att lyssna och se bandet, musikerna, inte förundras över nyårsraketer...

METALLICA öppnar med starka Battery och inleder därmed festivalens final på bästa sätt. Andra klassiker som bjuds oss är bland andra Sad But True, One, Master of Puppets och avslutande Seek and Destroy. Däremellan en god dos från senaste albumet, ”Death Magnetic”, såsom Broken, Beat & Scarred, Cyanide och min nuvarande favorit All Nightmare Long.


Efter att ha upplevt en totalt magisk kväll med METALLICA på Globenspelningen i mars (se recensionen http://www.werock.se/Artiklar/visaartikel.php?i=61 ), vågade jag inte ha alltför höga förväntningar på denna kväll. Men besviken är det minsta jag blev. Virtuosen Kirk Hammett är fortfarande lika alvlikt avväpnande, Trujillos spel är lika tryggt, Hetfields sång lika kraftfull och Ulrich, ja han är ju Ulrich helt enkelt, och ingen kan klaga på hans trumspel, eller på spelglädjen, denna kväll. Att man byter ut ett antal låtar vid varje spelning under hela turnén bidrar säkert till att fortfarande hålla showen levande, mer än en tredjedel av materialet är nytt jämfört med i Globen.

Ur rapporteringssynpunkt närmast oförlåtligt, men vi tillåter oss ändå att sakta avlägsna oss mot parkeringen under sista tredjedelen av METALLICAs set. Musiken följer oss över hela festivalområdet och genom halva stan och till tonerna av en utklingande Seek and Destroy sätter jag mig bakom ratten för att påbörja de 35 milen hemåt, och gungas i natten av de sköna efterdyningarna av dagens upplevelse av att vada omkring i, och vara totalt omsluten av, musik jag älskar.

Sonisphere är helt klart ett lyckat koncept som jag hoppas återkommer i någon form nästa år. Den enda riktiga besvikelsen var att ANTHRAX tvingats ställa in. Det var ett av de band jag sett mest fram emot. Å andra sidan övertrumfade det andra band jag varit som mest nyfiken på alla mina förväntningar. CRADLE OF FILTH-febern har ännu inte släppt.

35 000 människor ryar och röjer i 12-15 timmar, ölen flödar och säkert mycket annat också, åtminstone utanför stängslet. Och inte en enda skärmytsling ser vi. Några slocknar framemot natten, sorry för dem då de missar kalaset, men inte ens ett ont ord hör jag mellan festivalbesökarna, trots den stora folkmängden och trängseln framför scenerna. Varmt tack till var och en som var där och delade upplevelsen samman med oss andra.

BiblioteKarin
2009-09-09

VADER - "Necropolis"

Tidigare publicerad på Werock 1 september 2009

God traditionell döds med onödig utfyllnad

Efter 25 år i branschen, och med sitt åttonde studioalbum, är VADER inget ”de stora överraskningarnas” band. Trots att samtliga medlemmar förutom grundaren och frontmannen Piotr ”Peter” Wiwczarek, förra året byttes ut i live-sammanhang, är soundet på ”Necropolis” gravt igenkännligt. Kanske inte så underligt med tanke på att Wiwczarek utöver growlandet även hanterar både bas och gitarr i studioinspelningarna. Med sig har han trummisen Paweł ”Paul” Jaroszewicz som imponerade stort redan som nying vid live-spelningen på Fryshuset under jubileumsturnén förra hösten.

Inget nytt under solen alltså, men för den som hyser kärlek till klassisk VADER, och till klassisk dödsmetall öht, bör det här vara helt tillfredsställande. Låtarna spänner mellan relativt thrashig döds som i Anger, Blast och förstasingeln Never Say My Name, och mer doom-doftande Rise Of The Undead, med en riktigt catchig refräng, och malande avslutningsspåret When The Sun Drowns In Dark.

Alla de regelrätta låtarna bjuder på fullödigt välspunnen death metal. Intrycket av albumet dras dock ner något av ett par onödiga ljudföreteelser såsom utfyllnadsspåren The Seal, ett instrumentalt gnissel, och det mässande talspåret Summing the Futura. Det ”dolda” spåret ett par minuter efter avslutande When The Sun Drowns In Dark fyller heller ingen begriplig funktion och Wiwczarek kunde gott avstått från att inleda den i övrigt riktigt snygga låten Dark Heart med ett teatraliskt ”mo-he-he-hee”.

Som bonusspår på specialutgåvan bjuds två riktiga klassiker som coverspår, VENOMs Black Metal, faktiskt bra mycket vassare än originalet, samt METALLICAs Fight Fire With Fire, en låt som aldrig skäms för sig, men som ändå känns lätt malplacerad i sammanhanget.

Detta VADERs åttonde släpp har onekligen kommit lite i skymundan av landsmännen i BEHEMOTH med deras ”Evangelion” som gavs ut någon vecka tidigare. Utan att orda för mycket om detta kan en jämförelse mellan VADERs traditionella döds och BEHEMOTHs ständigt pågående utveckling av genren inte annat än utfalla till de senares fördel, men VADER gör med ”Necropolis” det de förväntas göra, och det är i mångt och mycket gott nog.

Betyg: 7/10

JUNGLE ROT - "What Horrors Await"

Tidigare publicerad på Werock 6 juli 2009

En färsk dos gammal hederlig döds

Amerikanska dödsmetallarna JUNGLE ROT, aktiva sedan 1994, har med sitt sjätte fullängdsalbum, ”What Horrors Await” släppt en rak, traditionell och vid sina death metal-rötter trogen platta.

Envetet, entonigt, ja rent av enahanda kan musiken låta sig beskrivas – och därtill förvånansvärt bra. Trummorna dominerar ljudbilden stort, sångaren Dave Matrises grottande growl väller över lyssnaren som en oemotståndlig musikalisk Juggernaut. Samtidigt som de subtila detaljerna skapas utrymme och tvingar sig på den vakne lyssnarens uppmärksamhet. Den trots allt rätt explosiva entonigheten vinner vid varje förnyad lyssning, och Straightjacket Life, Exit Woundes och 90-sekundersspåret Speak The Truth är några av de låtar som sätter sig snabbt. Texternas tema kring krig, blod och död går mig dock rätt likgiltigt förbi.

JUNGLE ROT når med sitt nya album i mina öron inte upp till nivån hos t ex förra årets alster av de svenska kollegerna i band som DISMEMBER eller GRAVE, men är ett helt okey alternativ för den som vill ha sig en färsk dos gammal hederlig döds till livs.

Betyg: 7/10