Tidigare publicerad på Bandit Rock april 2007.
In Flames på Cupolen, Linköping 23/3 2007
Avatar
Ett förband - är ett förband - är ett förband. Avatar är dock väl värt några egna rader. ”Vi ska värma upp er åt In Flames” och det gjorde de med den äran. Det här är ytterligare ett metalband från Göteborg som allt mer låter höra talas om sig. Vi bjöds på sju-åtta låtar både från bandets tidigare plattor och senaste albumet Thoughts of No Tomorrow, med bland annat favoriten My Shining Star som en av höjdarna. Inte dumt alls!
In Flames
Äntligen, äntligen. Efter att ha sett In Flames som ett av de fem banden i Unholy Alliance på Hovet i höstas har längtan att se dem igen, i en egen konsert, bara vuxit. När bandet annonserade sin Norge-Sverigeturné, under mottot "Kom inte till oss, vi kommer till er", var Linköpingsspelningen det naturliga valet, då Stockholm (liksom Göteborg, Malmö, Oslo) blev utan besök den här gången. Denna turné går till små och mellanstora städer och genomförs på lite mindre klubbar och lokaler. Och östgötaresan var värd varenda meter av färden…
Jämfört med Hovetspelningen är det lilla Cupolen i Linköping som att ha In Flames på besök hemma i vardagsrummet. Tätt och nära. En lång rad gamla och nya godingar serveras, allt ifrån albumet Jester Race och framåt. En och en halv timmes rasande röj, med musik av högsta klass och ett hjärtevarmt framförande. Det är Trigger, Touch of Red, Only for the Weak, Colony, Come Clarity, Crawl Trough Knives, Take this Life och minst dussintalet goa låtar till. Publiken är inte bara "på", den är "med", den är "i", den vill ge allt och få allt! Decibelmätaren i lokalen, som lyser röd varning hela tiden under låtarna, hinner knappt ner på gult i pauserna däremellan innan publikglädjen petar upp den på rött igen. Bandet låter sig också påverkas, och en bit in i konserten medger Anders Fridén att det som väter hans kinder inte bara är svett…
Under turnén har man kunnat följa bandets Eriksgata* genom Norge och Sverige i en speciell blogg och på In Flames hemsida skriver Peter Iwers turnédagbok och färska bilder läggs ut kontinuerligt. På bloggen skriver bandet om spelningarna och vad de gör däremellan, men dessutom har de roat sina fans med både limerickar och bildlekar, och läsarna fyller på med kommentarer. Den här dialogen mellan band och fans ökar naturligtvis närhetskänslan. Inför spelningarna "hetsar" fansen dessutom varandra i gästboken, "Ja, ja Karlskrona var väl bra, men i Linköping ska vi visa att det är vi som älskar In Flames allra mest". Om detta fortsätter stegras under veckan, undrar hur det blir till fredag i Ljungby?
"Metal-koma" – det sköna, halvt avdomnade tillstånd man befinner sig i efter en sån här utsökt konsertkväll med det alldeles unika band som In Flames är. Det skulle inte alls vara fel att uppleva igen och det lär finnas några få biljetter kvar till spelningen på fredag… Då är bara frågan, hur tusan tar man sig till Ljungby?
BiblioteKarin
* eriksgata = härskarnas färd genom landet för att bekräfta sin storhet (från Nationalencyklopedien, lite modifierat)
fredag 28 mars 2008
onsdag 26 mars 2008
Billy Talent - Arenan
Tidigare publicerad på Bandit Rock mars 2007.
Billy Talent på Arenan, Fryshuset 1/3 2007
En sångare som inte vill sjunga, utan skrika, flankerad av två mycket duktiga sångare som spelar gitarr och bas. Det känns lite avigt, men det här är Billy Talent, i alla fall denna kväll på Arenan. Och det funkar. Framför scenen kokar det, och bandet bjuder på en enorm energikick och en och en halv timmes obruten musikvägg.
Ben Kowalewiczs skrikande sång kan inte med bästa vilja i världen kallas vacker, men är mycket effektiv och övertygande. Vi tror på vad han, och bandet, förmedlar. Billy Talent har egentligen en mycket moralisk framtoning. ”Här har vi en regel att vi hjälper varandra. Om någon faller hjälper vi dem upp igen”. Huruvida detta framför allt är en uppmaning till publiken framför scenen eller till oss alla i levande livet är oklart. Bådadera kanske. Kowalewicz framhåller också Kanada och Sverige som två fredsälskande broderländer - illustrerat med låten Worker Bees - men skapar viss förvirring när delar av publiken ska förändra sina uppsträckta metal-horn till fredstecken!
Bandet bildades redan 1993 under namnet Pezz och de fyra medlemmarna har alla varit med från start till nu. Det egentliga genombrottet kom dock först efter nästan tio år, med första självbetitlade plattan, efter namnbytet till Billy Talent. Under sin pågående Europaturné spelar bandet alltså i Sverige för första gången och verkar närmast förvånade att ha en så entusiastisk publik här. Allsångsinslagen är starka i låtar som nämnda Worker Bees liksom i Devil in a Midnight Mass och senaste singeln Fallen Leaves. ”Har ni lyssnat på vårt förra album också? Ni skojar inte, ni har det?” Och det har man, visar det sig när bandet kör Standing in the Rain och lite senare Try Honesty och Nothing to Lose från denna platta. Större delen av låtarna från Billy Talent II får vi också, utöver de ovan nämnda även t ex Surrender (nästkommande singel), This Suffering och som sista extranummer, Red Flag.
Kraften och utspelet är det som sagt inget fel på, Kowalewicz skriker, svettas, spottar och ger allt till publiken (ja, lite svett och spott också…). Och ljudet på Arenan är inte alls så dåligt som folk brukar varna för. En energigivande kväll!
BiblioteKarin
Billy Talent på Arenan, Fryshuset 1/3 2007
En sångare som inte vill sjunga, utan skrika, flankerad av två mycket duktiga sångare som spelar gitarr och bas. Det känns lite avigt, men det här är Billy Talent, i alla fall denna kväll på Arenan. Och det funkar. Framför scenen kokar det, och bandet bjuder på en enorm energikick och en och en halv timmes obruten musikvägg.
Ben Kowalewiczs skrikande sång kan inte med bästa vilja i världen kallas vacker, men är mycket effektiv och övertygande. Vi tror på vad han, och bandet, förmedlar. Billy Talent har egentligen en mycket moralisk framtoning. ”Här har vi en regel att vi hjälper varandra. Om någon faller hjälper vi dem upp igen”. Huruvida detta framför allt är en uppmaning till publiken framför scenen eller till oss alla i levande livet är oklart. Bådadera kanske. Kowalewicz framhåller också Kanada och Sverige som två fredsälskande broderländer - illustrerat med låten Worker Bees - men skapar viss förvirring när delar av publiken ska förändra sina uppsträckta metal-horn till fredstecken!
Bandet bildades redan 1993 under namnet Pezz och de fyra medlemmarna har alla varit med från start till nu. Det egentliga genombrottet kom dock först efter nästan tio år, med första självbetitlade plattan, efter namnbytet till Billy Talent. Under sin pågående Europaturné spelar bandet alltså i Sverige för första gången och verkar närmast förvånade att ha en så entusiastisk publik här. Allsångsinslagen är starka i låtar som nämnda Worker Bees liksom i Devil in a Midnight Mass och senaste singeln Fallen Leaves. ”Har ni lyssnat på vårt förra album också? Ni skojar inte, ni har det?” Och det har man, visar det sig när bandet kör Standing in the Rain och lite senare Try Honesty och Nothing to Lose från denna platta. Större delen av låtarna från Billy Talent II får vi också, utöver de ovan nämnda även t ex Surrender (nästkommande singel), This Suffering och som sista extranummer, Red Flag.
Kraften och utspelet är det som sagt inget fel på, Kowalewicz skriker, svettas, spottar och ger allt till publiken (ja, lite svett och spott också…). Och ljudet på Arenan är inte alls så dåligt som folk brukar varna för. En energigivande kväll!
BiblioteKarin
Krister Linder - Södra teatern
Tidigare publicerad... nä, just det :)
Krister Linder på Södra teatern 21/12 2006
En ensam svartklädd människa på Södra teaterns svartklädda scen. En ensam röst, med sånger som viskar i örat men dånar i hjärtat. Med minimala yttre attribut tog Krister Linder publiken med storm i sin konsert på torsdagen, så långt från glättiga julshower man kan tänka sig.
Krister Linder hinner knappt inleda konserten innan han sprider viss förvåning genom att börja snöra av sig skorna. "Jag vill känna scengolvet med fötterna, att jag står just här just nu." Han berättar om sin rädsla inför denna kväll, det första större framträdandet sedan nya albumet, och med sina ord fortsätter han klä av sig all skyddande yta tills han står helt hudlös inför sin publik och undrar "Vill ni ha mig"? Gensvaret blir ett tveklöst och dånande Ja!
"Rösten som försvann" och liknande har skrivits om honom, med anledning av att han inte gett ut någon musik i eget namn på tolv år. Året 2006 har Krister Linder dock varit aktiv på flera fronter och bland annat som sångare i hårdrocksbandet Enter The Hunt kommit ut med gruppens första album For life. 'Till death. To hell. With love. Hans egen skiva Songs from the silent years släpptes i september.
Första halvan av kvällen står han helt ensam på scenen, en liten människa på Södra teaterns stora scen. Vi får ett antal låtar från nya albumet där sånger som Soft King Kong, Mixed Blood och Turning Daisies lyser extra klart. Det finns inget av slarv i något Krister Linder gör och således är varje text en seriös kommentar till några av livets stora frågor. På det språkliga planet är texterna ett pärlband av ordsamlingar i harmoni. En känsla infinner sig att han faktiskt nyskapar vissa av orden bara för att de kan komma att ligga så vackert bredvid varandra, och ge sådan effekt när de frambärs i sången av hans starka, vackra röst. Han väljer alltså ord som "effulgent" och "vow" i stället för mer vardagliga varianter. Skönt med någon som vågar vara både högtidlig och seriös i denna vår tid när underhållning ofta stavas lättsamhet, ironi och snabba poäng.
Andra delen av showen ägnas 90-talsmusik från bandet Dive, som han då var ena halvan av. Som nybekant med Krister Linders musik, via Enter The Hunt, får jag med detta höra ytterligare en sida av hans breda musikalitet. Många känner dock säkert igen låtar som Captain Nemo och även filmmusiken Ingen kan älska som vi.
En omtumlande kväll med musik som inte liknar något annat. "I'm falling free, I miss the ground in ecstasy" (ur Soft King Kong)
BiblioteKarin
effulgent = strålande, skinande
vow = avlägga ett högtidligt löfte
Krister Linder på Södra teatern 21/12 2006
En ensam svartklädd människa på Södra teaterns svartklädda scen. En ensam röst, med sånger som viskar i örat men dånar i hjärtat. Med minimala yttre attribut tog Krister Linder publiken med storm i sin konsert på torsdagen, så långt från glättiga julshower man kan tänka sig.
Krister Linder hinner knappt inleda konserten innan han sprider viss förvåning genom att börja snöra av sig skorna. "Jag vill känna scengolvet med fötterna, att jag står just här just nu." Han berättar om sin rädsla inför denna kväll, det första större framträdandet sedan nya albumet, och med sina ord fortsätter han klä av sig all skyddande yta tills han står helt hudlös inför sin publik och undrar "Vill ni ha mig"? Gensvaret blir ett tveklöst och dånande Ja!
"Rösten som försvann" och liknande har skrivits om honom, med anledning av att han inte gett ut någon musik i eget namn på tolv år. Året 2006 har Krister Linder dock varit aktiv på flera fronter och bland annat som sångare i hårdrocksbandet Enter The Hunt kommit ut med gruppens första album For life. 'Till death. To hell. With love. Hans egen skiva Songs from the silent years släpptes i september.
Första halvan av kvällen står han helt ensam på scenen, en liten människa på Södra teaterns stora scen. Vi får ett antal låtar från nya albumet där sånger som Soft King Kong, Mixed Blood och Turning Daisies lyser extra klart. Det finns inget av slarv i något Krister Linder gör och således är varje text en seriös kommentar till några av livets stora frågor. På det språkliga planet är texterna ett pärlband av ordsamlingar i harmoni. En känsla infinner sig att han faktiskt nyskapar vissa av orden bara för att de kan komma att ligga så vackert bredvid varandra, och ge sådan effekt när de frambärs i sången av hans starka, vackra röst. Han väljer alltså ord som "effulgent" och "vow" i stället för mer vardagliga varianter. Skönt med någon som vågar vara både högtidlig och seriös i denna vår tid när underhållning ofta stavas lättsamhet, ironi och snabba poäng.
Andra delen av showen ägnas 90-talsmusik från bandet Dive, som han då var ena halvan av. Som nybekant med Krister Linders musik, via Enter The Hunt, får jag med detta höra ytterligare en sida av hans breda musikalitet. Många känner dock säkert igen låtar som Captain Nemo och även filmmusiken Ingen kan älska som vi.
En omtumlande kväll med musik som inte liknar något annat. "I'm falling free, I miss the ground in ecstasy" (ur Soft King Kong)
BiblioteKarin
effulgent = strålande, skinande
vow = avlägga ett högtidligt löfte
måndag 24 mars 2008
Iron Maiden - Globen
Tidigare publicerad på Bandit Rock november 2006.
Iron Maiden på Globen 17/11 2006
Jag har en date bokad till sommaren 2008…
De högt ställda förväntningarna på Iron Maidens spelningar i Sverige i år med tre utsålda Globen samt en konsert i Göteborg, skruvades ner något under veckan före besöket. Från första Danmarksspelningen rapporterades att tekniken hade stoppat förbandet Trivium helt, samt trasslat mycket även för Maiden så att hela konserten blev en ganska halvdan upplevelse. Första kvällen i Globen startade dock alldeles utmärkt med ett Trivium i högform som började spelningen på utsatt tid och med bra tryck. Lokalen var ännu bara halvfull men på golvet hade de flesta funnit sina platser och publiken var med från första stund.
Globenarenan skötte således det den skulle, publiken skötte sin del av avtalet och resten skötte Iron Maiden på det mest fantastiska sätt! Efter trettio år i rampljuset är det naturligtvis inte förvånande att de är så genomproffsiga, men att kunna förena detta med en sådan strålande spelglädje och förmedla upplevelsen till publiken att det är just här, just nu och just denna spelning som betyder allt. Det är imponerande.
Bruce Dickinson utstrålar en klarvaken energi. Han är överallt på scenen, hoppar, dansar, springer upp och ner i scenografins trappor och man sitter ofta med hjärtat i halsgropen och tänker att nu störtar han snart ner från den där rampen han studsar ut på. Men inte… jo, men nu gör han det faktiskt! Han snavar över sandsäckarna i scenografins skyttegrav och rullar nästan ner i famnen på publiken (å, vad de skulle ha älskat det!). Men utan minsta avbrott i sången rullar han ett extra varv, reser sig upp och kastar ut den förrädiska sandsäcken i publikhavet. Detta uppskattas, så varför inte? Han hivar ut resten av sandsäckarna också! Märkliga souvenirer för delar av publiken att bära hem idag… Dickinson har så småningom hela Globen i sin hand, vi vill bara göra allt för honom och bandet: ”Scream for me Stockholm!” – och vi skriker, ”Just look at yourselves!” – och vi känner oss som den bästa tänkbara publik. Vid ett par tillfällen stannar hela bandet upp i paus och står bara leende och tar emot våra hyllningar.
Spellistan inför turnén hade sagts innehålla hela nya skivan, A matter of life and death, samt därutöver några gamla låtar. Många uttryckte innan en viss skepsis inför detta, så var t ex önskemålen från lyssnarna i Bandits rockfråga dagarna innan att mycket mer av det äldre materialet skulle ingå. Jag kan förstå att en viss frustration kunde upplevas av den som hela tiden satt och väntade på de stora låtarna från förr, men med vetskap om vad som komma skulle skapade upplägget en fantastisk helhetskänsla där scenografin, musiken och utspelet samverkade till helheten. Trots att albumet inte varit ute mer än några månader, är publiken med och sjunger i var och varannan strof. En av flera höjdpunkter är sista låten på plattan, The Legacy, där den akustiska gitarren ger långa vällustrysningar utefter ryggraden.
Skönt alltså att få uppleva hela nya albumet live. Å andra sidan, när det väl är dags för Fear of the Dark är publiken färdig att lyfta kupolen av Globen och allsången ljuder högt, starkt och lyckligt. Även de övriga klassikerna får publiken att vråla av pur glädje.
Så. Jag har en date bokad till sommaren 2008, jag och några tusen till. Maiden lovar och komma tillbaka till oss då och vi lovar i våra hjärtan att vara där!
BiblioteKarin
Iron Maiden på Globen 17/11 2006
Jag har en date bokad till sommaren 2008…
De högt ställda förväntningarna på Iron Maidens spelningar i Sverige i år med tre utsålda Globen samt en konsert i Göteborg, skruvades ner något under veckan före besöket. Från första Danmarksspelningen rapporterades att tekniken hade stoppat förbandet Trivium helt, samt trasslat mycket även för Maiden så att hela konserten blev en ganska halvdan upplevelse. Första kvällen i Globen startade dock alldeles utmärkt med ett Trivium i högform som började spelningen på utsatt tid och med bra tryck. Lokalen var ännu bara halvfull men på golvet hade de flesta funnit sina platser och publiken var med från första stund.
Globenarenan skötte således det den skulle, publiken skötte sin del av avtalet och resten skötte Iron Maiden på det mest fantastiska sätt! Efter trettio år i rampljuset är det naturligtvis inte förvånande att de är så genomproffsiga, men att kunna förena detta med en sådan strålande spelglädje och förmedla upplevelsen till publiken att det är just här, just nu och just denna spelning som betyder allt. Det är imponerande.
Bruce Dickinson utstrålar en klarvaken energi. Han är överallt på scenen, hoppar, dansar, springer upp och ner i scenografins trappor och man sitter ofta med hjärtat i halsgropen och tänker att nu störtar han snart ner från den där rampen han studsar ut på. Men inte… jo, men nu gör han det faktiskt! Han snavar över sandsäckarna i scenografins skyttegrav och rullar nästan ner i famnen på publiken (å, vad de skulle ha älskat det!). Men utan minsta avbrott i sången rullar han ett extra varv, reser sig upp och kastar ut den förrädiska sandsäcken i publikhavet. Detta uppskattas, så varför inte? Han hivar ut resten av sandsäckarna också! Märkliga souvenirer för delar av publiken att bära hem idag… Dickinson har så småningom hela Globen i sin hand, vi vill bara göra allt för honom och bandet: ”Scream for me Stockholm!” – och vi skriker, ”Just look at yourselves!” – och vi känner oss som den bästa tänkbara publik. Vid ett par tillfällen stannar hela bandet upp i paus och står bara leende och tar emot våra hyllningar.
Spellistan inför turnén hade sagts innehålla hela nya skivan, A matter of life and death, samt därutöver några gamla låtar. Många uttryckte innan en viss skepsis inför detta, så var t ex önskemålen från lyssnarna i Bandits rockfråga dagarna innan att mycket mer av det äldre materialet skulle ingå. Jag kan förstå att en viss frustration kunde upplevas av den som hela tiden satt och väntade på de stora låtarna från förr, men med vetskap om vad som komma skulle skapade upplägget en fantastisk helhetskänsla där scenografin, musiken och utspelet samverkade till helheten. Trots att albumet inte varit ute mer än några månader, är publiken med och sjunger i var och varannan strof. En av flera höjdpunkter är sista låten på plattan, The Legacy, där den akustiska gitarren ger långa vällustrysningar utefter ryggraden.
Skönt alltså att få uppleva hela nya albumet live. Å andra sidan, när det väl är dags för Fear of the Dark är publiken färdig att lyfta kupolen av Globen och allsången ljuder högt, starkt och lyckligt. Även de övriga klassikerna får publiken att vråla av pur glädje.
Så. Jag har en date bokad till sommaren 2008, jag och några tusen till. Maiden lovar och komma tillbaka till oss då och vi lovar i våra hjärtan att vara där!
BiblioteKarin
Unholy Alliance - Hovet
Tidigare publicerad på Bandit Rock november 2006.
Unholy Alliance Chapter II: Preaching To The Perverted - Hovet 16/11
Som i en femrätters lyxsupé (men med den smarriga efterrätten serverad före huvudrätten!) bjöd Unholy Alliance Chapter II på en helkväll på Hovet. Den som inte kände sig för stunden mättad på metal efter detta dryga femtimmars skrovmål måste ha en närmast obegränsad hunger. Hårt? Ja. Tungt? Javisst. Men också med utrymme för lekfullhet och humor.
Flera av In Flames-medlemmarna har vittnat om att Slayer är ett favoritband för dem att turnera med, de trivs med dem både på och utanför scenen. Alla banden förmedlade också en glädje och respekt för varandra. Och som vi vet: sådant sprider sig. Där vi satt, alldeles vid en av nedgångarna till ståplatserna tycktes Hovet ha ställt upp sina allra minst skräckinjagande medarbetare för att hålla ordning på folket och mota bort dem som inte hade parkettbiljett. Lite tunnare tjejer som ingen kunde känna sig provocerad av, istället för biffigare killar, tror jag bidrog till den goda och alltigenom vänliga stämningen. Inte en enda allvarligare kontrovers vad jag kunde se.
Spännande var att se hur man skulle lösa ”logistiken”, för ett visst besvär måste det allt vara att ställa upp fem band efter varandra, alla med egna scenerier, utan att mellantiderna blir alltför långa. Elegant löstes detta med ett omvänt ”rysk docka”-system. Första bandet, liten scen i mitten som inför nästa grupp växte genom att nya attiraljer avtäcktes utåt. Så fortsatte det tills Slayer fyllde ut hela Hovets scen med sin show och sitt bildspel.
Thine eyes bleed, Lamb of God, Children of Bodom
För mig var de tre för- och mellanbanden i stort sett nya bekantskaper och alla ganska trevliga sådana, framför allt då Children of Bodom. Detta band introducerade sig på scenen med jazzmusik (eller?) i bakgrunden och en högtalarröst som sobert presenterade det finska gänget. Publiken var flinande med på noterna men det dröjde inte länge innan gruppen gav svar på tal med sin tungt malande rock. Välkommet och mindre vanligt i sammanhanget var keyborden, skickligt hanterad av Janne Warman, som gav ett speciellt inslag i det här bandets musik.
In Flames
Som en generös efterrätt (fast före huvudrätten Slayer) smakade mig hela In Flames-anrättningen. Våra älskade internationella göteborgare, eller "Your own In-motherfuckin’-Flames" som sångaren i ett av de andra banden så rart uttryckte det, gav sina fans något från nästan alla perioder i bandets karriär, ett stort antal album var representerade: Only for the weak spelades från Clayman, The quite place och My sweet shadow från Soundtrack to your escape samt låtar från Colony, Reroute to remain och Jester race. Dessutom fick vi från nya plattan både Leaches, titellåten Come Clarity samt, naturligtvis och till publikens ohöljda glädje, förstasingeln Take this life. Anders Fridén småpratar och skämtar avspänt med publiken mellan låtarna och ingjuter i oss känslan att vi som svensk publik betyder något alldeles speciellt för detta världsvitt turnerande band. Helt klart visar publikresponsen att de betyder väldigt mycket för oss!
In Flames, som varit ute på turnéer i stort sett hela 2006, saknar ikväll sin ena gitarrist, Jesper Strömblad, som "behövde komma hem ett tag", vilket sångaren uttrycker stor förståelse för. En fullgod tillfällig ersättare har man funnit i Niklas Engelin (som för övrigt spelade med In Flames 1997-98). "Han klev med i turnén efter bara fyra dagars repetitioner, så det är tack vare honom det funkar så bra. Men går det åt helvete är det hans fel!" deklarerar Anders Fridén.
Det här är ett av mina absoluta favoritband, alla kategorier, och In Flames gör musik att älska länge. Ge gärna texterna lite extra uppmärksamhet, om du inte gjort det förut, det är de verkligen värda! För första gången får jag se bandet live och trots att ljudet ibland jäklas med oss uppfyller spelningen all min förväntan. Det är ren glädje att se bandet i aktion.
Slayer
Slayer spelar både en del gammalt och en del nyaste nytt, från senaste albumet Christ Illusion. Det här är hårt, snabbt men ändå ganska melodiöst (ja, ja allt är relativt…), även om jag kanske får felaktiga associationer när sångaren Tom Araya vid tillfälle presenterar nästa låt som en "romantisk ballad". Plötsligt får orden "romantik" och "ballad" helt nya dimensioner.
Från nya plattan spelas bland annat första singeln Cult samt spåren Jihad och Eyes of the insane. Mycket i scenografin anspelar på den satanistiska image som Slayer förknippas med. Högtalarna är placerade som två enorma upp- och nervända kors och pentagrammen studsar mellan väggar och tak. Men jag vet inte jag, om det är särskilt skrämmande. I bildspelet på bakre väggen utspelar sig krigsscener och lidande och det utformar sig tillsammans med musiken snarast till en kraftig kritik av all religion, alla krig och allt våld. Såväl Hitler som Bush, Mao och bin Ladin figurerar i bildsekvenserna och kanske är det bl. a. dessa herrar som är "the perverted" som underrubriken till hela Unholy-evenemanget anger sig vilja predika för?
Nya favoriter
Aldrig trodde jag väl att man kunde få nog av denna sorts livemusik, och efter ett kvarts dygn(!) på Hovet har vi definitivt ännu inte tröttnat, men är däremot rejält trötta och rejält nöjda.
Mina två medhavda flickor i nedre tonåren får under kvällen varsina nya favoriter. Sara fastnar för grannlandets Children of Bodom, medan Sofia numera räknar in Slayer bland sina idoler. Bandet som har hållit på i över 20 år har således ikväll fått (minst) en ny beundrarinna som säkert, om möjlighet ges, kommer följa deras musik 20 år till!
BiblioteKarin
Unholy Alliance Chapter II: Preaching To The Perverted - Hovet 16/11
Som i en femrätters lyxsupé (men med den smarriga efterrätten serverad före huvudrätten!) bjöd Unholy Alliance Chapter II på en helkväll på Hovet. Den som inte kände sig för stunden mättad på metal efter detta dryga femtimmars skrovmål måste ha en närmast obegränsad hunger. Hårt? Ja. Tungt? Javisst. Men också med utrymme för lekfullhet och humor.
Flera av In Flames-medlemmarna har vittnat om att Slayer är ett favoritband för dem att turnera med, de trivs med dem både på och utanför scenen. Alla banden förmedlade också en glädje och respekt för varandra. Och som vi vet: sådant sprider sig. Där vi satt, alldeles vid en av nedgångarna till ståplatserna tycktes Hovet ha ställt upp sina allra minst skräckinjagande medarbetare för att hålla ordning på folket och mota bort dem som inte hade parkettbiljett. Lite tunnare tjejer som ingen kunde känna sig provocerad av, istället för biffigare killar, tror jag bidrog till den goda och alltigenom vänliga stämningen. Inte en enda allvarligare kontrovers vad jag kunde se.
Spännande var att se hur man skulle lösa ”logistiken”, för ett visst besvär måste det allt vara att ställa upp fem band efter varandra, alla med egna scenerier, utan att mellantiderna blir alltför långa. Elegant löstes detta med ett omvänt ”rysk docka”-system. Första bandet, liten scen i mitten som inför nästa grupp växte genom att nya attiraljer avtäcktes utåt. Så fortsatte det tills Slayer fyllde ut hela Hovets scen med sin show och sitt bildspel.
Thine eyes bleed, Lamb of God, Children of Bodom
För mig var de tre för- och mellanbanden i stort sett nya bekantskaper och alla ganska trevliga sådana, framför allt då Children of Bodom. Detta band introducerade sig på scenen med jazzmusik (eller?) i bakgrunden och en högtalarröst som sobert presenterade det finska gänget. Publiken var flinande med på noterna men det dröjde inte länge innan gruppen gav svar på tal med sin tungt malande rock. Välkommet och mindre vanligt i sammanhanget var keyborden, skickligt hanterad av Janne Warman, som gav ett speciellt inslag i det här bandets musik.
In Flames
Som en generös efterrätt (fast före huvudrätten Slayer) smakade mig hela In Flames-anrättningen. Våra älskade internationella göteborgare, eller "Your own In-motherfuckin’-Flames" som sångaren i ett av de andra banden så rart uttryckte det, gav sina fans något från nästan alla perioder i bandets karriär, ett stort antal album var representerade: Only for the weak spelades från Clayman, The quite place och My sweet shadow från Soundtrack to your escape samt låtar från Colony, Reroute to remain och Jester race. Dessutom fick vi från nya plattan både Leaches, titellåten Come Clarity samt, naturligtvis och till publikens ohöljda glädje, förstasingeln Take this life. Anders Fridén småpratar och skämtar avspänt med publiken mellan låtarna och ingjuter i oss känslan att vi som svensk publik betyder något alldeles speciellt för detta världsvitt turnerande band. Helt klart visar publikresponsen att de betyder väldigt mycket för oss!
In Flames, som varit ute på turnéer i stort sett hela 2006, saknar ikväll sin ena gitarrist, Jesper Strömblad, som "behövde komma hem ett tag", vilket sångaren uttrycker stor förståelse för. En fullgod tillfällig ersättare har man funnit i Niklas Engelin (som för övrigt spelade med In Flames 1997-98). "Han klev med i turnén efter bara fyra dagars repetitioner, så det är tack vare honom det funkar så bra. Men går det åt helvete är det hans fel!" deklarerar Anders Fridén.
Det här är ett av mina absoluta favoritband, alla kategorier, och In Flames gör musik att älska länge. Ge gärna texterna lite extra uppmärksamhet, om du inte gjort det förut, det är de verkligen värda! För första gången får jag se bandet live och trots att ljudet ibland jäklas med oss uppfyller spelningen all min förväntan. Det är ren glädje att se bandet i aktion.
Slayer
Slayer spelar både en del gammalt och en del nyaste nytt, från senaste albumet Christ Illusion. Det här är hårt, snabbt men ändå ganska melodiöst (ja, ja allt är relativt…), även om jag kanske får felaktiga associationer när sångaren Tom Araya vid tillfälle presenterar nästa låt som en "romantisk ballad". Plötsligt får orden "romantik" och "ballad" helt nya dimensioner.
Från nya plattan spelas bland annat första singeln Cult samt spåren Jihad och Eyes of the insane. Mycket i scenografin anspelar på den satanistiska image som Slayer förknippas med. Högtalarna är placerade som två enorma upp- och nervända kors och pentagrammen studsar mellan väggar och tak. Men jag vet inte jag, om det är särskilt skrämmande. I bildspelet på bakre väggen utspelar sig krigsscener och lidande och det utformar sig tillsammans med musiken snarast till en kraftig kritik av all religion, alla krig och allt våld. Såväl Hitler som Bush, Mao och bin Ladin figurerar i bildsekvenserna och kanske är det bl. a. dessa herrar som är "the perverted" som underrubriken till hela Unholy-evenemanget anger sig vilja predika för?
Nya favoriter
Aldrig trodde jag väl att man kunde få nog av denna sorts livemusik, och efter ett kvarts dygn(!) på Hovet har vi definitivt ännu inte tröttnat, men är däremot rejält trötta och rejält nöjda.
Mina två medhavda flickor i nedre tonåren får under kvällen varsina nya favoriter. Sara fastnar för grannlandets Children of Bodom, medan Sofia numera räknar in Slayer bland sina idoler. Bandet som har hållit på i över 20 år har således ikväll fått (minst) en ny beundrarinna som säkert, om möjlighet ges, kommer följa deras musik 20 år till!
BiblioteKarin
Enter the Hunt - Debaser
Tidigare publicerad på Bandit Rock 30 oktober 2006.
Enter The Hunt på Debaser 24/10 2006
"Ett vackert raseriutbrott", så valde Bollnäs-Martin att beskriva Enter The Hunts musik i samband med en intervju med bandets sångare i somras. Det var första gången jag hörde något om, och musik av, bandet - och jag föll direkt. Tack som tusan till Bandit, som också gav oss möjlighet att se bandet live på Debaser!
Tight, tight, tight - från första takten till sista avskedsapplåden tar ETH publiken med sig in i sin musik, och sångaren Krister Linder släpper inte taget om oss en sekund. Musiken landar djupt inne, om inte i, så någonstans mycket nära själen. Texterna drivs framåt som på vågor av ömsom vrede och sorg, ömsom hopp och kärlek.
Första låten ut ikväll är "Go", min egen favorit från nya albumet "For life. ́Til death. To hell. With love". Sedan spelas öppningsspåret på skivan, Setting Sun, och därefter tappar jag kollen på vilka låtar som följer. (Jag har ju inte gått dit för att för att notera vad som spelas utan för att uppleva...)
Med vitmålad ögonbindel och slutna ögon speglar sångaren vår/samtidens/mänsklighetens(?), blindhet och effekten blir stark när han öppnar ögonen och med sin intensiva blick ser, ja inte bara tittar på, utan faktiskt ser oss i publiken, då lyfts vi alla en bit. Krister Linder fyller scenen, sinnena och stunden med sin starka intensitet och fullständiga närvaro. Allt han gör, är och ger på scenen känns närmast overkligt verkligt och närvarande.
Trots sångarens starka utstrålning är musikupplevelsen framför allt något som skapas av bandet som helhet. Mina bristande musikkunskaper hindrar mig att analysera musiken närmre, jag kan bara försöka förmedla upplevelsen genom att benämna den: tät, stark och intensiv.
Den förtrollande känslan bryts något när sångaren i ett av få mellansnack, presenterar fel låt och gitarristen lutar sig lite närmare och rättar honom. Så småningom får vi ändå höra den utlovade låten, singeln "One" som också avslutar ordinarie låtlista, men med lite strul hinner inte ens alla bandmedlemmar av scen innan de är inne igen för extranummer. Och just aningen av strul i det annars närmast perfekta framträdandet gör bandmedlemmarna lite mer mänskliga, vilket faktiskt ger en behövlig brytning av den i övrigt så starka upplevelsen.
I ett annat av mellansnacken dementerar bandet rykten om att detta skulle vara deras sista spelning. En av bandmedlemmarna, basisten, har slutat men Enter The Hunt går vidare. "Ni slipper oss inte så lätt", säger Krister Linder, och det tackar vi mycket för!
Spellistan känns generös och jag tror de bjöd på i stort sett alla låtarna från nya albumet.
Tack igen till Bandit som gav oss chansen att uppleva detta!
BiblioteKarin
Enter The Hunt på Debaser 24/10 2006
"Ett vackert raseriutbrott", så valde Bollnäs-Martin att beskriva Enter The Hunts musik i samband med en intervju med bandets sångare i somras. Det var första gången jag hörde något om, och musik av, bandet - och jag föll direkt. Tack som tusan till Bandit, som också gav oss möjlighet att se bandet live på Debaser!
Tight, tight, tight - från första takten till sista avskedsapplåden tar ETH publiken med sig in i sin musik, och sångaren Krister Linder släpper inte taget om oss en sekund. Musiken landar djupt inne, om inte i, så någonstans mycket nära själen. Texterna drivs framåt som på vågor av ömsom vrede och sorg, ömsom hopp och kärlek.
Första låten ut ikväll är "Go", min egen favorit från nya albumet "For life. ́Til death. To hell. With love". Sedan spelas öppningsspåret på skivan, Setting Sun, och därefter tappar jag kollen på vilka låtar som följer. (Jag har ju inte gått dit för att för att notera vad som spelas utan för att uppleva...)
Med vitmålad ögonbindel och slutna ögon speglar sångaren vår/samtidens/mänsklighetens(?), blindhet och effekten blir stark när han öppnar ögonen och med sin intensiva blick ser, ja inte bara tittar på, utan faktiskt ser oss i publiken, då lyfts vi alla en bit. Krister Linder fyller scenen, sinnena och stunden med sin starka intensitet och fullständiga närvaro. Allt han gör, är och ger på scenen känns närmast overkligt verkligt och närvarande.
Trots sångarens starka utstrålning är musikupplevelsen framför allt något som skapas av bandet som helhet. Mina bristande musikkunskaper hindrar mig att analysera musiken närmre, jag kan bara försöka förmedla upplevelsen genom att benämna den: tät, stark och intensiv.
Den förtrollande känslan bryts något när sångaren i ett av få mellansnack, presenterar fel låt och gitarristen lutar sig lite närmare och rättar honom. Så småningom får vi ändå höra den utlovade låten, singeln "One" som också avslutar ordinarie låtlista, men med lite strul hinner inte ens alla bandmedlemmar av scen innan de är inne igen för extranummer. Och just aningen av strul i det annars närmast perfekta framträdandet gör bandmedlemmarna lite mer mänskliga, vilket faktiskt ger en behövlig brytning av den i övrigt så starka upplevelsen.
I ett annat av mellansnacken dementerar bandet rykten om att detta skulle vara deras sista spelning. En av bandmedlemmarna, basisten, har slutat men Enter The Hunt går vidare. "Ni slipper oss inte så lätt", säger Krister Linder, och det tackar vi mycket för!
Spellistan känns generös och jag tror de bjöd på i stort sett alla låtarna från nya albumet.
Tack igen till Bandit som gav oss chansen att uppleva detta!
BiblioteKarin
Välkommen!
Här lägger jag upp mina texter som publicerats i andra sammanhang. Till dags dato handlar det om skivrecensioner, konsertrapporter och intervjuer. Vad mer det kan tänkas bli får framtiden utvisa.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
