HIM - Nalen

Tidigare publicerad på Werock 4 mars 2008.

HIM, Nalen Stockholm, 14/2 2008

Kvällen på Nalen, med förbandet SERENADE FOR JUNE samt finska ”love metal”-akten HIM, blev helt klart mycket intressantare än väntat. I Nalens traditionstyngda pelarsal, bland förgyllda spegelramar, trivs publiken stort denna Alla hjärtans-afton, en publik med påtagligt stor del ungt och kvinnligt inslag.

SERENADE FOR JUNE är ett band jag inte hört talas om tidigare och därmed inte hade några som helst förväntningar på. Det blev en positiv överraskning av en riktigt fartfylld tremannagrupp med sköna rockvibbar och en mycket kompetent sångare. Bandet har just släppt sitt första album, som än så länge endast går att få tag i via bandets Myspace.


Ville Valo är HIM. Det finns sångare som på scen är en naturlig del av gruppen, det finns sångare som tydligt är bandets front och styrka utåt. Och så finns det typen ”Ville Valo – och hans band”. Det är första gången jag ser gruppen live och Valo har en särdeles sammansatt utstrålning. Hans dynamiska röstresurser är ovedersägliga. Han låter ständigt rösten glida, hoppa och pendla mellan de högsta tonerna och djupaste bas, mellan hest viskande och klar änglastämma. Rysligt effektfullt. Under kvällen växlar han mellan översvallande publikkontakt, inåtvändhet och ibland snarast en slags frånvändhet. Ett mycket märkligt framträdande, men allt ger intressanta effekter i musicerandet.

Ville Valos fans är hängivna, tjejerna skriker i falsett så fort han rör sig, ler eller öppnar munnen, antingen det är för att sjunga, prata eller för att dricka en slurk kaffe. Upp på scen kastas publikens tribut till sångaren: tre rosor, en nalle och två paket Marlboro. Vad detta egentligen säger om mannen ifråga tål att funderas på. Mot slutet blir det dock så hett i lokalen, (beror det på Valo/fansen/ventilationen?) att många faktiskt backar undan från scenkanten och droppar ner längre bak i lokalen. Om bandet räknar sina framgångar i avsvimmade fans kunde de denna kväll räkna in två sådana...

Det här är ofrånkomligen en "Ville Valo show", men även musikerna tycks något inåtvända, för att inte säga frånvända emellanåt. Musikaliskt finns inget att klaga på men om publikkontakten för Valos del känns sporadisk och opålitlig, är den hos de övriga musikerna snarast obefintlig. Det känns som om de har fullt upp av sitt eget, och av varandra… Som sagt en märklig, men inte helt oäven, konsertupplevelse.

Dagen efter kunde jag läsa i pressuppgifter att spelningarna på Nalen var första gången på 15 år som Ville Valo var nykter under en konsert. Detta kanske hade betydelse för känslan att han ibland inte var riktigt närvarande. Vi hade också noterat att han bara drack vatten och Redbull. Samt en kopp kaffe.

De som kom till Nalen för att höra HIMs gamla godingar fick sitt lystmäte denna kväll med låtar som Your Sweet 666, Buried Alive by Love, The Funeral of Hearts och Join me in Death, men även den som ville höra nytt kunde vara nöjd. Ett antal låtar från senaste plattan "Venus Dome" levererades, utöver titellåten bland annat Passion´s Killing Floor, The Kiss of Dawn och senaste singeln Bleed Well.
Här kan du också läsa Michael Holmströms recension av "Venus Dome".

BiblioteKarin

Blackwinds - "Flesh Inferno"

Tidigare publicerad på Werock 2 juni 2008.

Tillåt dig föras bort av svarta vindar

Svensk black metal i tradition och nydaning. Kanske inte allas första musikval, men musik som alla kan bestämma sig för att välja.

Sundsvallsbandet BLACKWINDS bildades redan 1998, som ett sidoprojekt av några av medlemmarna ur black metal-bandet SETHERIAL, och nu på tionde året kommer deras första fullängdsalbum. Noga räknat ger de ut två fullängdare i år. Förutom ”Flesh Inferno” återutges också den enda tidigare plattan, EPn ”The Black Wraiths Ascend” från 1999, tillsammans med annat äldre outgivet material, i ett album namngivet ”Origin”. Idag har BLACKWINDS två fasta medlemmar, Infaustus som sköter det vokala uttrycket och originalmedlemmen Lord Mysteriis (Håkan Sjödin) på trummor.

Produktionen på ”Flesh Inferno” är inte riktigt så ”skitig” som black metal ofta väljer att vara, men ändå finns känslan där, med bl a sången relativt lågt mixad i de bakre regionerna. Just sången uppehåller jag mig gärna vid. Också här är det omisskännligen black metal-stuk men med rik variation. Infaustus tillhandahåller ingen ren sång, men exekverar å andra sidan den growlade sången på ett otal sätt. Skrikigt black metal-traditionellt, djupt dödsgrowlande och däremellan allt högt som lågt. Hela ljudbilden andas en sparsamt renoverad traditionell black metal. Syntharna finns som ett understråk men dominerar inte. Ett behagligt balanserat album som borde kunna attrahera lyssnare både i de läger som gillar mer traditionell black metal och de som uppskattar det slag av nydaningar band som bland andra DIMMU BORGIR står för. Texternas uppehåller sig kring ämnena ”döden och Satan”. Traditionella black metal-teman och inte mycket att orda om.

På detta sätt blandar BLACKWINDS traditionella och nyare black metal-ingredienser till en smaklig musikalisk blandning. Några spår att uppmärksamma särskilt är tunga Plague Bringer, inledningsspåret Before Time samt titelspåret Flesh Inferno. Detta verk, bandets första egentliga fullängdssläpp, rekommenderas för alla som intresserar sig för den svenska black metal-scenens pågående utveckling.

/BiblioteKarin

Grave - "Dominion VIII"

Tidigare publicerad på Werock 5 maj 2008.

Betryggande döds i en vilsen värld

Death metal-pionjärerna GRAVE , ursprungligen från Visby, firar i år sitt tjugoårsjubileum och släpper sitt åttonde studioalbum, ”Dominion VIII”. Tillsammans med bland andra ENTOMBED och DISMEMBER tillhör GRAVE de band som var med och formade den svenska death metal-scenen kring nittiotalets början, och som haft omvittnad betydelse för senare band, både i Sverige och i andra länder.

GRAVE, numera ett tremannaband, fyller denna platta med skön, tung rakt-på-sak death metal. Ni som gillade DISMEMBERs senaste, självbetitlades släpp bör definitivt ta er en stund med ”Dominion VIII”. Den som hört GRAVEs tidigare album, inte minst de två-tre senaste, kan också känna sig väl hemmastadd. Ola Lindgren, som varit med från start som gitarrist och sedan 1995 även är bandets sångare, levererar ett hypnotiskt flöde, med tungt growlad sång uppbackad av Fredrik Isaksson på bas och Ronnie Bergerståhl bakom trummorna.

Vill man uppleva bandet live går detta för sig bland annat på Wacken Open Air i slutet av juli. På hemmaplan finns möjlighet att se dem i höst då de tillsammans med NILE och BELPHEGOR turnerar Europa med några datum i Sverige inlagda i början av oktober.

”Dominion VIII” är en väl sammanhållen platta med nio spår som tillsammans förmår fylla ut varje skrymsle i en lyssnares längtan efter tung rå dödsmetall. Albumet har en tilltalande täthet, gränsande till det kompakta. Hög standard genomsyrar hela plattan, men några speciella spår för mig är dundrande Bloodpath, rappa Annihilated Gods och avslutningsspårets malande 8th Dominion.

/BiblioteKarin

In Flames - "A Sense of Purpose"

Tidigare publicerad på Werock 8 april 2008.

Tradition och förnyelse i In Flames egen labyrint

Det tog ett antal varv i spelaren innan den här låtsamlingen intog sin rättmätiga plats i mitt hjärta. Men nu ligger den bra där. Det snabba stråk av besvikelse som drog förbi vid de första lyssningarna är utbytt mot en berusande känsla. Först som sist: "A Sense of Purpose" är mycket bra melodisk metal, en rad starka låtar, skickliga musiker, en känslig sånginsats i en förnämlig produktion. Göteborgsmetal av det hjärtevärmande slaget – ibland hettar det dessutom till ordentligt.

Den låt som slår an allra först, Sober and Irrelevant, är spikrakt röj på vant In Flames-manér. Igenkänningen är hög, i trumspelet, gitarrerna och så Fridén som spottar och fräser fram orden: "P’t now I tremp’l in pfear…" (But now I tremble in fear). Nästa låta att hugga tag är Alias, med en fångande refräng, den sitter som gjuten redan efter ett par lyssningar. Akustiska gitarrslingor bygger spänningar och kontrastverkan. I och för sig inte något nytt grepp i IF-sammanhang, men effektivt.

Ett ämne till blivande vattendelare fansen emellan är The Chosen Pessimist, en av de mest intressanta låtarna på plattan. På det drygt åtta minuter långa spåret hinner mycket hända, med ett instrumentellt "intro" på nästan två och en halv minut, och en skönsång så skön att jag måste undra om Fridén varit och tagit sånglektioner hos Thomas Di Leva… Över huvud taget tar Anders Fridén ut svängarna med rösten och varierar sången på de olika spåren i en lekfullhet som förvånar.

Den existentiella ångest som kittar ihop lyriken har Fridén delat med sig av även på tidigare plattor. Det fördröjande eftertänksamma har däremot förstärkts. De skenbart enkla raderna i några av sångerna sätter sig djupt inne i maggropen och går inte så lätt att skaka av sig. Fridéns brutalt nakna röst karvar sig in i hjärtat. ’Make me feel unbreakable, lie and set me free’ (Delight and Angers).

Och på detta vis faller låt efter låt in i mitt hjärta vid förnyad lyssning, det finns många detaljer att avtäcka här. Favoritlåten för närvarande är avslutningsspåret March to the Shore. Den stör och berör, lockar och utmanar.

Rekommenderas inköp av albumet? Jamen, självklart - låt dig berusas! Det här är högkvalitativ svensk metal som platsar i vilken hårdrockssamling som helst. Frågan är bara vilken version du ska välja. DVDn som medföljer digipak-utgåvan är väl värd att få med sig för de futtiga tiorna extra, men har du inte inhandlat EPn "The Mirror’s Truth" väljer du om möjligt att införskaffa den japanska versionen av albumet, där låtarna från EPn finns med, och därmed ytterligare två riktiga höjdare, Eraser och Abnegation.

Läs även:
Intervju med Björn Gelotte
Recension av The Mirror’s Truth

/BiblioteKarin

Meshuggah- "obZen"

Tidigare publicerad på Werock 7 april 2008.

Meditativt reningsbad med Meshuggah

Meshuggah har alltid uppammat ett visst osäkert motstånd inom mig, ett band jag närmar mig med förväntningar om högst avancerad musikalitet, komplicerade rytmer och därtill allmän svårtillgänglighet. Men nu när deras sjätte fullängdare, "obZen", landar i spelaren är det dags att ta tag i det här och inte vika undan längre.

Sinnena på spänn, ”det här är nog svårlyssnat…”, och så sköljer musiken över mig - och wow - vilket reningsbad! Visst, det kräver sin aktive lyssnare, musiken är komplex, men samtidigt finns en klart lysande tråd som leder in i Meshuggahs musikaliska rike. Ett rike där säregna lagar tycks råda, lagar som kan verka ack så absurda utifrån sett, men helt naturliga när man befinner sig i deras sfär.

Thomas Haake, textförfattare, medkompositör och tillika bandets trummis, har väl sitt finger med i det mesta av tillblivelsen av detta album. Trumspelet sätter sin prägel djupt i vartenda spår. Texterna är inte den mest lättillgängliga delen av konceptet, mörka, vrånga och balanserande, utan att gå över gränsen, till det överambitiösa. Det mest vilsamma på plattan är däremot framförandet av dessa texter. Sångaren Jens Kidman gör ett utmärkt jobb och ger trygghet i en otrygg musikalisk omgivning.

Låtarnas längd säger väl i sig inte mycket om ett bands musik men med Meshuggahs tidigare extrema låttider på allt mellan minuten (Re-Inanimate från "Catch Thirtythree") och 21 minuter (I, den enda låten på EPn med samma namn) kan frågan kanske vara av intresse. På "obZen" finner vi inga sådana extremer, samtliga spår klockar in på mellan drygt fyra och knappa tio minuter.

Albumets titel är "obZen", inte obscen, även om naturligtvis associationerna går ditåt, inte minst med hjälp av albumomslaget som i utsökt bildkonst ger antonymerna renhet/orenhet ett samlat uttryck. Omslaget är designat av Joachim Luetke som också gjort albumomslag till bland andra Dimmu Borgir ("Death Cult Armageddon", 2003) och Arch Enemy ("Doomsday Machine", 2005).

Om man vill leta sig in i "obZens" labyrinter på egna vägar är Bleed en god start, likaså inledningsspåret, förstasingeln Combustion. Albumets långkörare, avslutningslåten Dancers to a Discordant System är också ett spår som mycket väl representerar det bästa hos musiken på plattan.

Så nu, ute ur labyrinten igen, är jag stärkt att med tillförsikt återvända till Meshuggas tidigare verk. Inga förutfattade meningar ska behöva hejda lyssnandet nu!

/BiblioteKarin