Dia Psalma

En kortare version av texten är tidigare publicerad på Kims blogg november 2007.

Dia Psalma på Nalen 16/11 2007

Nalen – det ger associationer till jazz, storband och sofistikerade danstillställningar. Numera inhyses dock emellanåt även death metal som Dark Tranquillity, och punk, nu senast i Dia Psalmas skepnad, i de gamla lokalerna.

Efter tio års uppehåll började Dia Psalma förra året uppträda igen på festivaler och andra spelningar med sina gamla nittitalslåtar. Och mottogs med värme överallt. Senast vi såg bandet var på Bandit-båten för ett år sedan, i en i alla bemärkelser nära och tight spelning. Nu har nya plattan, "Djupa Skogen", kommit ut och med den i ryggen är bandet ute på en mer omfattande turné riket runt. Utanför Nalen väntar en mycket blandad publik av punkare, äldre fans och en hel del mycket unga, nytillkomna beundrare. Väl inkommen funderar jag på hur Dia Psalmas råa punk ska göra sig här, i denna pelarsal med guldinramade speglar längs väggarna.

Publiken är minst sagt på, och startar ivrigt allsången redan med pausmusiken efter förbandet Torpedo. Till In Flames och Alice Coopers låtar sjungs det glatt över hela salongen. När bandet kommer upp på scen är publiken också genast med på noterna och deltar i refrängen till Blod, Här & nu, Som man är och Norrsken. Låtar som har tett sig bra på nya albumet blir i liveversion helt lysande. Publiken har tagit till sig det nya, men ändå, när det äldre materialet som Mördarvals, Hundra kilo kärlek, Vi svartnar och Kalla sinnen står på tur jublas det ohejdat bland både äldre och yngre. Och när det är dags för Emelie, Hon får..., Balladen om lilla Elsa och Ack, högaste himmel skulle Ulke nästan kunna abdikera som sångare och ägna sig helt åt gitarrspelet, publiken själv sköter sjungandet alldeles förträffligt.

Dia Psalma har två mycket bra sångare - utöver sin publik, då - Ulkes särpräglade sånginsats kompletteras med, och ges mer nerv av basisten Ztikkans djupare och trasigare röst. Musikaliskt är spelningen hur vass som helst, känslan och spelglädjen på scen är inte att ta miste på. Den gyllene interiören bara bleknar i jämförelse när bandet öser på med all sin energi. Detta är guld!

En frikostig kväll med en spellista som tillfredställer varje nostalgiskt önskemål och ändå känns fräsch och blickar framåt. Snart kommer "Djupa Skogen"-låtarna vara lika inarbetade i repertoaren och i publikens sinnen som Dia Psalmas tidigare låtskatt. Och enligt en tidigare Banditintervjun med trummisen Stipen var nittitalets Dia Psalma bara en förövning… Det är nu det hela börjar på allvar. Missa det inte!

Kim