Billy Talent - Arenan

Tidigare publicerad på Bandit Rock mars 2007.

Billy Talent på Arenan, Fryshuset 1/3 2007

En sångare som inte vill sjunga, utan skrika, flankerad av två mycket duktiga sångare som spelar gitarr och bas. Det känns lite avigt, men det här är Billy Talent, i alla fall denna kväll på Arenan. Och det funkar. Framför scenen kokar det, och bandet bjuder på en enorm energikick och en och en halv timmes obruten musikvägg.

Ben Kowalewiczs skrikande sång kan inte med bästa vilja i världen kallas vacker, men är mycket effektiv och övertygande. Vi tror på vad han, och bandet, förmedlar. Billy Talent har egentligen en mycket moralisk framtoning. ”Här har vi en regel att vi hjälper varandra. Om någon faller hjälper vi dem upp igen”. Huruvida detta framför allt är en uppmaning till publiken framför scenen eller till oss alla i levande livet är oklart. Bådadera kanske. Kowalewicz framhåller också Kanada och Sverige som två fredsälskande broderländer - illustrerat med låten Worker Bees - men skapar viss förvirring när delar av publiken ska förändra sina uppsträckta metal-horn till fredstecken!

Bandet bildades redan 1993 under namnet Pezz och de fyra medlemmarna har alla varit med från start till nu. Det egentliga genombrottet kom dock först efter nästan tio år, med första självbetitlade plattan, efter namnbytet till Billy Talent. Under sin pågående Europaturné spelar bandet alltså i Sverige för första gången och verkar närmast förvånade att ha en så entusiastisk publik här. Allsångsinslagen är starka i låtar som nämnda Worker Bees liksom i Devil in a Midnight Mass och senaste singeln Fallen Leaves. ”Har ni lyssnat på vårt förra album också? Ni skojar inte, ni har det?” Och det har man, visar det sig när bandet kör Standing in the Rain och lite senare Try Honesty och Nothing to Lose från denna platta. Större delen av låtarna från Billy Talent II får vi också, utöver de ovan nämnda även t ex Surrender (nästkommande singel), This Suffering och som sista extranummer, Red Flag.

Kraften och utspelet är det som sagt inget fel på, Kowalewicz skriker, svettas, spottar och ger allt till publiken (ja, lite svett och spott också…). Och ljudet på Arenan är inte alls så dåligt som folk brukar varna för. En energigivande kväll!

BiblioteKarin