MINORA - ”Imago”

Tidigare publicerad på WeRock.se 1 mars 2011

MINORA - ”Imago”

Tänk ett OPETH i sina mjukaste stunder, tänk ett lite mindre inåtvänt KATATONIA eller kanske DEFTONES eller TOOL i mer finstämd skrud. Nånstans i den sfären hittar vi det briljanta debutalbumet "Imago" av svenska MINORA.

MINORA består av för mig tidigare i stort sett okända musiker, förutom Joseph Astorga vars namn jag känner igen som den tidigare trummisen i DESPITE. Debutalbumet "Imago" är mixat av David Castillo som tidigare jobbat med bl a KATATONIA, BLOODBATH och OPETH. Det låter också som nämnts, och framför allt inledningsvis, en hel del KATATONIA om "Imago", t ex det vackra förstaspåret Mountain.

De undersköna låtarna radas sedan upp efter varandra; Between the Window Glasses, Descending (HIM-vibbar där), första singeln A New Dawn och avslutande Silence. Covern Jóga gör dock originalartisten BJÖRK så bra själv att inget MINORA försöker sig på kan tillföra något. Utan att för den skull vara dåligt är detta det svagaste spåret på plattan. Å andra sidan visar det att bandet besitter kraften att själva skapa det låtmaterial de behöver för att göra rätt åt sin egen musikstil.

MINORA presenterar själva sin musik som "metal sound with a mix of alternative post-rock and progressive elements", med vilket de väl ger sig själva ganska fria händer. Och den friheten förvaltar de på ett utsökt sätt och serverar oss tio delikatesser på ett fat, var och en med egen karaktär men alla med bandets speciella charm. En glädjeskjuts och en lisa för själen ger "Imago". Mycket spännande blir det att följa MINORAs vidare öden och äventyr, den här gruppen hör vi definitivt mer om i framtiden.

Betyg: 8/10

DEFTONES, KHOMA, COHEED & CAMBRIA

Tidigare publicerad på WeRock 30 november 2010.

Deftones, med Khoma och Coheed & Cambria

Jan Jämte, KHOMA
Arenan 2010

Efter en koll på bandets hemsida innan avresan kände vi oss trygga om att inte missa något av KHOMAs spelning - ”19.30 står vi på scen” - och ändå hör vi bandet vara igång redan på vår väg över parkeringen till Fryshuset. Vi var ändock på plats för andra halvan av spelningen med detta så hyllade liveband. KHOMA släppte sitt tredje album tidigare i år, ”A Final Storm”, och med det gjorde jag mig närmre bekant med bandets musik.

Den del av konserten vi såg var just så där intensiv som jag väntat utifrån tidigare liverecensioner, men den där riktiga magin infann sig inte. Kanske pga att vi missade första delen och liksom kom störtande in i KHOMAs inre sfär med kylan utifrån ännu i kroppen. Vi hann inte riktigt tina upp på vägen. Och kanske är spelning i Arenans ganska kala lokal, och som förband bland huvudbandets alla övertäckta prylar, inte riktigt det ultimata för KHOMAs känslomässiga musik. En mer än godkänd konsertupplevelse, men inte det där speciella extra jag hade hoppats på.

COHEED & CAMBRIA Arenan 2010

Claudio Sanchez,
COHEED & CAMBRIA Arenan 2010

Med sin minst sagt karaktäristiska röst och sitt lika karaktäristiska golvmoppsliknande (förlåt…) hårburr tar den stora lilla sångaren Claudio Sanchez därefter över scen med sitt COHEED & CAMBRIA. Ett pärlband av låtar från bandets, och de fiktiva figurerna Coheed och Cambrias, liv och universum, skapar en inneslutande atmosfär där publiken dras med i berättelsen och i musiken.

Sanchez kastar slöjan efter halva spelningen, dvs för undan sin otroliga hårman med ett band så att vi får se vem som döljer sig bakom håret, tillika bakom det fantastiska låtskapandet i bandet. Då ser han lite blyg och "naken" ut faktiskt. Hela bandet är tajt, men det går inte att komma ifrån att detta i mycket är en Claudio Sanchez show.

DEFTONES, Arenan 2011

Chino Moreno, DEFTONES
Arenan 2010

DEFTONES. Ååh, denna musik växer från att på skiva vara mycket bra, till att bli ett formligt monster på scen. Sångaren Chino Moreno drar igång med ett helvetesskrik som sätter standard för två timmars vansinnesfärd i DEFTONES ljudvärld. Övriga musiker gör alldeles utmärkta insatser för att bidra till att infernot sprider sig från scenen ut i lokalen. Råddarna får jobba hårt, inte bara med ständiga gitarrbyten mm, utan också med en sångare som emellanåt är ute och klänger i publiken. Svettigt, intensivt och närgånget är beskrivningar som ger åtminstone en viss föreställning av konsertens karaktär.

Hela kvällen var befriande fri från längre mellansnack; ett ”vi är tillbaka i mars januari”(edit. KHOMA) eller ”tack för mottagandet” och så var det inte mer än så. Morenos längsta sammanhängande snack var då han tackade de två förbanden och därefter la till, ”den här nästa låten är till Chi” och nämnde därmed bandets ordinarie basist (han omtalas alltid så) Chi Cheng som ligger i koma sedan november 2008.
DEFTONES bjöd på en generös konsert på alla sätt, två timmar med en spellista som innehöll material från hela bandets karriär, från första albumet fram till de senaste Diamond Eyes, Risk och You've Seen The Butcher bland totalt 8 låtar från årets platta. Med en omtumlande känslan av att ha blivit som överkörd av musiken vacklar vi tillbaka ut i novemberkvällens kyla.

Chino Moreno, DEFTONES
Arenan 2010

Låtlista DEFTONES
1. Rocket Skates
2. Around the Fur
3. My Own Summer (Shove It)
4. Be Quiet and Drive (Far Away)
5. Elite
6. Knife Prty
7. Digital Bath
8. Diamond Eyes
9. CMND/CTRL
10. Risk
11. Beauty School
12. Xerces
13. Prince
14. You've Seen The Butcher
15. Sextape
16. Bloody Cape
17. Minerva
18. Passenger
19. Change (In the House of Flies)
Extra:
20. Interlude (instrumental)
21. Birthmark
22. Engine No. 9
23. Root
24. 7 Words

Text och bild:
/BiblioteKarin

FLOTSAM & JETSAM - ”The Cold”

Tidigare publicerad på WeRock.se 1 mars 2011

FLOTSAM & JETSAM - ”The Cold”

80tals-thrashen har de senaste åren åter blivit starkare än på länge och medan band som TESTAMENT, ANTHRAX och EXODUS återförenas/nystartar finns det andra som fortsätter tugga på, och så har gjort sedan 80-talet, såsom OVERKILL och naturligtvis SLAYER och METALLICA. Men också FLOTSAM & JETSAM, ett av de jämförelsevis lite mindre kända av 80-talsbanden. För många är bandet bekant, inte för sin egen skull, utan som bandet från vilka METALLICA rekryterade basisten Jason Newstedt efter Cliff Burtons död 1986.

FLOTSAM & JETSAM har aldrig lagt ner verksamheten för någon längre tid men det är fem år sedan senaste plattan när nu tionde albumet ”The Cold” släppts. Skivan är full av både traditionell thrash och färskare metalsound. Inledande Hypocrite är både hård och hittig och titelspåret som kommer som det tredje på plattan är en riktigt skön lite tyngre sak. Bland övriga spår kan nämnas Black Cloud som har en refräng som fastnar mer än genast och låten därpå, Better Off Dead, är en ganska traditionell heavy metal-historia med en än mer klistrig refräng. Eric A. Knutson, bandets sångare sedan 1983, ångar på i traditionell heavy metal-stil, rösten håller bra men blir ganska enahanda i längden och lyriken är rätt menlös för att inte säga rentav fånig emellanåt.

Så vad har vi här att sammanfatta om denna platta? Den flödar egentligen mer av hittig och ”trallvänlig” hårdrock än riktig metal-attityd och tyngd. Refrängerna sätter sig snabbt - men samtidigt under lätt irritation. Låtmaterialet är bra – men samtidigt lite tradigt. Sångarens insats är gedigen – men ändå utan att det hettar till ordentligt. Jag har svårt att riktigt sätta fingret på svagheterna men helhetsintrycket blir inte så lysande trots att man har en hel del fina stunder med ”The Cold”. Mer spänning och dynamik efterfrågas.

Betyg: 7/10

DEATHENING - "Open Up And Swallow"

Tidigare publicerad på WeRock.se 14 februari 2011

DEATHENING - "Open Up And Swallow"

Svensk melodisk death/thrash är stark och levande. Gillar man denna kombination är det välkommet att lyssna på vad malmö-/göteborgsbandet DEATHENING har att bjuda på i sin debut ”Open Up and Swallow”. Projektet DEATHENING har funnits sedan 2007 men musikerna i bandet har en längre historia än så i svenskt musikliv, med bakgrund i band som MURDERPLAN och SUPRALOAD, och med sångaren Kalle Nimhagen tidigare i black/death metal-bandet EMBRACED.

Bandets båda grundare och låtskrivare, Pål Callmer och Arnold Lindberg, är uppfödda på en cocktail av bland annat CARCASS, NAPALM DEATH, DISMEMBER, METALLICA och PANTERA, och resultatet är också en gedigen mix av det bästa inom death, thrash och även en del traditionell heavy metal. Kalle Nimhagen som i tiden med EMBRACED stundom drog vokalsoundet från traditionell black mot mer death metal-känsla, gör här det motsatta då det djupa growlandet ibland bryts av mer gälla black metal-skrik. Detta kryddar anrättningen finfint.

Låtmaterialet på debuten är bra rakt igenom, inget som drar ner, men kanske inte heller någon sån där riktigt slagkraftig uppstickare. Titellåten – som för övrigt inleds med några ord ur försvarsminister Donald Rumsfelds kommentar till de amerikanska trupperna i inledningen av Irakkriget* – sätter sig fint efter ett par lyssningar, och både Mad Gone Blind och avslutande Unable to Breathe är också spår att gärna och ofta återkomma till. Albumet är relativt kort, de tio låtarna klockar in på dryga halvtimmen, och när Unable to Breathe tonar ut är det inte utan att man längtar efter mer – och som ett löfte om detta kommer, efter nästan halvminuten av tystnad, ett sista musikalisk attack och ett ångestfyllt skrik från Nimhagen, och jag flinar lite fånigt förnöjt.

”Open Up and Swallow” står sig bra även i dagens strida ström av svensk kvalitetsmetall. Hade den förutom sin jämna höga nivå även innehållit en eller annan mer utstickande låt skulle jag spå att DEATHENING mycket snabbt gjort sig ett namn i de riktigt stora sammanhangen. Nu är jag rädd att debuten kanske inte får detta omedelbara genomslag, men ser samtidigt med tillförsikt fram emot att bandet i ett nästkommande album, vilket redan lär vara smått påbörjat, än mer lyfter fram sina styrkor. ”Open Up and Swallow” är en bra debut och ett lockande löfte om mer.

Betyg: 7/10

* "It is unknowable how long that conflict will last. It could last six days, six weeks. I doubt six months."

VREID – "V"

Tidigare publicerad på WeRock.se 1 februari 2011

VREID – "V"

Femte albumet av norska VREID är en komplex historia med grundfärg i hemlandets traditionella black metal men därtill med många musikaliska utflykter och influenser. Detta är modern norsk extreme metal, väl i klass med de kanske mer uppmärksammade landsbröderna i ENSLAVED, KEEP OF KALESSIN och SATYRICON för att nämna några.

VREID har sin bakgrund och tillkomst i bandet WINDIR vars frontman Terje ”Valfar” Bakken dog 2004. Bandet lades ner men snart startade tre av de fem kvarvarande medlemmarna just VREID och tog med sig mycket av den melodiska och progressiva metal – ”sognametal” kallad efter bandets hemort - som WINDIR spelat. Låtarna på det tidiga albumen sjungs också delvis på den egna dialekten sognamål, delvis på engelska. ”Milorg” från 2009 samt aktuella albumet ”V” har dock all lyrik på engelska.

Texterna på VREIDs plattor har rört sig kring historiska teman, mycket kring Andra världskriget och de norska motståndsgrupper som stod upp mot nazismen under ockupationen. På ”V” har man vidgat perspektivet och lyriken upptas bland annat av existentiella frågor, med inspiration från Jean-Paul Sartre och konstnären Edvard Munch. Första singeln The Sound Of The River är inspirerad av boken ”Markens Grøde”, av den norska författaren och nobelpristagaren Knut Hamsun.

”V” är ett album med drag av alltifrån traditionell black metal till 70-talsrock, 80-talsthrash och dagens progressiva metal, med vackra melodier framförda av skönsjungande mansstämmor omväxlande med krampartade black metal-skrik. Denna stora variationsrikedom hade lätt kunnat gå överstyr och gjort albumet vilset och splittrat. Tack vare den glasklara produktionen och de skickliga musikernas genuina insatser skapas istället en fantastiskt rik helhet.

Den som inte hört VREID tidigare men gillar norsk extreme metal i form av t ex tidigare nämnda KEEP OF KALESSIN, och kanske än mer ENSLAVED, rekommenderar jag verkligen att låna ”V” sin tid och sitt öra. För dem som kan sitt VREID är det bara att gratulera, ni har med ”V” ett lysande album att ta del av där musiken utvecklats ytterligare från tidigare plattor.

Betyg: 9/10

ISKALD – "The Sun I Carried Alone"

Tidigare publicerad på WeRock.se 11 januari 2011

ISKALD – "The Sun I Carried Alone"

Norska tvåmannakombon ISKALD blev snabbt uppmärksammade för debutalbumet ”Shades of Misery” år 2007. En debut med rötterna stadigt i den norska black metal-myllan. Redan året därpå släpptes den fullmogna skivan “Revelations of Reckoning Day” som jämfört med debuten hade lämnat en del av det ”skitiga” soundet bakom sig, blivit mer melodisk och mer sofistikerad och där jag i min recension här på WeRock (länk nedan) hörde släktskap med både DIMMU BORGIR och ROTTING CHRIST.

“The Sun I Carried Alone”s knastrande inledning övergår snart i fullspeedade Under A Black Moon och drygt 50 minuter och 9 spår senare är det dags att vakna upp ur transen och hämta andan. Liksom på tidigare album framförs merparten av sångerna på “The Sun I Carried Alone” på engelska medan ett par spår, Natt Utover Havet och I Lys av Mørket, sjungs på det egna modersmålet. Texternas teman går tillbaka på verkliga historiska händelser och sångaren och gitarristen Simon Larsen har mycket att berätta, låtarna är brädfyllda med sång i hans förtjänstfullt konsekventa black metal-skrikiga stil. Trummorna sköts lika förtjänstfullt av Aage Krekling.

Om “Revelations of Reckoning Day” ansåg jag mig förstå att det var ”en platta som visar ett band på väg bort från sina rötter”. När nu bandets tredje giv är för handen undrar man förstås om utvecklingen bort från de musikaliska fadersbanden har fortsatt. Men svaret är att nej, faktiskt inte, snarare tvärtom. Albumet “The Sun I Carried Alone” är råare, mer grovt och mindre melodiskt än sin föregångare. Bättre eller sämre vill jag inte säga, då det är två sidor av samma goda sak; genuin norsk black/extreme metal. Gillar man sådan bör även denna nygamla sida av ISKALD kunna falla väl på läppen.

DILLINGER ESCAPE PLAN - ”Option Paralysis”

Tidigare publicerad på WeRock.se 1 januari 2011

DILLINGER ESCAPE PLAN - ”Option Paralysis”

Det startar i kaos och landar i kaos och däremellan är det – kaos, kaos och lite lite ordning.

DILLINGER ESCAPE PLANs fjärde studioalbum, ”Option Paralysis”, är besvärlig lyssning, ingenting för trötta öron som vill njuta skön avkoppling. Nej, aktivt lyssnande krävs mer eller mindre konstant för att kunna ta till sig denna kaotiska komposition. Så belönas man också rikligt. Om du inte hört bandet tidigare, öppna sinnena och bered dig på en givande musikalisk vansinnesresa. Varje spår på ”Option Paralysis” bär på nya överraskningar och utmaningar, men albumet innebär ändå ingen direkt överraskning för trogna DEP-lyssnare.

Vid intensiv lyssning är det risk att ens eget hjärta börjar slå i otakt emellanåt, men mjukt pianostödda Widower kommer som en överraskande vilopunkt mitt i galenskapen. Annars är Room Full of Eyes och Good Neighbor de två kanske mest intensivt ösiga och även de bästa spåren.