CANDLEMASS - ”Death Magic Doom”

Tidigare publicerad på Werock 6 juni 2009

Svängigt malande majestätisk doom

Omnipotensen flödar i inledande spåret If I Ever Die, på CANDLEMASS senaste album, ”Death Magic Doom” då texten konstaterar att:
”If I ever die
The stars will drop from the sky
The gods will mourn me and cry”

Och på denna högtidliga, men alltid åt (själv-)ironin gränsande, vägen fortsätter det hela albumet igenom. På vampyrtemat avhandlas t ex, i den suveräna kompositionen The Bleeding Baroness, den något bedagade adelsdamens blodtörstiga bevekelser.

Basisten Leif Edling som hållit ihop CANDLEMASS-paketet under alla år och skepnader sedan bildandet 1985, är den tongivande och styrande kraften även i detta albumet där han, liksom på tidigare plattor, skrivit alla låtarna. ”Death Magic Doom” är det andra albumet med sångaren Robert Lowe, som tycks helt hemma i bandet och i att finna uttryck för Edlings musikaliska visioner i ett imponerande vokalt spektra.

Att årets CANDLEMASS-skiva rätar in sig i raden av bandets dundrande doom metal-album behöver inte ett ögonblick betvivlas. Musiken hamras och bultas in i kropp och hjärta, låt efter låt – så blir det också en smärre mental chock när musiken i Dead Angel, låtens titel till trots, glättas till med pigg sång och noterbart snabbare rytmer. Strax därefter återställs dock ordningen med det malande spåret Clouds Of Dementia.

Möjligen vinner CANDLEMASS med denna platta inga nya anhängare för sitt doom-dundrande metal-malande musik-mangel, men för den redan frälste är det här garanterat fest och kalas rakt igenom. Själv är jag aningens ambivalent. Men trots att det är lite svårt att ta denna form av musik, och framför allt texterna, riktigt på allvar måste jag i slutänden ändå falla till föga. Helheten på ”Death Magic Doom” är svängigt suggestiv och nästan hypnotisk i sitt malande. Kanske får jag själv snart räkna mig till skaran av frälsta.

Betyg: 8/10

DESPITE - ”In Your Despite”

Tidigare publicerad på Werock 3 maj 2009

Godkänd Göteborgsdöds

Melodisk death metal tilltalar mig alltid, och inledande spåret Mindplague på DESPITEs första fullängdsalbum talar till mig just i termer av melodeath i välkänd göteborgsanda. Förväntningarna stiger med det sköna andraspåret Rein, men tyvärr kommer de delvis på skam vartefter resterande spår på ”In Your Despite” presenterar sig.

I tider då det känns som det går tretton på dussinet av svensk melodisk döds, krävs något eget för att musiken ska fastna, något utöver det som bjuds på annat håll. ”In Your Despite” innehåller en samling bra metallåtar, varken mer eller mindre. Inget sticker ut och inget faller ur ramen. Ja, det korta instrumentala mittenspåret Mechantical är annorlunda, men tar å andra sidan inte någon självklar plats i sammanhanget. Över huvud taget saknar jag en känsla av sammanhang. Plattan består av ett antal bra låtar där de främsta är ovan nämnda Rein, med myckent skönt gitarrlir samt avslutande explosiva 2-minuterskaskaden No Fucking Way. Sju bra låtar ger dock inte automatiskt ett bara album. Då hjälper det inte heller att Knut Agnred (från GALENSKAPARNA/AFTER SHAVE) oförmodat gör ett galant inhopp med rensång i inledningslåten Mindplague.

DESPITE bildades 1998 och om bandet hade släppt denna skiva då, för tio år sedan, skulle den antagligen fått, och varit värd, större uppmärksamhet. Nu försvinner, tyvärr, ett gediget dödsmetallhantverk i floden av liknande musik av likaledes god kvalitet. Att ett album tidsmässigt är kortare än gängse, har väl ingen betydelse i sig men det innebär i det här fallet att hoppet om att något ska sticka ut och tända till, ändas efter knappa 25 minuter. Så en inledande nyfikenhet på och entusiasm över DESPITEs debut resulterar slutligen i en viss besvikelse. Ändå, ingen som suktar efter god melodisk döds behöver känna sig bedragen efter ett införskaffande av detta album.

Betyg: 6/10

METALLICA, Globen 2009

Tidigare publicerad på Werock 10 mars 2009.

METALLICA, Globen 7 mars 2009

Nästan tårögd lämnar jag Globen efter en kväll av musikalisk totalupplevelse förmedlad av ett av världens största och mest professionella band, alla kategorier. En kväll som givit en känsla och upplevelse utöver det ordinära. Hetfield, Ulrich, Hammett och Trujillo, fyra enkla gråklädda människor placerade på botten av den kokande gryta det fullsatta Globen förvandlas till under kvällens gång. När METALLICA bjuder in till fest serveras vi en storartad och samtidigt väldigt nära och personlig musikupplevelse.

En stor rektangulär scen mitt på golvet med en i stort sett obefintlig scendekor, och publiken omringande och omfamnande sina idoler. Enkelt och avskalat. Detta är en scenlösning som utmanar och skapar spänningar. Inte lätt att hantera för ett förband som THE SWORD som ska trassla runt bland ”de storas” skynköverdragna utrustning och ändå försöka nå ut till publiken. Då ekar det lite ödsligt i grytan. MACHINE HEAD klarar ut det hela bättre och gör en mycket bra spelning ikväll. Globen är ännu bara till tredjedelen full men i vår lilla del av publikhavet hålls stämningen på topp, inte minst av de två riktiga ”MACHINE-fuckin-HEAD”-fans som nästan vrålar livet ur sig och tycks oroande nära att störta sig ner över skyddsräcket mer än en gång.

Men så är kvällen framme vid det som ändå alla väntar på. Den ytterst sparsamma scendekoren dränks i ljuseffekter när METALLICA äntligen står på scen. Aftonen inleds med That Was Just Your Life, vilken också inleder senaste albumet “Death Magnetic”, och med en show som omedelbart sätter fart även på de mer svårflirtade delarna av läktarpubliken. I mitten av setet när de nya låtarna som Broken, Beat & Scarred och Cyanide blandas med klassiker och säkra publikfriare som One, Sad But True och Turn The Page närmar sig grytan kokpunkten och Hetfield ser sig ha anledning att utnämna publiken till bandets ”femte medlem”. Inalles spelas sex låtar från “Death Magnetic” och i övrigt plockas friskt från samtliga skivor fram till ”The Black Album” plus ett par covers som kan hittas på ”Garage Inc.”.

METALLICA tar scenformatets utmaning på största allvar och lyckas verkligen ge hela publiken en känsla av närhet och delaktighet. Visst, det är lite maffiga ljusspel och lite kistor som hissas upp och ner från taket, men det enda som har någon som helst betydelse är de fyra musikerna och vad de framför på scenen. Lars Ulrich i centrum med sitt trumset, uppe och springer och leker så snart tillfälle ges. Robert Trujillo signalerar trygghet med sin jordnära attityd och sitt basspel. James Hetfield, en mästare i att skapa dialog med publiken. Och Hammett… Kirk Hammett med sitt berusande gitarrspel flyter fjäderlätt sirligt över tiljorna, alvlikt avväpnande.

Spellistan varieras från kväll till kväll under turnén vilket säkert bidrar till att framförandet känns fantastiskt vaket, även av låtar som bandet måste ha spelat hundratals gånger under åren. Master Of Puppets - så aggressiv som önskas kan, och Nothing Else Matters så känsligt och varsamt exekverad som om den framfördes på scen för allra första gången. Likaså ett suveränt framförande i symbios med publiken av den låt som får avsluta hela konsertkvällen, Seek & Destroy, hämtad från debutplattan för drygt 25 år sedan. Detta är rakt igenom och totalt imponerande.

/ BiblioteKarin

Spellista denna kväll
That Was Just Your Life
The End Of The Line
Harvester Of Sorrow
No Remorse
One
Broken, Beat & Scarred
Cyanide
Sad But True
Turn The Page
All Nightmare Long
The Day That Never Comes
Master Of Puppets
Fight Fire With Fire
Nothing Else Matters
Enter Sandman

Extra
Helpless
Jump In The Fire
Seek & Destroy

AKREA - "Lebenslinie"

Tidigare publicerad på Werock 2 april 2009

Dark Enemy? / Arch Tranquillity?

Riktigt, riktigt bra låter tyska AKREA i sin melodiska death metal med black metal-anstrykning. Jag blir inte det minsta förvånad att läsa att bandet som sina inspirationskällor anger ARCH ENEMY, IN FLAMES, AMON AMARTH, och DARK TRANQUILLILTY, alltså en söt samling svensk melodisk dödsmetall, men också black metal-banden NAGLFAR och DISSECTION.

Albumet ”Lebenslinie” inleds och avslutas med sköna instrumentalspår och däremellan får vi njuta av nio låtar med sång av Sebastian Panzers kraftfulla och känslomättade röst. Panzer lyckas med konststycket att låta både som ARCH ENEMYs Angela Gossow och DARK TRANQUILLILTYs Mikael Stanne – i ett och samma andetag. Han gör det på sitt modersmål och han gör det mycket bra.

Det unga AKREA bildades för fyra år sedan och gav 2007 ut sitt självproducerade första album, "Beginning Of An Inner War", vilket ledde till skivkontrakt med Drakkar, som nu ger ut andra albumet, "Lebenslinie". Hela plattan är fylld med bra låtar, vackra melodier, snabba trummor och gitarrer som bygger på höjden. Kryddat med lite piano och synth som förhöjer smaken utan att ta över. Mycket tyngd och mycket musikalitet.

Låten Dieser Klang representerar bra hela plattans genomgående stil med fångande melodi, tungt growl, ettriga gitarrer och ett trumarbete som löper genom hela registret från markant snabbhet till doomsk långsamhet. Andra spår att notera är Sigmea och Ein Leben Lang, båda med refränger som får t o m mig att sjunga tyska. Och inte minst Rachsucht, med gitarrlir som vore det taget från en klassisk IN FLAMES-inspelning.

AKREA sjunger alltså på tyska. Som varande icke-tyskspråkig förstår jag inte något alls av texterna, även om min allmänna känsla åtminstone säger mig att albumtiteln betyder "Livslinje", vilket också illustreras av det osedvanligt snygga omslaget. Enligt bandet handlar lyriken om både det vackra och det fula i våra liv, och omtolkar vardagslivets upp- och nergång till en mörk fantasivärld.

Detta välproducerade stycke melodisk death/black är något som säkert många kan komma att älska. Jag ser fram emot att fortsätta ta del av AKREAs framtida musikaliska alster, och är säker på att bandet har mycket positivt att se fram emot på den musikaliska och artistiska delen av livets väg.

Betyg: 8/10

DEGRADEAD - ”Out Of Body Experience”

Tidigare publicerad på Werock 5 mars 2009

Melodisk döds i utveckling på egna stadiga ben

För ett år sedan kom Stockolmsbandets uppmärksammade debut, “Til Death Do Us Apart”, producerad av Björn Gelotte från IN FLAMES. Denna gång är inspelningen gjord i Peter Tägtgrens Abyss Studio och DEGRADEAD tar steget att producera det nya albumet själva, med viss hjälp av Jonas Kjellgren. Och har de då vågat gå vidare även musikaliskt? Ja, det kan nog slås fast. Även om soundet från förra plattan känns väl igen finns det också en del spännande nyheter i ljudbilden.

Det är gedigen melodisk döds som står på menyn även på ”Out Of Body Experience”. Mikael Sehlin nyttjar sina röstresurser på bästa sätt i såväl skönsång som i sitt karaktäristiskt väsande growl, ävensom när han dyker ner i de djupare regionerna. Kanske hade man kunnat sålla något hårdare i låtmaterialet och lämnat något av de 14 spåren utanför plattan. En viss mättnad närmar sig när man tycker sig höra samma låtstruktur för andra eller tredje gången. Men just då överraskas man av något nytt som i den dova VXR, den brutalt sårbara The Burning Orchid eller en oväntade sångmelodi i Suffering. Eller för den delen det udda spåret Transmigration, som inleder andra halvan av plattan, en ”instrumental” låt med inledande akustiskt gitarrspel och ett förlösande primalskrik som skär i ett känsligt hjärta.

Det produceras en uppsjö ny svensk melodisk death metal. DEGRADEAD tillhör definitivt det övre skiktet av dessa nyare band och är väl värda uppmärksamhet. Det nya albumet bjuder på bra låtmaterial, skickligt musicerande med stark närvarokänsla och integritet. I ”Out Of Body Experience” viker bandet inte av från sitt inslagna spår, men utvecklar vidare de goda intentioner som fanns redan på debuten.

Betyg: 7/10

Sepultura - "A-Lex"

Tidigare publicerad på Werock 5 februari 2009

Brasiliansk thrash/death i tungt konceptalbum

SEPULTURA skapar diverse olika förväntningar genom att i konceptalbumets form ge sig i kast med en modern litterär klassiker som ”A Clockwork Orange”. Och trots att bandet poängterar att det är originaltexten från 1962 av Anthony Burgess som är utgångspunkten, har säkert många lyssnare även Stanley Kubriks filmatisering från tio år senare i bakhuvudet. Reminiscenserna går ännu längre bakåt i tiden med Beethovens nionde symfoni som en inte oviktig ingrediens i historien.

Trots att SEPULTURA har valt att belasta sitt elfte studioalbum med så tunga litterära och musikhistoriska referenser ska albumet givetvis först som sist bedömas utifrån sina helt egna musikaliska kvaliteter. Och kvaliteter finns här i riklig mängd. De 18 spåren uppdelade i fyra avsnitt utifrån bokens delar, avnjutes gärna i sin helhet men många låtar står också utmärkt väl för sig själva. Några av dessa höjdpunkter är We've Lost You, Conform och öppningsspåret efter introt, Moloko Mesto, med många fler. Det är väl ingen revolutionerande tolkning av Beethovens nia som SEPULTURA presenterar i spåret Ludwig Van, men det de gör, det gör de snyggt och spåret fyller mycket gott sin funktion i konceptet.

”A-Lex” är ett album som hos en del lyssnare säkert kan ge ett visst motstånd att ta sig an. Men om nu inte lyssnandet är alltför belamrat av sådant som ”gamla” SEPULTURA, av Cavalerabrödernas ”Inflikted”, av avståndstagande från att ge litteratur musikalisk form, av att klassisk musik exekveras med bland annat elgitarr, flöjt och stråkar, eller av andra sidospår - om du alltså lyssnar på plattan precis för vad den har att erbjuda, ja då väntar en skön musikupplevelse i ett album som har det mesta utan att vara överlastat. Och ni mina kära ”drogisar”, som Alex skulle sagt, får er till livs hela det brutala konceptet utan att ha läst en enda rad ur ”A Clockwork Orange”. Hela det våldsamma utlevandet, hånet, hatet och ångesten levererat av SEPULTURAs storartade musiker toppat med Derrick Greens magnifika röst, som kan ge rysningar ända ner i tårna.

Genomsyrad av berättelsens bakomliggande fråga om ”den fria viljan” har albumet ytterligare skärpa och psykologiskt djup att ge, men detta, det är en helt annan fråga och början på en helt annan artikel.

Moloko Mesto = ”mjölkbar”
drogisar = ”kamrater”

Betyg: 8/10

Intervju med Ole Alexander Myrholt, ENSLAVEMENT OF BEAUTY

Tidigare publicerad på Werock 25/1 2009.

Intervju med Myrholt i december 2008

Norska ENSLAVEMENT OF BEAUTY ger ut sin fjärde skiva, ”The Perdition EP”, nu i januari och WeRock fick ett samtal med sångaren Ole Alexander Myrholt om plattan, bandet och musiken. Jag börjar med att fråga vilken genre musiken kan anses tillhöra, och undrar lite om de medverkande på skivan.


– Det är svårt att beskriva sin egen musik. Speciellt när man inte opererar i en bestämd kategori. En eller annan form av melodiös och symfonisk extrem metal kanske?
– Sättningen är som alltid Tony (Tony Eugene Tunheim, WeRocks anm.), gitarr, bas, synth och programmering, och undertecknad, sång och litterära påfund. Dessutom har vi med Lisa T. Johnsen på sång. Hon var delvis med på "Mere Contemplations" också men har en lite mer framträdande roll nu. Hon kommer nog att bidra framöver också. Det började så smått med de fyra låtar hon deltar i på "Mere Contemplations" och nu fem av sex spår på EP:n. Kanske hon till och med får vara med på en hel skiva nästa gång :)

”Jag kunde lika gärna målat en abstrakt bild eller skrivit en novell”
ENSLAVEMENT OF BEAUTY gav ut sitt första album, "Traces o' Red", 1999 och två år senare kom "Megalomania". Därefter var det uppehåll några år innan 2007 års "Mere Contemplations". Tunheim och Myrholt har således skapat musik tillsammans under mer än tio år.
– Vi möttes på musiklinjen på gymnasiet -94. Jag slutade efter första året helt enkelt för att det på det hela taget inte tilltalade mig. Jag har väl hela tiden sett mig själv mer som artist än som musiker. Konstuttrycket står i centrum för mig. Om det är musikteoretiskt rätt eller inte är definitivt av mindre betydelse i min värld. Tony är nog mer engagerad i att det ska vara korrekt. Och det visar sig givetvis i hans massiva kompositioner.
– Själv är jag inte sådan att jag orkar öva för att få ett instrument perfekt. Och det tekniska och teoretiska är heller inte så viktigt för mig. Alltså, jag ser positivt på dessa egenskaper hos andra men värderar dem inte högt hos mig själv. Så länge jag kan uttrycka det jag önskar genom musik och text, så fungerar det för mig. Och då menar jag helt enkelt känslan och tanken och stämningen jag önskar att förmedla. Det har inte nödvändigtvis med vare sig teknisk briljans eller musikalitet att göra. Jag kunde lika gärna målat en abstrakt bild eller skrivit en novell.
– Det är mycket möjligt att det även kommer att dyka upp texter i tryckt form så småningom, ja. Om ett förlag är intresserat av att publicera något jag presenterar.

Introvert kreativitet och litterär inspiration
Samarbetet ser alltså ut så att Myrholt skriver texterna och Tunheim musiken.
– Vi skriver alltid var för sig och jag skriver i stort sett utan några referenser till det tonala. Det är rent tillfälligt huruvida musiken eller texten kommer först. När en låt är färdig får jag den och anpassar en text till den. Texten skrivs utifrån en litterär ståndpunkt och har i utgångsläget inte något med musik att göra.
– Den kreativa fasen är så pass introvert och utlämnande att det helt enkelt inte är önskvärt för mig att dela den med andra. Det litterära landskapet är med andra ord väldigt personligt, även om det är skrivet på ett väldigt tolkningsvänligt sätt. Texterna är fritt baserade på mitt eget liv. Det är reflektioner av såväl konkreta händelser som abstrakta tankevandringar och i stort sett en "outlet" för all skit som byggs upp.

”Tolkningsvänligt” på så sätt att de är öppna så att lyssnaren kan tolka in sig själv i dina texter, är det så du tänker? undrar jag.
– Det stämmer det. Jag tycker om tanken att folk kan ha en personlig uppfattning av det skrivna och sätta in sig själva i kontexten.

På tidigare ENSLAVEMENT OF BEAUTY-album har lyriken varit inspirerad av klassisk litteratur, som t ex Shakespeare och 1800tals-poeten Emily Dickinson.
- Så vitt jag kommer ihåg finns det inga konkreta referenser till andra författare denna gång men man kan hitta små anspelningar här och där. Både till artister och författare. Delar av det lyriska cirkulerar således runt det att leva livet som en viss karaktär i en viss bok. Scenariot är Ellis och kontexten är Wilde. Om du förstår.

Mja, men för oss som inte läst så väldigt mycket av Bret Easton Ellis och Oscar Wilde undrar jag, kan du förklara lite närmre vad du menar?
– Tror nästan man måste läsa dem för att kunna se den kopplingen. Kort sagt kan man tänka sig att en person skriver en bok som "Glamorama" och upplever att livet efterliknar konsten som huvudpersonen upplever det i "Dorian Grays porträtt".

En av favoriterna på EP:n, ”Mirror Souls” är ett något annorlunda spår, med element från de övriga låtarna.
– Den var från början menad att vara instrumental men jag kände att den förtjänade en identitet, så därmed blev det skrivet några versvarianter till den också.

Videon till låten "Lush", som nyligen släppts bland annat på Youtube, har ett synnerligen tätt symbolspråk. Inspelningen är gjord i samarbete mellan bandet och regissören Sten Brian Tunheim. Myrholt berättar om hur detta samarbete fungerat.
– Videon är regissörens tolkning av textmaterialet och de kompletterande riktlinjer jag angett för att beskriva vad "Lush" handlar om – eller vad "Lush" kan handla om blir väl mer korrekt. Utöver det är det bara att tolka själv.
– Det var aldrig någon stor oenighet om de förslag som dök upp. Var väl en och annan liten idé som blev utesluten på vägen men allt som allt gick den processen smärtfritt.

Kreativiteten flödar
Förutom i ENSLAVEMENT OF BEAUTY är Myrholt aktiv i ett antal olika band och projekt, och har i höstas släppt ytterligare en skiva och bland annat turnerat i England och även varit i Sverige.
– Jag släppte en EP med TREMOR i höst. Det har varit lite fram och tillbaka där med tanke på sättningen. Har inte helt bestämt mig för vad som kommer att ske där, men skivor blir det givetvis. Ny EP i början av året och album till sommaren satsar jag på. Och så har det blivit en del gratislåtar vartefter. Så går det när kreativiteten flödar. Innan detta trycks tror jag att det kommer finnas hela fyra låtar utlagda på myspace till fri nedladdning.
– När jag kom hem från den nämnda englandsturen och hade varit utan mina gitarrer i 14 dagar så dök det upp så många låtar som jag inte kände att de passade in någon annanstans, att jag bara var tvungen att hitta ett namn att bygga det på. TRIPPLE SIX NORWAY blev resultatet och jag har en del tankar om att göra det till ett liveband och vartefter spela in en skiva med punkmetal.
– LOOT THE LOUVRE! jobbas det med periodvis. Blir som en liten avlastning från all metal. Lisa (Lisa T. Johnsen, Werocks anm.) bor i Oslo så det blir lite som helg- och semesterorienterat det där, men det blir nog en utgivning där också någon gång.
– DIABOLICAL BREED har jag ingen aning om vad som händer med. Jag spelade in trummor till en ny skiva för säkert hundra år sedan men har inte sett något färdigt resultat.
– Så har jag några projekt som är mer eller mindre lagda på is. ARMAGEDDON BOUND och THE WHIPCORDS. Båda har jag tillräckligt material till skivor för, men de har liksom blivit nedprioriterade pga andra band. Sistnämnda har jag gjort en och annan ny låt till. Räknar med att det blir gjort något med materialet till båda banden efter hand.
– AMAROC är jag inte längre en del av. Bortsett från att några av mina texter blir kvar där då :) No hard feelings där, bara en kombination av att Per (Per Valla, Werocks anm.) har lust att ha ett projekt där han gör allt själv, och en aldrig så liten tillfällighet av att jag har alltför mycket att göra. Vi kommer nog att samarbeta igen ska du se. Snacket går hela tiden om saker vi har lust att göra, så en dag...
– GAIA EPICUS är jag inte längre en del av. Dvs jag ställer upp som sessionsmedlem, men är inte fast medlem. Det känns mer korrekt eftersom Gaia är det band jag definitivt har bidragit minst till och... nå... det är väl inte helt min kopp te... Är väl en ny skiva på gång där utan att jag hört så mycket av det ännu.
– VIOLENT X är jag inte heller en del av längre. Killarna flyttade till Oslo så det blir lite väl tungrott för mig att bidra där. De har, med min välsignelse, tänkt att fortsätta det vi startade. Hoppas de hittar en okey trummis.

Pop, rock, electronica eller metal spelar ingen roll
Dessa olika band har inte alla släppt skivor än, men om man lyssnar runt på de olika myspace är det ett helt spektra av musiktyper; metal av skilda nyanser, men också en del electronica och nu senast då åt det punkiga slaget med TRIPPLE SIX NORWAY.
– När jag gör musik har jag i utgångspunkten inga begränsningar. Jag är mer intresserad av låten än i vilken genre den krediteras. När det är sagt så känner jag mig väldigt hemma i metal och electronica som uttrycksformer. Själv lyssnar jag på allt från Minnie Riperton till DEICIDE. Pop, rock, electronica, metal. Spelar ingen roll så länge låtarna appellerar. Man kan väl säga att jag i stort sett hamnar i alternativa landskap, dock utan gränser över till mainstream’en.

Vi uppehåller oss lite vid TREMOR, som alltså gav ut sin andra skiva i höstas. Om ENSLAVEMENT OF BEAUTY spelar melodisk extrem metal är väl TREMOR snarare ren black metal. Myrholt reder ut eventuella skillnader vad gäller text och musik i respektive band.
– Det speglar väl bara olika sidor av mig. Har väl egentligen inga regler även om språket kanske delvis är mer högtidligt och vackrare i ENSLAVEMENT OF BEAUTY. Jag definierar TREMOR som black metal, ja. Både i ljuduttryck och litterärt. TREMOR är vassare. Mer rätt i trynet. Mörkare. Delvis våldsamt och så absolut melankoliskt, längtande och förtvivlat.

Norsk black metal får väl fortfarande anses vara kontroversiell, om än inte i lika hög grad som tidigare. Och vad är egentligen det essentiella, det som gör black metal till vad det är?
– För mig spelar det egentligen ingen roll, men "black metal" har blivit mer rumsrent, nu får man kred i dagspressen och allting. För 15 år sedan var det bara bränder och dråp som stod i fokus...
– Essensen i black metal är att det inte bör finnas någon essens. Bortsett från att det är en kanal för att uttrycka och göra sig av med negativa tankar och känslor. ”Good riddance”. Och det hjälper om man tänker själv. Black metal bör inte vara flockmentalitet.

Jag hoppas få möjlighet att återkomma till diskussionen om black metal i något senare sammanhang, men för att avslutningsvis återgå till ENSLAVEMENT OF BEAUTY, vi är många som väntar och hoppas på besked att bandet spelar live snart igen.
– Där får jag nästan bara säga som jag säger till alla som frågar, den dagen det kommer ett erbjudande så överväger vi det. Så enkelt är det.

Och med det beskedet får vi nöja oss så länge. Jag tackar Myrholt för tiden och samtalet, och önskar varmt lycka till med kommande projekt. Inte omöjligt alltså att ENSLAVEMENT OF BEAUTY åter kommer att synas på scenerna runtom framöver. Och trots att ”The Perdition EP” släpps just nu i dagarna dröjer det helt säkert inte länge innan vi hör ifrån Ole Alexander Myrholt igen, i en eller annan form, med ny musik och nya skivsläpp.

Läs även recensioner av:
* "The Perdition EP"
* "Lipsynced Whith Satan"
* "Mere Contemplation"

/BiblioteKarin