söndag 28 november 2010

EYECULT - ”Morituri Te Salutamus”

Tidigare publicerad på WeRock.se 1 augusti 2010

EYECULT - ”Morituri Te Salutamus” (”vi som ska dö hälsar dig”)

På debutalbumets dryga 32 minuter hinner Västeråsbandet EYECULT med att både göra mig nyfiken, ge mig en del att fundera på och få mig att vilja ha mer av samma vara. Det är bra jobbat.

”Morituri Te Salutamus” drar igång Aeternum med ett intro som ger löfte om precis de ingredienser som genuin black metal består oss med. Hög musikalitet, rå produktion, mycket sinnlighet och djup känsla. När sedan texterna visar sig äga både vitalitet och klartänkthet blir jag än mer tillfreds.

Jag fastnar djupt i texternas teman där både katolsk mytologi, asa-trons ödesgudinnor och romersk historia tar plats. En favorit är andraspåret, betitlat Saligia, en akronym för de sju dödssynderna, som musikaliskt är en riktigt ”catchy” låt där EYECULT åberopar det onda i sina olika skepnader (Leviathan, Belphegor, Satan osv) för var och en av de sju synderna. En annan höjdare är Furor där åkallan går ut till ”earth mother”. Det ger reminiscenser till SATYRICONs i genren smått klassiska Mother North, och handlar om hur kassa vi är att ta hand om det vi fått att förvalta; det är bara att välkomna det oundvikliga slutet, inse tillvarons tomhet och varandets meningslöshet. Religionskritiken är vass och uppenbar i Oblivion där det konstateras att ”…the Swastika and the cross goes hand in hand”. Därmed dras också en tydlig rågång gentemot nazistiska tongångar, vilka som bekant en mindre del av banden inom genren inte drar sig för att flirta med.

Nu har jag uppehållit mig vid texterna, som överrumplade mig med sitt djup och sin intensitet, vilket inte betyder att musiken är mindre intressant. Mixen av lättare, mer melodiska spår, som nämnda Saligia och Oblivion, och tyngre stycken såsom malande Skuld och Slave ger en perfekt avvägd, intensiv halvtimme i sällskap med EYECULT. Gillar du traditionell black metal i modern skrud bör du obönhörligen låna detta album ditt öra.

”Morituri Te Salutamus” gavs ut i december 2009. Bandets båda musiker, Patrik Carlsson och Andreas Åkerlind, gör även musik ihop under namnet ANACHRONAEON, ett band som gett ut tre album, det senaste, ”The Futile Quest For Immortality” recenserades nyligen här på WeRock. Även det intressant musik, men för min del hoppas jag att Carlsson och Åkerlind prioriterar om lite, och snart nog kommer med en ny EYECULT-skiva. ”Victuri Te Salutant!”

Läs också
WeRocks intervju med EYECULT

söndag 21 november 2010

NETHERBIRD - "Monument Black Colossal"

Tidigare publicerad på WeRock.se 1 juli 2010

NETHERBIRD - "Monument Black Colossal"

Ta ingredienser från alla olika metalgenrer du gillar och baka ihop det på en enda platta - risken är stor att resultatet blir ett kaotiskt sammelsurium helt utan intresse. Men å andra sida – friskt vågat hälften vunnet – det kan också lyckas! Här har vi ett gäng mycket kompetenta och stadigt meriterade musiker, såsom tidigare EUCHARIST-basisten Tobias Gustafsson och den inte helt obekanta Adrian Erlandsson som hanterat slagverk i både AT THE GATES, THE HAUNTED, CRADLE OF FILTH och numera även i PARADISE LOST.

NETHERBIRD sägs vara ett black metal-band, men här finns starka influenser även från systergenrer som gothic och death metal. ”Monument Black Colossal” är skönt melodiös, stämningsskaparna många och tempot i melodierna växlande från snabbaste snabbt till långsamt doomigt.

När man nu plockar in så många utsmyckningsdetaljer som NETHERBIRD gör i sitt material; klockklang, hest viskande tal, piskande regn och vinande vindar för att ta några exempel, är det inte konstigt om det skär sig någon enstaka gång. Men dessa små övertramp är lätt förlåtna i ett album med musik som ger vällustiga rysningar utmed ryggraden fler än en gång under plattans speltid.

Det finns också flera riktigt intressanta enskilda låtar på plattan. Hur kan man inte bli nyfiken på titlar som Strindbergian Fire och The Weight of Vapour? Den låt som fastnar lättast är dock A Shadow in the Garden of Darkness med en refräng som snabbt gjuter sig fast i hjärnbarken, rytmen finns redan i den textade strofen. Också The Weight of Vapour har en klar ”kom-tillbaka-till-mig”-refräng i både text och musik.

Detta är inte NETHERBIRDs debut, albumet “The Ghost Collector” kom 2008, men ”Monument Black Colossal” markerar en andra fas i bandets liv enligt dem själva, när de nu går från att ha varit ett studioprojekt med enbart två fasta medlemmar, Nephente och Bizmark, till att numera vara ett liveband med full sättning. Tyvärr har nu på försommaren meddelats att Erlandsson åter lämnar bandet, men ovannämnda Gustafsson, gitarrsten Johan Nord och nye trummisen Erik Röjås är tillsammans med Nephente och Bizmark NETHERBIRD i liveversion. Och efter denna platta väntar jag bara på första möjliga tillfälle att även se bandet live.

söndag 7 november 2010

PAIN OF SALVATION - "Road Salt One"

Tidigare publicerad på WeRock.se 1 juni 2010

PAIN OF SALVATION - "Road Salt One"

De har hållit på sedan 1997, men jag kan inte påstå att PAIN OF SALVATION har haft nån större del av min uppmärksamhet innan de dök upp som årets ”hårdrocksgisslan” i svenska melodifestivalen. Ja, tillsammans med CRUCIFIED BARBARA då. Låten som spelades i det sammanhanget, Road Salt, gjorde mig nyfiken på bandets musik och den aktuella plattan.

Jag vet inte om jag vill kalla detta hårdrock ö h t, det är mer traditionell 70-talsdoftande rockmusik, lite av sena Beatles-tongångar ibland faktiskt - och det är ju inte det sämsta. Jag förvånar mig själv med att tycka alltmer om det här vartefter jag lyssnar. Till en viss gräns, sedan blir det ändå väl såsigt och förutsägbart.

Detta når inte ända fram – till mig. Men det är en säkert framförd, välproducerad bluesig rockmusik, så för den som vet att sådant kan intressera, kan jag rekommendera en närmre titt på PAIN OF SALVATIONs album.

En mörkare systerplatta har sagts ska komma i oktober. Så pass intresserad har jag ändå blivit att detta gör mig lite nyfiken, och jag kommer helt säkert kolla in den också.

Betyg: 5/10

onsdag 3 november 2010

KEEP OF KALESSIN - "Reptilian"

Tidigare publicerad på WeRock.se 1 juni 2010

KEEP OF KALESSIN- "Reptilian"

Kalessin är gammeldraken, den visa uråldriga drak-urfadern, i Ursula K. Le Guins fantasyepos om Ö-världen, han som levde redan i den för människor och drakar gemensamma forntiden. Som så många fantasyberättelser handlar även denna saga djupast om vad det är att vara människa, mer än vad det är en äventyrshistoria.

Grundaren av bandet som bär drakens namn i sitt bandnamn, Obsidian C, har valt att i KEEP OF KALESSINs senaste studioalbum utforska och utveckla drakmyten till fullo. Och de skapar detta femte kapitel i bandets historia med en betagande blandning av det bästa från de tyngre metalgenrerna, med både death-, black- och thrashelement. Därmed utvecklar sig bandet vidare i sin egen stil, som passande benämns episk extreme metal.

Hjärtat darrar redan vid första anslaget i Dragon Iconography, inledningslåten på albumet ”Reptilian”. Det är tungt och tekniskt, det är mytologiskt och majestätiskt. Albumet fortsätter rakt igenom med en läcker kombination av helvetestyngd och thrash-snabbhet, och kompositionen av låtmaterialet är fenomenal.

Efter de inledande tunga spåren bjuds i mitten av albumet ett litet kluster av mer melodiska och mer lättillgängliga låtar, vilket inleds med fjärdespåret, The Dragontower, igenkänlig från norska Melodi Grand Prix, men här i en delvis annan tappning. Inför tävlingen hade låten kortats ner och fått delvis andra, mer ”schlagermässiga” element - jämför gärna avslutningen på de båda versionerna - medan den nu fullt ut fyller sin plats på albumet. Efter den aningen mer anonyma Leaving the Mortal Flesh följer därpå mitt favoritspår för närvarande, Dark as Moonless Night. Detta musikstycke är bedövande vackert med sin lugna stämningsfulla inledning, sitt melodiösa driv, med Thebons röst i sitt bästa djupgrowlande hesa läge och med översköna mansröster från The Dragonchoir i refrängen.

Full tyngd återkommer i den längtansfulla The Devine Land samt den avslutande makalösa 14-minuterskompositionen Reptilian Majesty som perfekt bär fram hela albumets väsen. Detta, har Obsidian C. omtalat, är en låt han arbetat på i flera år och en version fanns redan inför förra albumet, "Kolossus". Dock valde han att vänta med den och fortsätta bearbeta temat. Nu presenteras låten helt i sitt rätta sammanhang.

”Reptilian” är således en samling låtar av högsta kvalitet rakt igenom. Spåren varierar i längd, från 4 till drygt 14 minuter, och är så musikaliskt varierade att det fortfarande, efter säkert ett femtiotal genomlyssningar, är spännande att ta del av var och en av de åtta låtarna på albumet.

Sångaren Torbjørn "Thebon" Schei visar sig alltmer som en fantastisk allround-vokalist, jag vet inte om jag har hört någon annan i genren bättre utföra ett så brett register av sångstilar, och han utnyttjar hela sin förmåga på denna platta. Från djupaste dödsgrowl till hest viskande raspig sång och de mest skärande black metal-skrik.

”Varför gör inte alla band så här – hela tiden?” är känslan jag får inför KEEP OF KALESSINs tekniskt så flyhänta hantering av uppgiften på denna platta. Allt är så gediget och genomarbetat, från låtmaterialet, det musikaliska genomförandet av samtliga i bandet – Vegar "Vyl" Larsen är en benådad trummis – till produktion och paketering. Det är som en ren vinst att ha fått äran att införskaffa detta album. Du som ska köpa ”Reptilian”, och det tycker jag självklart du ska göra, väljer gärna digipack-utgåvan med en DVD som bonus. DVD:n är i sig ingen märkvärdig produkt, men ett intressant ”making of”-avsnitt samt några låtar från en konsert i Trondheim 2009 är mycket väl värt den lilla tian extra.

Det enda som hindrar mig att ge ”Reptilian” full poäng, är känslan av att KEEP OF KALESSIN efter detta, faktiskt, har ytterligare att komma med. 10-poängaren är dock snubblande nära och detta kan mycket väl visa sig vara årets platta. Mycket väl…

Betyg: 9/10

måndag 25 oktober 2010

ARMA GATHAS – “Dead To This World”

Tidigare publicerad på WeRock.se 1 maj 2010

ARMA GATHAS – “Dead To This World”

ARMA GATHAS debutalbum landar i min spelare tillsammans med information om att här ska tidigare CATARACT-gitarristen Simon Füllemann och hans nya trupp bjuda på metal i samma anda som ENTOMBED, BOLT THROWER och MACHINE HEAD mixat med punk/hardcore i stil med TRAGEDY, HATEBREED och NEUROSIS. Innan jag kastar mig in i musiken kastar jag ett getöga på låtlistan. Ett bandnamn som ARMA GATHAS tycks förpliktiga. Jag finner i listan titlar som Losing Hope, The Damage Done, God’s Wrath och The Rise And Fall. Inget nytt under solen där, kan tyckas. Det känns lite som om återvinningen gått igång och inte kunnat hejdas. Preparerad med vissa farhågor ger jag mig i kast med själva musiken. Och får alla mina förväntningar och farhågor ikullkastade.

Efter ett smygande intro, spåret Antagonist, dundrar ARMA GATHAS igång den kompromisslösa The Rise And Fall och fortsätter sedan i samma anda. Ändå är det först i femte spåret, The Damage Done, som det bjuds in till något ännu större än helt okey metal. Här växer gitarrerna, sången och kompet till något riktigt mäktigt och därefter är jag fast i ARMA GATHAS dundrande ljudvärld. Det instrumentala mellanspelet Liberate Me ger en vacker brygga över till andra halvan av albumet som inleds med Depopulation där trummorna smattrar, gitarrerna gnistrar och Che Sneltings röst smälter samman musikens delar till en enhet.

Av skivans 13 spår är inte mindre än tre stycken korta instrumentala intron/mellanspel vilka fungerar sammanlänkande för hela konceptet. Det här är inte en samling låtar, detta är ett album, med betoning på sammanhang, där det ena spåret introducerar, speglar eller kompletterar, och kompletteras av, det andra. Vad jag från början tog emot som en ganska lättsam samling trevlig metal har efter ett antal lyssningar växt sig vida större. Avslutande Our Last Goodbye – Our Final Breath är precis så ödesmättad som titeln låter ana, här tillåter sig musikerna ytterligare utspel och avslutar med lena stråkar och trippande tangenter som motsäger det hopp-lösa i låttiteln och gjuter några droppar olja på de vågor som rörts upp under albumets knappa 40 minuter. Precis så knappt tilltaget att man vill ha lite, lite mer – och måste slänga på hela albumet ett varv till.

ARMA GATHAS är en grupp att hålla allra minst ett öga på framöver, för dessa tyskar kommer helt säkert göra mer än lite väsen av sig i framtiden.

Betyg: 7/10

söndag 17 oktober 2010

SOLUTION .45 - ”For Aeons Past”

Tidigare publicerad på WeRock.se 1 april 2010

SOLUTION .45 - ”For Aeons Past”

SOLUTION .45 som nu släpper albumet ”For Aeons Past”, består av erfarna, välrenommerade svenska musiker såsom sångaren Christian Älvestam, tidigare i SCAR SYMMETRY och gitarristen Jani Stefanovic som tillsammans med Älvestam även spelar i MISERATION. Övriga är Tom Gardiner (HATEFORM), Anders Edlund (ANGEL BLAKE) och Rolf Pilve (ESSENCE OF SORROW). Även Mikko Härkin, tidigare i SONATA ARCTICA bidrar på keyboard. Så trots att albumet är bandets debut är musikerna definitivt inga debutanter. Och det märks, plattan är välproducerad av Stefanovic, musikerna hanterar sina instrument högst professionellt, och ibland t o m briljant.

Musiken på plattan är genomgående skriven av paret Älvestam/Stefanovic medan Mikael Stanne från DARK TRANQUILLITY kreerat texterna. Ett undantag finns i Leathean Tears som är Christian Älvestams skapelse rakt igenom. Stanne bidrar också med bakgrundssång på plattan. En kuriositet i sammanhanget är att en del av fansen tydligen föredrar Älvestams egna helt nonsensbetonade texter, som funnits på demoversioner av vissa låtar, framför Stannes genomarbetade lyrik. Älvestam, som själv sedan länge beundrar Stannes lyriska förmåga och därför bett honom skriva för bandet, är lite bekymrad...

Av dessa ingredienser skapas en skön mix av njutbar melodiös metal, och det enda som drar ner är att melodierna och arrangemangen är så lika från låt till låt. Jag kan sakna lite inre spänningar i albumet. Det blir uddlöst. Långsamma, långa och odynamiska Leathean Tears, med enbart rensång, blir t o m riktigt tråkig. ”Ladies, we're coming for YOU!!”, skriver bandets gitarrist Tom Gardiner om den låten i sin egen låt-för-låt-recension av albumet på bandets myspaceblogg. Jag vet inte det, jag... De starkaste spåren på skivan är Wirethrone, Gravitational Lensing, det avslutande 16-minutersspåret Clandestinity Now samt On Embered Fields Adust, den kanske mest egenartade låten som också tillåts gå lite utanför de annars rätt snäva musikaliska ramarna.

Efter att initialt ha fastnat för plattan direkt har entusiasmen tyvärr lagt sig något efter ett antal lyssningar. ”For Aeons Past” bjuder på mycket bra och mycket melodiös metal, men skulle vunnit på mer variation, lite mer ostyrighet.

Betyg: 7/10

torsdag 14 oktober 2010

ROTTING CHRIST - ”Aealo”

Tidigare publicerad på WeRock.se 1 april 2010

ROTTING CHRISTs ”Aealo” - brutalt vackert

ROTTING CHRIST har skapat ännu en grekisk skönhet med ”Aealo”, bandets tionde fullängdare. Detta är i sanning bra. Tungt, vackert, röjigt och, inte minst, mycket originellt.

Sakis Tolis, sångare och kompositör i bandet, fortsätter på den tidigare inslagna vägen där grekisk traditionell musik får befrukta ROTTING CHRISTs atmosfäriska death/black metal. I denna giv är det bland annat en traditionell kvinnokör, PLEIADES (Plejaderna=nymferna som är döttrar till titanen Atlas i mytologin), som skapar harmoni och kontrast gentemot Sakis brutala röst och musikens mörka tyngd. Damerna i kören blev, enligt Sakis i en intervju, först lite förskräckta när de tillfrågades men sedan han fått förklara konceptet växte samarbetet vidare och kören bidrar nu i hälften av låtarna på den färdiga plattan.

”Aealo” är ett konceptalbum kring en krigares upplevelse och känslor på slagfältet. Det är detta tema som fungerar sammanhållande för plattan, medan låtarna musikaliskt är väldigt olika varandra ofta med udda inslag som i Nekron Iahes vilken består av enbart körsång av ovan nämnda PLEIADES, eller den avslutande märkligt mässande 8 minuter långa klagosången av grekisk-amerikanska sångerskan Diamanda Galas, Orders From The Dead, med nyskapad musik av Sakis Tolis. Andra låtar på albumet som sticker ut är inledande Aealo och spåret dub-sag-ta-ke med sin fina kontrast mellan traditionell grekisk sång och brutalt growl. En given kommande radiosingel torde kunna vara Thou Art Lord, med skön medsång av PRIMORDIALs Alan Nemtheanga, en låt som besitter ett enormt driv och en catchig refräng.

Med förra albumet ”Theogonia” tog ROTTING CHRIST steget att införliva traditionella element i sin musik och med mycket lyckat resultat. Med det nya albumet tas detta ett steg vidare, ”'Aealo' är 'Theogonias' barn” säger Sakis Tolis om det senaste albumet, och resultatet blir uppseendeväckande bra. Detta är inte ett album att älska i varje bit redan vid första mötet, detta är ett koncept att växa in i. Att upptäcka och avtäcka alla ingredienser i ”Aealo” är en fantastiskt rolig resa, och en resa för mig hittills utan slut.

Betyg: 9/10

söndag 10 oktober 2010

OPETH - jubileumskonsert på Cirkus

Tidigare publicerad på WeRock 31 mars 2010.

OPETHs jubileumskonsert, Cirkus i Stockholm mars 2010

OPETH grundades av sångaren och gitarristen Mikael Åkerfeldt för jämnt tjugo år sedan, då den unge mannen själv var 16 år. 20års-jubileet firar bandet med sex exklusiva spelningar runt om i världen, i Frankrike, Tyskland, USA (2 spelningar) samt Albert Hall i London, och med premiär denna kväll på ett utsålt Cirkus i Stockholm.


Första akten av konserten består av hela albumet ”Blackwater Park” och efter 10 minuters paus framförs ett pärlband av låtar från samtliga övriga album, en från vardera skivan och i kronologisk ordning. Totalt tre timmars ”hemma hos OPETH”-fest.

Åkerfeldt talar till folket
”Jag är så nervös”, säger Åkerfeldt när han släpper på med lite mellansnack i andra halvlek. Och jag tror honom. Lite spänt käns det under hela första halvan av konserten som genomförs rakt av, låt efter låt, utan ens ett ”tack” för applåderna mellan låtarna. ”Och Fredrik är också nervös” säger han sedan lite urskuldande och ler mot sin andregitarrist Fredrik Åkesson, bandets färsking sedan 2007 och senaste albumet ”Watershed”.

Mikael Åkerfeldts uppenbarelse på scen är en hel liten historia i sig. Hans mellansnack är ofta ganska obegripligt, man ändå så "småtöntigt" charmigt att det alltid lockar fram varma leenden och skratt. Han är nog faktiskt nervös. ”Det här bandet erbjuder inte så mycket visuellt godis, vi är inga fotomodeller direkt. Vi står helt still i princip, hela giget och …vi har inga bomber sådär. Men det är faktiskt jävligt coolt att vi spelar för fulla hus…” Inte ett ord om att det kanske, kanske är deras musik och skickliga musicerande som gör att husen är fulla - detta får var och en tänka själv.

”Ber om ursäkt till våra internationella gäster att jag pratar svenska, men min mamma är här.” Tystnad…
”Och jag säger så mycket ’fuckin´’ när jag pratar engelska”

OPETHs progressiva dödsmetall kräver bra ljudmiljö. Och efter en kort inledande osäkerhet justeras detta och sedan är ljudet utmärkt hela kvällen. Åkerfeldt berättar att igår, dagen innan första spelningen, råkade ordinarie ljudtekniker ut för en olycka, inget allvarligt men så pass att hon/han inte kan genomföra turnén. Tydligen har man snabbt hittat en bra ersättare. Vi befinner oss också nästan precis nedanför ljudbordet och med den placeringen var det absolut inget att klaga på i den vägen.

"Man borde nästan bikta sig..."
Mikael Åkerfeldt är en helt fantastisk musiker och låtskrivare, han är också en gudabenådad sångare och dessutom en ytterst skicklig gitarrist. Jag är mycket imponerad. Resten av bandet håller lika hög kvalitet, inte minst trummisen Axenrot. Detta är den första spelning jag bevistar på Cirkus och det är en skön konsertlokal. Trots att det går in ett par tusen konsertbesökare är känslan av intimitet stor.


Så här i efterhand kan jag ångra att jag inte hade lyssnat mer på bandets tidiga skivor innan konserten, det hade gett ännu mer av känsla inför låtval och kronologin. Men det kommer att åtgärdas snabbt och innan nästa gång jag ser bandet. Kvällen bjuder på ett OPETH-frosseri som får mitt sällskap att utbrista att ”det är nästan så man borde bikta sig efteråt”!

Publiken står upp och applåderar i väl 10 minuter efter föreställningen men musikerna kommer tyvärr aldrig in på scen igen. Det känns lite trist faktiskt, men jag skyller det på den hastigt inkallade och annars utmärkte ljudteknikern. Ingen hade talat om för honom att han måste sätta igång brusmusiken genast, så publiken vet att de ska gå hem.


Den intima lokalen, det fina ljudet och att hela kvällen är ägnad bara OPETHs musik, utan förband eller andra inslag, allt sammantaget bidrar till en väldigt speciell upplevelse, känslan av ”vi” mellan band och publik. En fantastisk kväll.

Text: BiblioteKarin
Bild: Robert Gustafsson och BiblioteKarin


Spellista
Akt 1: Hela ”Blackwater park”
The Leper Affinity
Bleak
Harvest
The Drapery Falls
Dirge for November
The Funeral Portrait
Patterns in the Ivy
Blackwater Park


Akt 2: Låt och album
Forest of October – ”Orchid”
Advent – ”Morningrise”
April Ethereal – ”My Arms, Your Hearse”
The Moor – ”Still Life”
Wreath – ”Deliverance”
Hope Leaves – ”Damnation”
Harlequin Forest – ”Ghost Reveries”
The Lotus Eater – ”Watershed”

lördag 2 oktober 2010

30 SECONDS TO MARS, Arenan

Tidigare publicerad på WeRock 12 mars 2010.

30 SECONDS TO MARS på Arenan, Stockholm, 10 mars 2010

Areanan i Fryshuset fylls denna onsdagskväll av levnadsglada "mitt i veckan"-festande ungdomar och - faktiskt - en del lite äldre besökare. Av de två förbanden missade vi helt amerikanska STREET DRUM CORPS, och det andra, danska CARPARK NORTH, är inte mycket att orda om, och absolut ingenting som drar uppmärksamhet från kvällens huvudakt: JARED LETO – nää, förlåt 30 SECONDS TO MARS skulle det vara. Men det är ingen tvekan om att 30 SECONDS TO MARS är Jared Leto, sångare, gitarrist och frontfigur, och ikväll dessutom lekpappa, allsångsledare och allmän publikdomptör.

Jag tycker inte om Jareds frisyr och jag tycker inte om hans sladdrigt fula t-shirt, jag tycker inte om revärerna på hans 80 tals-träningsbrallor och jag tycker inte om Shannons mössa... Men jag älskar attityden och jag älskar glädjen, värmen och spektaklet i 30 SECONDS TO MARS framförande av sina stundom överdrivet pompösa melodier. Det är klart att man först måste kalibrera in sig på den rätta stämningen för att uppskatta det ibland hetsigt överdrivna i showen, men låter man sig dras med är det en härlig upplevelse i ljud, ljus, glädje och humor.

Senast bandet var i Stockholm, 2007 som förband till LINKIN PARK, bjöds på en estetiskt utstuderad scenshow i rött och svart, med stram elegans. Kontrasten denna gång är fullständig; lite rörigt på scen, Leto i "urtvättad" t-shirt och inget sammanhängande sceniskt uttryck alls. Vilket totalt sett inte blir sämre, då det hjälper till att förstärka känslan av att "vi gör nåt kul tillsammans här och nu". Eller som Jared Leto vid ett tillfälle uttrycker det: "Jag vill ligga med er allihopa ikväll"...

Kvällens spellista är en blandad meny från senaste albumet "This Is War" och det förra "A Beatiful Lie" med ett enda inslag från bandets första, självbetitlade skiva, den akustisk framförda Capricorn (A brand new name). Vid ett tillfälle kliver Jared åt sidan och låter storebror Shannon stiga fram i rampljuset, då han framför ett gitarrsolo sittande lite nonchalant långt framme på scen. Snart är Shannon dock tillbaka på sin rätta plats, bakom trumsetet, medan mästerdomptören tar tillbaka publiken i sin hand.

30 SECONDS TO MARS förmedlar så mycket humor, värme och livslust, att jag förlåter Jared Leto en hel del av hans later. Bandet återkommer två gånger i sommar till Sverige, på Hultsfredsfestivalen och på Pier Pressure i Göteborg. Längtar du efter varm och pampig alternativ metal så ta dig dit, du får garanterat ditt lystmäte.


Läs även:
Recensionen av albumet ”This Is War”

Spellista
1. Escape
2. Night of the Hunter
3. Attack
4. Vox Pupuli
5. From Yesterday
6. A Beautiful Lie
7. This Is War
8. 100 Suns
9. A Modern Myth
10. Capricorn (A Brand New Name)
11. The Kill
12. Closer to the Edge
13. Search and Destroy
14. The Fantasy Extra
15. Kings and Queens

torsdag 30 september 2010

OVERKILL - "Ironbound"

Tidigare publicerad på WeRock.se 1 mars 2010

OVERKILL - "Ironbound"

OVERKILL - Ironbound"Han låter som han i Metallica” utbrister min dotter om sångarens insats på OVERKILLs” senaste album, ”Ironbound”. Att jämföra Bobby “Blitz” Ellsworth med James Hetfield är från hennes sida inte avsett som en komplimang, men för mig bidrar vokalistens lätt manierade stämma starkt till albumets känsla och kvalitet. Jag skulle även vilja dra in en annan gigant, IRON MAIDENs Bruce Dickinson, i en positiv jämförelse.

OVERKILL har sedan starten för 30 år sedan haft ett stadigt högt anseende och återkommande musikaliska framgångar, utan att ändå någonsin ha slagit riktigt lika stort som landsmännen i ”The Big Four of Thrash”; METALLICA, SLAYER, ANTHRAX och MEGADETH. Bandet har kontinuerligt levererat en ström av kvalitetsmusik, det här är det 15:de studioalbumet, och tycks ännu inte ha några planer på att slå av på takten. Bobby Ellsworth står tillsammans med basisten D D Verni, båda en gång i tiden med om att grunda bandet, för både nyskapande och tradition i låtskrivandet.

”Ironbound” är thrash metal med en smak av traditionell NWOBHM. Men det finns inget som helst av slentrian eller upprepning i de tio spår som serveras. Produktionen är ytterst välsvarvad, ansvarig härför är Peter Tägtgren tillsammans med bandet, och var och en av de tio låtarna tycks ha fått precis samma omsorgsfulla hantering i hela skapandeprocessen. Att lyfta fram några särskilda spår i denna samling får sägas vara ett rakt igenom trevligt bekymmer. Vart och vartannat spår skulle kunna utses till en utav plattans toppar men jag väljer att framhålla tunga Killing for a Living och hittiga The Goal is Your Soul tillsammans med titellåten Ironbound samt inledningsspåret, åtta minuter långa The Green and Black. Det är bara att respektfullt välkomna OVERKILL över till tjugohundratiotalet och in i sitt fjärde decennium som verksamt band.

Betyg: 8/10

söndag 26 september 2010

CONSTRUCDEAD - "Endless Echo"

Tidigare publicerad på WeRock.se 1 februari 2010

Bitar av det bästa

CONSTRUCDEAD är för mig en helt färsk bekantskap, och tvivelsutan en väldigt trevlig sådan. ”Endless Echo”, bandets fjärde album som släpptes i höstas, sänder mig goda vibbar av bitar av det bästa som brukar levereras från den svenska metalscenen.

Bandet har under sina 10 år bytt sångare inte mindre än tre gånger och nuvarande Jens Broman, även sångare i DARKANE, kom in i bilden strax innan utgivningen av föregående album ”The Grand Machinery”, 2005. ”Endless Echo” är således första plattan där Broman deltagit i hela skapandeprocessen. Och det hela fungerar mycket bra. Skrik- och rensång kompletteras emellanåt med djupare growl i en smakfull mix.

”Endless Echo” är varken unikt eller nyskapande, men bjuder på en kraftfull, livgivande death/thrash metal, fina melodier, härligt fullkvalitativt musicerande och en och annan riktigt klistrig dänga som Mephisto och The One Besides Me.

Betyg: 7/10

söndag 12 september 2010

30 SECONDS TO MARS - "This Is War"

Tidigare publicerad på Werock 1 januari 2010

Mycket – Mera – ”This Is War”

Ska det vara kajalsvärtad mjukmetal med bombastisk framtoning så ska det vara Jared Leto och hans 30 SECONDS TO MARS, inget annat. Bandets förra platta, ”A Beutiful Lie” från 2005, äger det bästa genren har att bjuda, och som liveband är gruppen ytterst sevärd. Kombinationen av humor, samhällsengagemang och utvecklad estetik gör bandet till en glädjekälla i en svart värld.

När så uppföljaren ”This Is War” tar plats i spelaren känns konceptet igen. Bara ännu mer av allt. Mer dramatiska effekter, fler körpartier (körer bestående av bandets fans världen över), större melodier och mer intrikat lyrik. Mera ”bra” blir bättre, men nånstans slår det över och klyschan ”less is more” dyker oombedd upp i huvudet. ”This Is War” balanserar hela tiden på gränsen till att bli fånig i sin storvulenhet – men håller sig till slut på den rätta sidan, är riktigt älskansvärd och känns trots allt ärlig och äkta.

Förstasingeln Kings And Queens är inte det bästa plattan har att ge men videon till låten är en av fåtalet videor under året 2009 som faktiskt är värd din tid.

Så. Gamla fans av 30 SECONDS TO MARS, ta ett djupt andetag och bered er på mer, mycket mer, av det ni älskar. Och nya lyssnare: ge detta en chans, det finns faktiskt mycket mer under ytan än vad som kanske anas vid första anblicken.

Betyg: 7/10

söndag 15 augusti 2010

IN FLAMES och "Taste of Chaos", 2009

Tidigare publicerad på WeRock december 2009.

"Taste of Chaos", Hovet Stockholm, 11 december 2009

Det är skönt att få uppleva en helt Idol- och Lucia-befriad konsertkväll i dessa musikmässigt annars så blekbistra jultider. Turnépaketet "Taste of Chaos" har nått Sverige och Stockholm med IN FLAMES som huvudband och KILLSWITCH ENGAGE som support tillsammans med DEAD BY APRIL, EVERY TIME I DIE och MAYLENE AND THE SONS OF DISASTER. Kaoset utmanar Idol-finalen i Globen strax bredvid.

KILLSWITCH ENGAGE 2009
Vår kväll på Hovet inleds med att vi hänger av oss ytterkläderna till tonerna av en utklingande Losing You med DEAD BY APRIL. Jag känner ingen ledsnad att vi missade det bandet, utan vi är på plats alldeles lagom till att KILLSWITCH ENGAGE drar igång. Och som de drar igång! Med en intensiv scennärvaro och energisprutande spelglädje charmar de publiken. Trots att bandets musik egentligen inte är någon favorit, låtmaterialet är bra men går på ständigt samma växel, är spelningen oavbrutet underhållande. De båda sångarna, Howard Jones och Adam Dutkiewicz – den senare iklädd shorts, pannband och slängkappa – showar, spexar och har ständig ögonkontakt med och total uppmärksamhet på sin publik. Jag finner ingen logik i uppträdandet i sig, men vad gör det? Publiken har roligt.

IN FLAMES 2009

Med Cloud Connected rivstartar IN FLAMES sitt set, publiken i täta led är med från första sekund. Tyvärr tvingas vi konstatera att Jesper Strömblad inte står på scen som jag hade hoppats. Inte för att inte Niclas Engelin (ENGEL) skulle vara en mycket god ersättare som gitarrist, och samspelet i bandet är tajt nog. Den här konstellationen har också turnerat tillsammans under större delen av året.

Anders Fridén, IN FLAMES 2009Bandet serverar ikväll musikgodis från hela sin långa albumhistoria, alltifrån Artifacts Of The Black Rain från 1995 års "The Jester Race" till fjolårets album "A Sense Of Purpose". Från den senare tas inte mindre än sex låtar under den halvannan timme långa konserten, och med glädje konstaterar jag att The Chosen Pessimist är en bland dem, och att denna låt nu är en integrerad del av repertoaren, efter att vid förra årets höstkonserter utgjort en spektakulär inledning på spelningarna. En annan favorit från plattan som nu får komma till liv på scen är March To The Shore, för första gången i Sverige enligt Fridén.

Som vanligt bjuder IN FLAMES in till en storslagen show med ljus, gnistregn, bomber och raketer, utan att för den skull tappa bort närheten till publiken; Hovet känns mindre än vanligt – och det beror inte på trängsel i den talrika publiken. IN FLAMES är mästare på att skapa vi-känsla även på större arenor. Publikens gensvar är också starkt när sedan "familjen" blir fulltalig då även Jesper Strömblad kliver upp på scen under de två sista låtarna. Och texten i Take This Life får ytterligare en fördjupad innebörd.

IN FLAMES har åter gett oss en fantastisk konsertupplevelse. Detta är en av de sista Sverige-spelningarna på ett bra tag har det sagts, gissningsvis till förmån för en period av nytt musikskapande i gruppen. Det är därmed dags att ställa in sig på en lång och otålig väntan, förhoppningsvis på ett nytt IN FLAMES-album.

Spellista IN FLAMES
Cloud Connected
Embody The Invisible
Pinball Map
Delight And Angers
Disconnected
The Chosen Pessimist
Trigger
The Hive
Only For The Weak
Artifacts Of The Black Rain
March To The Shore
Come Clarity
Leeches
Alias
The Mirror's Truth
The Quiet Place
Take This Life
My Sweet Shadow

torsdag 12 augusti 2010

Hypocrisy "A Taste Of Extreme Divinity"

Tidigare publicerad på Werock 1 december 2009

HYPOCRISY serverar oss en extremt melodiös anrättning


Med HYPOCRISYs nya giv, ”A Taste Of Extreme Divinity”, får vi avsmaka en melodimarinerad dödsmetalldoftande anrättning, kryddad med några rejäla nypor fångande rytmer och smittande refränger.

Den produktive Peter Tägtgren har många järn i sina eldar, som producent, låtskrivare och musiker. När han inte svetsar ihop industrimetall i PAIN eller producerar andra band, nu senast bl. a. IMMORTAL och DARK FUNERAL, ägnas HYPOCRISY hans uppmärksamhet och tid. Med sig på nya albumet har sångaren och gitarristen Tägtgren den trogne vapendragaren, basisten Mikael Hedlund, samt Reidar Horghagen från IMMORTAL, som med förra albumet ”Virus” blev HYPOCRISYs trumslagare. Vid första lyssningarna finner jag att plattan har två sidor, där den ena sluttar brant mot PAIN, medan den andra sidan är tyngre, mörkare – och bättre. Första singeln, Hang Him High, är ganska utmärkande för plattans mest melodiska och rytmiska sida. Radiovänligt värre. Detta är inte ett av de bästa spåren, men jag gillar skarpt avslutningen där trummor och growl brölar ut i en gemensam röst.

HYPOCRISY bjuder rakt igenom på taktfast headbanging-främjande metal. Det är svårt att hålla sig still till denna extrema melodiska dödsrock. Det finns knappt en låt som du inte lockas att sjunga, nynna, humma med i efter några lyssningar. Detta hoppas jag inte sår några som helst tvivel om tyngden i musiken; visst, vi pratar melodier, men det är fortfarande melodisk extremmetall vi talar om.

Ett favoritspår för närvarande är Solar Empire med sin närmast tuggumiklistrande refräng, men också doomiga The Quest och Tamed – Filled whith fear som inleds blytungt och vars refräng inte heller den vill släppa taget. Efter att ha lyssnat till ”A Taste Of Extreme Divinity” i stort sett dagligen i några veckors tid hittar jag fortfarande ständigt nytt att glädjas åt. Detta om något, ger en platta högt betyg och talar för ett långt och återkommande liv i spelaren.

”Så hur smakar HYPOCRISYs gudomliga anrättning?” -Tack, gott.

Betyg: 8/10

tisdag 10 augusti 2010

Intervju med Andreas Joelsson, IGNEOUS HUMAN


Tidigare publicerad på Werock 14/11 2009.

Intervju med IGNEOUS HUMAN i november 2009

IGNEOUS HUMAN är ett nytt bandnamn i årets albumutgivning, även om mannarna bakom namnet inte är nya inom metalscenen. Med albumet "Pyroclastic Storms", som släpps nu i dagarna, gör bandet sin skivdebut. Plattan har recenserats, och hyllats, tidigare här på Werock och vi fick nu även chansen att få några ord med sångaren i bandet, Andreas Joelsson. Jag undrar naturligtvis hur det känns just nu när plattan ligger klar för utgivning. Och att det är rätt spännande håller Andreas med om.

-Det känns jävligt kul. Att äntligen få se detta alster i dagens ljus. Med tanke på de recensioner som jag läst verkar folk fatta att den är jävligt bra dessutom. Sen har det väl inte landat riktigt heller att skivan äntligen är ute, men det kommer väl när man ser den dyka upp i skivdiskar och dylikt.

Som band har IGNEOUS HUMAN funnits endast något år och nu ligger plattan klar för skivdiskarna. Andreas berättar om hur processen har gått framåt, hur musikskapandet gått till och bandet har utvecklats.

-Musiken har skrivits under inspelningsprocessen i Surroundworks studio. När vi påbörjade inspelningen bestämde bandet tillsammans med producenten Clas Sjöstrand, att han skulle få fria händer att utveckla det låtmaterial vi hade. Det var nog ingen av oss som då insåg att det skulle betyda en sådan stor förändring i musiken. Inte Classe själv heller, tror jag. Han skrev om alltihop. Men jag är glad att förändringen blev så stor, det har gett bandet en tydlig musikalisk identitet. Att förändringarna blev för stor för vår före detta gitarrist och låtskrivare ("CurghA" i GAPHIA, Werocks anm.) är bara att konstatera, och man kan säga att det inte bara är musiken och albumet som har skapats i studion, utan att hela bandet har "blivit färdigt" under processen.

-Referenserna och influenserna för musiken är oändligt många. Vi bestämde tidigt att vi ville försöka göra något helt annorlunda. Alla i bandet har olika smak, lyssnar på allt från PANTERA till DREAM THEATER, GUNS N' ROSES och B.B KING. Och att Classe som producerat skivan har helt andra influenser, som till exempel LED ZEPPELIN, har blivit en annan betydelsefull inspirationskälla för oss.

-Också de flesta texterna har tillkommit i studion. Jag och Classe har suttit framåt småtimmarna och bollat idéer. När en låt blivit klar, fick vi ändra om i textinnehållet efter den känsla vi fick av låten ifråga.

Även om IGNEOUS HUMAN har verkat tillsammans som band under en kortare tid, har några av bandmedlemmarna musicerat ihop sedan länge, och jag undrar vad musikerna tagit med sig från det forna bandet GAPHIA. Och hur bandets två nytillkomna gitarrister har påverkat IGNEOUS HUMANs sound.

-Det är stor skillnad på IGNEOUS HUMAN och GAPHIA. GAPHIAs musik höll fritidsgård-nivå, nu har vi blivit omskrivna som årets svenska metaldebut – det är ganska långt där emellan. I GAPHIA hade vi inga solon, väldigt mycket tugg och det var inte så melodiskt. Igneous Human är melodiskt, vi har grymma solon och vi låter mycket bättre. Erfarenhet har man väl tagit med sig, inte så mycket mer än det.

-Det stämmer också att några låtar kom till under GAPHIA-eran. Men de är omgjorda och texterna är annorlunda. För mig som varit / är delaktig i båda banden är det en markant skillnad på ursprungsmaterialet och det material som är med på skivan. Vi har två jävligt kompetenta gitarrister nu. Det är mycket som är med på skivan som vi inte hade kunnat göra tidigare.

-Våra gitarrister har helt olika bakgrund, men kompletterar varandra sjukt bra. Gitarrist-egon till trots, hehe. Daniel Persson är ett klassiskt metal-head med rötter i thrash och death metal. Ewo Solvelius är skolad musiker och har jobbat med allt från att vara musiklärare till att spela 80tals-hårdrock och klassisk musik. Daniel är snabb som en jävla hackspett i handen och en klippa för oss. Ewos och Classes frenetiska samarbete under inspelningen, gav skivan sin slutliga musikaliska prägel.

Bandnamnet kan vara något av en språklig gåta och Andreas blir rent av filosofisk när han utvecklar den djupare innebörden av namnet, och förklarar hur låttitlarna på albumet kan sägas spegla utvecklingen av bandet till vad det är idag.

-"Igneous" kan ha flera betydelser, från latin översätts det "av eld" och från engelska som "vulkanisk". Här återkommer vi till konceptet som växte fram under inspelningen när bandet – precis som musiken – förvandlades och blev färdigt. Och det är just förvandlingen, den tuffa resan och det hårda arbetet som ligger till grund för konceptet. "Igneous Human" står för allt vi klarat av att ta oss igenom... som låttexten i titelspåret antyder "Like a virus we will survive". Det finns inga gräl, personliga motgångar eller tuffa utmaningar som kunnat splittra det här bandet. Vi har blivit vilseledda (Decived), vi har satsat mycket, känt hat och frustration (Hate, You Better Be Dead). Vår värld har satts i gungning (Quake), vi har varit tvungna att ta konflikter och säga vår mening (Mute). Visst har det har varit smärtsamt (Tears, Redemption) att "föda" ett band på det sättet (Birth), men samtidigt har det vart en rolig resa som man inte riktigt kunnat kontrollera (Demonride).

-En grupp människor som kan ta sig igenom en sådan här resa skulle nog kunna ta sig igenom ett vulkanutbrott också, typ. Våra scenkläder, foton och profil, allt är tänkt att återspegla att det är vi som står kvar när resten av jorden gått under. Det har varit lite som att göra "Robinson", men det finns ingen ensam segrare, utan alla i bandet har blivit stärkta.

Vi övergår till att prata om spelningar, tidigare och i framtiden. IGNEOUS HUMAN var förband för legendariska dödsmetallarna ENTOMBED förra hösten.

-För min egen del var ENTOMBED ett band jag började lyssna på tidigt när jag fick upp öronen för hårdare musik. ”Wolverine Blues” är ju alldeles förträfflig, för att nämna en ENTOMBED-platta.

- Alla spelningar vi gjort har varit speciella på sitt egna vis. Vi har inte haft möjlighet att spela utomlands än, men jag är rätt så säker på att vi kommer att få komma ut och spela för alla tokiga jävlar runt om i världen...

För att gå från bandet till det mer personliga planet frågar jag Andreas vad han personligen har för inspiratörer och förebilder, som sångare och musiker, och vilka låtar på debutskivan som betyder allra mest för just honom.

-Jag får inspiration från alla band i min skivsamling + mig själv. PANTERA är lite av husgudar här, jag diggar Phil Anselmos röst.

-Titelspåret på albumet tycker jag blev fördjävla bra. Rytmiken i den tycker jag om. Quake betyder också mycket. Det var låten som gjorde plattan klar under en intensiv helg. På fredagen fanns tre riff och en grundidé, på söndagen en färdig mix, som sedan mastrades på måndagen. Och visst, slänga ihop en låt på en helg kan väl många göra... men att arra, lägga trummor, gitarr och bas, skriva text, lägga sång och mixa, och dessutom få ett så bra resultat – en jävligt bra låt – kändes skitkul! Stämningen i låten sammanfattar stämningen under hela processen med skivan.

Ja, 'Quake' är också en av mina favoritlåtar på albumet. Andreas skrattar sedan gott åt hur jag missuppfattat en uppgift på nätet om att han skulle lära ut growl-teknik åt ungdomar... Vi lämnar det och övergår till hur närmsta framtiden ser ut för bandet. Och vad som väntar på längre sikt.

-Jag hoppas att det blir spelningar lite här och var. Även vår huvudstad vore ju kul att förära en visit. Det jobbas på det precis nu. Så det är bara att hålla ögon och öron öppna för vad som komma skall. Sen är väl tanken att vi ska ha ett releaseparty inom den närmsta tiden. Men det är lite strul med att hitta ett bra ställe som är ledigt. Dit är ni alltid välkomna för att avnjuta lite öl och skön musik.

-Diskussioner om en nästa platta är redan på tapeten. När exakt vet jag inte... Först vill vi ut och spela, det är nog bara Classe som är sugen på att sitta och svettas och skriva nytt i en studio de närmsta månaderna. Men man ska ju aldrig säga aldrig... Känner jag producentfan rätt så har han säkert något lurt i görningen.

Om du drömmer helt fritt, undar jag, vad gör IGNEOUS HUMAN om 10 år? Vad har ni upnått då och vad vill ni göra därefter? Andreas skrattar åt frågan, men berättar sedan om en något speciell dröm:

-Hahaha, det där vågar jag inte ens spekulera i. Med tidigare erfarenheter i bakfickan så kan allt hända. Förhoppningsvis har vi genomfört en massa bejublade spelningar om tio år, släppt x antal kritikerrosade skivor och har pengar så jag kan köpa en grizzlybjörn som jag kan rida på.

Avslutningsvis undrar jag vilken den där frågan är, som jag borde ha ställt, men som jag inte gjorde. Och vad skulle i så fall svaret bli? Och det visar sig att Andreas tycker jag missat en väsentlig aspekt i frågandet.

-Du borde frågat så här =) "Hittills har alla frågor handlat om bandet. Vad vill ni säga om er musik?"

-Vi tror oss ha musik till tvättäkta metal heads som gillar våra tyngre och aggressiva element. Men de melodiska, musikaliska och rockiga inslagen borde även tilltala 60- och 70-talister. De som köpt samma LED ZEPPELIN-skiva remastrad för 62:a gången, bara för att de inte hittar något annat med samma känsla i musikaliteten.

-När vi började jobba med Classe upptäckte vi ganska snart att vi hade olika smak och influenser. Classe tillhör en generation med ett helt annat tänk, ett hänsynslöst förhållningssätt till vad som är "metal", och till vad som "går och inte går". Han sket i alla gränser och koncentrerade sig på vad som blev bra musik, "tänk inte, bara spela!" Det hände vid mer än ett tillfälle att vi tänkte "vad faan gör han nu...?" Men det funkade!

-Med bas- och trumgroove, inspirerat från 70-tals rock, blandat med growl och både fläskiga och melodiska gitarrer, hoppas vi kunna nå en bred publik från flera generationer.

Härligt! Jag och Werock tackar Andreas för hans tid och uppmärksamhet, och önskar honom och IGNEOUS HUMAN varmt lycka till på den påbörjade färden mot framgång, världsturnéer och kommande grizzlybjörnsinskaffande.

tisdag 27 juli 2010

IGNEOUS HUMAN - ”Pyroclastic Storms"

Tidigare publicerad på Werock 2 november 2009

Årets svenska metaldebut?


Det här gör mig glad! Svenska IGNEOUS HUMANs debutalbum stormar in med explosiv intensitet i min själs musikaliska rum. Första intrycket är strålande och sedan bara fortsätter albumet att växa i stilfullhet och integritet. ”Pyroclastic Storms” är en imponerande debut på alla sätt.

Hela albumet drar, från första inbjudande anslaget i Birth, sin drivande kraft ur Andreas Joelssons karaktäristiska growl och Mikael Gustavssons minst lika karaktäristiska basspel. Dessa element skapar en generös grund för hela musikbygget att växa på, där snygga melodier sprider sin doft över hårdare tongångar. Trots att jag vid första lyssning genast älskar det jag hör, oroar jag mig lite smått efter ett par spår för att musikerna kan ha blivit så förälskade i sitt vinnande koncept att de inte ska vilja släppa taget och våga vingarna? Men oron är obefogad. Rikedomen i låtmaterialet visar sig när spår som ångestsvettiga Quake och Decived varvas med den, faktiskt, väldigt svängiga titellåten, Pyroclastic storms, vackra Redemption med en inledning i bästa filmmusikstil och det försonande och skönt gripande instrumentala avslutningsspåret Tears. Det finns också låtar med refränger som snabbt och gärna sätter sig på hjärnan och pockar att bli nynnade på, såsom You better be dead och det tidigare nämnda titelspåret. Jag skulle kunna säga något vackert om vart och ett av spåren på plattan, men lämnar resten åt var och en att upptäcka.

Produktionen på albumet är glasklar, varje del i helheten får sitt berättigade utrymme och Joelssons heta growl till trots, når varenda stavelse av texterna fram till den som vill lyssna. Mycket ångest, vrede och demoner finns att tampas med i texterna, men också uppmaning att våga; våga tala, våga agera: ”Don’t be afraid to act, or you will live your lie”.

Finns det inget som drar ner omdömet då? För att hitta något alls att anmärka på, får vi verkligen gå ner på detaljnivå; jag tror aldrig något positivt har kommit ut av att låta ett stycke metal avrundas med att sakta tona bort. Inte heller här, vilket sker i spåret Hate. Och jag värjer mig mot att höra en motor startas i inledningen av Demonride, det bryter stämningen - men äsch, det där var så kort, så kort, så det kanske inte ens fanns där? Och är i vilket fall lätt att bortse ifrån bland alla de positiva detaljer som finns att uppdaga i musiken. Väl producerat och väl komponerat är detta ett album att glädjas åt från start till mål.

Som svar på frågan i rubriken – och trots att det är ett par månader kvar på året - vågar jag mig på att utse detta till årets svenska metaldebut. Snyggt, säkert och med oemotståndlig särart.

Betyg: 8/10

söndag 25 juli 2010

THE BLACK DAHLIA MURDER - "Deflorate"

Tidigare publicerad på Werock 1 oktober 2009

Stark, på gränsen till påträngande musikupplevelse

Deras musik har omväxlande kallats death metal, metalcore och deathcore. Amerikanska THE BLACK DAHLIA MURDER har under sina åtta års levnad släppt en ny platta vartannat år och själva anger de den svenska melodiska dödsmetall-skolan som förbilder, med band som AT THE GATES, IN FLAMES och DIMENSION ZERO, men också thrash-giganterna METALLICA och MEGADETH.

Sedan den förra plattan, 2007 års '”Nocturnal”, har bandets ene gitarrist och orginalmedlem, John Kempainen, lämnat och bytts ut mot Ryan Knight från ARSIS. Årets album ”Deflorate” har, detta till trots, soundet i stort sett intakt från de tidigare albumen. För kontinuiteten svarar den andre gitarristen, Brian Eschbach, och inte minst sångaren Trevor Strnad, vars karaktäristiska röst aldrig tillåts falla in i den rena sångens fålla, men varierar intensivt mellan skärande skrikigt och djupaste growl. Röst och känsla påminner en hel del om Dani Filth i CRADLE OF FILTH..

Första singeln från albumet, betitlat A Selection Unnatural, (å, detta Darwinska jubileumsår...) har en märklig, upprörande och berörande text om ett svårt missbildat barn som genomlever sin korta tid på jorden helt utan mänsklig kärlek, och som behandlas av vetenskapen som forskningsmaterial. I övrigt har några av låtarna traditionellt antireligiösa texter som häcklar Jesus och den kristna tron medan andra är mer allmänmänskliga. En stark samling texter i passande musikalisk dräkt.

Sammantaget bjuder ”Deflorate” en stark och nästan väl påträngande musikupplevelse. Intensiteten gör att det är ganska tung lyssning. I lagom doser är dock albumet en samtidigt krävande och givande bekantskap.

Betyg: 7/10

onsdag 21 juli 2010

RAISED FIST - "Veil of ignorance"

Tidigare publicerad på Werock 1 oktober 2009

RAISED FIST av-slöjar och driver bort dimridåer

RAISED FISTs nya platta är ett märkligt varierat och ändå fint sammanhållet verk. Tillsammans med ibland galet speedade spår, såsom Afraid, Slipping into Coma och förstasingeln, inledande Friends and Traitors, samsas sköna tongångar i mer nertonade melodier som Words and Phrases, Wounds och den vackra My Last Day. Sista spåret, den instrumentala Out har en lätt orientalisk kryddning och avslutar perfekt den välmodellerade enhet som ”Veil Of Ignorance” utgör.

Låtarnas texterna är, såsom bandet gjort oss vana vid, samtidigt både allmängiltiga och personliga. Således är Friends and Traitors ytterst personlig och rättfram. Tonen sätts med ”my name is Alexander, the Raised Fist comander”, medan den känslofyllda My Last Day har en vacker text om en människas tankar i dödens närhet.

I radion sändes en intervju där sångaren Alexander Rajkovic berättade att han vid ett konserttillfälle tagit i så han ”kräktes, efter en spelning på Hultsfred”. Jag håller det inte för omöjligt att det var just den gång vi såg dem på festivalen, 2008, en spelning som var en total urladdning av hela bandet och med en Rajkovic helt över alla gränser. RAISED FIST har förmågan att även i albumformat skapa musik med en laddning som träffar rätt i maggropen och skakar om lyssnaren. Inget band kan vara så ilsket, så förbannat och i samma andetag så kärleksfullt, som RAISED FIST. Jag vill skratta, svära och skråla på en och samma gång.

Jämfört med förra plattan ”Sound Of The Republic” är ”Veil Of Ignorance” mer varierad, mer sofistikerad utan att på något sätt ge avkall på kraften och utspelet. Och här finns rörelse, utveckling, det vi hör här är ett band fortfarande på marsch framåt efter snart 17 år i branschen. Jag ser med tillförsikt fram emot ytterligare spännande plattor av RAISED FIST i framtiden.

Betyg: 8/10

söndag 18 juli 2010

Sonisphere Hultsfred 2009

Tidigare publicerad på Werock september 2009.

Sonisphere Sweden, Hultsfred 2009

Sonisphere-festivalen är ett monsterpaket med rock och metal som dragit fram över Europa denna sommar. Med METALLICA som huvudakt bjuds på en heldag fylld med band som MASTODON, CRADLE OF FILTH och LAMB OF GOD. Dessutom ett antal lokala storheter i varje land där festivalen landar. 18 juli var det dags för Sverige och Folkets park i Hultsfred.

DEAD BY APRIL
Bandet som just nu är ”överallt”, hur man än vänder sig, och i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Såg dem på Hultsfredsfestivalen förra året och imponerades inte då. Kanske ännu mindre nu. ”Pojkbandsmetal” har någon myntat och till det facket förpassar sig DEAD BY APRIL. Så de snygga mohikanfrisyrerna och kajalglittrande ögonen till trots – mig gav denna konsert väldigt lite.


ADEPT
"Kanske Hultsfreds snabbaste karriär: På rookie-scenen ena veckan och på Hawaii, Hultsfreds största scen, veckan efter..." Det framröstade myspace-bandet från Vagnhärad hamnade måhända i väl stor kostym under Sonisphere då man inleder spelningarna på den scen där METALLICA ett halvt dygn senare ska toppa festivalkvällen. Unga ADEPT klarar ändå detta med äran i behåll och gör en hel del för att sätta fart på den, trots tid och omständigheter, ändå relativt månghövdade publiken. Spelglädjen hos bandet är det inget fel på, så till den grad att sångaren Robert röjer knäskålen ur led... Ser honom senare transporteras bort på en kärra likt en, lite passande, ”King for a Day”.

THE (INTERNATIONAL) NOISE CONSPIRACY
Det här stämmer inte för mig... Jag har inte lyssnat på bandet tidigare men förväntade mig något annat av musik som benämns punk/hardcore, albumtitlar som ”Capitalism Stole My Virginity” och citat av sångaren Dennis Lyxén i stil med ”Politik är viktigare än punk. Musiken är inte så relevant i sig". Det vi fick var kanske det mest propra av alla festivalens framträdanden. Och svängig, lite lättsam musik. Fullt njutbart i alla fall.


LAMB OF GOD
Nu börjar lite tyngd och fart komma med i leken, och en gryende känsla av att det faktiskt är en hårdrocksfestival vi är på. Det är fortfarande tidig eftermiddag men med LAMB OF GOD drar mörkret allt närmre, både i tiden och musikaliskt. Bandet tar ut svängarna ordentligt med Randy Blythes karaktäristiskt skorrande growl över smattrande trummor och ett scenframträdande som får riktig fart på publiken.

MESHUGGAH
Jämfört med på Metaltown för några veckor sedan är det vi ser nu ett mycket piggare MESHUGGAH, som är riktigt roligt att se. Bandets musik kräver tid och koncentration och deras alltför korta set, knappa 30 minuter, gör att lagom när man kalibrerat sinnena till rätt frekvens för MESHUGGAHs tekniska mangel, så är det hela över. Ytterligare en halvtimme hade varit ytterligt välkommet.


Tacksamt nog ödslade Jens Kidman inget av den snålt tilltagna tiden på onödigt mellansnack. Det var öht väldigt lite snack under konserterna – och det är enbart att glädjas åt, det finns ju inte så många frontmän av Anders Fridéns eller Peter Dolvings kaliber. När jag tänker efter fanns det inte en enda under hela denna dag faktiskt...

CRADLE OF FILTH

Dani Filth leder sina styrkor i en fullständig urladdning som brakar rakt in i hjärta och hjärna på den nu, trots tidigare småregn, ganska väl uppvärmda publiken. Sångaren kommunicerar publiken med sin röst, sina intensiva ögon och hela sin kropp. Det är just en sådan närvaro och intensitet man önskar sig att varje band och varje sångare skulle förmedla. Bandets black/death/doom/goth eller vad nu detta slag av extreme metal ska kallas, är både storslagen och tekniskt ytterst väl genomförd. Jag blir hänförd, berörd och förförd.

MASTODON

Det börjar lite småsegt och inåtvänt, musikerna tycks snudd på ha glömt att de inte står i replokalen utan framför sin publik. Det ska erkännas att jag aldrig riktigt insett storheten med MASTODON och senaste albumet, ”Crack the Skye”, som hyllats av många kritiker, är för mig en rätt medioker musikupplevelse. Vartefter regnet tilltar tycks dock bandet tina upp och spelningen accelererar i musikalitet och scennärvaro. Avslutningsvis står jag och ler med uppåtvänt ansikte i ösregnet, ler ikapp med sångaren/basisten Troy Sanders och trummisen Brann Dailor som kastar slängkyssar till publiken för att visa uppskattning över att vi alla står kvar i den allt lerigare dammpölen framför scen. ”Crack the Skye” ska få en chans till.

PAUS
Det intensiva regnandet under MASTODON-spelningen tvingar oss att tidigarelägga den planerade pausen och avstå från MACHINE HEADs konsert. Lite synd, men jag såg dem senast i en bra spelning i Globen i mars så det känns inte som en alltför tung förlust. THE HIVES var redan från början bortplanerade för min del. Stärkta av torra kläder, varm mat och en stunds vila i bilen är vi sedan redo för kvällens avslutande övningar..

THE CULT
Jag förstår att man må skämmes lite när man inte inser sig ha lyssnat på THE CULT tidigare. För det visar sig att flera av låtarna är "klassiker" som finns djupt nere i minnesbanken, om än inte i de övre delarna av medvetandet. Och det kan ofta vara trevligt med lite nostalgi – men det är inte riktigt det vi är här för idag... Sångaren, en rätt osannolik uppenbarelse, likt en brittisk Magnus Uggla med solglasögon och tamburin, glider lojt fram över scenen. Vi glider vidare mot nästa akt.


PRIMAL SCREAM
Det är en otacksamma uppgift att stå på den mindre scenen som sista band innan kvällens huvudattraktion äntrar stora scenen mitt emot. Visst har PRIMAL SCREAM mycket folk framför sig, men de flesta är, fysiskt och inte minst mentalt, halvt på väg bort ifrån dem redan från början. Att musiken dessutom känns lite malplacerad i sammanhanget gör det inte lättare. Bandet spelar klassisk rockmusik och är det t o m en Rolling Stones-cover jag tycker mig höra? Inget ont om framförandet, men nån höjdarupplevelse blev det inte.

METALLICA
Jag har aldrig förstått varför band som t ex IN FLAMES och, ännu mindre, hur storheter som METALLICA envisas med att använda pengar, miljö och framför allt konserttid till att elda upp en massa sprakande fyrverkerier. Helt säkert får jag inte medhåll av alla, eller ens många; det är mycket oooh! och aaah! när det flammar och smäller, men jag är där för att lyssna och se bandet, musikerna, inte förundras över nyårsraketer...

METALLICA öppnar med starka Battery och inleder därmed festivalens final på bästa sätt. Andra klassiker som bjuds oss är bland andra Sad But True, One, Master of Puppets och avslutande Seek and Destroy. Däremellan en god dos från senaste albumet, ”Death Magnetic”, såsom Broken, Beat & Scarred, Cyanide och min nuvarande favorit All Nightmare Long.


Efter att ha upplevt en totalt magisk kväll med METALLICA på Globenspelningen i mars (se recensionen http://www.werock.se/Artiklar/visaartikel.php?i=61 ), vågade jag inte ha alltför höga förväntningar på denna kväll. Men besviken är det minsta jag blev. Virtuosen Kirk Hammett är fortfarande lika alvlikt avväpnande, Trujillos spel är lika tryggt, Hetfields sång lika kraftfull och Ulrich, ja han är ju Ulrich helt enkelt, och ingen kan klaga på hans trumspel, eller på spelglädjen, denna kväll. Att man byter ut ett antal låtar vid varje spelning under hela turnén bidrar säkert till att fortfarande hålla showen levande, mer än en tredjedel av materialet är nytt jämfört med i Globen.

Ur rapporteringssynpunkt närmast oförlåtligt, men vi tillåter oss ändå att sakta avlägsna oss mot parkeringen under sista tredjedelen av METALLICAs set. Musiken följer oss över hela festivalområdet och genom halva stan och till tonerna av en utklingande Seek and Destroy sätter jag mig bakom ratten för att påbörja de 35 milen hemåt, och gungas i natten av de sköna efterdyningarna av dagens upplevelse av att vada omkring i, och vara totalt omsluten av, musik jag älskar.

Sonisphere är helt klart ett lyckat koncept som jag hoppas återkommer i någon form nästa år. Den enda riktiga besvikelsen var att ANTHRAX tvingats ställa in. Det var ett av de band jag sett mest fram emot. Å andra sidan övertrumfade det andra band jag varit som mest nyfiken på alla mina förväntningar. CRADLE OF FILTH-febern har ännu inte släppt.

35 000 människor ryar och röjer i 12-15 timmar, ölen flödar och säkert mycket annat också, åtminstone utanför stängslet. Och inte en enda skärmytsling ser vi. Några slocknar framemot natten, sorry för dem då de missar kalaset, men inte ens ett ont ord hör jag mellan festivalbesökarna, trots den stora folkmängden och trängseln framför scenerna. Varmt tack till var och en som var där och delade upplevelsen samman med oss andra.


BiblioteKarin
2009-09-09

lördag 17 juli 2010

VADER - "Necropolis"

Tidigare publicerad på Werock 1 september 2009

God traditionell döds med onödig utfyllnad

Efter 25 år i branschen, och med sitt åttonde studioalbum, är VADER inget ”de stora överraskningarnas” band. Trots att samtliga medlemmar förutom grundaren och frontmannen Piotr ”Peter” Wiwczarek, förra året byttes ut i live-sammanhang, är soundet på ”Necropolis” gravt igenkännligt. Kanske inte så underligt med tanke på att Wiwczarek utöver growlandet även hanterar både bas och gitarr i studioinspelningarna. Med sig har han trummisen Paweł ”Paul” Jaroszewicz som imponerade stort redan som nying vid live-spelningen på Fryshuset under jubileumsturnén förra hösten.

Inget nytt under solen alltså, men för den som hyser kärlek till klassisk VADER, och till klassisk dödsmetall öht, bör det här vara helt tillfredsställande. Låtarna spänner mellan relativt thrashig döds som i Anger, Blast och förstasingeln Never Say My Name, och mer doom-doftande Rise Of The Undead, med en riktigt catchig refräng, och malande avslutningsspåret When The Sun Drowns In Dark.

Alla de regelrätta låtarna bjuder på fullödigt välspunnen death metal. Intrycket av albumet dras dock ner något av ett par onödiga ljudföreteelser såsom utfyllnadsspåren The Seal, ett instrumentalt gnissel, och det mässande talspåret Summing the Futura. Det ”dolda” spåret ett par minuter efter avslutande When The Sun Drowns In Dark fyller heller ingen begriplig funktion och Wiwczarek kunde gott avstått från att inleda den i övrigt riktigt snygga låten Dark Heart med ett teatraliskt ”mo-he-he-hee”.

Som bonusspår på specialutgåvan bjuds två riktiga klassiker som coverspår, VENOMs Black Metal, faktiskt bra mycket vassare än originalet, samt METALLICAs Fight Fire With Fire, en låt som aldrig skäms för sig, men som ändå känns lätt malplacerad i sammanhanget.

Detta VADERs åttonde släpp har onekligen kommit lite i skymundan av landsmännen i BEHEMOTH med deras ”Evangelion” som gavs ut någon vecka tidigare. Utan att orda för mycket om detta kan en jämförelse mellan VADERs traditionella döds och BEHEMOTHs ständigt pågående utveckling av genren inte annat än utfalla till de senares fördel, men VADER gör med ”Necropolis” det de förväntas göra, och det är i mångt och mycket gott nog.

Betyg: 7/10

fredag 16 juli 2010

JUNGLE ROT - "What Horrors Await"

Tidigare publicerad på Werock 6 juli 2009

En färsk dos gammal hederlig döds

Amerikanska dödsmetallarna JUNGLE ROT, aktiva sedan 1994, har med sitt sjätte fullängdsalbum, ”What Horrors Await” släppt en rak, traditionell och vid sina death metal-rötter trogen platta.

Envetet, entonigt, ja rent av enahanda kan musiken låta sig beskrivas – och därtill förvånansvärt bra. Trummorna dominerar ljudbilden stort, sångaren Dave Matrises grottande growl väller över lyssnaren som en oemotståndlig musikalisk Juggernaut. Samtidigt som de subtila detaljerna skapas utrymme och tvingar sig på den vakne lyssnarens uppmärksamhet. Den trots allt rätt explosiva entonigheten vinner vid varje förnyad lyssning, och Straightjacket Life, Exit Woundes och 90-sekundersspåret Speak The Truth är några av de låtar som sätter sig snabbt. Texternas tema kring krig, blod och död går mig dock rätt likgiltigt förbi.

JUNGLE ROT når med sitt nya album i mina öron inte upp till nivån hos t ex förra årets alster av de svenska kollegerna i band som DISMEMBER eller GRAVE, men är ett helt okey alternativ för den som vill ha sig en färsk dos gammal hederlig döds till livs.

Betyg: 7/10

lördag 10 april 2010

CANDLEMASS - ”Death Magic Doom”

Tidigare publicerad på Werock 6 juni 2009

Svängigt malande majestätisk doom

Omnipotensen flödar i inledande spåret If I Ever Die, på CANDLEMASS senaste album, ”Death Magic Doom” då texten konstaterar att:
”If I ever die
The stars will drop from the sky
The gods will mourn me and cry”


Och på denna högtidliga, men alltid åt (själv-)ironin gränsande, vägen fortsätter det hela albumet igenom. På vampyrtemat avhandlas t ex, i den suveräna kompositionen The Bleeding Baroness, den något bedagade adelsdamens blodtörstiga bevekelser.

Basisten Leif Edling som hållit ihop CANDLEMASS-paketet under alla år och skepnader sedan bildandet 1985, är den tongivande och styrande kraften även i detta albumet där han, liksom på tidigare plattor, skrivit alla låtarna. ”Death Magic Doom” är det andra albumet med sångaren Robert Lowe, som tycks helt hemma i bandet och i att finna uttryck för Edlings musikaliska visioner i ett imponerande vokalt spektra.

Att årets CANDLEMASS-skiva rätar in sig i raden av bandets dundrande doom metal-album behöver inte ett ögonblick betvivlas. Musiken hamras och bultas in i kropp och hjärta, låt efter låt – så blir det också en smärre mental chock när musiken i Dead Angel, låtens titel till trots, glättas till med pigg sång och noterbart snabbare rytmer. Strax därefter återställs dock ordningen med det malande spåret Clouds Of Dementia.

Möjligen vinner CANDLEMASS med denna platta inga nya anhängare för sitt doom-dundrande metal-malande musik-mangel, men för den redan frälste är det här garanterat fest och kalas rakt igenom. Själv är jag aningens ambivalent. Men trots att det är lite svårt att ta denna form av musik, och framför allt texterna, riktigt på allvar måste jag i slutänden ändå falla till föga. Helheten på ”Death Magic Doom” är svängigt suggestiv och nästan hypnotisk i sitt malande. Kanske får jag själv snart räkna mig till skaran av frälsta.

Betyg: 8/10

söndag 4 april 2010

DESPITE - ”In Your Despite”

Tidigare publicerad på Werock 3 maj 2009

Godkänd Göteborgsdöds

Melodisk death metal tilltalar mig alltid, och inledande spåret Mindplague på DESPITEs första fullängdsalbum talar till mig just i termer av melodeath i välkänd göteborgsanda. Förväntningarna stiger med det sköna andraspåret Rein, men tyvärr kommer de delvis på skam vartefter resterande spår på ”In Your Despite” presenterar sig.

I tider då det känns som det går tretton på dussinet av svensk melodisk döds, krävs något eget för att musiken ska fastna, något utöver det som bjuds på annat håll. ”In Your Despite” innehåller en samling bra metallåtar, varken mer eller mindre. Inget sticker ut och inget faller ur ramen. Ja, det korta instrumentala mittenspåret Mechantical är annorlunda, men tar å andra sidan inte någon självklar plats i sammanhanget. Över huvud taget saknar jag en känsla av sammanhang. Plattan består av ett antal bra låtar där de främsta är ovan nämnda Rein, med myckent skönt gitarrlir samt avslutande explosiva 2-minuterskaskaden No Fucking Way. Sju bra låtar ger dock inte automatiskt ett bara album. Då hjälper det inte heller att Knut Agnred (från GALENSKAPARNA/AFTER SHAVE) oförmodat gör ett galant inhopp med rensång i inledningslåten Mindplague.

DESPITE bildades 1998 och om bandet hade släppt denna skiva då, för tio år sedan, skulle den antagligen fått, och varit värd, större uppmärksamhet. Nu försvinner, tyvärr, ett gediget dödsmetallhantverk i floden av liknande musik av likaledes god kvalitet. Att ett album tidsmässigt är kortare än gängse, har väl ingen betydelse i sig men det innebär i det här fallet att hoppet om att något ska sticka ut och tända till, ändas efter knappa 25 minuter. Så en inledande nyfikenhet på och entusiasm över DESPITEs debut resulterar slutligen i en viss besvikelse. Ändå, ingen som suktar efter god melodisk döds behöver känna sig bedragen efter ett införskaffande av detta album.

Betyg: 6/10

fredag 2 april 2010

METALLICA, Globen 2009

Tidigare publicerad på Werock 10 mars 2009.

METALLICA, Globen 7 mars 2009

Nästan tårögd lämnar jag Globen efter en kväll av musikalisk totalupplevelse förmedlad av ett av världens största och mest professionella band, alla kategorier. En kväll som givit en känsla och upplevelse utöver det ordinära. Hetfield, Ulrich, Hammett och Trujillo, fyra enkla gråklädda människor placerade på botten av den kokande gryta det fullsatta Globen förvandlas till under kvällens gång. När METALLICA bjuder in till fest serveras vi en storartad och samtidigt väldigt nära och personlig musikupplevelse.

En stor rektangulär scen mitt på golvet med en i stort sett obefintlig scendekor, och publiken omringande och omfamnande sina idoler. Enkelt och avskalat. Detta är en scenlösning som utmanar och skapar spänningar. Inte lätt att hantera för ett förband som THE SWORD som ska trassla runt bland ”de storas” skynköverdragna utrustning och ändå försöka nå ut till publiken. Då ekar det lite ödsligt i grytan. MACHINE HEAD klarar ut det hela bättre och gör en mycket bra spelning ikväll. Globen är ännu bara till tredjedelen full men i vår lilla del av publikhavet hålls stämningen på topp, inte minst av de två riktiga ”MACHINE-fuckin-HEAD”-fans som nästan vrålar livet ur sig och tycks oroande nära att störta sig ner över skyddsräcket mer än en gång.

Men så är kvällen framme vid det som ändå alla väntar på. Den ytterst sparsamma scendekoren dränks i ljuseffekter när METALLICA äntligen står på scen. Aftonen inleds med That Was Just Your Life, vilken också inleder senaste albumet “Death Magnetic”, och med en show som omedelbart sätter fart även på de mer svårflirtade delarna av läktarpubliken. I mitten av setet när de nya låtarna som Broken, Beat & Scarred och Cyanide blandas med klassiker och säkra publikfriare som One, Sad But True och Turn The Page närmar sig grytan kokpunkten och Hetfield ser sig ha anledning att utnämna publiken till bandets ”femte medlem”. Inalles spelas sex låtar från “Death Magnetic” och i övrigt plockas friskt från samtliga skivor fram till ”The Black Album” plus ett par covers som kan hittas på ”Garage Inc.”.

METALLICA tar scenformatets utmaning på största allvar och lyckas verkligen ge hela publiken en känsla av närhet och delaktighet. Visst, det är lite maffiga ljusspel och lite kistor som hissas upp och ner från taket, men det enda som har någon som helst betydelse är de fyra musikerna och vad de framför på scenen. Lars Ulrich i centrum med sitt trumset, uppe och springer och leker så snart tillfälle ges. Robert Trujillo signalerar trygghet med sin jordnära attityd och sitt basspel. James Hetfield, en mästare i att skapa dialog med publiken. Och Hammett… Kirk Hammett med sitt berusande gitarrspel flyter fjäderlätt sirligt över tiljorna, alvlikt avväpnande.

Spellistan varieras från kväll till kväll under turnén vilket säkert bidrar till att framförandet känns fantastiskt vaket, även av låtar som bandet måste ha spelat hundratals gånger under åren. Master Of Puppets - så aggressiv som önskas kan, och Nothing Else Matters så känsligt och varsamt exekverad som om den framfördes på scen för allra första gången. Likaså ett suveränt framförande i symbios med publiken av den låt som får avsluta hela konsertkvällen, Seek & Destroy, hämtad från debutplattan för drygt 25 år sedan. Detta är rakt igenom och totalt imponerande.

/ BiblioteKarin

Spellista denna kväll
That Was Just Your Life
The End Of The Line
Harvester Of Sorrow
No Remorse
One
Broken, Beat & Scarred
Cyanide
Sad But True
Turn The Page
All Nightmare Long
The Day That Never Comes
Master Of Puppets
Fight Fire With Fire
Nothing Else Matters
Enter Sandman


Extra
Helpless
Jump In The Fire
Seek & Destroy