Unholy Alliance - Hovet

Tidigare publicerad på Bandit Rock november 2006.

Unholy Alliance Chapter II: Preaching To The Perverted - Hovet 16/11

Som i en femrätters lyxsupé (men med den smarriga efterrätten serverad före huvudrätten!) bjöd Unholy Alliance Chapter II på en helkväll på Hovet. Den som inte kände sig för stunden mättad på metal efter detta dryga femtimmars skrovmål måste ha en närmast obegränsad hunger. Hårt? Ja. Tungt? Javisst. Men också med utrymme för lekfullhet och humor.

Flera av In Flames-medlemmarna har vittnat om att Slayer är ett favoritband för dem att turnera med, de trivs med dem både på och utanför scenen. Alla banden förmedlade också en glädje och respekt för varandra. Och som vi vet: sådant sprider sig. Där vi satt, alldeles vid en av nedgångarna till ståplatserna tycktes Hovet ha ställt upp sina allra minst skräckinjagande medarbetare för att hålla ordning på folket och mota bort dem som inte hade parkettbiljett. Lite tunnare tjejer som ingen kunde känna sig provocerad av, istället för biffigare killar, tror jag bidrog till den goda och alltigenom vänliga stämningen. Inte en enda allvarligare kontrovers vad jag kunde se.

Spännande var att se hur man skulle lösa ”logistiken”, för ett visst besvär måste det allt vara att ställa upp fem band efter varandra, alla med egna scenerier, utan att mellantiderna blir alltför långa. Elegant löstes detta med ett omvänt ”rysk docka”-system. Första bandet, liten scen i mitten som inför nästa grupp växte genom att nya attiraljer avtäcktes utåt. Så fortsatte det tills Slayer fyllde ut hela Hovets scen med sin show och sitt bildspel.


Thine eyes bleed, Lamb of God, Children of Bodom
För mig var de tre för- och mellanbanden i stort sett nya bekantskaper och alla ganska trevliga sådana, framför allt då Children of Bodom. Detta band introducerade sig på scenen med jazzmusik (eller?) i bakgrunden och en högtalarröst som sobert presenterade det finska gänget. Publiken var flinande med på noterna men det dröjde inte länge innan gruppen gav svar på tal med sin tungt malande rock. Välkommet och mindre vanligt i sammanhanget var keyborden, skickligt hanterad av Janne Warman, som gav ett speciellt inslag i det här bandets musik.

In Flames
Som en generös efterrätt (fast före huvudrätten Slayer) smakade mig hela In Flames-anrättningen. Våra älskade internationella göteborgare, eller "Your own In-motherfuckin’-Flames" som sångaren i ett av de andra banden så rart uttryckte det, gav sina fans något från nästan alla perioder i bandets karriär, ett stort antal album var representerade: Only for the weak spelades från Clayman, The quite place och My sweet shadow från Soundtrack to your escape samt låtar från Colony, Reroute to remain och Jester race. Dessutom fick vi från nya plattan både Leaches, titellåten Come Clarity samt, naturligtvis och till publikens ohöljda glädje, förstasingeln Take this life. Anders Fridén småpratar och skämtar avspänt med publiken mellan låtarna och ingjuter i oss känslan att vi som svensk publik betyder något alldeles speciellt för detta världsvitt turnerande band. Helt klart visar publikresponsen att de betyder väldigt mycket för oss!

In Flames, som varit ute på turnéer i stort sett hela 2006, saknar ikväll sin ena gitarrist, Jesper Strömblad, som "behövde komma hem ett tag", vilket sångaren uttrycker stor förståelse för. En fullgod tillfällig ersättare har man funnit i Niklas Engelin (som för övrigt spelade med In Flames 1997-98). "Han klev med i turnén efter bara fyra dagars repetitioner, så det är tack vare honom det funkar så bra. Men går det åt helvete är det hans fel!" deklarerar Anders Fridén.

Det här är ett av mina absoluta favoritband, alla kategorier, och In Flames gör musik att älska länge. Ge gärna texterna lite extra uppmärksamhet, om du inte gjort det förut, det är de verkligen värda! För första gången får jag se bandet live och trots att ljudet ibland jäklas med oss uppfyller spelningen all min förväntan. Det är ren glädje att se bandet i aktion.

Slayer
Slayer spelar både en del gammalt och en del nyaste nytt, från senaste albumet Christ Illusion. Det här är hårt, snabbt men ändå ganska melodiöst (ja, ja allt är relativt…), även om jag kanske får felaktiga associationer när sångaren Tom Araya vid tillfälle presenterar nästa låt som en "romantisk ballad". Plötsligt får orden "romantik" och "ballad" helt nya dimensioner.

Från nya plattan spelas bland annat första singeln Cult samt spåren Jihad och Eyes of the insane. Mycket i scenografin anspelar på den satanistiska image som Slayer förknippas med. Högtalarna är placerade som två enorma upp- och nervända kors och pentagrammen studsar mellan väggar och tak. Men jag vet inte jag, om det är särskilt skrämmande. I bildspelet på bakre väggen utspelar sig krigsscener och lidande och det utformar sig tillsammans med musiken snarast till en kraftig kritik av all religion, alla krig och allt våld. Såväl Hitler som Bush, Mao och bin Ladin figurerar i bildsekvenserna och kanske är det bl. a. dessa herrar som är "the perverted" som underrubriken till hela Unholy-evenemanget anger sig vilja predika för?

Nya favoriter
Aldrig trodde jag väl att man kunde få nog av denna sorts livemusik, och efter ett kvarts dygn(!) på Hovet har vi definitivt ännu inte tröttnat, men är däremot rejält trötta och rejält nöjda.

Mina två medhavda flickor i nedre tonåren får under kvällen varsina nya favoriter. Sara fastnar för grannlandets Children of Bodom, medan Sofia numera räknar in Slayer bland sina idoler. Bandet som har hållit på i över 20 år har således ikväll fått (minst) en ny beundrarinna som säkert, om möjlighet ges, kommer följa deras musik 20 år till!

BiblioteKarin