onsdag 12 november 2008

Enslavement of Beauty - Mere Contemplations

Tidigare publicerad på Werock 5 februari 2008.

Lustfylld lyrik till tonsatt filosofi
"Bästa albumet 2007", enligt denna skribent, och det måste naturligtvis också ha en recension på Werock.

Enslavement of Beautys senaste album får sägas vara 2007 års kanske allra vackraste metalkomposition. "Mere Contemplations" är ren poesi för metalskallar. Tonsatt filosofi. Kompositionerna är vackra och följer flödet av högtidlig språklig lust – med avbrott för ett och annat ”fucker” och ”sucker”, så det poetiska anslaget inte blir helt ohanterligt... Den vackert melodiska musiken med inslag av både tangenter och stråkar, blir slående starkt i kombination med Myrholts black metal-mässigt såriga sång.

Av de genomgående sköna låtarna ska några särskilt nämnas. Impressions är strålande vacker naturlyrik som smärtsamt fyller bröstkorgen och forcerar dig att ta ett extra djupt andetag. Exit There; and Disappear vrider vemodigt om en kniv i ditt inre, medan An Affinity for Exuberance är den mest catchy och, om man får vara så hädisk, mest trallvänliga låten på plattan. I tidigare kompositioner har låtskrivaren lånat texter och fragment både av Shakespeare och Edgar Allan Poe och här, i spåret X and Moments har Myrholt tagit hela texten från 1800tals-poeten Emily Dickinsons "X, The Library" och därtill fogat sin egen kommentar i en sista strof. I Dickinsons text figurerar i sin tur diktare och filosofer från antikens dagar, och det hela ger en märklig känsla, med dessa tidsdjup skapade i lager på lager.

Norska duon Myrholt och Tunheim har gjort storslagen musik under namnet Enslavement of Beauty tidigare. Redan 1999 kom "Traces O' Red" och "Megalomania! utgavs 2001. Här i Sverige är kanske Dainty Delusive Doll från "Megalomania den mest kända av bandets låtar. Under våren 2008 kan vi förvänta oss en EP från bandet och senare under året kommer en ny fullängdsplatta att se fram emot.

Mäktig, märkvärd och upplyftande metal rymmer "Mere Contemplations". Den sparsmakade designen på albumkonvolutet bidrar till den sobra känslan. Om du inte har lyssnat på plattan eller bandet tidigare, gör dig själv en tjänst och upplev delikat norsk metal utan kompromisser!

/BiblioteKarin

Degradead - "Til Death Do Us Apart"

Tidigare publicerad på Werock 5 februari 2008.

Stark Stockholmsdebut med genuin Göteborgsprägel
Du älskar In Flames? Du kan aldrig få nog av välgjord, välljudande melodisk death? Du vill ha en platta med tiotalet jämngoda spår där du inte behöver välja bort något som mindre bra, och som inleds med en rivstart och avslutas med en ljuvlig ”vaggsång”? – Jag har den plattan åt dig här! Den gavs ut 25 januari, heter "Til Death Do Us Apart" och bandet bakom den heter Degradead.

Efter att enligt egen utsago blivit ”upptäckta” av Jesper Strömblad från In Flames, spelades debutalbumet in i IF-studion i Göteborg i höstas. Så sent som i december skrevs kontrakt med Dockyard 1 och sedan slutet av januari finns plattan ute.

Under In Flames vingar har Stockholmsbandet Degradead skapat en grymt helgjuten platta. Producent för "Til Death Do Us Apart" är Björn Gelotte och medproducenter är Jesper Strömblad och Daniel Svensson. Gediget låtmaterial får här den allra bästa musikaliska behandling. Låtar som inledande Genetic Waste och följande Take Control skulle inte skämmas för sig på göteborgarnas eget kommande album. I sången nyttjas fullt ut mixen i det sköna spelet mellan growlad och ren sång. Sonic Sydicate ligger närmast att jämföra med på svensk mark.

Mest lättillgängliga spåren är Take Control och Pass Away. Snygga och lättnynnade. De bästa låtarna är dock The Fallen med sitt sköna basintro och sin råraspiga sång samt den lätt aviga Resemblace Of The Past. Att avsluta plattan med en ”vaggsång” med känsligt stilla gitarrspel känns både som en trygghetsförklaring och ett halvt löfte om kommande än mer vågade musikaliska äventyr i framtiden.

En mycket, mycket snygg debut med andra ord. Välproducerad, välkomponerad och välgjord på alla sätt. Bara att glädjas med och åt denna ”framtidens metal”, enligt Strömblads uttalade åsikt. Take Control, ja. Full kontroll är vad man har här, och i nästa steg ser jag fram emot hur bandet även vågar släppa på den totala kontrollen och därmed visa sig ha ytterligare mer att ge.

/BiblioteKarin

lördag 21 juni 2008

Necromatia - "The sound of Lucifer storming Heaven"

Tidigare publicerad på Werock 9 januari 2008.

Redan de gamla grekerna...
Redan under tidigt nittiotal skapade grekerna i Necromatia, Septic Flesh och Rotting Christ uppmärksammad black metal. Necromatia bildades 1989 och nu har fjärde albumet "The sound of Lucifer storming Heaven" getts ut, dryga sju år efter deras senaste platta. Musiken är tung och mörk, texterna oändligt svarta.

Detta är bra. Riktigt bra. Lika gott att slå fast det på en gång innan jag trasslar in mig i mindre väsentliga ting.
Necromantia består av de två musikerna The Magus (George Zaharopoulos), sång och bas, samt Baron Blood (Makis) på 8-strängad bas. Dessa båda herrar handhar också synthesizers vid behov– så även på detta album. Inga gitarrer. På "The sound of Lucifer..." finner vi också inlånade Fotis Benardo från Septic Flesh på trummor. Det är dock de två basisternas insatser som är grunden och bottnen i den musikaliska upplevelsen. Och - som sig bör - det blir tungt, svart och mäktigt. I låtar som malande Knights of the Black and White Eagle och Hellseher sprider sig musikens mörker som tyngande bly i ådrorna.

Sången - alltid viktig för mig - ligger oftast i ett hetsigt spänt röstläge, growl åt det kvävt desperata hållet. Sällan finns något viloläge. Någon gång förekommer ren sång t ex i Order Of The Black Sphinx. Lyriken är satt i första rummet och enligt låtskrivaren, The Magus, är det sångtexterna som är utgångspunkten för hela konceptet. Dessa har sedan iklätts lämplig musikalisk form. Grundtemat är, som titeln anger, kampen mellan den fallna ängeln och hans horder gentemot himlens härskaror. Ont mot gott? Nej, snarare ont mot ont, i Necromantias tappning.

Necromantia nyttjar sig av klassiska inslag i musiken, men också i texternas anslag och teman. Les Litanies De Satan Act II är exempelvis i grunden en text av 1800-talsförfattaren Joris-Karl Huysmans, som modifierats av The Magus. Första akten av denna bön till Satan återfinns på bandets debutalbum "Crossing the Fiery Path", då efter ett poem av likaledes franske diktaren Baudelaire.

Finns det alls något att klaga över på Necromantias album? Jo, jag har lite svårt med vissa överdrivet teatrala drag som "vansinnesskrattet" i avslutningen av Architecture Of Exquisite Madness, då jag snarast känner mig förflyttad till Spökhuset på tivoli. Det bryter stämningen. Likaså är det onödigt mycket vapengnissel emellanåt, såsom i det instrumentala introt, titelspåret The sound of Lucifer storming Heaven som inleder hela plattan.

Några särskilda favoriter då? Nja, egentligen inte, detta är ett album som bör genomlyssnas som helhet. Men visst finns det extra mörkt glimmande stunder såsom introt till The Invisible Empire och bas-partiet i Knights Of The Black And White Eagle som kan göra en alldeles matt och tillfreds.

/BiblioteKarin

fredag 6 juni 2008

Darksun - "The Dark Side"

Tidigare publicerad på Werock 3 december 2007.

DarksunDarksun - The Dark Side
Spanska Darksun - som egentligen är halva bandet Nörthwind, släpper sitt tredje album - som egentligen är deras andra album. Fast på engelska. Låter det lite rörigt? Inte så farligt. Bandet bildades 2002 efter att Nörthwind splittrats vilket resulterade i de båda banden Darksun och Vedaval. Darksuns debutalbum, "El Legado", gavs ut 2004, och 2006 kom plattan "El Lado Oscuro". Föreliggande album, "The Dark Side", är en översättning till engelska och nyinspelning av "El Lado Oscuro".

Plattan börjar med en mässande uppläsning, följt av ett pampigt instrumentalt intro. Därpå följer en rad spår med mycket bra musik. Men, och det är ett stort men, så fort sångaren, Dani González Suárez, öppnar munnen faller det hela. Tyvärr. Det låter inte bra. Dessutom ger engelskan ett taffligt intryck, rimmen faller platt. Mycket ”...forever, now or never...” och ”..for another, my blood brother”.

Jag blir alltså som besviken en bit in i varenda låt. Det börjar så bra, men så kommer sången och då fallerar det igen. Om detta är power metal så är det i alla fall inte mycket till ”power” i González Suárez röst. Bäst klarar sig således de låtar som bygger mycket kring körer och instrumenten, bland annat storslagna orgel-, blås- och stråkinslag som i Elegy-Part 1-Confrontation. Del 2 av elegin ska bäras av sångarens röst, och då går det som det går – igen. Medan Part 3 klarar sig bättre med sina köravsnitt. I Prisoners of fate vågar sig sångaren på att pröva lite andra röstlägen vilket genast gör det hela mer intressant, och Echos of the Past håller nästan ända fram... ”Värst” blir det i det avslutande korta stycket Legend, med piano och sång som bärande element. Det enda försonande med den är att det snart tar slut… Nej, jag vill inte orda mer om detta.

Således, "The Dark side" av Darksun är en platta som kanske vore bättre ogjord. Kanske gör sångaren mer rättvisa åt den spanska versionen? Bra låtmaterial och kompetenta musiker dras ner av tyvärr, tyvärr, ibland rent usel sånginsats. Ändock gör sångaren en del bra saker och tillsammans med den bitvis riktigt sköna musiken ska de i alla fall ha betyg 5/10.

/BiblioteKarin

lördag 17 maj 2008

Niclas Engelin - Engel

Tidigare publicerad på Werock december 2007.

Telefonintervju med Niclas Engelin, november 2007

Engel (promobild)Engel har ett fullspäckat program under sin pågående Europaturné men Werock fick möjlighet att ringa upp en eftermiddag och prata med gitarristen Niclas Engelin innan kvällens spelning. Dagen innan har de varit i London och spelat och nu är de nere på kontinenten.

- Ja, säger Niclas, vi spelar i Eindhoven, Holland ikväll. ”Effenaar” heter detta stället, riktigt fint här. Vi går på om en och en halv, två timmar. Jo, det är spelningar i princip varenda kväll. Det är som det ska vara, tycker jag, det är ingen idé att ha spelfria dagar när vi ändå är ute.

Bandet har precis släppt sitt första album, "Absolute Design", och jag ställer den kanske banala frågan om de är nöjda med sitt verk.
- Jag får nog säga att det här är en jättebra debutplatta att bygga vidare på. Vi är här ute i Europa och bygger hela tiden. Vi måste visa oss, vi är ett nytt band, och relativt okända musiker. Nej, okey då, kanske inte så helt okända, men som band är vi ju nya. Just nu är det bra snurr kring bandet och de flesta metalhuvudena här nere i Europa vet la vilka vi är nu.

Jag tycker nog att det bästa är att vi hamnat på rätt skivbolag (SPV/Steamhammer). Att de som driver skivbolaget tror på bandet. Det är väldigt ofta att skivbolag signar band och sen bara släpper det liksom. Vi fick flera förslag på kontrakt redan tidigt men man ska nog inte vara för snabb att skriva kontrakt det första man gör som band. Nu har vi hamnat rätt, ja. Det kan man lugnt säga, vi och bolaget delar mycket samma mål och inriktning…

Albumet är producerat av Anders Fridén. Hur viktigt är valet av producent för hur plattan blir, för slutresultatet?
- Jo, viktigt. Det måste vara någon som förstår vad bandet vill. Anders var med oss redan tidigt i processen så han visste precis vad vi var ute efter. Han och Daniel Bergstrand, de förstod vad bandet ville. Nej, med en annan producent hade det inte blivit samma platta.

Det är bara några veckor sedan debutalbumet släpptes. Kanske funderar man över huvud taget inte i banor av ett nästa album i just det här läget...
- Jodå, det finns något tiotal låtar till nästa platta och vi har börjat fundera på producent och så. Det måste som sagt vara någon som känner och förstår vad vi vill göra, men det är inget klart där ännu.

Vi backar lite i tiden, bandet har funnits sedan 2004, och jag undrar hur mycket de varit ute och spelat tidigare, innan plattan gjordes? Jo, visst har de spelat en hel del tidigare men de har valt sina gig med omsorg, säger Niclas.
- Jag menar, vi körde en turné med Arch Enemy och Trivium i Skandinavien (2005), det var ju faktiskt jättbra. Och sen har vi kört Metaltown (2006) och sen har vi vart lite här och var och spelat och det har byggt upp hela grejen. Sen vann vi tävlingen om bästa osignade band i tidningen Rock Hard, när läsarna fick rösta. Då åkte vi till Tyskland och spelade på Rock Hard Festival (2006) och det gav en liten buzz... Sen vann vi Metal Hammer UK, deras röstning och då fick vi ju spela där (också 2006). Så det har byggts upp hela tiden.

Bandnamnet, Engel, har ju en given koppling till Niclas Engelin själv.
- Det är mitt ”nickname” som man säger, jag spelade mycket fotboll när jag var mindre. Engelin blev Engel. Sen följde det liksom med. Och när det skulle väljas bandnamn sa de andra att ”vadå, det är ju självklart!” Och jag fattade faktiskt inte först, men de menade att namnet Engel var självklart. Så det blev så.

Gruppen består av ett gäng ganska rutinerade musiker, med erfarenheter från bland annat band som In Flames, Headplate och Lord Belial, och jag undrade om det är fem starka viljor som ska strida och samsas i bandet, eller om det är ett lätt samarbete dem emellan?
- Menar du i låtskapandet då? Ja, det är jag som skriver alla låtarna till bandet. Jag kommer med de färdiga låtarna och de andra accepterar dem för det mesta. Jo, sen blir det naturligtvis en process där alla är med innan slutresultatet.

Hur är det med sångerna då, undrar jag, låttexterna.
- Nej, det är sångaren som gör de flesta texterna. Det måste ju vara texter som fungerar bra för honom att sjunga. Jag gör en del sångmelodier ibland, men texterna gör Mangan, och ibland trummisen, Mojjo. Visst händer det att det blir en del diskussioner om texterna, som ”Hur menar du där?” osv. Även de andra i bandet måste känna att de kan stå bakom texterna.

Själv tycker jag att Engel visserligen har mycket gemensamt med annan göteborgsmetal men att de samtidigt har något alldeles eget och ganska annorlunda i sin musik.
- Kul att du säger det! Visst är det metal i grunden, men det finns också lite pop i det hela. En lättfångad refräng, en hook. Vi vill att många ska kunna gilla vår musik. Inte bara en liten smal grupp. Det ska vara musik som många kan lyssna på. Sen finns det lite av industri i det hela också. Som ett stråk i underkanten… Fast, basen är ju metal hela tiden föståss.

Under hösten har bandet turnerat minst sagt flitigt. Med Dimmu Borgir och Amon Amarth spelade man sig igenom Europa och Skandinavien under oktober och början av november. Själv tyckte jag att spelningen 4 november, samma dag som skivsläppet, på Arenan i Stockholm var lysande, men Niclas rankar ändå inte den som en av de bättre på den turnén.
- Mottagandet har varit jättebra i Europa hela tiden. Våran platta, Absolute Design, kom ju ut under sista dagarna av turnén, innan dess hade vi bara några av låtarna ute på MySpace, men på de sista spelningarna hade vi då hela skivan med oss. Sen hade vi en veckas uppehåll innan turnén med Atreyu och Still Remains.

Och denna gång går turerna till Storbritannien och Nordeuropa. Vad blir det för skillnader mellan dessa båda turnéer, med de olika banden?
- På den förra var Engel ett bra komplement och kanske en sorts länk mellan Amon Amarths viking metal och Dimmu Borgirs black metal. Nu, med de amerikanska banden spelar vi mer liknande musik, fast de båda andra kanske drar lite åt emo-hållet medan Engel är mer metal.

Den pågående turnén avslutas 2 december och jag undrar om bandet tar jullov då efter en hektisk höst. Men inte.
- Vi ska till London på ”Get in the Ring”, fyra band som spelar och tävlar i en boxningsring(!). Det blir den 11 december. De andra banden är de brittiska Evil och Viking Skull, och norska Goat the Head. Sedan röstar Metal Hammers läsare på det bästa av banden.

Naturligtvis måste jag också fråga om framtidsplanerna, vad som händer nästa år. Kommer vi få chans att se Engel i Sverige snart igen?
- Efter nyår blir det en USA-lansering med släpp av albumet och troligen en del spelningar. Det är inte klart ännu och det ska planeras väl när vi genomför det. Ja, och så kanske det blir några spelningar i Sverige. Det skulle vara fint att göra en turné på kanske 1-2 veckor genom Sverige. I lite mindre städer också då, ja. En första video till någon av låtarna på Absolute Design ska vi göra också. Vilken är inte bestämt, kanske blir det Casket Closing.

Det finns ju redan en video ute, påpekar jag, med Calling Out, för övrigt min favoritlåt från albumet.
- Ja. Jo, den är ju inspelad i vår replokal. Så, den gillar du?

Jo, den gillar jag. Mycket. Och jag tackar Niclas Engelin för att han tagit sig tid för detta samtal med Werock och önskar honom och bandet all lycka till och fortsatta framgångar framöver!

BiblioteKarin

söndag 11 maj 2008

Dimmu Borgir - Arenan

Tidigare publicerad på Bandit Rock november 2007.

Dimmu Borgir på Arenan, Fryshuset 4/11 2007

Dimmu Borgir, med göteborgarna Engel som förband var en oemotståndlig kombination att se fram emot i söndagens mässa på Fryshuset.

Göteborgsbandet Engel har just kommit ut med sin debutplatta, "Absolute Design", men bandets medlemmar är alla rutinerade rävar som tidigare spelat i bland annat Passenger, Evergrey och Lord Belial. Albumet är ett lysande exempel på ett levande och vitalt nyskapande i traditionen av melodisk göteborgsmetal. Och live visar sig bandet vara än vassare. Uniformt i heltäckande korpsvart och blåsvarta hårmanar, utom den hårlöse trummisen Mojjo då, tar Engel Arenan i besittning på ett självklart sätt. Som ganska sent annonserat förband är det inte ens alla i publikhavet som vet vilka de har framför sig, men det dröjer bara halva första låten innan bandet har hela havet med sig. Sju låtar från albumet hinner Engel med däribland topplåtar som Propaganda, Scyth, förstasingeln In Splendour och den kanske allra bästa, Calling Out som också finns ute med video. Ruskigt bra röj rakt igenom.

Det roligaste med Amon Amarth, det andra förbandet, var sångaren Johan Heggs utstuderade variant på headbanging där det röda håret for åt ena hållet och det lika röda skägget åt det andra i ett lustigt sväng. Ni som sett dem vet helt säkert vad jag menar. Jag har inte lyssnat på bandet i nämnvärd utsträckning tidigare, och blev inte jättesugen på att göra det nu heller. Deras vikingarock är tydligen inte min grej.

Dimmu Borgirs svarta söndagsmässa inleds med brinnande fyrfat, ondskefulla präster och bombastiska toner. Det sex man starka bandet bjuder upp till teatralisk show i den gotiska skräck-katedral som scenbygget för oss in i. Med den onde själv i fonden, i samma skepnad som på senaste plattan "In Sorte Diaboli" (att välja Satan), bjuds vi på ett antal låtar från detta album men också blandad konfekt från bandets mer än ett decennium djupa låtkatalog.

Sångaren Shagrath leder sin samspelta och stridsvana styrka i en intensiv och tät sejour. Att någon av de ordinarie medlemmarna saknas denna kväll rubbar inte intrycket. Den som kanske imponerar mest är keyboardisten Mustis, som finns i bakgrunden hela tiden men vid just de rätta tillfällena stiger fram i rampljuset, och tillför en djupare dimension till den emellanåt rätt råa ljudbilden.

Det hela blev en kväll bland änglar och djävlar där Dimmu Borgir visserligen visade att gammal är äldst, men där också de erfarna nykomlingarna i Engel utmanade i skicklighet och spelglädje.

BiblioteKarin

torsdag 1 maj 2008

Dia Psalma

En kortare version av texten är tidigare publicerad på Kims blogg november 2007.

Dia Psalma på Nalen 16/11 2007

Dia Psalma, Nalen, 2007Nalen – det ger associationer till jazz, storband och sofistikerade danstillställningar. Numera inhyses dock emellanåt även death metal som Dark Tranquillity, och punk, nu senast i Dia Psalmas skepnad, i de gamla lokalerna.

Efter tio års uppehåll började Dia Psalma förra året uppträda igen på festivaler och andra spelningar med sina gamla nittitalslåtar. Och mottogs med värme överallt. Senast vi såg bandet var på Bandit-båten för ett år sedan, i en i alla bemärkelser nära och tight spelning. Nu har nya plattan, "Djupa Skogen", kommit ut och med den i ryggen är bandet ute på en mer omfattande turné riket runt. Utanför Nalen väntar en mycket blandad publik av punkare, äldre fans och en hel del mycket unga, nytillkomna beundrare. Väl inkommen funderar jag på hur Dia Psalmas råa punk ska göra sig här, i denna pelarsal med guldinramade speglar längs väggarna.

Publiken är minst sagt på, och startar ivrigt allsången redan med pausmusiken efter förbandet Torpedo. Till In Flames och Alice Coopers låtar sjungs det glatt över hela salongen. När bandet kommer upp på scen är publiken också genast med på noterna och deltar i refrängen till Blod, Här & nu, Som man är och Norrsken. Låtar som har tett sig bra på nya albumet blir i liveversion helt lysande. Publiken har tagit till sig det nya, men ändå, när det äldre materialet som Mördarvals, Hundra kilo kärlek, Vi svartnar och Kalla sinnen står på tur jublas det ohejdat bland både äldre och yngre. Och när det är dags för Emelie, Hon får..., Balladen om lilla Elsa och Ack, högaste himmel skulle Ulke nästan kunna abdikera som sångare och ägna sig helt åt gitarrspelet, publiken själv sköter sjungandet alldeles förträffligt.

Dia Psalma har två mycket bra sångare - utöver sin publik, då - Ulkes särpräglade sånginsats kompletteras med, och ges mer nerv av basisten Ztikkans djupare och trasigare röst. Musikaliskt är spelningen hur vass som helst, känslan och spelglädjen på scen är inte att ta miste på. Den gyllene interiören bara bleknar i jämförelse när bandet öser på med all sin energi. Detta är guld!

En frikostig kväll med en spellista som tillfredställer varje nostalgiskt önskemål och ändå känns fräsch och blickar framåt. Snart kommer "Djupa Skogen"-låtarna vara lika inarbetade i repertoaren och i publikens sinnen som Dia Psalmas tidigare låtskatt. Och enligt en tidigare Banditintervjun med trummisen Stipen var nittitalets Dia Psalma bara en förövning… Det är nu det hela börjar på allvar. Missa det inte!

Kim