Världarna kolliderar
Finska cellobaserade hårdrockarna Apocalyptica släpper sitt sjätte studioalbum, "Worlds Collide". Apocalyptica som koncept, brukar i ena stunden med harmoniskt cellospel inbjuda till skönt avkopplande lyssnande, för att i nästa stund närmast kollapsa i ”kamp” mellan de tre cellisternas instrument, där gränsen till kaos ständigt känns oroande nära, medan trumspelet ömsom gjuter olja på vågorna och ömsom slänger in mer bränsle på konflikthärden. Stundom kompletteras dessa instrumentella excesser med sång. Apocalyptica har ingen sångare – och bör ingen sådan ha enligt min mening – men brukar bjuda in olika röster till några av låtarna på sina album. Några av dem som varit med på tidigare plattor är Nina Hagen, Max Cavalera och Ville Valo.Hittills har aldrig ett nytt Apocalyptica-album varit det förra likt, vi har kunnat följa en ständig utveckling. Efter debuten, en platta med Metallica-covers, och ytterligare ett rent instrumentellt album med mest covers, har de egna kompositionernas andel ökat och sångbidragen brett ut sig alltmer över de påföljande albumen. Sången har nog bidragit till att öka bandets popularitet i bredare skaror och hittills har det fungerat utan att gruppens musik tappat sin själ.
Worlds Collide fortsätter utvecklingen med alltfler spår med sånginsatser av skilda vokalister, här sjungs det i var och varannan låt. Namnkunniga röster som Corey Taylor (Slipknot/Stone Sour) i förstasingeln I’m Not Jesus och Till Lindemann (Rammstein) svarar var och en för starka sånginsatser. Bäst är ändå de instrumentella låtarna som Stroke, Burn och den explosiva favoriten Last Hope med Slayers Dave Lombardo på trummor. Denna låt känns som 100% Apocalyptica där gästmusikern bidrar till att höja den apokalyptiska känslan i låten. Precis så vill vi ha dem!
I högre grad än i tidigare album får jag dock känslan att låtmassan så att säga sönderfaller i två olika delar, Apocalypticas eget, instrumentella material uppblandat med ett mer tillrättalagt låtmaterial med sång för att fånga upp en större skala presumtiva lyssnare. Kanske finns inte alls någon sådan tanke bakom men känslan infinner sig. Det här gör absolut inte "Worlds Collide" till något dåligt album. Många av spåren, både de med och de utan sång, är väl så bra som låtarna på tidigare plattor. Det är helhetskänslan som tar lite stryk och gör att en viss otillfredsställelse ger sig till känna efter genomlyssningarna.
En bra Apocalyptica-platta men de högt ställda förväntningarna infrias ändå inte tillfullo och sammantaget ger detta albumet betyg 7.
BiblioteKarin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar