Dimmu Borgir - Arenan

Tidigare publicerad på Bandit Rock november 2007.

Dimmu Borgir på Arenan, Fryshuset 4/11 2007

Dimmu Borgir, med göteborgarna Engel som förband var en oemotståndlig kombination att se fram emot i söndagens mässa på Fryshuset.

Göteborgsbandet Engel har just kommit ut med sin debutplatta, "Absolute Design", men bandets medlemmar är alla rutinerade rävar som tidigare spelat i bland annat Passenger, Evergrey och Lord Belial. Albumet är ett lysande exempel på ett levande och vitalt nyskapande i traditionen av melodisk göteborgsmetal. Och live visar sig bandet vara än vassare. Uniformt i heltäckande korpsvart och blåsvarta hårmanar, utom den hårlöse trummisen Mojjo då, tar Engel Arenan i besittning på ett självklart sätt. Som ganska sent annonserat förband är det inte ens alla i publikhavet som vet vilka de har framför sig, men det dröjer bara halva första låten innan bandet har hela havet med sig. Sju låtar från albumet hinner Engel med däribland topplåtar som Propaganda, Scyth, förstasingeln In Splendour och den kanske allra bästa, Calling Out som också finns ute med video. Ruskigt bra röj rakt igenom.

Det roligaste med Amon Amarth, det andra förbandet, var sångaren Johan Heggs utstuderade variant på headbanging där det röda håret for åt ena hållet och det lika röda skägget åt det andra i ett lustigt sväng. Ni som sett dem vet helt säkert vad jag menar. Jag har inte lyssnat på bandet i nämnvärd utsträckning tidigare, och blev inte jättesugen på att göra det nu heller. Deras vikingarock är tydligen inte min grej.

Dimmu Borgirs svarta söndagsmässa inleds med brinnande fyrfat, ondskefulla präster och bombastiska toner. Det sex man starka bandet bjuder upp till teatralisk show i den gotiska skräck-katedral som scenbygget för oss in i. Med den onde själv i fonden, i samma skepnad som på senaste plattan "In Sorte Diaboli" (att välja Satan), bjuds vi på ett antal låtar från detta album men också blandad konfekt från bandets mer än ett decennium djupa låtkatalog.

Sångaren Shagrath leder sin samspelta och stridsvana styrka i en intensiv och tät sejour. Att någon av de ordinarie medlemmarna saknas denna kväll rubbar inte intrycket. Den som kanske imponerar mest är keyboardisten Mustis, som finns i bakgrunden hela tiden men vid just de rätta tillfällena stiger fram i rampljuset, och tillför en djupare dimension till den emellanåt rätt råa ljudbilden.

Det hela blev en kväll bland änglar och djävlar där Dimmu Borgir visserligen visade att gammal är äldst, men där också de erfarna nykomlingarna i Engel utmanade i skicklighet och spelglädje.

BiblioteKarin