Intervju med Ole Alexander Myrholt, ENSLAVEMENT OF BEAUTY

Tidigare publicerad på Werock 25/1 2009.

Intervju med Myrholt i december 2008

Norska ENSLAVEMENT OF BEAUTY ger ut sin fjärde skiva, ”The Perdition EP”, nu i januari och WeRock fick ett samtal med sångaren Ole Alexander Myrholt om plattan, bandet och musiken. Jag börjar med att fråga vilken genre musiken kan anses tillhöra, och undrar lite om de medverkande på skivan.


– Det är svårt att beskriva sin egen musik. Speciellt när man inte opererar i en bestämd kategori. En eller annan form av melodiös och symfonisk extrem metal kanske?
– Sättningen är som alltid Tony (Tony Eugene Tunheim, WeRocks anm.), gitarr, bas, synth och programmering, och undertecknad, sång och litterära påfund. Dessutom har vi med Lisa T. Johnsen på sång. Hon var delvis med på "Mere Contemplations" också men har en lite mer framträdande roll nu. Hon kommer nog att bidra framöver också. Det började så smått med de fyra låtar hon deltar i på "Mere Contemplations" och nu fem av sex spår på EP:n. Kanske hon till och med får vara med på en hel skiva nästa gång :)

”Jag kunde lika gärna målat en abstrakt bild eller skrivit en novell”
ENSLAVEMENT OF BEAUTY gav ut sitt första album, "Traces o' Red", 1999 och två år senare kom "Megalomania". Därefter var det uppehåll några år innan 2007 års "Mere Contemplations". Tunheim och Myrholt har således skapat musik tillsammans under mer än tio år.
– Vi möttes på musiklinjen på gymnasiet -94. Jag slutade efter första året helt enkelt för att det på det hela taget inte tilltalade mig. Jag har väl hela tiden sett mig själv mer som artist än som musiker. Konstuttrycket står i centrum för mig. Om det är musikteoretiskt rätt eller inte är definitivt av mindre betydelse i min värld. Tony är nog mer engagerad i att det ska vara korrekt. Och det visar sig givetvis i hans massiva kompositioner.
– Själv är jag inte sådan att jag orkar öva för att få ett instrument perfekt. Och det tekniska och teoretiska är heller inte så viktigt för mig. Alltså, jag ser positivt på dessa egenskaper hos andra men värderar dem inte högt hos mig själv. Så länge jag kan uttrycka det jag önskar genom musik och text, så fungerar det för mig. Och då menar jag helt enkelt känslan och tanken och stämningen jag önskar att förmedla. Det har inte nödvändigtvis med vare sig teknisk briljans eller musikalitet att göra. Jag kunde lika gärna målat en abstrakt bild eller skrivit en novell.
– Det är mycket möjligt att det även kommer att dyka upp texter i tryckt form så småningom, ja. Om ett förlag är intresserat av att publicera något jag presenterar.

Introvert kreativitet och litterär inspiration
Samarbetet ser alltså ut så att Myrholt skriver texterna och Tunheim musiken.
– Vi skriver alltid var för sig och jag skriver i stort sett utan några referenser till det tonala. Det är rent tillfälligt huruvida musiken eller texten kommer först. När en låt är färdig får jag den och anpassar en text till den. Texten skrivs utifrån en litterär ståndpunkt och har i utgångsläget inte något med musik att göra.
– Den kreativa fasen är så pass introvert och utlämnande att det helt enkelt inte är önskvärt för mig att dela den med andra. Det litterära landskapet är med andra ord väldigt personligt, även om det är skrivet på ett väldigt tolkningsvänligt sätt. Texterna är fritt baserade på mitt eget liv. Det är reflektioner av såväl konkreta händelser som abstrakta tankevandringar och i stort sett en "outlet" för all skit som byggs upp.

”Tolkningsvänligt” på så sätt att de är öppna så att lyssnaren kan tolka in sig själv i dina texter, är det så du tänker? undrar jag.
– Det stämmer det. Jag tycker om tanken att folk kan ha en personlig uppfattning av det skrivna och sätta in sig själva i kontexten.

På tidigare ENSLAVEMENT OF BEAUTY-album har lyriken varit inspirerad av klassisk litteratur, som t ex Shakespeare och 1800tals-poeten Emily Dickinson.
- Så vitt jag kommer ihåg finns det inga konkreta referenser till andra författare denna gång men man kan hitta små anspelningar här och där. Både till artister och författare. Delar av det lyriska cirkulerar således runt det att leva livet som en viss karaktär i en viss bok. Scenariot är Ellis och kontexten är Wilde. Om du förstår.

Mja, men för oss som inte läst så väldigt mycket av Bret Easton Ellis och Oscar Wilde undrar jag, kan du förklara lite närmre vad du menar?
– Tror nästan man måste läsa dem för att kunna se den kopplingen. Kort sagt kan man tänka sig att en person skriver en bok som "Glamorama" och upplever att livet efterliknar konsten som huvudpersonen upplever det i "Dorian Grays porträtt".

En av favoriterna på EP:n, ”Mirror Souls” är ett något annorlunda spår, med element från de övriga låtarna.
– Den var från början menad att vara instrumental men jag kände att den förtjänade en identitet, så därmed blev det skrivet några versvarianter till den också.

Videon till låten "Lush", som nyligen släppts bland annat på Youtube, har ett synnerligen tätt symbolspråk. Inspelningen är gjord i samarbete mellan bandet och regissören Sten Brian Tunheim. Myrholt berättar om hur detta samarbete fungerat.
– Videon är regissörens tolkning av textmaterialet och de kompletterande riktlinjer jag angett för att beskriva vad "Lush" handlar om – eller vad "Lush" kan handla om blir väl mer korrekt. Utöver det är det bara att tolka själv.
– Det var aldrig någon stor oenighet om de förslag som dök upp. Var väl en och annan liten idé som blev utesluten på vägen men allt som allt gick den processen smärtfritt.

Kreativiteten flödar
Förutom i ENSLAVEMENT OF BEAUTY är Myrholt aktiv i ett antal olika band och projekt, och har i höstas släppt ytterligare en skiva och bland annat turnerat i England och även varit i Sverige.
– Jag släppte en EP med TREMOR i höst. Det har varit lite fram och tillbaka där med tanke på sättningen. Har inte helt bestämt mig för vad som kommer att ske där, men skivor blir det givetvis. Ny EP i början av året och album till sommaren satsar jag på. Och så har det blivit en del gratislåtar vartefter. Så går det när kreativiteten flödar. Innan detta trycks tror jag att det kommer finnas hela fyra låtar utlagda på myspace till fri nedladdning.
– När jag kom hem från den nämnda englandsturen och hade varit utan mina gitarrer i 14 dagar så dök det upp så många låtar som jag inte kände att de passade in någon annanstans, att jag bara var tvungen att hitta ett namn att bygga det på. TRIPPLE SIX NORWAY blev resultatet och jag har en del tankar om att göra det till ett liveband och vartefter spela in en skiva med punkmetal.
– LOOT THE LOUVRE! jobbas det med periodvis. Blir som en liten avlastning från all metal. Lisa (Lisa T. Johnsen, Werocks anm.) bor i Oslo så det blir lite som helg- och semesterorienterat det där, men det blir nog en utgivning där också någon gång.
– DIABOLICAL BREED har jag ingen aning om vad som händer med. Jag spelade in trummor till en ny skiva för säkert hundra år sedan men har inte sett något färdigt resultat.
– Så har jag några projekt som är mer eller mindre lagda på is. ARMAGEDDON BOUND och THE WHIPCORDS. Båda har jag tillräckligt material till skivor för, men de har liksom blivit nedprioriterade pga andra band. Sistnämnda har jag gjort en och annan ny låt till. Räknar med att det blir gjort något med materialet till båda banden efter hand.
– AMAROC är jag inte längre en del av. Bortsett från att några av mina texter blir kvar där då :) No hard feelings där, bara en kombination av att Per (Per Valla, Werocks anm.) har lust att ha ett projekt där han gör allt själv, och en aldrig så liten tillfällighet av att jag har alltför mycket att göra. Vi kommer nog att samarbeta igen ska du se. Snacket går hela tiden om saker vi har lust att göra, så en dag...
– GAIA EPICUS är jag inte längre en del av. Dvs jag ställer upp som sessionsmedlem, men är inte fast medlem. Det känns mer korrekt eftersom Gaia är det band jag definitivt har bidragit minst till och... nå... det är väl inte helt min kopp te... Är väl en ny skiva på gång där utan att jag hört så mycket av det ännu.
– VIOLENT X är jag inte heller en del av längre. Killarna flyttade till Oslo så det blir lite väl tungrott för mig att bidra där. De har, med min välsignelse, tänkt att fortsätta det vi startade. Hoppas de hittar en okey trummis.

Pop, rock, electronica eller metal spelar ingen roll
Dessa olika band har inte alla släppt skivor än, men om man lyssnar runt på de olika myspace är det ett helt spektra av musiktyper; metal av skilda nyanser, men också en del electronica och nu senast då åt det punkiga slaget med TRIPPLE SIX NORWAY.
– När jag gör musik har jag i utgångspunkten inga begränsningar. Jag är mer intresserad av låten än i vilken genre den krediteras. När det är sagt så känner jag mig väldigt hemma i metal och electronica som uttrycksformer. Själv lyssnar jag på allt från Minnie Riperton till DEICIDE. Pop, rock, electronica, metal. Spelar ingen roll så länge låtarna appellerar. Man kan väl säga att jag i stort sett hamnar i alternativa landskap, dock utan gränser över till mainstream’en.

Vi uppehåller oss lite vid TREMOR, som alltså gav ut sin andra skiva i höstas. Om ENSLAVEMENT OF BEAUTY spelar melodisk extrem metal är väl TREMOR snarare ren black metal. Myrholt reder ut eventuella skillnader vad gäller text och musik i respektive band.
– Det speglar väl bara olika sidor av mig. Har väl egentligen inga regler även om språket kanske delvis är mer högtidligt och vackrare i ENSLAVEMENT OF BEAUTY. Jag definierar TREMOR som black metal, ja. Både i ljuduttryck och litterärt. TREMOR är vassare. Mer rätt i trynet. Mörkare. Delvis våldsamt och så absolut melankoliskt, längtande och förtvivlat.

Norsk black metal får väl fortfarande anses vara kontroversiell, om än inte i lika hög grad som tidigare. Och vad är egentligen det essentiella, det som gör black metal till vad det är?
– För mig spelar det egentligen ingen roll, men "black metal" har blivit mer rumsrent, nu får man kred i dagspressen och allting. För 15 år sedan var det bara bränder och dråp som stod i fokus...
– Essensen i black metal är att det inte bör finnas någon essens. Bortsett från att det är en kanal för att uttrycka och göra sig av med negativa tankar och känslor. ”Good riddance”. Och det hjälper om man tänker själv. Black metal bör inte vara flockmentalitet.

Jag hoppas få möjlighet att återkomma till diskussionen om black metal i något senare sammanhang, men för att avslutningsvis återgå till ENSLAVEMENT OF BEAUTY, vi är många som väntar och hoppas på besked att bandet spelar live snart igen.
– Där får jag nästan bara säga som jag säger till alla som frågar, den dagen det kommer ett erbjudande så överväger vi det. Så enkelt är det.

Och med det beskedet får vi nöja oss så länge. Jag tackar Myrholt för tiden och samtalet, och önskar varmt lycka till med kommande projekt. Inte omöjligt alltså att ENSLAVEMENT OF BEAUTY åter kommer att synas på scenerna runtom framöver. Och trots att ”The Perdition EP” släpps just nu i dagarna dröjer det helt säkert inte länge innan vi hör ifrån Ole Alexander Myrholt igen, i en eller annan form, med ny musik och nya skivsläpp.

Läs även recensioner av:
* "The Perdition EP"
* "Lipsynced Whith Satan"
* "Mere Contemplation"

/BiblioteKarin

TAAKE - "Taake"

Tidigare publicerad på Werock 11 januari 2009

Fullt av avståndstagande och solitär attityd

”Taake” är på gränsen till så mycket ångest en mänska mäktar med. Låtarna skriver in sig, en efter en, i det tunna gränslandet mellan död och liv, i dödsångest och dödslängtan, livsångest och livsförakt. Detta är Helnorsk Svartmetall som upphovsmannen Hoest benämner det, eller ”helsvart norsk metall” som jag skulle vilja vända det till.

Musiken ekar av en total ensamhet. Albumet ”Taake” är ett aldrig bottnande svart hål av tomhet, utan ens kala väggar omkring. Tomt liv i tom rymd. Låttitlar som talar sitt klara språk, Umenneske, Dödsjarl och avslutande Velg Bort Livet. Musiken förkrossande snygg black metal.

TAAKE har tidigare gett ut trilogin "Nattestid…" - "Bjoergvin…" - "...Doedskvad" samt några EP-skivor. Detta, det fjärde fullängdsalbumet, är självbetitlat och med Hoest själv som ende musiker och sångare. Sången som framförs på Bergendialekt, är inte alltid så lättolkad för den svensktalande, men som skriven text lite lättare att följa med i.

I Werocks intervju med sångaren Hoest talas om dödslängtan och livsleda, destruktiv energi och kreativt skapande. Allt detta speglas väl i albumets sju spår. Inledningsspåret Atternatt slungar dig in i det svarta mörkret och den avslutande Velg Bort Livet ger det enda i sammanhanget rimliga svaret.

Sista spårets sista strof:

”Velg bort livet
Evig kulde
Evig intet
Et siste sukk av lettelse
for aa slippe aa leve mer
Endelig ut av livets reim
No skal ein gut faa koma heim
bloedende”

En totalt nattsvart platta. Och samtidigt så olidligt bra och svår att värja sig emot. Som till en ond drog dras jag tillbaka igen och igen. Stark musik och starka texter som kan rekommenderas åt alla starka själar.

Betyg: 8/10

Läs även intervjun med Hoest

Hoest - TAAKE

Tidigare publicerad på Werock 19/12 2008.

Helnorsk svartmetall ur ett inre fullt av destruktiv energi. Intervju med Hoest, TAAKE, december 2008


Norska TAAKE har i höst gett ut sitt fjärde, självbetitlade, fullängdsalbum. Werock fick sina nyfikna frågor besvarade av Hoest, mannen bakom bandet. Mot bakgrund av tidigare kontroverser, och för att undanröja all eventuell osäkerhet ber jag Hoest först att klargöra sitt förhållande gentemot den nazistiska ideologin. Svaret är rakt.

- Jag är stolt nationalist, men absolut inte rasist eller nazist.

Albumet ”Taake” gavs ut i oktober i Norge och månaden efter i Sverige och övriga Europa. Det är en skapelse med plågsamt mörk och utsökt vacker lyrik. På de tidigare plattorna har Hoest haft med sig gästande musiker, men inte denna gång.

- Jag försöker hålla den gamla vanliga balansen för TAAKE mellan tidig norsk black metal, 80-tals black thrash, folkmusik och en viss individuell utveckling. Den här gången resulterade det i mindre av folkliga element, men mer av råa necroriff. Nåväl, jag tycker alla instrumenten fungerar bättre tillsammans denna gång. Alltid när jag skapar ett riff kommer trumkompet och detaljerna för mig direkt. Genom att genomföra det helt själv, garanteras därmed att samverkan blir ultimat.

-Jag har alltid haft en mycket bestämd vision av hur jag vill att inspelningsresultaten ska bli. Men med valet att blanda in andra musiker i inspelningen, är det inte mer än rätt att låta dem bidra med sin egen spelstil och sina egna tolkningar av mina idéer. Emellertid har jag bestämt att det inte finns plats för sådana kompromisser mer, jag måste ha allting fullständigt på mitt eget sätt från och med nu. Inget ont om mina tidigare bandkompisar, men när det gäller min egen musik är jag inte särskilt förtjust i att samarbeta med andra personer under inspelningsprocessen. Vid inspelningen av det här senaste albumet trivdes jag mycket bättre, med endast mig själv och producenten i studion, och jag kommer att fortsätta med detta arrangemang vid framtida inspelningar.

TAAKE har tidigare gett ut en trilogi av fullängdsskivor med en likartad konstruktion, där albumtiteln återkommer i var och en av de numrerade, alltid sju, låttitlarna. Det nya albumet, självbetitlat och med sju helt skilda låttitlar, markerar något nytt.

- Min enda plan sedan mitten av 90-talet var att göra trilogin ” Nattestid… Bjoergvin… Doedskvad” . Efter det tog jag en paus och övervägde till och med att lägga projektet till vila. Vid den tiden övervägde jag allvarligt att också lägga mig själv till vila. Då den del av mig som längtar efter Döden blivit något starkare än den del som försöker hålla mig kvar i livet. Jag var som levande död i åratal och var slutligen tvungen att ta ett beslut om att antingen stanna eller lämna, med eftertryck. Sammantaget fungerade denna upplevelse som inspiration, och med tiden hade jag gott om material och en ny växande storm att släppa lös.

-Så orsaken till det självbetitlade albumet är helt enkelt att det markerar en ny kreativ start för mig. Dessutom, då jag spelar allting på albumet själv, representerar det essensen av TAAKE mer än någonsin. Trilogin bestod av konceptskivor, så nu var det tid att ha skilda låttitlar, då ämnet för varje text nu innebär mer variation dem emellan.

- Traditionen med sjutalet använder jag mig av för att hylla min hemstad Bergen, som omges av sju dimhöljda fjäll. Sju är också ett av de magiska talen i norsk folktro.

Genomgående osannolikt mörk lyrik, det har väl alltid varit TAAKEs signum.

- Alla mina texter är metaforer ur mitt eget liv och fantasier ur mitt inre kosmos. Jag är så full av destruktiv energi att, eftersom jag lever i ett modernt samhälle där jag inte alltid kan leva ut den, är det fundamentalt för mig att på ett ärligt sätt uttrycka det hela genom musiken och texterna.

TAAKEs musik benämns ”Helnorsk Svartmetall”. Jag undrar om Hoest sätter likhetstecken mellan detta uttryck och vad som brukar kallas ”True Norwegian Black Metal”, och om ”äktheten” är något som bestäms av musiken i sig eller om lyssnaren också är delaktig i detta.

- Eftersom också de tidiga pionjärerna inom genren hade stor variation sig emellan, finns det skilda uppfattningar om vad essensen av ” norsk black metal” egentligen innebär. Norrmännen, mer än några andra, tog arvet från BATHORY / CELTIC FROST till sina hjärtan, men bidrog själva också i stor utsträckning med helt unika element, helt bortom denna värld. Men ju fler människor som blev inblandade, desto fler skilda idéer fanns om hur genren skulle utvecklas. Jag slutade låta mig inspireras av olika band i mitten av 90-talet, då de flesta gamla band snabbt förändrades till oanvändbara meningslösheter, tömda på BM-känslan, och de nya banden inte hade rätt fokus med alltför många band att inspireras av.

-Det har alltid varit den rent norska aspekten som jag finner mest värd att bevara, och därmed mitt ansvar att hålla den gamla elden brinnande. Färre och färre människor tänker fortfarande så här, men jag är nöjd med att vara en av de få som gör det. Vi använder TNBM-symbolen för att distansera oss från de andra, tillsammans med likatänkande som NATTEFROST / CARPATHIAN FOREST, GEHENNA, DEATHCULT och URGEHAL. Jag betecknar TAAKE som ”Helnorsk Svartmetall” eftersom jag troligen har mest norsk fokus av oss alla numera. Utöver lyrik uteslutande på mitt modersmål, och skriven med runor, levandehåller jag också i stort sett allting som är rent norskt i vår black metal-tradition.

- Lyssnaren kanske inte alltid är överens med vad bandet hävdar att det representerar, naturligtvis. Men vi är förmätna nog att hävda det ändå, hur andra än må se på det.

”Helnorsk Svartmetall” alltså. Vad räknar då Hoest till sina inspirationskällor?

- Grunden som blev lagd under den första tiden, av MAYHEM, THORNS, DARKTHRONE/ISENGARD, BURZUM, IMMORTAL och EMPEROR kommer alltid vara huvudkälla för min inspiration, tillsammans med pre NorWave-band (före nittiotalets norska black metal-våg, Werocks anm.) som BATHORY, HELLHAMMER/CELTIC FROST, DESTRUCTION och SODOM. Sedan är det det norska kulturarvet som ger mig inspiration, med folkmusik, bildkonst, folklore osv.

När jag frågar Hoest vad han själv lyssnar till för musik får jag dock helt andra svar, i en charmerande blandning.

-The Gun Club, Pentagram, Orcustus, Roky Erickson, Kate Bush, Depress, Aura Noir, Joy Division, tidiga WASP, Sparks, The Sisters of Mercy, The Rolling Stones, Toxic Holocaust, tidiga Guns N Roses, Hedningarna och annan nordisk folkmusik.

Jag ber Hoest välja några av låtarna på den nya plattan, som personligen betyder särskilt mycket för honom, och undrar också om vilka reaktioner de fått på albumet så här långt.

- För mig är Umenneske och Velg bort Livet de mest verkningsfulla spåren på detta album. Jag tror TAAKEs intensitet och atmosfär representeras bäst genom dessa låtar.

- Så här långt har vi fått fem 5 av 6 och två 8 av 10 i norsk press, så recensionerna har verkligen börjat väldigt bra. Europeiska recensioner börjar just komma in och reaktionerna tycks vara likadana, vilket är bättre än jag förväntat mig. Det här är första gången vi har licensierat ett album för officiell utgivning utanför Europa. Marknaden i Nordamerika växer snabbt så jag är nyfiken på att se utvecklingen där. Det kunde vara intressant att åka dit och uppträda, men jag är inte säker på om det är möjligt, då flera av oss bandmedlemmar har allvarliga fängelsedomar bakom oss.

Utöver TAAKE har Hoest också andra engagemang.

- Jag spelar bas i både DEATHCULT och SLAVIA. Båda banden repar inför sitt andra album. Jag får ständigt erbjudanden om mer eller mindre intressanta gästuppdrag, så vi får se vad jag säger ja till. Jag gästsjöng nyligen för NATTEFROST igen, för hans kommande split med Fenriz tidigare Red Planet-inspelningar.

Jag undrar slutligen om Hoest har något ytterligare han vill delge läsarna, men...

- Jag uttrycker allt jag verkligen vill genom min musik och mina texter..

Vi tackar Hoest för att han delat med sig av sin tid och sina tankar och önskar TAAKE fortsatt lycka till framöver. Inom kort kommer du också finna en recension av det nya albumet här på sajten.

/BiblioteKarin

Läs även recension av albumet "Taake"

BLACK FLAME - "Imperium"

Tidigare publicerad på Werock 7 september 2008

Helvetets portar öppnas och sluts
Kraftfull black metal med inslag av death, där ockulta teman med reminiscenser till den gamla romerska gudavärlden gör sig starkt hörda, detta är "Imperium", italienska BLACK FLAMEs tredje album.

Å ena sidan finns en sydeuropeisk black metal-tråd med musikaliskt och tematiskt släktskap med alster av band som grekiska ROTTING CHRIST och NECROMANTICA, å andra sidan genereras tydliga BEHEMOTH-associationer, särskilt påtagligt i spår som The Other Face Ov Hell och Ludus Dianae. Beteckningen "blackened death metal", som använts bland annat om just BEHEMOTHs musik, kan även passande beskriva "Imperium".

BLACK FLAMEs album innehåller sju starka spår som föregås av ett två minuters Requiem, ett tyvärr alltför långdraget instrumentalt intro. Över ett fält av smattrande trummor laddas sedan en stark kryddblandning av tungt growlad sång och framvällande gitarrer. Särskilt bör uppmärksammas ovan nämnda spår Ludus Dianae, samt Black Sun Theory där andra halvan med sitt nerdragna tempo, den maniskt viskande stämman och den depressiva tonbädden hotar att dra dig med sig ner mot avgrunden. Efter detta avslutas också låtsamlingen passande med ett spår tillägnat hemligheterna kring Lapis Manalis, porten till helvetet.

Utan att komma upp till de polska storheternas klass, är "Imperium" ett album vilket den som uppskattar BEHEMOTH bör kunna ta till sitt hjärta. Och alla andra som också värderar välproducerad svärtad dödsmetall bör, om man inte gjort det tidigare, ge BLACK FLAME en gedigen chans i spelaren.

/BiblioteKarin

ENSLAVEMENT OF BEAUTY - ”The Perdition EP”

Tidigare publicerad på Werock 8 december 2008.

Drabbande mörk symfonisk metal
Ljuvt, beskt och bittert, och förförande läckert - som smaken av mörkaste choklad, högsta kvalitet. ENSLAVEMENT OF BEAUTYs hänförande musik har mig än en gång fullkomligt i sitt grepp. Denna musik som aldrig tar omvägen över hjärnan utan siktar direkt mot hjärtat…

Efter förra årets remarkabla skiva ”Mere Contemplations”, enligt mig 2007 års bästa album, hamnar förväntningarna inför den nya plattan på en nivå orimlig att överträffa. Inte desto mindre lyckas bandet att i ”The Perdition EP” återigen drabba med en känslomättad helhet och utsökt finess i detaljerna. Denna sex spårs EP bebos av all den heta och sofistikerade symfoniska metal ENSLAVEMENT OF BEAUTY är uttryck för. Musiken är sinnligt vacker och blir oemotståndlig i kombination med Myrholts karaktäristiska, black metal-doftande röst. För att ytterligare komplicera ljudbilden balanseras och balsameras beskheten av återkommande kvinnlig sång, framförd av Lisa T. Johnsen, samtidigt så spröd och så stark.

Den drygt 20 minuter långa EP:n innefattar sex spår, vart och ett av högst egenartad karaktär, vilka ändå utgör en tät enhet. Tredjespåret Lush har funnits ute på nätet ett tag innan skivsläppet. Ett skönt spår som nu får sällskap av fler suveräna låtar på plattan. En av mina förtjusningar är Severely Flawed, ett i hög grad melodiöst spår, som för tankarna till en tidigare favorit, Be Thou My Lethe And Bleeding Quietus, från bandets debutplatta ”Traces O Red”. Över huvud taget har den nya skivan många positiva likheter med debutalbumet från -99.

”The Perdition EP” är stormande känsla i möte med musikaliskt välproducerad, balanserad kvalitetsmetal. Dessutom starkt vanebildande. Det är bara att, ännu en gång, kapitulera inför dessa norska musikkonstnärer.

/BiblioteKarin

Läs även om albumet Mere Contemplations
Du beställer bandets skivor här.

3 x VADER och GRAVE

Tidigare publicerad på Werock 12 november 2008.

VADER och GRAVE 27, 28, 29/10 2008

Tillsammans med två kolleger på Werock.se gjorde jag en trippelrecension på bandens Sverigespelningar.

Foto: Martin Bensch

Högkvalitetsdöds inför liten publik
Polska VADER firar sina 25 år inom dödsmetallscenen med en turné genom Europa. I Sverige besöktes Göteborg, Stockholm och Malmö. I var och en av städerna fanns en Werocker-skribent på plats och här presenteras de samlade intrycken från de tre kvällarna.

(Shadows – Musikens Hus, Göteborg 27/10) Trots att Musikens Hus under kvällen bjuder på inte mindre än fyra band dyker det inte upp mer än kanske 100 personer under kvällen och stället känns tyvärr bara halvfullt. Framför allt de tidigare banden drabbas hårt av detta då många dessutom valt att endast se de senare banden. Under ZEBADIAH CROWEs spelning är det därför endast ca 20 personer i publiken – inte precis inspirerande för dem. Bandet ger också ett ganska lojt intryck även om det låter som om musiken bitvis har potential. Bättre fart blir det under ZONARIAs spelning. Trots att publiken bara växt marginellt ger bandet allt och de verkar tycka att det är kul att spela. Detta smittar av sig på publiken och stämningen höjs märkbart. Att musiken är ganska lättsmält och att ZONARIA har ett bra driv gör sitt till för att steget upp från ZEBADIAH CROWE blir ganska stort.

(BiblioteKarin - Klubben, Stockholm 28/10) En logistikmiss gör att vi missar första bandet, ZEBADIAH CROWE, men i ett alltmer välfyllt och uppvärmt Klubben avnjuter vi under kvällens gång en trestegsraket av intensifierat dödsmetallmangel. Aftonens ”småbröder” ZONARIA inleder med ett överraskande intensivt och på alla sätt väl genomfört set. Det här är ett band vars musik verkligen växer till sig på scenen. Simon Berglunds röst övertygar, liksom bandet i sin helhet.

(Shadows) Det är dock först under GRAVEs spelning som någon aktivitet bland publiken på Musikens Hus kan märkas. GRAVE inleder lite försiktigt och det märks att de tycker att det inte är jättespännande att spela denna kväll. Jag har inte sett dem live tidigare men det känns som om bandet har mer att ge. Även om inte GRAVE går på max är det väldigt sevärt. Förutom musiken är bandets basist konsertens stora behållning med ett riktigt glatt humör och mycket god publikkontakt.

(Karin) Det sägs att det ultimata förbandet är det som spelar i samma genre och stil som huvudbandet men inte fullt i klass med detta. Medan ZONARIA trots ett gediget röjarhantverk uppfyller dessa krav, är GRAVE på väg mot att överglänsa kvällens huvudband. Visbyveteranernas scennärvaro är påtagligt koncentrerad, och de spelar låtar från bandets hela 20-åriga historia, alltifrån 1991 års "Into The Grave" till den i våras utkomna ”Dominion VIII”, varifrån vi bland annat får ta del av favoriter som Bloodpath och Annihilated Gods. Trots att bandets sångare och frontman, ursprungsgotlänningen Ola Lindgren, numera liksom bandet räknar sig som stockholmare, har GRAVE aldrig spelat på Klubben tidigare. Lokalen skapar närhetskänsla och även om det inte är fullpackat blir interaktionen mellan band och publik tät och intensiv. GRAVE avslutar genom att överraskande bjuda på ett bejublat inhopp av bandets tidigare sångare Jörgen Sandström, vilken lämnade bandet för ENTOMBED redan 1995.

(Shadows) När VADER äntrar scenen vaknar publiken till liv ordentligt. Det märks verkligen att VADER är anledningen till att de flesta kommit till Musikens Hus denna vardagskväll. Nu blir det desto större liv och rörelse och det är därför inte lika påtagligt att lokalen endast är halvfull. Jag har aldrig sett bandet live förut och spelningen överraskar på flera olika plan. För det första hade jag förväntat mig en större show och inte ”bara” fyra bandmedlemmar som spelar låt efter låt. Det gör dock inte så mycket, för musiken som bandet levererar räcker väl till för att tillfredsställa publiken. För det andra blir jag positivt överraskad av medlemmarnas humör. Jag hade innan spelningen fått intrycket att framför allt Piotr skulle vara en lite svår och bitter man, men under speningen visar han inga sådan tendenser. Jag blir även överraskad av bandets nya trummis. Vilket driv!

Det var riktigt kul att se VADER live och jag tycker att de skall ha en eloge för sin professionalitet. Att de levererar som de gör trots att det bara är halvfullt imponerar. I grunden förändras dock inte min inställning till VADER – de må ha haft stort musikaliskt inflytande och vara duktiga musiker men jag tycker helt enkelt att det finns mer intressanta band om du lyssnar på döds. Trots att publiken uppenbarligen gillade VADER mer så är frågan om GRAVE ändå inte var minst lika roligt att se.

(Karin) När det är dags för VADER att kliva in på Klubbens scen har de tidigare lite glesa leden i publiken tätnat märkbart, och temperaturen stigit markant. Imponerande tajt spelar bandet, som efter manfall restaurerats av sångaren/frontmannen Piotr Wiwczarek inför denna jubileumsturné för att firar bandets 25 år i branschen.

(Martin, KulturBolaget, Malmö 29/10) VADER tillhör den yttersta eliten när det gäller death metal – de har drivit sin kampanj i 25 år – och man måste vara halvknäpp för att inte inse att de har betytt oerhört mycket för genren. Därför är det en smula tråkigt att konstatera att inte fler än de uppskattningsvis 50 personer som befinner sig i lokalen har insett detta faktum och begett sig till KB. Visserligen är det en onsdagskväll som polackerna bjuder upp till föreställning, men ärligt talat, ett band som VADER bör man gå och kolla på oavsett vilken veckodag de lirar.

Ett massivt avhopp av i stort sett hela bandet har lämnat gitarristen/sångaren Piotr Wiwczarek som enda kvarvarande originalmedlem, men de nissar han har med sig på KB lämnar inte mycket övrigt att önska i fråga om ren brutal energi och spelskicklighet. Waclav Kieltyka från sorligt nedlagda DECAPITATED på gitarr, Reyash på bas och Pawel Jaroszewicz på trummor bländar publiken på KB med ett jävla ursinneslir.

VADER firar som sagt 25 år som aktivt band, och man hämtar material från hela karriären till kvällens konsert – material från ”The Art Of War”, 2005 års knallhårda EP, gillar jag i synnerhet, med spår som What Colour Is Your Blood och nuvarande favoriten This Is The War och de levereras, som med allt material som spelas denna kväll, med en osviklig precision. Piotr Wiwczarek, för att det är han som ensam utgör den hårda kärnan i bandet är det ingen tvekan om, verkar ha valt ungefär två låtar från varje platta som utgör setet – ”De Profundis” representeras av Silent Emprire och Blood of Kingu, ”Ultimate Incantation” av Dark Age och The Crucified Ones, ”Black To The Blind” av titellåten, Fractal Light och Carnal. Redan här förstår ni säkert att det är en kavalkad av fruktansvärt bra death metal vi bjuds på – dessutom köttar bandet på med låtar som Sothis, Shadowfear, Reign Forever World, Dark Transmission, och Wings som får Erik från FAITHFUL DARKNESS att vakna till liv och skaka loss dreadlocksen.

För mig personligen finns det andra dödsmetallband som betyder mer, men VADER har funnits för länge och har gjort så många bra låtar att man måste vara blind för att inte inse vad bandet har betytt för genren, inte minst i det forna öst. Därför är det extra kul att se bandet ikväll, i synnerhet eftersom de verkligen visar var skåpet ska stå – rekryteringen av Pawel Jaroszewicz är ett genidrag eftersom all teknisk death metal står och faller med trummisen – att killen dessutom bara är 22 år gör att jag hoppas att vi får lyssna till hans fantastiska lir under många år framöver. Det enda som drar ner intrycket har inte ett dyft med bandets konsert att göra – det dras ner av att inte fler finns i lokalen för att bevittna en riktigt bra konsert.

Martin, Shadows, Karin

ISKALD - "Revelations Of Reckoning Day"

Tidigare publicerad på Werock 11 november 2008.

Diffust fokus i melodisk svartmetall

De uppmärksammade unga männen i norska ISKALD levererar sitt andra album redan dryga året efter att debutskivan gavs ut. "Revelations Of Reckoning Day" är ett melodiskt stycke black metal, packad i en mer vuxen och polerad form än föregångaren "Shades Of Misery". Sångaren och gitarristen Simon Larsen etablerar grunden för hela skapelsen i ett inledande avgrundsvrål, och serverar därefter tillsammans med trummisen Espen Solstad skönt gung och snabbt tempo i öppningsspåret Ruin Of Mankind. Denna öppning lovar mycket och fortsättningen håller också det mesta av det utlovade.

Referenserna bakom ISKALDs musik i allmänhet och till denna platta i synnerhet är styckevis lättspårade. Naturligtvis bär musikerna tung tradition av norsk black metal i sin ryggsäck, och i detta nya alster har man valt att ta ett, eller rentav flera, steg på den stig som DIMMU BORGIR med flera landsmän trampat upp före dem. Tankarna går emellanåt också till grekiska ROTTING CHRIST, särskilt i The Orphanage (tänk Enuma Elish, från "Theogonia". I låtar som Warriors Of The Northern Twilight, Part 2 och inledande Ruin Of Mankind finns också en känsla och en ljudbild som har gemensamma drag med melodisk death som den tar sig uttryck i till exempel DARK TRANQUILLITYs senare album.

Låttexterna kretsar dels kring nordiskt mytologiskt stoff och dels, som albumtiteln och flera av låttitlarna låter ana, kring domedagstemat. Det mesta sjungs på engelska, medan Det Stilner Till Storm och Dommedag framförs på modersmålet. Ibland gör de starka symfoniska inslagen att det hela inte riktigt håller ihop, såsom det instrumentala "midtro" som dimper ner som fjärde spår. Det är alltför bombastiskt, ger associationer till filmmusik och känns rejält malplacerat. "Körsången" i Journey To Hel är också onödig, och gör musikens fokus mer diffust. I dessa stunder saknas lite av förra skivans mer raka, "skitiga" black metal-sound.

En god uppföljare till debuten har ISKALD gett oss med årets släpp. Mer välputsad än föregångaren, på gott och på ont, och helt säkert avnjutbar för många som gillar melodisk metal antingen denna har sin grund i death eller black, och som inte misstycker om de symfoniska inslagen ibland tar ganska stor plats. En platta som visar ett band på väg bort från sina rötter.

/BiblioteKarin