Meditativt reningsbad med Meshuggah
Meshuggah har alltid uppammat ett visst osäkert motstånd inom mig, ett band jag närmar mig med förväntningar om högst avancerad musikalitet, komplicerade rytmer och därtill allmän svårtillgänglighet. Men nu när deras sjätte fullängdare, "obZen", landar i spelaren är det dags att ta tag i det här och inte vika undan längre.Sinnena på spänn, ”det här är nog svårlyssnat…”, och så sköljer musiken över mig - och wow - vilket reningsbad! Visst, det kräver sin aktive lyssnare, musiken är komplex, men samtidigt finns en klart lysande tråd som leder in i Meshuggahs musikaliska rike. Ett rike där säregna lagar tycks råda, lagar som kan verka ack så absurda utifrån sett, men helt naturliga när man befinner sig i deras sfär.
Thomas Haake, textförfattare, medkompositör och tillika bandets trummis, har väl sitt finger med i det mesta av tillblivelsen av detta album. Trumspelet sätter sin prägel djupt i vartenda spår. Texterna är inte den mest lättillgängliga delen av konceptet, mörka, vrånga och balanserande, utan att gå över gränsen, till det överambitiösa. Det mest vilsamma på plattan är däremot framförandet av dessa texter. Sångaren Jens Kidman gör ett utmärkt jobb och ger trygghet i en otrygg musikalisk omgivning.
Låtarnas längd säger väl i sig inte mycket om ett bands musik men med Meshuggahs tidigare extrema låttider på allt mellan minuten (Re-Inanimate från "Catch Thirtythree") och 21 minuter (I, den enda låten på EPn med samma namn) kan frågan kanske vara av intresse. På "obZen" finner vi inga sådana extremer, samtliga spår klockar in på mellan drygt fyra och knappa tio minuter.
Albumets titel är "obZen", inte obscen, även om naturligtvis associationerna går ditåt, inte minst med hjälp av albumomslaget som i utsökt bildkonst ger antonymerna renhet/orenhet ett samlat uttryck. Omslaget är designat av Joachim Luetke som också gjort albumomslag till bland andra Dimmu Borgir ("Death Cult Armageddon", 2003) och Arch Enemy ("Doomsday Machine", 2005).
Om man vill leta sig in i "obZens" labyrinter på egna vägar är Bleed en god start, likaså inledningsspåret, förstasingeln Combustion. Albumets långkörare, avslutningslåten Dancers to a Discordant System är också ett spår som mycket väl representerar det bästa hos musiken på plattan.
Så nu, ute ur labyrinten igen, är jag stärkt att med tillförsikt återvända till Meshuggas tidigare verk. Inga förutfattade meningar ska behöva hejda lyssnandet nu!
/BiblioteKarin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar