DEFTONES, KHOMA, COHEED & CAMBRIA

Tidigare publicerad på WeRock 30 november 2010.

Deftones, med Khoma och Coheed & Cambria

Jan Jämte, KHOMA
Arenan 2010

Efter en koll på bandets hemsida innan avresan kände vi oss trygga om att inte missa något av KHOMAs spelning - ”19.30 står vi på scen” - och ändå hör vi bandet vara igång redan på vår väg över parkeringen till Fryshuset. Vi var ändock på plats för andra halvan av spelningen med detta så hyllade liveband. KHOMA släppte sitt tredje album tidigare i år, ”A Final Storm”, och med det gjorde jag mig närmre bekant med bandets musik.

Den del av konserten vi såg var just så där intensiv som jag väntat utifrån tidigare liverecensioner, men den där riktiga magin infann sig inte. Kanske pga att vi missade första delen och liksom kom störtande in i KHOMAs inre sfär med kylan utifrån ännu i kroppen. Vi hann inte riktigt tina upp på vägen. Och kanske är spelning i Arenans ganska kala lokal, och som förband bland huvudbandets alla övertäckta prylar, inte riktigt det ultimata för KHOMAs känslomässiga musik. En mer än godkänd konsertupplevelse, men inte det där speciella extra jag hade hoppats på.

COHEED & CAMBRIA Arenan 2010

Claudio Sanchez,
COHEED & CAMBRIA Arenan 2010

Med sin minst sagt karaktäristiska röst och sitt lika karaktäristiska golvmoppsliknande (förlåt…) hårburr tar den stora lilla sångaren Claudio Sanchez därefter över scen med sitt COHEED & CAMBRIA. Ett pärlband av låtar från bandets, och de fiktiva figurerna Coheed och Cambrias, liv och universum, skapar en inneslutande atmosfär där publiken dras med i berättelsen och i musiken.

Sanchez kastar slöjan efter halva spelningen, dvs för undan sin otroliga hårman med ett band så att vi får se vem som döljer sig bakom håret, tillika bakom det fantastiska låtskapandet i bandet. Då ser han lite blyg och "naken" ut faktiskt. Hela bandet är tajt, men det går inte att komma ifrån att detta i mycket är en Claudio Sanchez show.

DEFTONES, Arenan 2011

Chino Moreno, DEFTONES
Arenan 2010

DEFTONES. Ååh, denna musik växer från att på skiva vara mycket bra, till att bli ett formligt monster på scen. Sångaren Chino Moreno drar igång med ett helvetesskrik som sätter standard för två timmars vansinnesfärd i DEFTONES ljudvärld. Övriga musiker gör alldeles utmärkta insatser för att bidra till att infernot sprider sig från scenen ut i lokalen. Råddarna får jobba hårt, inte bara med ständiga gitarrbyten mm, utan också med en sångare som emellanåt är ute och klänger i publiken. Svettigt, intensivt och närgånget är beskrivningar som ger åtminstone en viss föreställning av konsertens karaktär.

Hela kvällen var befriande fri från längre mellansnack; ett ”vi är tillbaka i mars januari”(edit. KHOMA) eller ”tack för mottagandet” och så var det inte mer än så. Morenos längsta sammanhängande snack var då han tackade de två förbanden och därefter la till, ”den här nästa låten är till Chi” och nämnde därmed bandets ordinarie basist (han omtalas alltid så) Chi Cheng som ligger i koma sedan november 2008.
DEFTONES bjöd på en generös konsert på alla sätt, två timmar med en spellista som innehöll material från hela bandets karriär, från första albumet fram till de senaste Diamond Eyes, Risk och You've Seen The Butcher bland totalt 8 låtar från årets platta. Med en omtumlande känslan av att ha blivit som överkörd av musiken vacklar vi tillbaka ut i novemberkvällens kyla.

Chino Moreno, DEFTONES
Arenan 2010

Låtlista DEFTONES
1. Rocket Skates
2. Around the Fur
3. My Own Summer (Shove It)
4. Be Quiet and Drive (Far Away)
5. Elite
6. Knife Prty
7. Digital Bath
8. Diamond Eyes
9. CMND/CTRL
10. Risk
11. Beauty School
12. Xerces
13. Prince
14. You've Seen The Butcher
15. Sextape
16. Bloody Cape
17. Minerva
18. Passenger
19. Change (In the House of Flies)
Extra:
20. Interlude (instrumental)
21. Birthmark
22. Engine No. 9
23. Root
24. 7 Words

Text och bild:
/BiblioteKarin

OPETH - jubileumskonsert på Cirkus

Tidigare publicerad på WeRock 31 mars 2010.

OPETHs jubileumskonsert, Cirkus i Stockholm mars 2010

OPETH grundades av sångaren och gitarristen Mikael Åkerfeldt för jämnt tjugo år sedan, då den unge mannen själv var 16 år. 20års-jubileet firar bandet med sex exklusiva spelningar runt om i världen, i Frankrike, Tyskland, USA (2 spelningar) samt Albert Hall i London, och med premiär denna kväll på ett utsålt Cirkus i Stockholm.


Första akten av konserten består av hela albumet ”Blackwater Park” och efter 10 minuters paus framförs ett pärlband av låtar från samtliga övriga album, en från vardera skivan och i kronologisk ordning. Totalt tre timmars ”hemma hos OPETH”-fest.

Åkerfeldt talar till folket
”Jag är så nervös”, säger Åkerfeldt när han släpper på med lite mellansnack i andra halvlek. Och jag tror honom. Lite spänt käns det under hela första halvan av konserten som genomförs rakt av, låt efter låt, utan ens ett ”tack” för applåderna mellan låtarna. ”Och Fredrik är också nervös” säger han sedan lite urskuldande och ler mot sin andregitarrist Fredrik Åkesson, bandets färsking sedan 2007 och senaste albumet ”Watershed”.

Mikael Åkerfeldts uppenbarelse på scen är en hel liten historia i sig. Hans mellansnack är ofta ganska obegripligt, man ändå så "småtöntigt" charmigt att det alltid lockar fram varma leenden och skratt. Han är nog faktiskt nervös. ”Det här bandet erbjuder inte så mycket visuellt godis, vi är inga fotomodeller direkt. Vi står helt still i princip, hela giget och …vi har inga bomber sådär. Men det är faktiskt jävligt coolt att vi spelar för fulla hus…” Inte ett ord om att det kanske, kanske är deras musik och skickliga musicerande som gör att husen är fulla - detta får var och en tänka själv.

”Ber om ursäkt till våra internationella gäster att jag pratar svenska, men min mamma är här.” Tystnad…
”Och jag säger så mycket ’fuckin´’ när jag pratar engelska”

OPETHs progressiva dödsmetall kräver bra ljudmiljö. Och efter en kort inledande osäkerhet justeras detta och sedan är ljudet utmärkt hela kvällen. Åkerfeldt berättar att igår, dagen innan första spelningen, råkade ordinarie ljudtekniker ut för en olycka, inget allvarligt men så pass att hon/han inte kan genomföra turnén. Tydligen har man snabbt hittat en bra ersättare. Vi befinner oss också nästan precis nedanför ljudbordet och med den placeringen var det absolut inget att klaga på i den vägen.

"Man borde nästan bikta sig..."
Mikael Åkerfeldt är en helt fantastisk musiker och låtskrivare, han är också en gudabenådad sångare och dessutom en ytterst skicklig gitarrist. Jag är mycket imponerad. Resten av bandet håller lika hög kvalitet, inte minst trummisen Axenrot. Detta är den första spelning jag bevistar på Cirkus och det är en skön konsertlokal. Trots att det går in ett par tusen konsertbesökare är känslan av intimitet stor.


Så här i efterhand kan jag ångra att jag inte hade lyssnat mer på bandets tidiga skivor innan konserten, det hade gett ännu mer av känsla inför låtval och kronologin. Men det kommer att åtgärdas snabbt och innan nästa gång jag ser bandet. Kvällen bjuder på ett OPETH-frosseri som får mitt sällskap att utbrista att ”det är nästan så man borde bikta sig efteråt”!

Publiken står upp och applåderar i väl 10 minuter efter föreställningen men musikerna kommer tyvärr aldrig in på scen igen. Det känns lite trist faktiskt, men jag skyller det på den hastigt inkallade och annars utmärkte ljudteknikern. Ingen hade talat om för honom att han måste sätta igång brusmusiken genast, så publiken vet att de ska gå hem.


Den intima lokalen, det fina ljudet och att hela kvällen är ägnad bara OPETHs musik, utan förband eller andra inslag, allt sammantaget bidrar till en väldigt speciell upplevelse, känslan av ”vi” mellan band och publik. En fantastisk kväll.

Text: BiblioteKarin
Bild: Robert Gustafsson och BiblioteKarin

Spellista
Akt 1: Hela ”Blackwater park”
The Leper Affinity
Bleak
Harvest
The Drapery Falls
Dirge for November
The Funeral Portrait
Patterns in the Ivy
Blackwater Park

Akt 2: Låt och album
Forest of October – ”Orchid”
Advent – ”Morningrise”
April Ethereal – ”My Arms, Your Hearse”
The Moor – ”Still Life”
Wreath – ”Deliverance”
Hope Leaves – ”Damnation”
Harlequin Forest – ”Ghost Reveries”
The Lotus Eater – ”Watershed”

30 SECONDS TO MARS, Arenan

Tidigare publicerad på WeRock 12 mars 2010.

30 SECONDS TO MARS på Arenan, Stockholm, 10 mars 2010

Areanan i Fryshuset fylls denna onsdagskväll av levnadsglada "mitt i veckan"-festande ungdomar och - faktiskt - en del lite äldre besökare. Av de två förbanden missade vi helt amerikanska STREET DRUM CORPS, och det andra, danska CARPARK NORTH, är inte mycket att orda om, och absolut ingenting som drar uppmärksamhet från kvällens huvudakt: JARED LETO – nää, förlåt 30 SECONDS TO MARS skulle det vara. Men det är ingen tvekan om att 30 SECONDS TO MARS är Jared Leto, sångare, gitarrist och frontfigur, och ikväll dessutom lekpappa, allsångsledare och allmän publikdomptör.

Jag tycker inte om Jareds frisyr och jag tycker inte om hans sladdrigt fula t-shirt, jag tycker inte om revärerna på hans 80 tals-träningsbrallor och jag tycker inte om Shannons mössa... Men jag älskar attityden och jag älskar glädjen, värmen och spektaklet i 30 SECONDS TO MARS framförande av sina stundom överdrivet pompösa melodier. Det är klart att man först måste kalibrera in sig på den rätta stämningen för att uppskatta det ibland hetsigt överdrivna i showen, men låter man sig dras med är det en härlig upplevelse i ljud, ljus, glädje och humor.

Senast bandet var i Stockholm, 2007 som förband till LINKIN PARK, bjöds på en estetiskt utstuderad scenshow i rött och svart, med stram elegans. Kontrasten denna gång är fullständig; lite rörigt på scen, Leto i "urtvättad" t-shirt och inget sammanhängande sceniskt uttryck alls. Vilket totalt sett inte blir sämre, då det hjälper till att förstärka känslan av att "vi gör nåt kul tillsammans här och nu". Eller som Jared Leto vid ett tillfälle uttrycker det: "Jag vill ligga med er allihopa ikväll"...

Kvällens spellista är en blandad meny från senaste albumet "This Is War" och det förra "A Beatiful Lie" med ett enda inslag från bandets första, självbetitlade skiva, den akustisk framförda Capricorn (A brand new name). Vid ett tillfälle kliver Jared åt sidan och låter storebror Shannon stiga fram i rampljuset, då han framför ett gitarrsolo sittande lite nonchalant långt framme på scen. Snart är Shannon dock tillbaka på sin rätta plats, bakom trumsetet, medan mästerdomptören tar tillbaka publiken i sin hand.

30 SECONDS TO MARS förmedlar så mycket humor, värme och livslust, att jag förlåter Jared Leto en hel del av hans later. Bandet återkommer två gånger i sommar till Sverige, på Hultsfredsfestivalen och på Pier Pressure i Göteborg. Längtar du efter varm och pampig alternativ metal så ta dig dit, du får garanterat ditt lystmäte.


Läs även:
Recensionen av albumet ”This Is War”

Spellista
1. Escape
2. Night of the Hunter
3. Attack
4. Vox Pupuli
5. From Yesterday
6. A Beautiful Lie
7. This Is War
8. 100 Suns
9. A Modern Myth
10. Capricorn (A Brand New Name)
11. The Kill
12. Closer to the Edge
13. Search and Destroy
14. The Fantasy Extra
15. Kings and Queens

IN FLAMES och "Taste of Chaos", 2009

Tidigare publicerad på WeRock december 2009.

"Taste of Chaos", Hovet Stockholm, 11 december 2009

Det är skönt att få uppleva en helt Idol- och Lucia-befriad konsertkväll i dessa musikmässigt annars så blekbistra jultider. Turnépaketet "Taste of Chaos" har nått Sverige och Stockholm med IN FLAMES som huvudband och KILLSWITCH ENGAGE som support tillsammans med DEAD BY APRIL, EVERY TIME I DIE och MAYLENE AND THE SONS OF DISASTER. Kaoset utmanar Idol-finalen i Globen strax bredvid.


Vår kväll på Hovet inleds med att vi hänger av oss ytterkläderna till tonerna av en utklingande Losing You med DEAD BY APRIL. Jag känner ingen ledsnad att vi missade det bandet, utan vi är på plats alldeles lagom till att KILLSWITCH ENGAGE drar igång. Och som de drar igång! Med en intensiv scennärvaro och energisprutande spelglädje charmar de publiken. Trots att bandets musik egentligen inte är någon favorit, låtmaterialet är bra men går på ständigt samma växel, är spelningen oavbrutet underhållande. De båda sångarna, Howard Jones och Adam Dutkiewicz – den senare iklädd shorts, pannband och slängkappa – showar, spexar och har ständig ögonkontakt med och total uppmärksamhet på sin publik. Jag finner ingen logik i uppträdandet i sig, men vad gör det? Publiken har roligt.



Med Cloud Connected rivstartar IN FLAMES sitt set, publiken i täta led är med från första sekund. Tyvärr tvingas vi konstatera att Jesper Strömblad inte står på scen som jag hade hoppats. Inte för att inte Niclas Engelin (ENGEL) skulle vara en mycket god ersättare som gitarrist, och samspelet i bandet är tajt nog. Den här konstellationen har också turnerat tillsammans under större delen av året.

Bandet serverar ikväll musikgodis från hela sin långa albumhistoria, alltifrån Artifacts Of The Black Rain från 1995 års "The Jester Race" till fjolårets album "A Sense Of Purpose". Från den senare tas inte mindre än sex låtar under den halvannan timme långa konserten, och med glädje konstaterar jag att The Chosen Pessimist är en bland dem, och att denna låt nu är en integrerad del av repertoaren, efter att vid förra årets höstkonserter utgjort en spektakulär inledning på spelningarna. En annan favorit från plattan som nu får komma till liv på scen är March To The Shore, för första gången i Sverige enligt Fridén.

Som vanligt bjuder IN FLAMES in till en storslagen show med ljus, gnistregn, bomber och raketer, utan att för den skull tappa bort närheten till publiken; Hovet känns mindre än vanligt – och det beror inte på trängsel i den talrika publiken. IN FLAMES är mästare på att skapa vi-känsla även på större arenor. Publikens gensvar är också starkt när sedan "familjen" blir fulltalig då även Jesper Strömblad kliver upp på scen under de två sista låtarna. Och texten i Take This Life får ytterligare en fördjupad innebörd.

IN FLAMES har åter gett oss en fantastisk konsertupplevelse. Detta är en av de sista Sverige-spelningarna på ett bra tag har det sagts, gissningsvis till förmån för en period av nytt musikskapande i gruppen. Det är därmed dags att ställa in sig på en lång och otålig väntan, förhoppningsvis på ett nytt IN FLAMES-album.

Spellista IN FLAMES
Cloud Connected
Embody The Invisible
Pinball Map
Delight And Angers
Disconnected
The Chosen Pessimist
Trigger
The Hive
Only For The Weak
Artifacts Of The Black Rain
March To The Shore
Come Clarity
Leeches
Alias
The Mirror's Truth
The Quiet Place
Take This Life
My Sweet Shadow

Sonisphere Hultsfred 2009

Tidigare publicerad på Werock september 2009.

Sonisphere Sweden, Hultsfred 2009

Sonisphere-festivalen är ett monsterpaket med rock och metal som dragit fram över Europa denna sommar. Med METALLICA som huvudakt bjuds på en heldag fylld med band som MASTODON, CRADLE OF FILTH och LAMB OF GOD. Dessutom ett antal lokala storheter i varje land där festivalen landar. 18 juli var det dags för Sverige och Folkets park i Hultsfred.

DEAD BY APRIL
Bandet som just nu är ”överallt”, hur man än vänder sig, och i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Såg dem på Hultsfredsfestivalen förra året och imponerades inte då. Kanske ännu mindre nu. ”Pojkbandsmetal” har någon myntat och till det facket förpassar sig DEAD BY APRIL. Så de snygga mohikanfrisyrerna och kajalglittrande ögonen till trots – mig gav denna konsert väldigt lite.


ADEPT
"Kanske Hultsfreds snabbaste karriär: På rookie-scenen ena veckan och på Hawaii, Hultsfreds största scen, veckan efter..." Det framröstade myspace-bandet från Vagnhärad hamnade måhända i väl stor kostym under Sonisphere då man inleder spelningarna på den scen där METALLICA ett halvt dygn senare ska toppa festivalkvällen. Unga ADEPT klarar ändå detta med äran i behåll och gör en hel del för att sätta fart på den, trots tid och omständigheter, ändå relativt månghövdade publiken. Spelglädjen hos bandet är det inget fel på, så till den grad att sångaren Robert röjer knäskålen ur led... Ser honom senare transporteras bort på en kärra likt en, lite passande, ”King for a Day”.

THE (INTERNATIONAL) NOISE CONSPIRACY
Det här stämmer inte för mig... Jag har inte lyssnat på bandet tidigare men förväntade mig något annat av musik som benämns punk/hardcore, albumtitlar som ”Capitalism Stole My Virginity” och citat av sångaren Dennis Lyxén i stil med ”Politik är viktigare än punk. Musiken är inte så relevant i sig". Det vi fick var kanske det mest propra av alla festivalens framträdanden. Och svängig, lite lättsam musik. Fullt njutbart i alla fall.


LAMB OF GOD
Nu börjar lite tyngd och fart komma med i leken, och en gryende känsla av att det faktiskt är en hårdrocksfestival vi är på. Det är fortfarande tidig eftermiddag men med LAMB OF GOD drar mörkret allt närmre, både i tiden och musikaliskt. Bandet tar ut svängarna ordentligt med Randy Blythes karaktäristiskt skorrande growl över smattrande trummor och ett scenframträdande som får riktig fart på publiken.

MESHUGGAH
Jämfört med på Metaltown för några veckor sedan är det vi ser nu ett mycket piggare MESHUGGAH, som är riktigt roligt att se. Bandets musik kräver tid och koncentration och deras alltför korta set, knappa 30 minuter, gör att lagom när man kalibrerat sinnena till rätt frekvens för MESHUGGAHs tekniska mangel, så är det hela över. Ytterligare en halvtimme hade varit ytterligt välkommet.


Tacksamt nog ödslade Jens Kidman inget av den snålt tilltagna tiden på onödigt mellansnack. Det var öht väldigt lite snack under konserterna – och det är enbart att glädjas åt, det finns ju inte så många frontmän av Anders Fridéns eller Peter Dolvings kaliber. När jag tänker efter fanns det inte en enda under hela denna dag faktiskt...

CRADLE OF FILTH

Dani Filth leder sina styrkor i en fullständig urladdning som brakar rakt in i hjärta och hjärna på den nu, trots tidigare småregn, ganska väl uppvärmda publiken. Sångaren kommunicerar publiken med sin röst, sina intensiva ögon och hela sin kropp. Det är just en sådan närvaro och intensitet man önskar sig att varje band och varje sångare skulle förmedla. Bandets black/death/doom/goth eller vad nu detta slag av extreme metal ska kallas, är både storslagen och tekniskt ytterst väl genomförd. Jag blir hänförd, berörd och förförd.

MASTODON

Det börjar lite småsegt och inåtvänt, musikerna tycks snudd på ha glömt att de inte står i replokalen utan framför sin publik. Det ska erkännas att jag aldrig riktigt insett storheten med MASTODON och senaste albumet, ”Crack the Skye”, som hyllats av många kritiker, är för mig en rätt medioker musikupplevelse. Vartefter regnet tilltar tycks dock bandet tina upp och spelningen accelererar i musikalitet och scennärvaro. Avslutningsvis står jag och ler med uppåtvänt ansikte i ösregnet, ler ikapp med sångaren/basisten Troy Sanders och trummisen Brann Dailor som kastar slängkyssar till publiken för att visa uppskattning över att vi alla står kvar i den allt lerigare dammpölen framför scen. ”Crack the Skye” ska få en chans till.

PAUS
Det intensiva regnandet under MASTODON-spelningen tvingar oss att tidigarelägga den planerade pausen och avstå från MACHINE HEADs konsert. Lite synd, men jag såg dem senast i en bra spelning i Globen i mars så det känns inte som en alltför tung förlust. THE HIVES var redan från början bortplanerade för min del. Stärkta av torra kläder, varm mat och en stunds vila i bilen är vi sedan redo för kvällens avslutande övningar..

THE CULT
Jag förstår att man må skämmes lite när man inte inser sig ha lyssnat på THE CULT tidigare. För det visar sig att flera av låtarna är "klassiker" som finns djupt nere i minnesbanken, om än inte i de övre delarna av medvetandet. Och det kan ofta vara trevligt med lite nostalgi – men det är inte riktigt det vi är här för idag... Sångaren, en rätt osannolik uppenbarelse, likt en brittisk Magnus Uggla med solglasögon och tamburin, glider lojt fram över scenen. Vi glider vidare mot nästa akt.


PRIMAL SCREAM
Det är en otacksamma uppgift att stå på den mindre scenen som sista band innan kvällens huvudattraktion äntrar stora scenen mitt emot. Visst har PRIMAL SCREAM mycket folk framför sig, men de flesta är, fysiskt och inte minst mentalt, halvt på väg bort ifrån dem redan från början. Att musiken dessutom känns lite malplacerad i sammanhanget gör det inte lättare. Bandet spelar klassisk rockmusik och är det t o m en Rolling Stones-cover jag tycker mig höra? Inget ont om framförandet, men nån höjdarupplevelse blev det inte.

METALLICA
Jag har aldrig förstått varför band som t ex IN FLAMES och, ännu mindre, hur storheter som METALLICA envisas med att använda pengar, miljö och framför allt konserttid till att elda upp en massa sprakande fyrverkerier. Helt säkert får jag inte medhåll av alla, eller ens många; det är mycket oooh! och aaah! när det flammar och smäller, men jag är där för att lyssna och se bandet, musikerna, inte förundras över nyårsraketer...

METALLICA öppnar med starka Battery och inleder därmed festivalens final på bästa sätt. Andra klassiker som bjuds oss är bland andra Sad But True, One, Master of Puppets och avslutande Seek and Destroy. Däremellan en god dos från senaste albumet, ”Death Magnetic”, såsom Broken, Beat & Scarred, Cyanide och min nuvarande favorit All Nightmare Long.


Efter att ha upplevt en totalt magisk kväll med METALLICA på Globenspelningen i mars (se recensionen http://www.werock.se/Artiklar/visaartikel.php?i=61 ), vågade jag inte ha alltför höga förväntningar på denna kväll. Men besviken är det minsta jag blev. Virtuosen Kirk Hammett är fortfarande lika alvlikt avväpnande, Trujillos spel är lika tryggt, Hetfields sång lika kraftfull och Ulrich, ja han är ju Ulrich helt enkelt, och ingen kan klaga på hans trumspel, eller på spelglädjen, denna kväll. Att man byter ut ett antal låtar vid varje spelning under hela turnén bidrar säkert till att fortfarande hålla showen levande, mer än en tredjedel av materialet är nytt jämfört med i Globen.

Ur rapporteringssynpunkt närmast oförlåtligt, men vi tillåter oss ändå att sakta avlägsna oss mot parkeringen under sista tredjedelen av METALLICAs set. Musiken följer oss över hela festivalområdet och genom halva stan och till tonerna av en utklingande Seek and Destroy sätter jag mig bakom ratten för att påbörja de 35 milen hemåt, och gungas i natten av de sköna efterdyningarna av dagens upplevelse av att vada omkring i, och vara totalt omsluten av, musik jag älskar.

Sonisphere är helt klart ett lyckat koncept som jag hoppas återkommer i någon form nästa år. Den enda riktiga besvikelsen var att ANTHRAX tvingats ställa in. Det var ett av de band jag sett mest fram emot. Å andra sidan övertrumfade det andra band jag varit som mest nyfiken på alla mina förväntningar. CRADLE OF FILTH-febern har ännu inte släppt.

35 000 människor ryar och röjer i 12-15 timmar, ölen flödar och säkert mycket annat också, åtminstone utanför stängslet. Och inte en enda skärmytsling ser vi. Några slocknar framemot natten, sorry för dem då de missar kalaset, men inte ens ett ont ord hör jag mellan festivalbesökarna, trots den stora folkmängden och trängseln framför scenerna. Varmt tack till var och en som var där och delade upplevelsen samman med oss andra.

BiblioteKarin
2009-09-09

METALLICA, Globen 2009

Tidigare publicerad på Werock 10 mars 2009.

METALLICA, Globen 7 mars 2009

Nästan tårögd lämnar jag Globen efter en kväll av musikalisk totalupplevelse förmedlad av ett av världens största och mest professionella band, alla kategorier. En kväll som givit en känsla och upplevelse utöver det ordinära. Hetfield, Ulrich, Hammett och Trujillo, fyra enkla gråklädda människor placerade på botten av den kokande gryta det fullsatta Globen förvandlas till under kvällens gång. När METALLICA bjuder in till fest serveras vi en storartad och samtidigt väldigt nära och personlig musikupplevelse.

En stor rektangulär scen mitt på golvet med en i stort sett obefintlig scendekor, och publiken omringande och omfamnande sina idoler. Enkelt och avskalat. Detta är en scenlösning som utmanar och skapar spänningar. Inte lätt att hantera för ett förband som THE SWORD som ska trassla runt bland ”de storas” skynköverdragna utrustning och ändå försöka nå ut till publiken. Då ekar det lite ödsligt i grytan. MACHINE HEAD klarar ut det hela bättre och gör en mycket bra spelning ikväll. Globen är ännu bara till tredjedelen full men i vår lilla del av publikhavet hålls stämningen på topp, inte minst av de två riktiga ”MACHINE-fuckin-HEAD”-fans som nästan vrålar livet ur sig och tycks oroande nära att störta sig ner över skyddsräcket mer än en gång.

Men så är kvällen framme vid det som ändå alla väntar på. Den ytterst sparsamma scendekoren dränks i ljuseffekter när METALLICA äntligen står på scen. Aftonen inleds med That Was Just Your Life, vilken också inleder senaste albumet “Death Magnetic”, och med en show som omedelbart sätter fart även på de mer svårflirtade delarna av läktarpubliken. I mitten av setet när de nya låtarna som Broken, Beat & Scarred och Cyanide blandas med klassiker och säkra publikfriare som One, Sad But True och Turn The Page närmar sig grytan kokpunkten och Hetfield ser sig ha anledning att utnämna publiken till bandets ”femte medlem”. Inalles spelas sex låtar från “Death Magnetic” och i övrigt plockas friskt från samtliga skivor fram till ”The Black Album” plus ett par covers som kan hittas på ”Garage Inc.”.

METALLICA tar scenformatets utmaning på största allvar och lyckas verkligen ge hela publiken en känsla av närhet och delaktighet. Visst, det är lite maffiga ljusspel och lite kistor som hissas upp och ner från taket, men det enda som har någon som helst betydelse är de fyra musikerna och vad de framför på scenen. Lars Ulrich i centrum med sitt trumset, uppe och springer och leker så snart tillfälle ges. Robert Trujillo signalerar trygghet med sin jordnära attityd och sitt basspel. James Hetfield, en mästare i att skapa dialog med publiken. Och Hammett… Kirk Hammett med sitt berusande gitarrspel flyter fjäderlätt sirligt över tiljorna, alvlikt avväpnande.

Spellistan varieras från kväll till kväll under turnén vilket säkert bidrar till att framförandet känns fantastiskt vaket, även av låtar som bandet måste ha spelat hundratals gånger under åren. Master Of Puppets - så aggressiv som önskas kan, och Nothing Else Matters så känsligt och varsamt exekverad som om den framfördes på scen för allra första gången. Likaså ett suveränt framförande i symbios med publiken av den låt som får avsluta hela konsertkvällen, Seek & Destroy, hämtad från debutplattan för drygt 25 år sedan. Detta är rakt igenom och totalt imponerande.

/ BiblioteKarin

Spellista denna kväll
That Was Just Your Life
The End Of The Line
Harvester Of Sorrow
No Remorse
One
Broken, Beat & Scarred
Cyanide
Sad But True
Turn The Page
All Nightmare Long
The Day That Never Comes
Master Of Puppets
Fight Fire With Fire
Nothing Else Matters
Enter Sandman

Extra
Helpless
Jump In The Fire
Seek & Destroy

3 x VADER och GRAVE

Tidigare publicerad på Werock 12 november 2008.

VADER och GRAVE 27, 28, 29/10 2008

Tillsammans med två kolleger på Werock.se gjorde jag en trippelrecension på bandens Sverigespelningar.

Foto: Martin Bensch

Högkvalitetsdöds inför liten publik
Polska VADER firar sina 25 år inom dödsmetallscenen med en turné genom Europa. I Sverige besöktes Göteborg, Stockholm och Malmö. I var och en av städerna fanns en Werocker-skribent på plats och här presenteras de samlade intrycken från de tre kvällarna.

(Shadows – Musikens Hus, Göteborg 27/10) Trots att Musikens Hus under kvällen bjuder på inte mindre än fyra band dyker det inte upp mer än kanske 100 personer under kvällen och stället känns tyvärr bara halvfullt. Framför allt de tidigare banden drabbas hårt av detta då många dessutom valt att endast se de senare banden. Under ZEBADIAH CROWEs spelning är det därför endast ca 20 personer i publiken – inte precis inspirerande för dem. Bandet ger också ett ganska lojt intryck även om det låter som om musiken bitvis har potential. Bättre fart blir det under ZONARIAs spelning. Trots att publiken bara växt marginellt ger bandet allt och de verkar tycka att det är kul att spela. Detta smittar av sig på publiken och stämningen höjs märkbart. Att musiken är ganska lättsmält och att ZONARIA har ett bra driv gör sitt till för att steget upp från ZEBADIAH CROWE blir ganska stort.

(BiblioteKarin - Klubben, Stockholm 28/10) En logistikmiss gör att vi missar första bandet, ZEBADIAH CROWE, men i ett alltmer välfyllt och uppvärmt Klubben avnjuter vi under kvällens gång en trestegsraket av intensifierat dödsmetallmangel. Aftonens ”småbröder” ZONARIA inleder med ett överraskande intensivt och på alla sätt väl genomfört set. Det här är ett band vars musik verkligen växer till sig på scenen. Simon Berglunds röst övertygar, liksom bandet i sin helhet.

(Shadows) Det är dock först under GRAVEs spelning som någon aktivitet bland publiken på Musikens Hus kan märkas. GRAVE inleder lite försiktigt och det märks att de tycker att det inte är jättespännande att spela denna kväll. Jag har inte sett dem live tidigare men det känns som om bandet har mer att ge. Även om inte GRAVE går på max är det väldigt sevärt. Förutom musiken är bandets basist konsertens stora behållning med ett riktigt glatt humör och mycket god publikkontakt.

(Karin) Det sägs att det ultimata förbandet är det som spelar i samma genre och stil som huvudbandet men inte fullt i klass med detta. Medan ZONARIA trots ett gediget röjarhantverk uppfyller dessa krav, är GRAVE på väg mot att överglänsa kvällens huvudband. Visbyveteranernas scennärvaro är påtagligt koncentrerad, och de spelar låtar från bandets hela 20-åriga historia, alltifrån 1991 års "Into The Grave" till den i våras utkomna ”Dominion VIII”, varifrån vi bland annat får ta del av favoriter som Bloodpath och Annihilated Gods. Trots att bandets sångare och frontman, ursprungsgotlänningen Ola Lindgren, numera liksom bandet räknar sig som stockholmare, har GRAVE aldrig spelat på Klubben tidigare. Lokalen skapar närhetskänsla och även om det inte är fullpackat blir interaktionen mellan band och publik tät och intensiv. GRAVE avslutar genom att överraskande bjuda på ett bejublat inhopp av bandets tidigare sångare Jörgen Sandström, vilken lämnade bandet för ENTOMBED redan 1995.

(Shadows) När VADER äntrar scenen vaknar publiken till liv ordentligt. Det märks verkligen att VADER är anledningen till att de flesta kommit till Musikens Hus denna vardagskväll. Nu blir det desto större liv och rörelse och det är därför inte lika påtagligt att lokalen endast är halvfull. Jag har aldrig sett bandet live förut och spelningen överraskar på flera olika plan. För det första hade jag förväntat mig en större show och inte ”bara” fyra bandmedlemmar som spelar låt efter låt. Det gör dock inte så mycket, för musiken som bandet levererar räcker väl till för att tillfredsställa publiken. För det andra blir jag positivt överraskad av medlemmarnas humör. Jag hade innan spelningen fått intrycket att framför allt Piotr skulle vara en lite svår och bitter man, men under speningen visar han inga sådan tendenser. Jag blir även överraskad av bandets nya trummis. Vilket driv!

Det var riktigt kul att se VADER live och jag tycker att de skall ha en eloge för sin professionalitet. Att de levererar som de gör trots att det bara är halvfullt imponerar. I grunden förändras dock inte min inställning till VADER – de må ha haft stort musikaliskt inflytande och vara duktiga musiker men jag tycker helt enkelt att det finns mer intressanta band om du lyssnar på döds. Trots att publiken uppenbarligen gillade VADER mer så är frågan om GRAVE ändå inte var minst lika roligt att se.

(Karin) När det är dags för VADER att kliva in på Klubbens scen har de tidigare lite glesa leden i publiken tätnat märkbart, och temperaturen stigit markant. Imponerande tajt spelar bandet, som efter manfall restaurerats av sångaren/frontmannen Piotr Wiwczarek inför denna jubileumsturné för att firar bandets 25 år i branschen.

(Martin, KulturBolaget, Malmö 29/10) VADER tillhör den yttersta eliten när det gäller death metal – de har drivit sin kampanj i 25 år – och man måste vara halvknäpp för att inte inse att de har betytt oerhört mycket för genren. Därför är det en smula tråkigt att konstatera att inte fler än de uppskattningsvis 50 personer som befinner sig i lokalen har insett detta faktum och begett sig till KB. Visserligen är det en onsdagskväll som polackerna bjuder upp till föreställning, men ärligt talat, ett band som VADER bör man gå och kolla på oavsett vilken veckodag de lirar.

Ett massivt avhopp av i stort sett hela bandet har lämnat gitarristen/sångaren Piotr Wiwczarek som enda kvarvarande originalmedlem, men de nissar han har med sig på KB lämnar inte mycket övrigt att önska i fråga om ren brutal energi och spelskicklighet. Waclav Kieltyka från sorligt nedlagda DECAPITATED på gitarr, Reyash på bas och Pawel Jaroszewicz på trummor bländar publiken på KB med ett jävla ursinneslir.

VADER firar som sagt 25 år som aktivt band, och man hämtar material från hela karriären till kvällens konsert – material från ”The Art Of War”, 2005 års knallhårda EP, gillar jag i synnerhet, med spår som What Colour Is Your Blood och nuvarande favoriten This Is The War och de levereras, som med allt material som spelas denna kväll, med en osviklig precision. Piotr Wiwczarek, för att det är han som ensam utgör den hårda kärnan i bandet är det ingen tvekan om, verkar ha valt ungefär två låtar från varje platta som utgör setet – ”De Profundis” representeras av Silent Emprire och Blood of Kingu, ”Ultimate Incantation” av Dark Age och The Crucified Ones, ”Black To The Blind” av titellåten, Fractal Light och Carnal. Redan här förstår ni säkert att det är en kavalkad av fruktansvärt bra death metal vi bjuds på – dessutom köttar bandet på med låtar som Sothis, Shadowfear, Reign Forever World, Dark Transmission, och Wings som får Erik från FAITHFUL DARKNESS att vakna till liv och skaka loss dreadlocksen.

För mig personligen finns det andra dödsmetallband som betyder mer, men VADER har funnits för länge och har gjort så många bra låtar att man måste vara blind för att inte inse vad bandet har betytt för genren, inte minst i det forna öst. Därför är det extra kul att se bandet ikväll, i synnerhet eftersom de verkligen visar var skåpet ska stå – rekryteringen av Pawel Jaroszewicz är ett genidrag eftersom all teknisk death metal står och faller med trummisen – att killen dessutom bara är 22 år gör att jag hoppas att vi får lyssna till hans fantastiska lir under många år framöver. Det enda som drar ner intrycket har inte ett dyft med bandets konsert att göra – det dras ner av att inte fler finns i lokalen för att bevittna en riktigt bra konsert.

Martin, Shadows, Karin

IN FLAMES - Annexet

Tidigare publicerad på Werock 5 november 2008.

IN FLAMES på Annexet 30/10 2008

Här och nu utnämner jag IN FLAMES till årets bästa liveband.

IN FLAMES har som liveband så mycket samlad cred att de kan de tillåta sig att leka med sitt låtmaterial och spela ut de kort de för kvällen vill, till den alltid älskande publiken. De har så stora marginaler, så mycket kapital att ta av, att de inte kan misslyckas hur de än vänder och vrider på det. Och just därför blir de ständigt allt bättre i sina scenframträdanden. När de tillåter sig att variera spellistan och testa nya vinklar på sitt material, kan de ändå vara säkra på att alltid gå hem med segern. Vilket i sin tur gör oss, som är deras publik, till ständigt nya vinnare.

Således inleder bandet konserten på Annexet med den blodfulla åtta minuters dramatiskt stegrande genialiteten The Chosen Pessimist. Efter halva låten framförd med bandet som bejublade siluetter bakom ett vitt draperi, eskalerar förväntningarna som byggts upp under kvällen till en spänning i publiken så tät att den nästan går att ta på. När täckelsen faller har IN FLAMES försatt sin publik i närmast extatisk förväntan och grunden för kvällens samspel mellan band och publik är sådd och säkrad.

Ytterligare sju-åtta låtar från det senaste albumet, "A Sense Of Purpose", finns med i spellistan för alla oss, nya och gamla fans, som älskar låtar som ”Deligth And Angers”, Move Through Me och ”Drenched In Fear”. Samtidigt görs plats för en hel rad äldre kärleksobjekt som Only For The Week, Trigger, Cloud Connected och My Sweet Shadow. Dessutom bjuds smärre överraskningar i form av några av de lite mindre kända tidiga låtarna, exempelvis Dead God In Me från "The Jester Race", och genom att man introducerar Eraser, en låt som getts ut bara på EP:n "Mirror’s Truth" och på den japanska utgåvan av "A Sense Of Purpose". Att döma av publikreaktionen är den dock väl spridd och känd även bland svenska fans.

För en stund gläder jag mig också åt att bandet äntligen tyckts inse att de inte behöver backa upp sig själva med en massa bomber, glitter och raketer. Tyvärr varar detta bara några låtar in i setet, sedan är gnistregnet över oss igen. Men, men, även hos mig har IN FLAMES stora marginaler att ta av, så detta stör bara för en liten stund.

Anders Fridén är, som alltid, fullkomligt intagande och alert i sitt mellansnack och anknyter till aktualiteter såsom debatten om hamstring och försäljning av konsertbiljetter till skyhöga överpriser. Ikväll ser också hela bandet ut att trivas mycket bra på scen, och alla bjuder i högsta grad på sig själva.

Fridén och bandet avslutar med att tacka Stockholm för dessa två kvällar på Annexet genom att spela, och samman med publiken sjunga Take This Life, med en känsla som gör att låttexten frambärs som en gåva från band till publik och tvärtom: ”I’m right here. Stay a while and breathe me in… “

Återigen sopar IN FLAMES mattan med all tänkbar konkurrens. Outstanding.

BiblioteKarin
2008-10-30

IN FLAMES - Gröna Lund

Tidigare publicerad på Werock 16 juni 2008.

IN FLAMES på Gröna Lund 29/5 2008
En fantastiskt vacker kväll på Gröna Lund bjuder på Sveriges kanske vackraste metalmusik. Ja, IN FLAMES spränger både förväntningarnas och metalgenrens gränser denna förföriska svenska försommarkväll. Förbandet ENGEL, med sitt väldrillade scenframträdande, bidrar på bästa sätt till totalupplevelsen.
Foto: Marcus Hammarstedt

ENGEL
Fem svartuniformerade vältatuerade hårdrockare ställer upp sig i försommarsolen på Gröna Lunds stora scen. Det är underbart absurt att se. Och så drar ENGEL igång sitt industridoftande catchiga metalmangel så den skira grönskan dallrar. Publiken är med på noterna från första stund. Den ljumma sommarkvällen fylls av en het halvtimme med låtar från bandets debutplatta ”Absolute Design”. Sejouren inleds med favoriten Calling Out och dessutom får vi bland annat Cascet Closing, Next Closed Door och avslutande Seven Ends.

IN FLAMES
”Att man kunde skrika sig in på Grönan…” säger Fridén i ett av mellansnacken under IN FLAMES konsert och syftar här inte på publiken, utan snarare är det metalgenren i sig och sin egen sångteknik han refererar till. Nu ska väl klargöras att Anders Fridén numera visar att han behärskar långt fler röstlägen än det ”skrikiga”. Growlad sång och skönsång nyttjas helt efter behov för bästa effekt. I låtarna från senaste albumet, ”A Sense of Purpose”, visar han att han har ett mycket brett röstregister där den rena sången tar över alltmer från den growlade.

Publiken är ikväll yngre än brukligt på IN FLAMES-spelningar, då Grönan inte har någon åldersgräns, och det är härligt att se att alla de som ännu inte kan gå på klubb- och arenakonserter nu får chansen att uppleva det bästa tänkbara svenska hårdrocksspektakel. Publikens kärlek strålar mot scenen och tycks inte vara obesvarad. IN FLAMES verkar nästan lite nyförälskade i sina Sverigefans. Efter fjolårets hemmaturné till småstäder runt om i landet tycks bandet ha (åter?)upptäckt hur älskade de faktiskt är här hemma och flera bandmedlemmar uppger på hemsidan Sverige som favoritspelplats, där det förut varit Tokyo eller någon amerikansk delstat som hyllats.

”Oj, har vi blivit folkliga nu… Eh, hur gick det till?” När man hör Fridén avslappnat småprata med den 15 000-hövdade publiken är det svårt att fatta att detta är världsbandet IN FLAMES, så stora i världen och samtidigt så alldeles vanliga och nära oss andra. Ja, mer folkligt än så här blir nog inte metal. Och det ska vi kanske vara glada för. Detta är nära smärtgränsen för vd hårdrocken som genre klarar – men det går aldrig över den gränsen.

Tjugotalet låtar från större delen av sin framgångsrika karriär fyrar IN FLAMES av, tillsammans med ett större pyrotekniskt skådespel. Fem låtar från nya plattan ”A Sense of Purpose” med bland annat favoriterna Delight and Angers och Move Through Me, samman med äldre pärlor som Only for the Weak, My Sweet Shadow och den aldrig sviktande suveräna Clayman.
Efter dryga nittio minuters spelning tackar IN FLAMES för sig och vi kan inte annat än tacka, bocka och buga för en makalös musikalisk och scenmässigt underhållande kväll.

BiblioteKarin

Entombed - Klubben

Tidigare publicerad på Werock 11 maj 2008.

ENTOMBED på Klubben, Fryshuset 26/4 2008

En lördagskväll på Klubben med blytung döds, ytterst underhållande förpackad av ENTOMBED och med uppvärmning av de sprudlande färskingarna DEGRADEAD som levererar en melodisk death med tydlig känning av Göteborgsmetal. Mig fattas då intet.

Som första förband bjöd kvällen på det unga DEGRADEAD som albumdebuterade i januari med ”Til Death do us Apart”. Deras melodiska metal är följsam, ren och vacker, scenframträdandet intensivt och glädjespridande. Mikael Sehlin nyttjar hela sitt breda röstregister med allt från skönsång till djupt growl. Variationen förnöjer. Bandet introduceras på scenen med det nysläppta albumets akustiska titelspår och sedan bjuder de på ytterligare sex låtar från plattan, Take Control, The Bloodchain, Pass Away, Genetic Waste, The Fallen och avslutningsvis Burned.

ENTOMBED kan väl närmast benämnas en institution inom svensk death metal, med snart 20 år inom scenen. Skall man inte visa en viss värdighet och distans då? Åt hellskotta med distansen! Detta band vet bara inte vad det ordet betyder. Från första stund förklarar sångaren L G Petrov och de andra med sin attityd, sin närhet och sin scennärvaro att ”Det här är något vi gör tillsammans - vi och ni”. Energiknippet Petrov spottar, fräser, growlar, grymtar och skriker medan han leende far runt i en konstant rörelse över scenen och ständigt tycks på väg halvvägs över skiljediket ut till publiken. Innan kvällen är slut har publik och band bytt kroppsvätskor lite till höger och vänster (Alltså, vi pratar svett och saliv här…).

Nico Elgstrand på bas gör ett storartat jobb, och trummisen Olle Dahlstedt med en säregen trumteknik ser ibland ut att bara markera sina instrument – och varje del av trumsetet lyder hans minsta vink. Utöver Petrov är det ändå Alex Hellid, bandets andre veteran, som gör störst intryck med ett fullständigt lysande gitarrspel. Hellid jobbar från första stund så att svetten glänser på armar och hjässa. Och han fyller varenda passage i varenda låt med suveränt musicerande. Spelglädjen lyser som en aura runt mannen.

När ENTOMBED började sin karriär var en del i kvällens publik inte ens födda. Låtkatalogen är också lång och varierad och urvalet i kvällens meny både brett och gediget. ENTOMBED röjde tungt med nyare låtar från senaste plattan ”Serpent Saints”, som Masters of Death och When in Sodom, varvat med tidigare stycken, bland annat från bandets tre tidigaste plattor, ”Left Hand Path”, ”Clandestine” och ”Wolverine Blues”.

Och ur detta veritabla kaos av svett och energi stiger en värdighet som inte har ett dugg med distans och avstånd att göra. Efter obligatoriska extranummer pratar bandet ihop sig om ytterligare två extralåtar och sedan vi i nästan två timmar bombats av ren ENTOMBED-energi är publiken fullständigt i symbios med bandet och det som sker på scenen. Avslutningsvis kastar sig Petrov förtroendefullt ut i famnen på sin publik där han varsamt tas omhand av ett hav av lyfta armar.

/BiblioteKarin

Läs även på Werock
Recension av ”Til death do us Apart”.
Intervju med DEGRADEAD-gitarristen David Szücs.

HIM - Nalen

Tidigare publicerad på Werock 4 mars 2008.

HIM, Nalen Stockholm, 14/2 2008

Kvällen på Nalen, med förbandet SERENADE FOR JUNE samt finska ”love metal”-akten HIM, blev helt klart mycket intressantare än väntat. I Nalens traditionstyngda pelarsal, bland förgyllda spegelramar, trivs publiken stort denna Alla hjärtans-afton, en publik med påtagligt stor del ungt och kvinnligt inslag.

SERENADE FOR JUNE är ett band jag inte hört talas om tidigare och därmed inte hade några som helst förväntningar på. Det blev en positiv överraskning av en riktigt fartfylld tremannagrupp med sköna rockvibbar och en mycket kompetent sångare. Bandet har just släppt sitt första album, som än så länge endast går att få tag i via bandets Myspace.


Ville Valo är HIM. Det finns sångare som på scen är en naturlig del av gruppen, det finns sångare som tydligt är bandets front och styrka utåt. Och så finns det typen ”Ville Valo – och hans band”. Det är första gången jag ser gruppen live och Valo har en särdeles sammansatt utstrålning. Hans dynamiska röstresurser är ovedersägliga. Han låter ständigt rösten glida, hoppa och pendla mellan de högsta tonerna och djupaste bas, mellan hest viskande och klar änglastämma. Rysligt effektfullt. Under kvällen växlar han mellan översvallande publikkontakt, inåtvändhet och ibland snarast en slags frånvändhet. Ett mycket märkligt framträdande, men allt ger intressanta effekter i musicerandet.

Ville Valos fans är hängivna, tjejerna skriker i falsett så fort han rör sig, ler eller öppnar munnen, antingen det är för att sjunga, prata eller för att dricka en slurk kaffe. Upp på scen kastas publikens tribut till sångaren: tre rosor, en nalle och två paket Marlboro. Vad detta egentligen säger om mannen ifråga tål att funderas på. Mot slutet blir det dock så hett i lokalen, (beror det på Valo/fansen/ventilationen?) att många faktiskt backar undan från scenkanten och droppar ner längre bak i lokalen. Om bandet räknar sina framgångar i avsvimmade fans kunde de denna kväll räkna in två sådana...

Det här är ofrånkomligen en "Ville Valo show", men även musikerna tycks något inåtvända, för att inte säga frånvända emellanåt. Musikaliskt finns inget att klaga på men om publikkontakten för Valos del känns sporadisk och opålitlig, är den hos de övriga musikerna snarast obefintlig. Det känns som om de har fullt upp av sitt eget, och av varandra… Som sagt en märklig, men inte helt oäven, konsertupplevelse.

Dagen efter kunde jag läsa i pressuppgifter att spelningarna på Nalen var första gången på 15 år som Ville Valo var nykter under en konsert. Detta kanske hade betydelse för känslan att han ibland inte var riktigt närvarande. Vi hade också noterat att han bara drack vatten och Redbull. Samt en kopp kaffe.

De som kom till Nalen för att höra HIMs gamla godingar fick sitt lystmäte denna kväll med låtar som Your Sweet 666, Buried Alive by Love, The Funeral of Hearts och Join me in Death, men även den som ville höra nytt kunde vara nöjd. Ett antal låtar från senaste plattan "Venus Dome" levererades, utöver titellåten bland annat Passion´s Killing Floor, The Kiss of Dawn och senaste singeln Bleed Well.
Här kan du också läsa Michael Holmströms recension av "Venus Dome".

BiblioteKarin

Dimmu Borgir - Arenan

Tidigare publicerad på Bandit Rock november 2007.

Dimmu Borgir på Arenan, Fryshuset 4/11 2007

Dimmu Borgir, med göteborgarna Engel som förband var en oemotståndlig kombination att se fram emot i söndagens mässa på Fryshuset.

Göteborgsbandet Engel har just kommit ut med sin debutplatta, "Absolute Design", men bandets medlemmar är alla rutinerade rävar som tidigare spelat i bland annat Passenger, Evergrey och Lord Belial. Albumet är ett lysande exempel på ett levande och vitalt nyskapande i traditionen av melodisk göteborgsmetal. Och live visar sig bandet vara än vassare. Uniformt i heltäckande korpsvart och blåsvarta hårmanar, utom den hårlöse trummisen Mojjo då, tar Engel Arenan i besittning på ett självklart sätt. Som ganska sent annonserat förband är det inte ens alla i publikhavet som vet vilka de har framför sig, men det dröjer bara halva första låten innan bandet har hela havet med sig. Sju låtar från albumet hinner Engel med däribland topplåtar som Propaganda, Scyth, förstasingeln In Splendour och den kanske allra bästa, Calling Out som också finns ute med video. Ruskigt bra röj rakt igenom.

Det roligaste med Amon Amarth, det andra förbandet, var sångaren Johan Heggs utstuderade variant på headbanging där det röda håret for åt ena hållet och det lika röda skägget åt det andra i ett lustigt sväng. Ni som sett dem vet helt säkert vad jag menar. Jag har inte lyssnat på bandet i nämnvärd utsträckning tidigare, och blev inte jättesugen på att göra det nu heller. Deras vikingarock är tydligen inte min grej.

Dimmu Borgirs svarta söndagsmässa inleds med brinnande fyrfat, ondskefulla präster och bombastiska toner. Det sex man starka bandet bjuder upp till teatralisk show i den gotiska skräck-katedral som scenbygget för oss in i. Med den onde själv i fonden, i samma skepnad som på senaste plattan "In Sorte Diaboli" (att välja Satan), bjuds vi på ett antal låtar från detta album men också blandad konfekt från bandets mer än ett decennium djupa låtkatalog.

Sångaren Shagrath leder sin samspelta och stridsvana styrka i en intensiv och tät sejour. Att någon av de ordinarie medlemmarna saknas denna kväll rubbar inte intrycket. Den som kanske imponerar mest är keyboardisten Mustis, som finns i bakgrunden hela tiden men vid just de rätta tillfällena stiger fram i rampljuset, och tillför en djupare dimension till den emellanåt rätt råa ljudbilden.

Det hela blev en kväll bland änglar och djävlar där Dimmu Borgir visserligen visade att gammal är äldst, men där också de erfarna nykomlingarna i Engel utmanade i skicklighet och spelglädje.

BiblioteKarin

Dia Psalma

En kortare version av texten är tidigare publicerad på Kims blogg november 2007.

Dia Psalma på Nalen 16/11 2007

Nalen – det ger associationer till jazz, storband och sofistikerade danstillställningar. Numera inhyses dock emellanåt även death metal som Dark Tranquillity, och punk, nu senast i Dia Psalmas skepnad, i de gamla lokalerna.

Efter tio års uppehåll började Dia Psalma förra året uppträda igen på festivaler och andra spelningar med sina gamla nittitalslåtar. Och mottogs med värme överallt. Senast vi såg bandet var på Bandit-båten för ett år sedan, i en i alla bemärkelser nära och tight spelning. Nu har nya plattan, "Djupa Skogen", kommit ut och med den i ryggen är bandet ute på en mer omfattande turné riket runt. Utanför Nalen väntar en mycket blandad publik av punkare, äldre fans och en hel del mycket unga, nytillkomna beundrare. Väl inkommen funderar jag på hur Dia Psalmas råa punk ska göra sig här, i denna pelarsal med guldinramade speglar längs väggarna.

Publiken är minst sagt på, och startar ivrigt allsången redan med pausmusiken efter förbandet Torpedo. Till In Flames och Alice Coopers låtar sjungs det glatt över hela salongen. När bandet kommer upp på scen är publiken också genast med på noterna och deltar i refrängen till Blod, Här & nu, Som man är och Norrsken. Låtar som har tett sig bra på nya albumet blir i liveversion helt lysande. Publiken har tagit till sig det nya, men ändå, när det äldre materialet som Mördarvals, Hundra kilo kärlek, Vi svartnar och Kalla sinnen står på tur jublas det ohejdat bland både äldre och yngre. Och när det är dags för Emelie, Hon får..., Balladen om lilla Elsa och Ack, högaste himmel skulle Ulke nästan kunna abdikera som sångare och ägna sig helt åt gitarrspelet, publiken själv sköter sjungandet alldeles förträffligt.

Dia Psalma har två mycket bra sångare - utöver sin publik, då - Ulkes särpräglade sånginsats kompletteras med, och ges mer nerv av basisten Ztikkans djupare och trasigare röst. Musikaliskt är spelningen hur vass som helst, känslan och spelglädjen på scen är inte att ta miste på. Den gyllene interiören bara bleknar i jämförelse när bandet öser på med all sin energi. Detta är guld!

En frikostig kväll med en spellista som tillfredställer varje nostalgiskt önskemål och ändå känns fräsch och blickar framåt. Snart kommer "Djupa Skogen"-låtarna vara lika inarbetade i repertoaren och i publikens sinnen som Dia Psalmas tidigare låtskatt. Och enligt en tidigare Banditintervjun med trummisen Stipen var nittitalets Dia Psalma bara en förövning… Det är nu det hela börjar på allvar. Missa det inte!

Kim

Apocalyptica - Klubben

Tidigare publicerad på Werock 23 oktober 2007.

Apocalyptica på Klubben, Fryshuset 19/10 2007

Foto: Sara
Furiös finsk metal
Fyra helgalna finska el-cellister och en (minst!) lika galen trummis spelar Metallica, Edvard Grieg och egen furiös metal så att Klubben nästan lyfter. Denna konsert inleds med ”kolliderande världar” och avslutas i Apocalypticas eget väl organiserade kaos, med en publik i extas och svettig gruppkram på scenen.

Vi kommer till Klubben lite före utsatt insläppstid (tur med kommunikationerna) men ändå är förbandet All Ends redan i full gång, och lokalen är i stort sett fylld. Göteborgsbandet har ännu inte gett ut sitt debutalbum, däremot EPn "Wasted Life", men har ändå rätt höga förväntningar på sig. Med In Flames-gitarristerna Jesper Strömblad och Björn Gelotte som initierande krafter och huvudsakliga låtskrivare för bandet, har uppmärksamheten fått en skjuts från början. Att en av de två sångerskorna i All Ends är lillasyster Emma Gelotte har också nämnts. Mina förväntningar kommer dock något på skam. Alltså, det här är helt okey "bruksrock", inget egentligt att kritisera, men det ger inget speciellt lyft heller.

Apocalyptica inleder med öppnings- och titelspåret från nya plattan, Worlds Collide. Från första stund arbetar Mikko Sirén frenetiskt bakom trummorna och cellisternas inledande intensiva spel får dem att svettas ymnigt redan efter halva första stycket. Varpå de fem musikerna fortsätter att vrida upp trycket, tempot och intensiteten varv efter varv, i dryga nittio minuter. Publiken blir alltmer galen och spärrarna ryker en efter en. Det headbangas, skriks, handklappas och röjs närmast i extas.

Konserten har, av oredovisad anledning, flyttats ner från den större av Fryshusets scener, Arenan, till lilla Klubben. Det gör att lokalen är tätt packad men också att vi har väldigt nära till scenen och musikerna. Intimiteten blir stor, man ser varje skiftning i musikernas ansikten och varje detalj i deras spel, hur cellisterna lekfullt hanterar sina instrument, helt respektlöst som det ser ut, cellorna flyger över huvudet på dem ibland. Samtidig lätthet och tyngd. Upplevelsen blir emellanåt rätt omtumlande.

Bandet har ett brett låtmaterial med sig. Mycket från nya plattan, inte minst de spår som på skivan har sång av Cory Taylor, Cristina Scabbia och Till Lindemann. ”Men nu får min cello vara Till” säger Perttu Kivilaakso och, tro det eller ej, inte för en sekund saknar jag en sångare i den här konserten. Även många av de ursprungligt instrumentala låtarna finns med, däribland favoriten Last Hope där bandets ordinarie trummis Mikko Sirén gör en heroisk insats fullt jämförbar med den Slayers Dave Lombardo utför på skivan. En lekfull version av Edvard Griegs I bergakungens sal utgör ett lite udda inslag och från det självbetitlade femte albumet plockar de fram den ljuva Bittersweet samt Life Burns. Av sina mångtaliga Metallica-covers bjuder Apocalyptica ikväll på Seek & Destroy, Enter Sandman och, som inledande extranummer, en oemotståndlig Nothing else Matters. Vid det laget är publiken beredd att göra allt för bandet. När vi så småningom fått in dem för extranummer en andra gång avrundas det hela med Rammstein-covern Seemann. Jag vet inte om jag sett några andra hårdrocksmusiker avsluta med att, efter att ha bugat mot publiken, ge varandra stora kramen på scenen. Mycket hjärta visar de.

Jag var, av olika orsaker, lite sparsam med betyget i min recension av nya plattan (7/10), men skulle jag betygsätta denna konsert kan det inte bli annat än det allra högsta omdöme. Det finns helt enkelt inget mer att önska av ett band och av en publik och av en kväll av allra bästa metalsnitt. Om du får chans att vara med om det här, att en gång få uppleva Apocalyptica live, vad du än gör – missa den inte!

BiblioteKarin

Behemoth - Klubben

Tidigare publicerad på Bandit Rock oktober 2007.

Behemoth på Klubben, Fryshuset 10/10 2007

Lilla Klubben fylls med stor metal när det polska "blackened death metal"-bandet Behemoth gästar. Med åtminstone ett helt självlysande förband blir hela anrättningen en kompakt och storartad konsert- och musikupplevelse.

Kvällen visar upp en provkarta på hur fullständigt olikartat skilda band inom den gemensamma ramen death metal ändå kan framstå. Belgiska Aborted bjuder på brutal musik med mycket muskler, men jag saknar hjärta i deras framförande. Ganska svalt, för att inte säga kyligt. I gengälld är kanadensiska Kataklysm hjärta och känsla rakt igenom, hela skalan av glädje, värme, smärta och vrede finns i deras musik. De inleder med Cold is my Vengeance, som är sångaren Maurizio Iaconos sköna bidrag på Nuclear Blasts jubileumsplatta, och sedan radar de upp en fantastisk samling låtar. En fullkomlig urladdning av ett band som jag för min del bara hört något enstaka stycke av tidigare. Det får bli ändring på det nu.

Huvudakten Behemoth är visserligen också mycket, mycket känsla, men känsla helt under kontroll, med en intellektuell, ytterst medveten touch. I Adam "Nergal" Darskis sedan mer än femton år pågående livsprojekt, lämnas inget åt slumpen.

Behemoth kommer till oss med hela paketet från den världsomspännande Apostasy-turnén, eller snarare så mycket scengodis som får plats på Klubbens begränsade yta. Efter att bland annat ha deltagit i Ozzfest och spelat på arenor flera gånger större än denna, sparar de ändå inte på krutet utan ger oss allt vad lokalen tillåter dem. Visst är det ibland härligt att se favoritbanden på en stor scen, men den här närmast intima atmosfären är för mig helt oemotståndlig. Att se hur svetten får det detaljerade sminket att smälta mot slutet av kvällen (är det verkligen inte vattenfast?), känna hettan när en eldslukande Inferno sprutar helveteseld över scenen och bli nerstänkt av Orions skvättande ”blod”. En upplevelse med alla sinnen. Ja, luktsinnet kommer inte heller undan, men det är helt okey med en stigande svettdoft samman med eld och blod :).

Från Apostasy-plattan får vi bland annat höra introt Rome 64 c.e., Prometherion och Arcana Hereticae. Förra albumet, Demigod, representeras av Sculpting the Throne ov Seth, Conquer All och Slaves Shall Serve. Dessutom bjuds bland annat höjdaren Christians to the Lions från 2000 års platta "Thelema.6". Nergal är hela tiden ytterst närvarande och Behemoths självklara mittpunkt, men runt honom finns hans musiker, var och en med stor musikalisk integritet. Imponerande är hur Inferno ser ut att leka bakom sitt trumset, hur han lättsamt "dansar" fram sitt enormt tunga driv. Synbild och ljudbild hänger bara inte ihop för mig!

Publiken tycks närmast lite blyg i början. Efter ett helt galet röj under Kataklysm-spelningen, med bland annat några ur publiken uppe på scen och stage-diveandes, är det som om man inte riktigt vet hur man ska förhålla sig till Behemoths mer storslagna och pampiga musik. Moshing funkar inte riktigt till det här manglet. Nergal är dock envist inbjudande mot publiken och snart lossnar det och konserten blir den gemensamma skapelse mellan band och publik som gör en sån här kväll till en rent bortryckande upplevelse. Överväldigande.

BiblioteKarin

Hultsfred dag 3

Tidigare publicerad på Bandit Rock juni 2007.

Hultsfredsfestivalen, 16/6 2007

Neverstore
Charmig "slyngelrock" skrev jag någonstans om dessa ungherrar och deras musik efter att ha hört dem på ”Bandit Back to the boat”-kryssningen i höstas. Slynglarna har inte hunnit bli mycket äldre men deras framträdande på Hultsfred är säkrare och stadigare än det tidigare. Bandet lirar i Teaterladan halv fem på lördagseftermiddagen och håller full fart framåt tillsammans med en glad och högaktiverad publik. Det sjungs, dansas och röjs i lika delar. Trion släppte sitt första album, "Sevenhundred Sundays", så sent som i januari i år och trots att de spelat landet runt under hela våren, också som förband åt Good Charlotte, tycks de genuint glada att få stå på scen i ett sånt här sammanhang. ”Vad snälla ni är” utbrister Jacob Widén spontant när publiken begär in dem på scen igen. Härlig "slyngelrock" med andra ord!

Turbonegro
Mycket nyfiket undrande var jag inför norska Turbonegro, som stod på Hawaiiscenen i tidiga kvällen. Och nästan lika undrande är jag efteråt… Vad är det här egentligen för något? Jag blir inte klok på vad jag ser, och vad jag tycker om det jag hör. ”Deathpunk” kallar de själva det de framför. Det är tryck i musiken och Hank von Helvete och hans trupp viker sig verkligen inte för några krav på stil och smak. På storbildsskärmarna ser sångaren i sin utstyrsel ut som något av ett förvuxet barn som kladdat smink runt ögonen och värdlandet till ära massakreras Emil-visan: ”Hujedamig sån bög han var…”. Kompromisslöst? Eller lättköpt? Underhållande är det i alla fall.

Avatar
Å så kvällens dos av göteborgskt melodisk deth metal :) Den här gången i form av Avatar, som vi senast såg som förband till In Flames i Linköping, och som jag då blev rejält imponerad av. På Stora Dansscenen gör de en tät, intensiv spelning. ”Var det någon som såg Korn i förrgår kväll?” frågar sångaren Johannes Eckerström. ”Okej, men nu ska ni få riktig metal!” Och detta blir nog en av de röjigaste konserterna hittills, där de samspelta bandmedlemmarna och publiken röjer tillsammans, under ett inspirerat growlande av Eckerström.

Evanescence
En fantastisk och värdig avslutning på Hultsfred för vår del blev Evanescence på Pampasscenen. Mitt festivalsällskap propsade på att vi denna gång skulle ha bästa platserna så dryga timmen innan var vi på plats i duggregnet framför scenen, käkandes thaimat. Och det var det absolut värt.

Amy Lee är Evanescence. Med en enorm röstkapacitet och stor scennärvaro leder hon nittiominutersspelningen från början till slut. Ena stunden hårdrockande headbangande högtryck, och i nästa stund vaggas vi med flygelspel och en skönsång utan jämförelse. Den förälskade publikmassan följer låtarnas stämningsväxlingar i hänförda hyllningar, och inte minsta kontrovers utbryter trots människohavet framför scenen. Låtar bjuds från de senaste två albumen, och även My Immortal som varit med bandet ända sedan allra första (demo)plattan, "Origin". Amy Lee är imponerande, storartad, med musik som växlar från tungt rockande till vänt skön. Som livet. ”Bring me to life” – ja, tack.

BiblioteKarin

Hultsfred dag 2

Tidigare publicerad på Bandit Rock juni 2007.

Hultsfredsfestivalen, 15/6 2007

Black Label Society
Halv tre på fredagseftermiddagen sprängs nästan lilla "Teaterladan" av Black Label Society och dess publik. Som befarat är detta kanske det mest underdimensionerade scenvalet på hela festivalen. Långt innan spelningen startar är lokalen överfull. Vi backar ut efter halva konserten när folk fortfarande väller in. Nå, det går nästan lika bra att lyssna från arenans utsida. Zakk Wylde & co spelar genuin rockmusik men ändå, enligt min mening, inget att bli direkt upphetsad över.

Lamb of God
Amerikanskt death metalband, som vi besåg i höstas på Hovet i Unholy Alliance II. Den gången kom Lamb of God kanske delvis i skymundan av förväntningarna inför In Flames och Slayer, men idag står de på egen scen, med en entusiastisk publik och kör ut sin rena, tunga death metal helt utan kompromisser. "Överkörd" och skönt urblåst känner man sig efter den konserten.

Wolfmother
Trion från Australien, var ett av banden på Hultsfred jag länge varit nyfiken på. De tre medlemmarna i Wolfmother fyller mycket väl ut den näst största scenen, Pampas, med sin show, och fyller även hela gräsmattan framför med sin publik. Med smak av blues, Jimmi Hendrix, AC/DC med mera klassisk rock, tänjer gruppen på hårdrockens gränser åt flera olika håll. Gott!

Sedan borde det vara dags att dra sig mot Hawaii och Ozzys spelning. Vi går dock mot strömmen – bokstavligen. Hela Pampaspubliken plus alla som tidigare inte orkat ur tälten tycks nu på väg mot största scenen och festivalens största (?) dragplåster, vi är på väg därifrån. Ingen rapport från denna spelning således, eftersom vi valde att gå ”hem” och ladda upp inför dagens för vår del mest emotsedda konsert.

Dark Tranquillity
Göteborgarna med Mikael Stanne i spetsen har sedan i våras, då senaste plattan "Fiction" kom, stått högt på önskelistan över konsertband jag ville se. Och göteborgsmetal på högsta nivå är vad det här handlar om. Sångare Stanne dominerar scenen helt, både i sin fysiska gestalt och i Jesus-liknande poseringar på ljusskärmen i scenbakgrunden. Atlantis är nog också den bäst lämpade av festivalens scener för metalmusiken, både ljud- och ljusmässigt, och det blir en helt igenom skön konsert som lämnar efter sig önskan om mer. Från nya plattan bjuds bland annat på Focus Shift och Miserys Crown, men det nya blandas också med många låtar från tidigare plattor i bandets nästan 20-åriga karriär. Jag inser att jag lyssnat på alldeles för lite Dark Tranquillity hittills, och nu måste jag jaga rätt på även deras äldre plattor!

BiblioteKarin

Hultsfred dag 1

Tidigare publicerad på Bandit Rock juni 2007.

Hultsfredsfestivalen, 14/6 2007

Enter the Hunt
Dagens bästa. Efter den första spelningen på festivalens första dag skulle jag kunnat åka hem – och vara helt nöjd med vad jag fått ut av Hultsfredsvistelsen! Det var nämligen de absoluta favoriterna Enter the Hunt som inledde hela festivalen. Har du ännu inte sett detta band live så har du inte upplevt svensk metal när den är som allra bäst. Idag inledde sångaren Krister Linder och de andra med en alldeles ny låt, Fighter(?), och sedan följde en rad av starka låtar från fjolårets debutalbum "For Life. ´Til Death. To Hell. Whith Love.", såsom Erased in Grace, Setting Sun, senaste singeln Go, Black Star, Alone och avslutningsvis förstasingeln One.

Nye basisten, Ulf "Rockis" Eriksson, ser ut som om han alltid haft sin plats där, vid de andras sida. Inga ord täcker in upplevelsen av denna konsert men ett nyord i tiden, begreppet "energitjuv" måste vara det här bandets absoluta motsats. Här sprids istället energin ut från bandet till publiken, som efter en (alltför) kort men intensiv halvtimme går vidare lättare i hjärtat och starkare i själen. Tips till festivalledningen: det här bandet har styrka och kapacitet att fylla ut en mycket större scen och dess publik en mycket större arena…

Billy Talent
Dagens återseende. Billy Talent, som vi såg på Arenan i mars på deras första spelning någonsin i Sverige, stod nu på Pampasscenen. Kanadensarna gjorde en lika säker och charmig spelning här som i Stockholm, och tycktes trivas lika bra på denna stora friluftsscen i den svenska sommarkvällen. Sångaren Ben Kowalewicz har en intensiv publikkontakt och scennärvaro. Även en tredje gång kan man se bandet i Sverige i år, nämligen på Pier Pressure i Göteborg 1 juli.

Korn
Dagens ”måste”. Korn på festivalens största scen, Hawaii. Under spelningen hamnade vi nästan längst fram mitt för scenen. Det var enda gången under festivalen som jag upplevde en oroande stort fysiskt publiktryck. Först föll en, så en annan och så en åtta tio stycken unga män. Omkringstående ryckte dem dock snabbt på fötter igen innan trycket omkring blev för starkt. Vi drog oss något bakåt... Korn är en upplevelse att se och sångaren Jonathan Davis har ett imponerande röstregister, och som bonus spelade han en bit på säckpipa. Hawaiiscenens storlek gjorde dock att upplevelsen blev lite overklig och trots den fysiska närheten var det nästan som att se en inspelning i stället för ett liveframträdande.

Converge
Dagens ”utskällning”. Jag har hört ett par låtar av Converge förut och gillat musiken och Jacob Bannons skällande sång. Det gör jag fortfarande, i lagom doser, men det är mäktigt. Inga kompromisser här, bandet kör sin musik utan att snegla åt något håll känns det som. Bra liveband också, men man blir ganska snabbt proppmätt.

Aiden
Dagens överraskning. Det kanske roligaste på festivalen, att bara slinka in på någon spelning som inte var planerad och upptäcka ett nytt band man inte hört förut. Aiden, som spelade på Atlantis, var ett sådant band som jag inte ens hört talas om tidigare. Kommande från Seattle spelar Aiden en del riktigt tung metal men också softare låtar. Mycket trevlig bekantskap!

BiblioteKarin